Allvar

Om att ta sig själv på allvar talar Morgan Alling i sitt vinterprogram. Det kan man göra, eller måste man, kanske? Jo, om det ska bli nån ordning så tror jag det, att man måste.
Till exempel lämna Downton Abbey och övriga familjen åt sitt öde på övervåningen och sätta sig med datorn framför brasan. Skriva, fritt utan tanke på bloggen. Tänka på hur jag kan hjälpa mig själv att göra 2013 till ett riktigt bra år. Det är en uppgift att ta på allvar. Sen mediterar jag en stund och känner för första gången på länge hur jag flyter ut i helheten.
Dagen efter - idag - borde vi fara runt och festförbereda. Det gör vi också en del, men det går rätt trögt. När Mannen och jag står och rullar raw food-bollar tillsammans står det också och väger hur kvällen ska fortsätta: tjura i var sitt mentala hörne eller mötas. Det blir det senare. Jag går på honom en gång till. Tar honom på allvar kan man kanske säga. Och mig själv - om jag undrar finns det anledning att fråga.
"Vad tänker du?" Och så får jag veta. Att han tänker på sitt, det som jag inte är så inblandad i. Vad han tänker, vad han behöver. Jag drar fram en stol och lyssnar. Festen ordnar sig säkert. Nyårsgästerna får kanske lite torftigare fika än vi hade planerat, men det får det vara värt. Imorgon är det fest, idag blev det lite allvar. Jag vill inte vara utan någotdera.

Familjens Glada Burk

Snart är det dags att säga hejdå 2012 och kasta oss ut i ett nytt spännande år. Jag har bestämt mig för att - än en gång - möta det med tillförsikt om att det kommer att bli det bästa någonsin, alltså göra ännu ett förtida uttag på glädjekontot. Det är mitt viktigaste nyårslöfte och den utgångspunkten kan väl aldrig vara fel. Som någon sa: "Det värsta som kan hända är att man har varit glad i onödan", och det måste ju ändå vara bättre än att man oroat sig i onödan, eller hur?

Jag gör mitt bästa för att sprida positiva vibbar härhemma i vardagen också. Klanmötena på temat Nytt och bra har jag ju skrivit om tidigare, och vi tar då och då också upp en gammal familjefavorit, den lilla stunden vid läggdags då barnen får berätta tre bra saker med dagen. Det är faktiskt de själva som brukar påminna mig. Måndagsmeditationer och reikistunder med tjejerna är andra medvetna strategi för en mer harmonisk familjesituation.

Och så tackar jag Livstidsvännen Sara för ännu en idé för att spara på glädjekornen och njuta av dem så mycket som möjligt. För en tid sedan delade hon på Facebook en länk om en "Gratitude Jar" med följande innehållsdeklaration: "This January, why not start the year with an empty jar and fill it with notes about good things that happen. Then on New Year's Eve, empty it and see what awesome stuff happened that year". I kväll, med två dagar kvar på det gamla året, fick jag äntligen ändan ur vagnen och tillverkade vår egen lilla Glada Burk. I morgon ska jag presentera idén för familjen och se om de tar emot den lika väl som de brukar ta emot alla mina galna påhitt. 

Livstids julkalender: Året som gick och det som kommer

Jaha, vänner, så var det jul igen. Och ett nyår väntar med allt vad det innebär av bokslut och nya förhoppningar. Häromdagen hade vi Livstidare en eftermiddag tillsammans och funderade på vad vi vill hitta på under året som kommer.

Fast först summerade vi det (nästan) gångna året. Marias stora steg att starta eget, Saras kursändring från chef till kommunikatör, och kanske det tydligaste tecknet för 2012: cirkeln! Vår bokcirkel som nu är mer än etablerad, Livstidscirkeln som vi startade i början av året, och så kronjuvelen Circle Way Camp, sommarlägret med det öppna, varma samtalet i centrum. Därutöver alla samtalen i våra familjer, med våra kloka män, i mininätverket Tanketrampolin med mera!

Det kan vara svårt att klämma in så mycket mer av cirkel och samtal 2013, men det lär inte heller bli mindre. Om du lockas av något av det vi skriver om Livstidscirkeln, Circle Way Camp eller kvinnocirkeln – fundera då på vad du gör 8-12 juli 2013. Är du kanske på Mundekulla och tar del av Medicine Storys och Ellikas vishet och värme? Det är vi och våra familjer!

Vi funderar också på att hjälpa igång samtalscirklar så att flera kan få tillgång till denna härliga tankeventil i vardagen. Och så hoppas vi kunna styra mot än mer av Livstids andemening i det som räknas som våra yrkesliv. Maria vill kombinera tidigare erfarenheter med nya klokheter från kursen i motiverande samtal, Sara jobbar för ett mer kommunikativt ledarskap på sin arbetsplats. Ständigt söker vi sammanhang - på var sitt håll och tillsammans - där vi får jobba ihop om det som Livstid står för.

För tredje året i rad har vi nu haft nöjet att dela våra betraktelser med er i en julkalender – mest Maria det här året, så att Sara har fått lite spikat på carportbygget därhemma. Och till hösten är det fem år sedan alltihop började med vår Livstidsfest. Det kan vara värt att fira, tänker vi. Exakt hur får vi återkomma till när jul och nyår är avfirade. Något måste vi ju ha kvar att fundera på då också.

Nu vill vi önska allt gott till er alla. I jul- och nyårshelgen, visst, men inte minst i alla vanliga veckor och dagar som fyller 2013. Tänk om vi lyckas göra något litet bra av varje vardag, så många glädjestunder det kan bli!

Allt gott!

Livstids julkalender: Den magiska trygga cirkeln

När jag cyklade hem från årets sista Livstidscirkel kom jag på mig själv med att tänka: Om min privata värld rasade imorgon skulle jag kunna åka hem till vem som helst av de här människorna.

Jag skulle kunna komma rödgråten och utan att orka förklara just då. Jag skulle få en kopp te och en filt och bli varmt omhändertagen. Inte ett ögonblicks tvivel om den saken.

Ett praktiskt aber är att jag knappt vet var mina cirkelvänner bor, än mindre vad de har för mobilnummer. Jag vet inte hur soffan ser ut som jag skulle få kura i. Därför blev jag lite överraskad när jag tänkte som jag gjorde. Så har jag annars bara tänkt om släktingar, närmare vänner och en och annan kollega.

