En magisk tisdagsparentes

Sara och jag älskar parenteser, mellanrum, bubblor och vi bloggar ofta om dem. Små stunder i vardagen där man kan kliva in och få en välbehövlig paus från bruset och de intensiva liv vi båda lever, med barn, män, husprojekt, krävande jobb och allt annat spännande och stimulerande (men ibland också tröttande) som händer omkring oss. I parentesen - som kan vara en tågresa, en hotellkväll i ensamt majestät på annan ort, en skogspromenad, en meditationsstund, en samtalskväll med vår Livstidscirkel - får vi möjlighet att vara kreativa, reflektera eller inte göra något alls. Hur vi utnyttjar den kan variera, men gemensamt för våra parenteser är att de ger oss glädje, kraft och energi.

Idag har jag under ett par timmars tid befunnit mig i en väldigt speciell parentes i livet, en helt vanlig tisdagsförmiddag i september. Parentesen bestod av ett besök hos konstnären Hillebil Andersen mitt i de småländska skogarna, där hon bor men också delar med sig av sin magiska helande trädgård till den som så önskar. Här får man vandra runt i trädgårdens olika rum, bland blommor, träd, buskar, fjärilar, fåglar, skulpturer, så länge man vill, stanna upp, sitta ner, tänka, känna, andas. I trädgården finns också en tippi (ett indiantält), där man kan tända ett ljus och meditera en stund. Min favoritplats blev en stubbe framför en rad små speglar uppträdda på snören som virvlade runt i vinden och kastade solglitter omkring sig. Där satt jag länge och kände hur de små ljuspunkterna symboliserade den lätthet med vilken jag dansar fram i tillvaron just nu, solglittrandes, harmonisk och för närvarande utan några tunga bördor att bära. 

Med mig i min bubbla hade jag min fina äldstadotter S, som fått det här besöket i födelsedagspresent efter en artikel jag läst om Hillebil i tidningen Nära, min nya favorit, upptäckt just precis innan jag fick veta att min tidigare darling, LevaPS! skulle läggas ner. S fick också en stark och fin upplevelse därute i trädgården, och det gör mig lyckligare än lyckligast att jag har ett barn som jag kan dela så mycket av det jag tycker om med. Vi växer tillsammans!

Mellandagars mellanrum

Förr om åren blev jag ofta väldigt postjulfirandemelankolisk i mellandagarna. Allt myspys som jag laddat upp för hela adventsdecembertiden puts väck och nu bara en låååååång mörk väntan på våren i sikte. Numera blir jag sällan särskilt ledsen när julnatta är över; i stället njuter jag av ett sånt där skönt mellanrum då jag känner mig sällsamt befriad från allehanda såväl yttre som inre måsten. Jag behöver inte vara nyttig ett enda dugg, utan tycker att jag nog är alldeles tillräckligt duktig om jag lyckas få ihop lite restmat till lunchen.

Inte heller känner jag av någon större press på mig att vara en sån där jättebra aktivitetsmamma som spelar spel eller åker pulka med barnen hela tiden (här skulle det vara lätt att få dåligt samvete genom att titta vad mina Facebook-kompisar gör med sina barn, men det har jag bestämt mig för att inte få). Hela familjen är rättså nöjd med att såsa runt i pyjamas hela dagen, titta lite på julklappsfilmer (barnen) eller På Spåret på SVT Play (jag), spela lite (mer) dataspel (än vanligt) och käka julgodis (om det finns något kvar efter julafton, och i år finns det det eftersom jag var så "duktig" att jag gjorde fem sorter före jul). Tänker att det är som Alfons farmor säger, att man behöver ha lite tråkigt ibland. Inte göra så himla mycket alls, faktiskt. Läste förresten häromdagen att det är precis vad våra hjärnor behöver för att bli kreativa. Och herregud, jag som hade så många idéer redan före jul...

Livstids julkalender: Tacksamheten plankar in

Sitter på Konsums färdtjänstbänk med varuvagnen framför mig, de sista förnödenheterna som behövs dagarna före avresa till julfirarland. I huvudet virvlar jobbtankar ihoptrasslade med oskrivna listor om vad mer som behöver hemmafixas de närmaste dagarna.

Stunden blir ett oväntat mellanrum där jag varken förväntas eller kan göra något annat än att passivt invänta skjutsen hem. Passiv, det kanske egentligen är ett vackert ord ? Allt eftersom jag lurar ner andningen från axelnivå till trygga maggropen kan jag börja granska mina vardagsvåndor. Vad vill jag på jobbet egentligen? Hur full blir bilen när vi reser? Får jag styr på mötet imorgon bitti? Hoppas dottern piggar på sig från förkylningen. Ska barnen få varsin julklapp till eller inte?