Tilliten beror inte heller på att vi i Livstidscirkeln vet allt om varandras inre, för det gör vi verkligen inte. Var och en bjuder vid varje träff på en liten tårtbit av sitt liv och sina tankar, och man väljer själv hur djupt tårtan skåras. Den här senaste cirkelträffen hade julen som tema. Att det fanns så mycket att hämta där, både existentiellt och handfast! Jag måste få göra en utvikning om det:

Julen måste ju vara additionsstressens absoluta högsäsong. Du vet, det där fenomenet där någon vid fikabordet flätar sin egen julbock, en annan bakar vörtbröd och en tredje agerar tomte på ett härbärge för hemlösa – och du går därifrån med känslan att ALLA gör ALLA de där sakerna. Utom du då förstås, för du är bara en liten lort.

Livstidscirkelns samtal om julen var bästa tänkbara motgift mot additionsstress. Bara att ta del av en handfull inifrånberättelser om julen gjorde det så tydligt att den kan ha så olika betydelse och hanteras på så olika sätt, och mitt sätt är ett bland alla andra. Slut på utvikningen.

Jag tror det är lyssnandet som är orsaken till att mina livstidsvänner känns så självklara. Vi har lärt känna varann just genom det, och spräckt ett och annat spöke genom att dra fram det i cirkelns mitt, se och lyssna på historien om det. Så skulle fler kunna göra. Det finns så mycket vardagsskav i livet, från den lilla irritationen till den tunga morgonångesten, som vi kämpar med att trycka tillbaka, sminka över, inte låtsas om. Att få släppa ut det istället, i ett sällskap som inte höjer på ögonbrynen utan bara ger dig sin varma uppmärksamhet. Det är grejer det. Och glädjeämnena, de sväller som värsta luftballongerna i en sån miljö.

Jag säger som Magnus Ugglas t-shirt i Så mycket bättre: Try it, you’ll like it. Kanske på jullunchen med släkten?

Livstids julkalender: Dags för fler trampolinhopp?

Mitt livs största och viktigaste trampolinhopp gjorde jag när jag sa upp mig i höst. Äntligen får jag styra och ställa själv, fokusera på arbetsuppgifter som ger mer energi än de tar. Och när man väl börjat känns det lite mindre svårt att prova att hoppa på nya tuvor. Det läskigaste har jag ju redan klarat av.

Jag planerar två utmaningar för det kommande året. För det första ska jag ta itu med den där romanen som jag har gått och grunnat på ett tag. Min universitetsgrammatik skrev jag mest för att det var en bok jag själv ville ha i min undervisning, och turligt nog var det fler som ville det, så nu är den en kioskvältare med akademiska mått mätt (nästan 2000 ex om året, det du Camilla Läckberg!). Den bok jag nu planerar är en bok jag hade velat läsa när det var som jobbigast med min mammas demens. En bok om gamla sjuka föräldrar där huvudpersonen inte är sextio år, med småbarnsår och värsta jobbhärjet bakom sig, utan en som sitter där i våffeljärnet med krav både i egenskap av mamma och dotter. Det läskiga är förstås om jag kommer att klara av att skriva kreativt så att någon vill läsa. Men jag blundar och hoppar!

För det andra har höstens kurs i Motiverande samtal fått mig att återigen allvarligt överväga om jag inte borde skaffa mig någon typ av mer omfattande samtalsutbildning. Det goda samtalet - det som kliver djupare än i surdegsbröd, renoveringsprojekt och barnsjukdomar - fascinerar mig mer och mer. Jag lyssnar med glädje till det i TV-program som Sommarpratarna och Annas Eviga, och jag bedriver det själv i mina olika samtalsgrupper: bokcirkeln, Livstidscirkeln, en extra samtalscirkel och familjeklanen.

Men jag saknar också självhjälpsgrupperna i stresshantering jag förut ledde bland kollegorna men inte längre får leda på min gamla arbetsplats eftersom jag saknar formell utbildning. Under kursen jag läst i höst har jag upplevt att jag kanske passar riktigt bra även i individuella förändringssamtal, genom de många praktiska övningar vi har fått prova på, och genom de två "autentiska" samtal jag har haft (som en del av kursen). Nu måste jag helt enkelt ta reda på om min gamla idé om en mer omfattande utbildning ska få börja spira så smått igen. Vill jag? Vågar jag hoppa en gång till?

Livstids julkalender: Nytt och bra

I Mundekulla lärde vi i familjen oss att samtala i cirkelform, en i taget med full uppmärksamhet (i bästa fall) på den som talar. Varje cirkel där inleddes med en runda Nytt och bra, där man fick tillfälle att reflektera över något positivt som hänt sedan man träffades dagen före. En simtur i sjön. En vacker regnbåge. En fin stund med barnen. En klok tanke man fått. Nytt och bra kan aldrig vara för litet och aldrig heller för stort.

Vi har - som jag berättat om tidigare - tagit med oss cirkelsamtalen hem i vardagen och Nytt och bra är det tema som vi oftast använder. Samma sak gör vi i vår Livstidscirkel, och i den privata samtalscirkel som jag också har förmånen att vara deltagare i. Kombinationen full uppmärksamhet och fokus på något positivt. Så suveränt i all sin enkelhet.

Tänk om Nytt och bra-cirkeln kunde smyga sig in i en massa nya sammanhang. Varför inte en runda till förmiddagsfikat på jobbet - som ett alternativt till suckar och stön över tunga arbetsbördor och sura chefer?

Livstids julkalender: Kapabel och lagom kompetent

Häromveckan skrev Sara en klok betraktelse om skillnaden mellan att vara kapabel och att vara duktig. Om att kunna vara nöjd med sin potential i stället för att bekymra sig för att man inte alltid utnyttjar den och levererar på topp. Ibland presterar vi mer, ibland mindre, men så länge vi känner att vi faktiskt kan när det gäller så kan vi vila lugna i den förvissningen.

Ett annat ord jag har funderat över är kompetent, som jag tycker liknar kapabel på många sätt. Det handlar väl i båda fallen om någon slags tilltro - till sin egen förmåga och till sina egna kunskaper. En stor fördel jag ser med mitt yrkesmässiga uppbrott - vid sidan av den uppskruvade frihetsgraden - är att jag betydligt mer sällan behöver känna mig inkompetent.

Inom akademin omges man ständigt med människor med såväl gedigna kunskaper som stor begåvning. Många gånger har jag - som gick ut med toppbetyg från gymnasiet och blev väl godkänd på det mesta under min universitetsutbildning - suttit och känt mig urbota korkad på min arbetsplats. Jag har inte hängt med i seminariediskussioner och konferensföredrag. Jag har inte förstått forskningsartiklar jag har läst. Jag har inte insett vilka underliggande budskap (läs: knivhugg) som döljer sig bakom formuleringar (i tal och skrift) under nämnsmöten, eftersom jag varit naiv nog att tro att alla har haft som syfte att skapa en så bra utbildning som möjligt, snarare än att ge sin egen institution mer makt och resurser.

I höst har jag bland annat ägnat min tid åt att...

... skriva en bok om något jag kan ganska mycket om
... föreläsa om sådant jag kan ganska mycket om
... jobba med utvecklandet av en webbsida som jag själv byggt upp och därmed har koll på
... blogga om sådant som är viktigt för mig (och då tror jag att jag blir ganska bra på det)
... gå en kurs med lågt ställda ambitioner från min sida...

... och så har jag känt mig mer kompetent (och kapabel!) än någonsin tidigare. Det handlar ju inte om att jag plötsligt kan en massa mer, utan att jag har valt att verka i sammanhang där mina kunskaper och min kompetens räknas.

Jag har också verkat i en miljö som definitivt skulle ha kunnat få mig att känna mig inkompetent. I mitt uppdrag på Högskoleverket har mina kollegor i bedömargruppen allihop varit betydligt äldre och mer erfarna än jag (professorer mellan 55 och 70 hela bunten, varför jag fick vara med i detta superkompetenta sällskap är för mig fortfarande en gåta...). Och visst har det funnits stunder då jag känt att de haft en djupare insikt än jag. Men större delen av tiden har jag valt att fokusera på det som jag faktiskt har kunnat bidra med, i stället för att fundera över vad jag eventuellt kan ha missat. Det har fungerat riktigt bra och jag kommer att ta med mig den strategin framöver. Jag måste inte kunna allt, att vara lagom kompetent räcker en lång bit på vägen.

Livstids julkalender: Min tid, din tid och vår tid

En enormt viktig insikt som växt sig starkare med åren: så viktigt det är när man lever med andra människor att hitta sin egen tid. Sina egna stunder att göra precis bara det som jag själv vill, utan att behöva kompromissa med make eller barn. Som ung och osäker flickvän hängde jag upp hela mitt liv på den som jag för närvarande var tillsammans med. Ville inte han vara med mig nästan precis hela tiden så kände jag mig oälskad, oönskad. Trodde att jag skulle förlora honom om vi inte var tillsammans. 

Vilken befrielse att hitta mig själv (det tog bortemot en 25 år...) och mina egna behov och önskningar. Och att för varje år se dem tydligare och klarare. Att därtill ha lyckan att ha en man som förstår precis varför jag måste få leva mitt liv och göra mina saker. Som aldrig någonsin har ifrågasatt att jag rest iväg med jobbet eller valt bort familjen för en kväll eller helg i sällskap med andra än mina käraste. Som förstår att jag måste få ha det så för att andas lättare när jag är hemma hos dem. Och så lätt och självklart det då blir att ge samma tillbaka. Min tid, din tid och så vår tid tillsammans. Den senare har vi inte så mycket av just nu, men det sköna med att man bestämt sig för att försöka leva med varandra livet ut är att man kan se tiden an. Just nu handlar det mycket om att lägga avancerade pusselbitar för att få ihop vardagslogistiken, och ganska ofta möts vi (i bästa fall) i dörren, men vi hittar små stunder för det goda samtalet oss emellan också. I höst har vi dessutom nött skolbänken sida vid sida. Och så har vi vår heliga helg varje år. Tids nog får vi (om livet är snällt emot oss) massor av tid tillsammans framför kakelugnen. 

Livstids julkalender: Ut ur komfortkostymen

Trots att jag på många sätt (t.ex. jobbmässigt) är en ganska rastlös själ, är jag samtidigt en sån där person som lätt skaffar mig vanor som jag trivs med så bra att jag ibland kanske begränsar mig själv, såsom:

• nästan alltid samma frukost när jag är hemma (utom om filen eller müslin är slut, typ)
• alltid samma frukost (om än en annan än den hemma), och alltid den ena av två favoriträtter att köpa med mig upp på rummet när jag bor på mitt jobbhotell i Stockholm
• alltid samma räksallad när jag äter lunch på studentfiket på universitetet
• alltid samma pålägg på pizzan

Ja, ni fattar. Inte mycket spänning i tillvaron här inte. Som jag bloggade om igår är musiken lite extra i fokus i mitt liv den här månaden. Längre fram i vår planerar jag en månad som handlar om att våga kliva ur komfortkostymen, även om det inte känns riktigt bekvämt, för att prova nytt, och jag har faktiskt medvetet börjat jobba åt det hållet redan. Det handlar om små saker, men som kanske ändå kan vara betydelsefulla på sikt, eftersom jag har lärt mig att hjärnan behöver våga tänja på gränserna för att plöja nya spår och utvecklas. Till exempel:

• att jag i somras lyssnade igenom alla Sommar-program i stället för att bara gå på dem jag trodde att jag ville lyssna på - för att på så vis utmana mig att ta in helt nya ämnen och tankar
• att jag vågat släppa in folk i huset trots att det sett ut som ett veritabelt bombnedslag och att jag inte ens städat något vidare när jag fått planerade gäster

När det blir dags för min ut-ur-komfort-kostymen-månad i vår ska jag försöka utmana mig lite extra. Titta på TV-program och lyssna på radioprogram jag normalt inte skulle ha valt. Läsa tidningsartiklar inom ämnesområden som jag inte tidigare intresserat mig för. Prova nya maträtter som omväxling till de gamla invanda (kanske till och med byta ut den där räksalladen...). Prata med människor jag annars inte skulle ha vågat prata med.

Det riktigt stora klivet har jag ju redan tagit. Det gjorde jag dagen då jag bestämde mig för att säga upp mig och välja friheten före tryggheten. Konstigt nog kändes det lättare än tanken att köpa en fisketidning på ICA!

Livstids julkalender: Mitt i musiken

Musik är i fokus i mitt välmåendeprojekt, Memento Vivere, den här månaden. Efter allt pratgrottande i Sommar och andra radioprogram de senaste åren, har jag känt att musiken kommit lite i skymundan i mitt liv. Sedan jag bytte mobiltelefon för snart ett och ett halvt år sedan har jag till och med lyssnat på pratradio i jogginspåret, eftersom jag inte orkat ta tag i det där med att ladda in musik att ha i lurarna. Time for a change!

Musiken har varit en självklar del av mitt liv ända sedan barndomen. Alla Evert Taube-låtar vi lärde oss miljoner verser till. Abba-översättningarna med hjälp av pappas gamla slitna minilexikon. Barnkören som jag som åttaåring tog bussen in till stan alldeles själv för att sjunga med. De evinnerliga gitarrlektionerna på Musikskolan. Pojkvännernas olika favoriter som breddade min smak. Mängder av konserter och festivaler (tänk första Roskildefestivalen, då jag höggravid och med borttappad sambo till slut var en av de få åhörare som orkade sitta kvar där i gräset framför Bob Dylan som bara fortsatte och fortsatte att spela...). Den korta perioden i mitt liv då jag hade några spelningar med diverse konstellationer, och höjdpunkterna: gatumusikantutflykterna till Frankrike och Tyskland.

Mannen och jag hittade faktiskt varandra på den där kursen i litteraturvetenskap just när vi började prata musik, och insåg att vi både lyssnade på samma artister och tyckte om att spela gitarr och sjunga. Första dejten var på en filt i en park med varsin gitarr och varsin pärm full av låtar. Vi spelar väldigt sällan ihop numera, men den senaste tiden har jag känt hur det har börjat rycka lite i gitarrmusklerna igen. På fredag ska jag och äldsta dottern utmana oss själva genom att för en stund försöka hålla tillbaka känslosamheten och sjunga på hennes gammelfarmors begravning. När vi började öva på våra stämmor kände jag längtan efter att få återuppta körjungandet igen. DET ska jag göra när barnen blivit lite större.

Och barnen är lika musiktokiga som vi vuxna. Äldstadottern har spelat i band tidigare och håller just nu på att starta ett nytt musikprojekt. De mindre sjunger så fort de får tillfälle. Båda tjejernas favoritämne är musik och på fredag ska de uppträda på julkonsert för hela skolan. Det är härligt också att se deras engagemang i olika musikprogram. Snart-åttaåringen sa häromdagen att om inte TV4 sänder en ny omgång av Så mycket bättre nästa år ska hon vråla en hel natt! Och snart-elvaåringen har liksom jag hängt vid Musikhjälpen ungefär alla dygnets vakna timmar de senaste sex dagarna.

Snart-treårige lillebror spelar gärna piano, lyssnar på YouTube-låtar och han har en egen lista på Spotify. Igår underhöll han oss alla med nakendans i köket samtidigt som han med mycket hög stämma sjöng Olle Ljungströms En apa som liknar dig: "Ja e lyssssvajanten, ja e apan liknar dig."Det gör mig lycklig att vara mitt i musiken tillsammans med hela min familj. Nu laddar vi för Öppen Scen på årets nyårsfest med vännerna. Det kan komma att bli svårt att få bort oss därifrån...

Livstids julkalender: Mormor och jag

Den här hösten har min mormor blivit så närvarande i mitt liv. Om det beror på att hon faktiskt vill mig något (jag tillhör ju dem som är övertygade om att livet inte tar slut när man dör) eller om det bara är något som finns i mitt huvud vet jag inte, men tanken att mormor kanske går här bredvid mig känns väldigt skön och tröstande. När mormor gick bort var jag bara 11 år, men jag har många sköna minnen, och den senaste tiden har jag insett att vi nog har en hel del gemensamt, vi båda.

Prästdottern Ruth blev lärare precis som cykelhandlardottern Maria och hon fick många barn liksom jag. Hon var en stark kvinna som när hennes man, min morfar Otto, hastigt avled i sviterna av en blindtarmsinflammation när han just fyllt femtio, återupptog sin yrkeskarriär för att försörja de fem barnen. Jag minns också att man i släkten ofta pratade om mormor som en som värnade så mycket om barnen, sina egna fem och sina tio barnbarn.

På äldre dar bodde mormor omväxlande hos tre av sina barn, så vi brukade få förmånen att ha henne hos oss några månader i taget. Vilket fint sätt att ta hand om en älskad mamma i stället för att låta henne sitta ensam i en lägenhet, tänker jag idag! Och vilken gåva för oss barn att få ha mormor i huset. Med henne hade jag faktiskt min första lilla bokcirkel. Vi läste Kulla-Gulla-böckerna, var och en på sitt håll, och så träffades vi framför brasan i vardagsrummet för att jämföra våra läsupplevelser. Precis som jag idag gör i Målajords litterära salong! Jag älskade också att lyssna på mormors många berättelser om övernaturliga fenomen som inträffat i släkten och bekantskapskretsen, nyfiken som jag själv alltid varit på det som inte kan förklaras. Och så minns jag morgnarna när hon satt framför spegeln i hallen och min mamma kammade hennes vackra vita hår som nådde ända ner till midjan, innan det flätades och sattes upp i en knut i nacken.

Fina mormor Ruth, vad jag saknar dig, och vad jag önskar att du hade levt ännu längre än dina 89 år, så att jag fått en chans att lära känna dig ännu bättre. Kanske är det du som den här hösten har fått mig att så starkt känna betydelsen av det där som var så viktigt för dig, att värna om barnen. När jag nu fått ordning på det som skavde yrkesmässigt och dessutom hittat min egentid och vad jag ska använda den till, är det familjen som är i fokus för mig. Tack mormor, för att du hjälpt mig att inse det!

Livstids julkalender: En stilla vädjan i adventstid

För varje år som går försöker jag göra vår jul lite mer hållbar än den förra. Det blir allt mer ekologisk mat på julbordet och julklappshögarna blir också lite mindre. De klappar som ändå hittar dit är delvis köpta second hand och delvis består de av upplevelser i stället för saker. Några nyinköpta julklappar finns där i korgen, men de blir färre för varje år. Den här gången känns det som att vi har tagit ytterligare ett viktigt kliv genom att bestämma oss för att vi vuxna inte ger varandra några julklappar alls.

En tradition sedan ett antal år tillbaka är att för varje julgäst i vårt hus skänka en summa pengar till bistånd av olika slag (t.ex. vätskeersättning via Unicef eller pengar till Rädda barnen). Förra året gick familjens lilla bidrag till Musikhjälpens kamp för att alla flickor ska få gå i skolan, och i år går det också till Musikhjälpen, vars syfte den här gången är att stötta arbetet med att barn i slummen ska få tillgång till rent vatten. Tänk att något som är så självklart för oss här i Sverige inte alls är det på många ställen. Att ett barn i minuten dör av brist på rent vatten och att flickor ibland får gå långt till en toalett och riskerar att bli våldtagna på vägen dit eller på själva toaletten.

Min stilla vädjan i adventstid är att du också tänker till kring det här med julklappar, både för miljöns skull och för att du kanske kan avvara några hundralappar från julklappsinköpen för att bidra till en lite lite bättre världen. Min elvaåring har startat en egen insamling för Musikhjälpen. Den heter Bry er!!! och du skickar ett bidrag via din mobiltelefon genom att klicka här. Tänk om alla Livstidsläsare ville bidra med 50:-, det skulle bli riktigt mycket pengar! 

Livstids julkalender: Tankar från en tvättnäsa

”Mamma, kan du ta din tvättnäsa och kolla om dom här jeansen är okej.”

Hon tänker inte på att hon nyskapar språket, ännu en gång, som alla barn gör. Jag tänker på att alla barn borde ha åtminstone en mamma eller pappa, med eller utan tvättnäsa. En mamma eller pappa i närheten, som man kan be om hjälp så självklart som hon gör. Och en närhet där utmaningarna inte är större än att mammorna och papporna kan hjälpa till med dem, så att barnen kan fortsätta vara självklara. Det kan väl inte vara för mycket begärt?

”Mm, dom är okej. Men till helgen får vi tvätta.”

Livstids julkalender: Jag samlar på hjältar

Hela världen är full av hjältar och just den här veckan har jag fått ihop en ovanligt ansenlig hög till min samling. Vad sägs om kvinnan som såg hur en gammal dam inte hade pengar att betala all mat hon samlat ihop på kassabandet, hur damen skämdes över att behöva plocka bort vara efter vara och över att höra suckarna från stressade medhandlare längre bak i kön? Kvinnan som bevittnade det hela betalade för de extra varorna och gick ikapp den gamla damen med kassen. Jag blir alldeles varm och rörd när jag hör så fina exempel på medmänsklighet i vardagen.

Här kommer några andra hjältar ur samlingen:

• Mannen som såg en gammal dam stå och vänta utanför sitt hus, som tog sig tid att fråga hur det var och fick veta att dottern skulle hämta henne men inte dykt upp. Mannen hittade dotterns nummer på Nummerupplysningen, ringde och fick veta att hon satt fast i en bilkö men var på väg, varpå den gamla damen inte behövde oroa sig mer. 
• ICA Maxi som tagit ställning för djuren och inte säljer några fyrverkerier i år. Om det är ett nationellt beslut eller bara lokalt i en butik i Skåne vet jag inte, men glad blev jag.
• Min man som i helgen roddade runt våra tre barn, tre katter, våra vänners hund samt ansenliga mängder ved och snö, medan jag fick en fantastisk helg i Stockholm med min syster, massage, yoga, god mat, gott vin och Jesus Christ Superstar på Göta lejon. 
• Alla människor som bidrar till Musikhjälpens insamling till stöd för att fler barn i slummen ska få tillgång till rent vatten. Det är barn och vuxna, skolor och företag (reklam, javisst, men vad gör det så länge pengarna gör nytta), kända och okända människor. Om du inte redan har ringt in och önskat en låt så gör det - så ger du 50, 100 eller 200 kr på samma gång! Om du redan har ringt in, gör det en gång till!

Och så tjejen som ringde mig igår och ville prata om mina pensionsfonder. Van som jag är att alltid behöva kämpa för att inte vara alltför otrevlig mot påstridiga försäljare, intar jag förstås någon sorts försvarsställning redan innan hon sagt färdigt sin första mening. Jag berättar vänligt men bestämt att jag alltid har haft etiska fonder och vill fortsätta med det eftersom jag tycker det känns viktigare än att jag får några kronor mer i månaden som pensionär. Döm om min förvåning när telefontjejen inte gör det minsta för att försöka övertala mig. I stället säger hon: "Du verkar va en riktigt mysig person, en så där som tycker att alla ska ha samma extrapris på ICA och så. Då ska jag inte bråka med dig om det." 

Ida, tack för att du respekterade mina livsval. Du toppar min lista över veckans vardagshjältar!

Livstids julkalender: Att ta hjälp av magen

Det här med intuition tycker jag är intressant. Att våga lita på en känsla som inte är tydligt förankrad i förnuftet, utan mest finns där i magen. Att faktiskt våga göra något sånt där spontant (och som inte handlar om okontrollerad och kanske sårande impulsivitet). Att också våga lita på att något som inte känns bra därnere i magtrakten faktiskt är något som jag ska undvika. Och här blir det svårt, väldigt svårt. För ibland kan ju den där läbbiga magkänslan faktiskt bara handlar om ren och skär ogrundad rädsla för något nytt och okänt. Om detta kan man läsa mycket i Karin Nordlanders och Kajsa Ingemarssons bok Drömliv, som har betytt mycket för mig.

Igår tog jag magen till hjälp för ett beslut att säga nej till ett erbjudande. Många jag mött sedan jag hoppade från min trampolin och blev min egen har varnat mig för att det är lätt att man som ny i den här svängen tackar ja till allt av rädsla för att inte få in tillräckligt många uppdrag och därmed inte tjäna tillräckligt med pengar. Hittills har jag inte behövt säga nej, eftersom allt jag har blivit tillfrågad har känts bra och självklart att tacka ja till. Så igår hände det för första gången och då visade det sig vara mycket lättare än jag hade föreställt mig. Visst hade jag behövt pengarna, tyckte förnuftet, men uppdraget liknade alldeles för mycket just den typ av sysslor som jag faktiskt sagt upp mig för att slippa. Tack magen för att du hjälpte mig att säga nej!

Tack också kära mage för att du sa till mig där mitt i den gamla stentrappan till skolan där jag varit och föreläst att "Hit ska du flytta dina barn!". Det har jag inte ångrat en sekund. Tack för att du fick mig att trots olyckskorparna och - samma dag som jag fått skattebeskedet från helvetet och insett hur lite det blir kvar av pengarna jag tjänar nu när jag själv måste ordna med mitt sociala skyddsnät - våga säga upp mig från den där statusfyllda fasta tjänsten! Och, inte minst, TACK för att du envisades med att vi faktiskt skulle skaffa ett barn till, trots att vi egentligen hade fullt upp med de andra tre, våra jobb och vårt konstanta renoveringsprojekt, och dessutom just hade bytt den jättestora bilen mot en betydligt mindre! För hur hade livet varit utan vår älskade underbara lille pratkvarn Adam?

Livstids julkalender: Andas djupt och tänka till

Nu har den här tanken på kort tid dykt på mig från flera håll samtidigt, i helt oberoende sammanhang. När sådant händer brukar jag tolka det som att det är något viktigt jag behöver förstå. Jag är en människa som tänker ganska mycket - ibland kanske lite för mycket - men det finns situationer då min hjärna verkar koppla ner helt och jag i stället styrs av mina impulser. Igår skrev jag om skillnaden mellan spontanitet och impulsivitet och att, även om det ofta är bra att våga ge utlopp för sina känslor, så finns det tillfällen då man faktiskt vinner på att lägga band på dem, åtminstone för en stund. Tack Patricia Tudor Sandahl för den påminnelsen.

Tanken om vikten av impulskontroll kommer också från ett helt annat håll. Det är på kursen om motivation som jag i boken Changing for Good (av James Prochaska m.fl.) läser om hur man, när man vill förändra ett oönskat beteende (som att röka) måste lära sig att inte styras av sin första impuls - att ta den där cigaretten trots att man vet att det inte är bra. Att för ett ögonblick stanna upp och fundera över det som inte är den omedelbara konsekvensen - tillfredsställelse för stunden - utan vad beteendet leder till på längre sikt. Inget nytt egentligen, men ännu en betydelsefull påminnelse.

Två utmaningar vill jag ge mig själv, på temat träning i att inte ge efter för mina omedelbara impulser. För det första handlar det om konflikterna jag ofta har med min mellandotter. Efter alla bråk genom åren har min reptilhjärna helt enkelt ställt in sig på att bli provocerad av mycket av det hon säger, även om jag blivit betydligt bättre på att inte gå i klinch. Dags ändå för mig att ännu mer medvetet träna, träna, träna på att stanna upp, ta ett djupt andetag och tänka till innan jag reagerar. Utmaning nummer två handlar om mat. Jag är en sån där jojo-typ som går upp och går ner, går upp och går ner. Det är inte det att jag tycker att jag måste vara jättesmal, men jag skulle så gärna vilja komma i de där snygga svarta jeansen... (Och alla andra kläder som hänger i garderoben oanvända). Framförallt är jag efter kursen jag har läst riktigt riktigt taggad att ta tag i både mat och träning på allvar efter jul. Jag vill bli lite mer kompis med min kropp, helt enkelt.

Andas djupt och tänk till. Vad vinner jag på kort sikt genom att bli arg just nu? Vad får det för konsekvenser på lång sikt? Blir jag verkligen lyckligare av den där chokladbiten?
 

Livstids julkalender: Spontan eller impulsiv?

Patricia Tudor Sandahl, psykolog och författare - en person som gör mig både lugn och nyfiken så fort jag hör hennes vackra röst med engelsk brytning. Hon är en flitig morgontänkare i ett av mina favoritprogram, Tankar för dagen, där Livstid tycker att vi nog absolut borde få medverka i framtiden, eller hur? Ett av höstens program handlade om en intressant observation om skillnaden mellan att vara spontan och att vara impulsiv.

Först exemplet med mannen som varit otrogen och sedan ångrar sig. Hur han impulsivt häver ur sig allt som har hänt, i minsta detalj, för att lätta sitt hjärta. Var det nödvändigt? Och så kvinnan som ursäktar sig med att "Jag är så spontan!" när hon betett sig illa. Men, konstaterar Patricia Tudor Sandahl, det är skillnad mellan att vara spontan och att vara impulsiv.

Vi får också möta den nyskilda mamman som saknar sina barn så det gör ont när de är hos pappan. Mamman lyfter luren för att ringa och få höra de små rösterna men hejdar sig. Inser: om en ängslig mamma ringer sent på kvällen gör hon det för sin egen skull. Inte för deras. Hon lägger på luren igen. Det här är hennes egna känslor som hon måste bära själv.

Med detta inte sagt att det inte är bra att släppa fram sina känslor för det är det. Men man måste inte alltid släppa fram dem på ett sätt som gör andra människor upprörda, ledsna, arga eller oroliga. Impulsivitet är inte alltid positivt. Om man lyckas ta en paus mellan tanken och handlingen, hejda sig en liten stund. Det kan faktiskt göra stor skillnad.

Att däremot våga släppa kontrollen och njuta av ett spontant infall (som min äldsta skriver så fint om i vår gemensamma blogg) - av fri vilja och utan att såra, det är en helt annan sak. Mmm, de tankarna ska jag försöka bära med mig genom livet.

 

Livstids julkalender: Komplimang de luxe

Idag har jag fått en väldigt fin komplimang. En som inte liknar någon jag har fått tidigare. En som inte handlar om mitt utseende (sånt där snällt som min man fortfarande säger efter snart sjutton år, bless him!) eller mina prestationer. En som kanske inte ens var menad precis som en komplimang, fast den kändes så för mig. Den kom helt spontant från min syster under en middag med henne och en gemensam vän: "Ni två är de minst materialistiska människor jag känner". Det var nog faktiskt det vackraste någon skulle kunna säga till en liten miljövän med hållbarhetsotillräcklighetskomplex och själsliga ambitioner.

Livstids julkalender: Duktig, kapabel eller möjligen både och

Jag funderar på varför jag gillar ordet kapabel bättre än duktig, för det gör jag. Förmodligen är det orättvist av mig.

Duktig har tagit stryk av ”duktig-flicka”-begreppet som det viftas med i många olika sammanhang. Ibland när man vill frigöra flickor och kvinnor från kraven på att vara perfekta och göra allt rätt, hela tiden. Andra gånger – har Maria uppmärksammat mig på – har duktig-flicka-debatten ett stråk av härskartekniken dubbelbestraffning. När dagisflickor, gymnasietjejer och vuxna kvinnor väl kliver fram, tar plats, ger uttryck för sina förmågor, är både snygga och smarta – då tycker något slags underliggande patriarkal strömning att det måste vara dags att trycka till, punktera, ifrågasätta. Att gapa efter så mycket kan väl ändå aldrig vara bra, i alla fall inte för kvinnor. Det måste bli för mycket för deras späda små axlar att bära.

Kapabel har sluppit kopplingar som gör grundbetydelsen mindre klockren. I min värld handlar kapabel mindre om jämförelse med andra än vad duktig gör. En ettåring som börjar gå fascinerar oss – trots att alla ettåringar med de fysiska och mentala förutsättningarna börjar gå. Ettåringen är inte duktig – hon har bara lyckats manifestera kapaciteten som hon har haft vilande inom sig tills tiden var mogen.

En annan sak som är mycket sympatisk med begreppet kapabel – och som kan vara viktigt att tänka på denna intensiva tid på året – är att man faktiskt inte alltid behöver göra allt det där man kan för att känna sig kapabel. Med duktig är det värre, vem säger att någon är duktig bara för att personen kan en viss sak? Nej, duktig blir man först när man faktiskt gör det.

Så - med tanke på att detta är mitt hittills enda bidrag till Livstids julkalender 2012 - bestämmer jag mig för att jag även denna december är en kapabel bloggare, men kanske inte så duktig.

Livstids julkalender: Lite skak och mycket flow

Det här året har jag gjort precis som trapetsartisten som jag skrev om häromdagen: kastat mig ut och satt tillit till att jag tas emot väl på andra sidan. De flesta jag mött tycker nog att jag har gjort helt rätt som äntligen tagit den inre kompassen på allvar, men jag har också fått en del skeptiska kommentarer av typen "ja, jag vill inte ta ner dig på jorden men det kan ju bli svårare när du inte har anknytningen till universitetsvärlden längre..." och "jaja, men du kan ju alltid gå tillbaka om det inte funkar". Man säger liksom inte upp sig från en fast anställning som lektor om man inte har en annan fast tjänst att gå till.

Och visst har jag stunder när det känns lite läskigt, det jag har gjort. Visst finns det stunder då jag undrar om jag ska lyckas jobba in tillräckligt med pengar för att vi ska dra runt den här stora familjen. Att jag kanske borde ta tag i det där med marknadsföring snart... Men skakstunderna är ganska korta och ersätts snabbt av den underbara känslan av flow. Att allt jag behöver kommer till mig - när jag är redo. Att jag är en kreativ person med massor av idéer, mycket kunskap och erfarenhet (en riktigt kapabel kvinna, för att använda ett Sara-uttryck), ett stort nätverk, många krokar utlagda och frön sådda. Att jag måste våga ge utrymme för skrivandet och Livstidsprojektet även om det är osäkert och bara ger inkomster på sikt - om några alls. Att det kommer att dyka upp uppdrag som jag inte har en aning om än. Och då måste jag ju våga lämna plats för dem utan att frenetiskt jaga försörjning.

Det tål att upprepas: Allt jag behöver kommer till mig - när jag är redo.

Livstids julkalender: Måndagsmys i meditationshörnan

Dalai Llama lär ha sagt ungefär såhär: "Om varje åttaåring fick lära sig att meditera, skulle vi utplåna allt våld på en generation". Det citatet dök upp på Facebook strax efter den dag då jag för första gången mediterade tillsammans med mina yngsta döttrar, snart åtta och elva år gamla. Barnen gillade det, och de gillar liksom jag gemensamma familjeprojekt, så nu har vi mediterat ihop varje måndagskväll sedan dess.

Precis som när jag själv började för några år sedan (och återupptog meditationen igen i somras) skalar vi bort alla krav på hur länge vi ska sitta eller att det måste göras på något visst sätt. Fin musik i bakgrunden, några tända ljus och varsin mjuk kudde att sitta på, det är allt. Sedan är det upp till var och en att under tystnad använda tiden på bästa sätt. Fem-tio minuter och vi har kommit ner i skönt måndagsvarv sådär i början på veckan då humöret annars kanske inte alltid är på topp efter några lite för sena helgkvällar och en rivstart på veckan med uppstigning kvart över sex. Rekommenderas varmt till måndagssega barn och föräldrar! 

Livstids julkalender: Att utforska förändring

Den här hösten har jag - liksom den förra - unnat mig att sätta mig på skolbänken som student igen. En underbar upplevelse efter alla år på andra sidan katedern - inte minst kursen är både intressant, användbar och pedagogiskt upplagd med en fin koppling mellan teori och praktik. Att dessutom vara klasskamrat med min man igen efter sjutton år (det var på universitetet - inte Capri! - vi mötte varandra) ger extra krydda. Plugga ihop på kvällarna, berätta om nya tankar utan att den andre tittar på en med oförstående blick, smita iväg och äta lunch ihop mellan lektionspassen...

Kursen vi läser heter Motiverande samtal och motivation i förändring och riktar sig till alla som jobbar med förändringsprocesser, men kanske framförallt till behandlingsassistenter, kuratorer, lärare och andra som i sina yrken har samtal utifrån ett problembeteende som behöver förändras. Trots att jag inte jobbar med individer på det sättet finns det mycket i kursen jag ser att jag kan applicera i min roll som föreläsare/workshopledare och samtalscirkelledare. Kursen ger också inspiration till såväl egna förändringstankar och genom möjligheten att kanske på ett bättre sätt än tidigare kunna stötta min omgivning.

Här är några insikter jag fått med mig så här långt:

• Vikten av ett respektfullt och empatiskt bemötande i alla samtal, att sätta den man jobbar med i centrum och inte lättvindigt komma med egna råd och lösningar, utgå från och försöka sätta sig in i hens perspektiv, och kunna acceptera att förändring inte alltid upplevs som det självklart bästa alternativet.
• Att våga utforska de ambivalenta känslor som nästan alltid finns med inför ett eventuellt beslut om förändring, att exempelvis även våga titta på de positiva sidor som finns i ett problembeteende - om inte de fanns skulle man ju ha förändrat för länge sedan. 
• Att en förändringsprocess är så komplex (oftast innehållande fem faser: före begrundan, begrundan, förberedelse, handling och stabilisering), att varje fas kan behöva ta lång tid och att ett forcerat fokus på handlingsfasen - utan tillräcklig tid för begrundan och förberedelser - oftast inte leder till hållbar förändring. 
• Att det finns strategier och tekniker att använda i varje fas, men att dessa inte fungerar om de kommer in på fel ställe - alltså behöver man som "hjälpare" ta reda på var i processen den man vill hjälpa befinner sig.  
• Att små ord och fraser kan betyda så mycket. Att till exempel vända ett men till ett och eller samtidigt som kan förändra fokus i samtalet på ett avgörande sätt.

Jag har också samlat på mig två sköna metaforer (såna gillar ju du, Sara!) och ett inspirerande exempel. 

• Metaforen med trapetsartisten som - trots att hen aldrig kan ha några garantier för att den som ska ta emot på andra sidan verkligen gör det - måste våga ta språnget. På samma sätt kan man aldrig veta om en förändring kommer att bli hållbar och enbart positivt, men man måste våga ha tilltro. 
• Metaforen med "psykologisk judo" eller "att bjuda upp till dans" - d.v.s. att "rulla med motståndet" och kanske backa tillbaka ett steg när  den man försöker hjälpa inte riktigt är med på noterna ännu, i stället för att konfrontera. 
• Och så damen som ville gå ner i vikt och för varje kilo hon tappade satte in en summa pengar till välgörenhet. All den mat hon själv valde bort kunde hon nu föreställa sig komma till nytt hos någon som verkligen behövde den. Det exemplet ska jag prova när jag inom kort tar itu med mina egna kostvanor!

Livstids julkalender: Minus och plus i kaosfamiljen

Jag lever i en stor familj. En riktig kaosfamilj. En av mina favoritbloggare, KaosJenny, beskriver det jag har omkring mig så fantastiskt bra: "Det är både alldeles underbart och fullständigt gräsligt att ha fyra barn, ibland samtidigt."

Som jag skrev igår hade jag en sån där gräslig dag häromdagen. Alla är griniga och osams hela tiden, småtjafsar, slåss eller skriker. Ljudnivån uppnår fler decibel än värsta rockkonserten. Det är stökigt och kladdigt precis överallt. Vi kommer aldrig till botten på tvättkorgen (undrar vad jag hittar där till sist?) och rentvättsberget bara växer. I sådana stunder kan jag faktiskt fundera på om jag var galen när jag skaffade så många barn (och då bor ändå bara tre av dem hemma numera). 

Som väl är så varar de där stunderna oftast inte särskilt länge. Plötsligt har en liten snart-treåring lindat sina små armar runt mina "muka byssor" som han älskar lika mycket som han älskar mig och utbrustit i ett "åhhh!". Eller så har en snart-åttaåring kastat bak huvudet i sitt stora tandlösa gapskratt som får alla andra att smälta och skratta med. Eller så har en snart-elvaåring fått mig stum av beundran över en genusrelaterad reflektion som jag själv aldrig skulle komma på tanken att göra. Eller så har en tjugotvåring skrivit ett blogginlägg med så mycket känsla och klokskap att jag bara häpnar. Ganska ofta är det faktiskt just sådär underbart. Betydligt mer sällan sådär gräsligt.

Livstids julkalender: Surtant javisst - men en jämställd sådan!

Igår var en sån där dag som man helst vill sudda bort ur kalendern. Nog för att den innehöll en del trevligheter. Mysfrukost med hela storfamiljen, min egen och min systers. En skogspromenad i det vackra snölandskapet för att hugga julgranar och plocka mossa till julkrubban. Kakelugnsbrasan med nybakade lussebullar, glögg och Tordyveln flyger i skymningen med tjejerna precis före läggdags. I övrigt var det mest en skitdag.

På väg hem från Skåne hamnade vi efter TVÅ snöplogar som plogade båda motorvägsfilerna i bredd, så att absolut ingen bil kunde komma förbi utan vi fick rulla hemåt i 40 länge länge. I affären glömde jag de tre mest centrala varorna och fick gå tillbaka och ställa mig i kön en gång till. Väl hemma blev det - trots alla goda föresatser den senaste tiden - ett sånt där skrikbråk då båda parter (11 resp 44 år) beter sig som om de snart skulle fylla tre. Han som faktiskt ska göra det lyckades mixa ner ett teskedsmått i lussebulledegen så att jag fick jaga små vassa plastbitar. Till det några utspillda mjölkglas, små kladdiga degbitar över golv och kökssoffa och lite annat smått och gott. Det var med andra ord en riktig Häxan Surtant som gick omkring där och kastade ilskna blickar omkring mig.

När barnen äntligen kommit i säng tänkte jag sura vidare i badet. Med mig hade jag senaste bokcirkelboken, Skriet från kärnfamiljen. Men faktiskt lyckades de sista sidorna få rätsida på den här tjuriga dagen. Boken handlar om jämställdhet i hemmet och jag har rakt igenom läsandet känt att vi nog är rätt bra på det. De sista sidorna innehöll 25 uppmaningar för ett mer jämställt hem och jag läste dem som ett test, där jag gav oss 1 poäng i de fall jag tyckte att vi lever precis så som man beskrev, och ett halvt om jag kände igen mig åtminstone delvis. Summa summarum: 23,5 poäng!

Helpoäng checkade jag bl.a. av när det gäller föräldraledighet (eller är vi ojämställda där, eftersom min man varit hemma längre än jag?), att båda valt att jobba deltid, hämtning/lämning på dagis och skola, vabbande, genusdiskussioner med barnen (ofta på deras initiativ!), fördelning av hushållssysslor och tid för egna intressen. Ett av de få områden där vi inte riktigt fick full pott handlade om i vilken mån jag själv gör "typiskt manliga" aktiviteter i hemmet, t.ex. sådant som har med bilar och byggande att göra. Jag är urkass på och fullkomligt ointresserad av bilar och jag har en alldeles för slarvig personlighet för att ha tålamod att göra ritningar, dra om rör och annat som kräver noggrannhet och precisionsarbete. Å andra sidan är jag en fena på att klyva och köra ved, klippa gräs, skotta snö, måla och tapetsera! Så en liten halva kan jag väl få där?

Ett annat område handlade om den stora mammaskulden. Här är jag nog den som är lite mer bekymrad om det blir en lång dagisdag eller tycker att vi är för dåliga på att spela fia. Å andra sidan  har jag oftast inte dåligt samvete (utan njuter kolossalt) när jag tar mig tid till egna kvällsaktiviteter i form av träning, bokcirklande och liknande, eller när jag åker iväg för att jobba på annan ort och bara rå om mig själv. Det fick bli en halva där också.

Det intressantaste är att alla de här sakerna - som det i boken nämns att man ofta måste förhandla om - har varit så fullständigt självklara för oss. Vi har aldrig fört någon kamp om föräldraledighet och jag kan inte minnas att jag någonsin har behövt tjata om städning eller tvätt. Den slutgiltiga bekräftelsen på att det inte är jag som skönmålar kom när jag berättade om testet och min man höll med mig på alla plan. Jag tror faktiskt att vi kan klappa oss lite på axeln och säga att när det gäller jämställdhet är vi i alla fall goda förebilder för våra barn.


PS. Nu ska ingen tro att jag inte tycker att man får vara en surtant emellanåt. Det får man visst det! Det är bara så att när man blivit så van vid att för det mesta må så gott som jag gjort den senaste tiden - välmåendeknarkare kallar jag det, ärtprissessa säger Sara - så blir toleransen för sådana surdagar lägre än annars, tror jag. Får nog jobba lite på det...