Jag funderar inte på innehållet, tittar bara på varje mening som när man undersöker en intressant liten manick man håller mellan fingrarna. Och ju mer jag tittar desto mindre blir de visst. Jag lyckas inte alltid glädjas åt allt jag har. Men om jag vänder på det och studerar mina bekymmer smyger sig tacksamheten in bakvägen och säger:

Med såna bekymmer behövs inga glädjeämnen.

Livstid julkalender: Morgonstund kan ha blogg i mund...

Efter tre barn som alla sussat gott ungefär så länge på morgnarna som man kan begära som småbarnsföräldrar (den första ibland till och med längre än föräldrarna själva, om jag inte minns fel...) har jag nu stött på fenomenet levande väckarklocka. Den är oftast ställd någonstans mellan 5.50 och 5.52, någon gång lite senare och ve och fasa någon gång ännu tidigare. Jaaaa, jag vet, ingenting att gnälla över när han sover på nätterna, och alla ni andra har förstås barn som vaknar mycket tidigare än så. BlaBlaBla. Det är bara jag som haft sån flax tidigare.

Hursomhelst har jag bestämt mig för att försöka att inte sura alltför mycket över dessa i mitt tycke onödigt tidiga timmar och i stället styra om dem till någon vettig aktivitet de dagar som hjärnan erbjuder en någotsånär fungerande tankeverksamhet. Varför inte satsa på en liten bloggeristund, till exempel? Med trött hjärna kan man i stället kanske njuta ett välbehövligt mellanrum med på sin höjd en liten stillsam tanke. Och så kom jag och Sara, som också har en morgontidig baby (om än av hund- snarare än människoras), på att klockan sex kan vara en ypperlig tid för kreativa spånarmöten som det ibland är svårt att få loss tid till på kvällstid. Fiffigt!

Vad jag nu måste lära mig är att komma i säng före midnatt. Åh, vad svårt jag har med det. Har alldeles för mycket roligt jag måste få göra när alla ungar äntligen däckat.

Livstids julkalender: Mellanrum i vintertid

När åttaåringen är lämnad vid skolan på morgonen har jag, femåringen och babyn tjugo minuters väntetid innan vi får komma till dagis (femtontimmarsvecka med bestämda tider nu under föräldraledigheten). Oftast trotsar vi väder och vind och går en promenad med stilla prat tillsammans.

Någon gång ibland tar vi i stället bilen och åker upp till vår favoritplats med vidunderlig utsikt över sjö och åkrar. Häromdagen satt vi där och bara andades in synen av snöglitter i de tretton minusgraderna utanför bilen och en lite motsträvig sol som kämpade sig upp över molnkanten. Babyn sov lugnt och på CD:n sjöng Tommy Körberg och Sissel Kyrkjebö en av våra favoritjulsånger på repeat. Ett mellanrum att hämta kraft ur.

Från frustrerande väntetid till behagligt mellanrum

En typisk reaktion i en stressfylld tillvaro är att man blir irriterad och frustrerad av ovälkomna väntetider - en trafikstockning, en kassakö som sniglar sig fram i affären (och byter man kö så blir det alltid fel), en missad buss, ett försenat tåg, en dator som hänger sig eller en telefonkö med det ständigt upprepade meddelandet "Tack för att du väntar. Vi tar emot ditt samtal så fort vi kan!". Tänk så många gånger jag har svurit högt eller tyst inombords över dessa stunder. Som det under av effektivitet jag själv är har jag ju helt enkelt inte kunnat stå ut med att plötsligt inte ha kontroll över ett händelseförlopp.

Men något har förändrats sedan jag för några år sedan började lära mig om mindfulness/medveten närvaro, detta med att kunna vara helt och hållet här och nu, acceptera ögonblicket och inte tänka vare sig bakåt eller framåt. Undan för undan börjar mina frustrerade väntetider att ersattas av små behagliga mellanrum med tid för några djupa andetag och total närvaro - eller ibland, om väntetiden blir längre, en stund för reflektion (som kanske ibland rentav utvecklas till ett inlägg här på bloggen).

Att jag är inne på rätt spår bekräftas av en artikel i tidningen PS! (9/09), där man konstaterar att "den som använder dagens väntestunder till att möta sig själv återhämtar sig snabbare från stress och hets". Etnologen Anita Beckman vid Göteborgs universitet beskriver hur några 40-åringar med hektiska karriärs- och familjeliv, som hon intervjuat för sin avhandling, och som lärt sig att dra nytta av de små oplanerade mellanrummen i livet, till och med kommit att längta efter dem. Beckman går så långt som att fundera på om "det är de som kan fylla de små mellanrummen i tillvaron med en varm god känsla och återhämtning som kommer att överleva". Food for thought!

Vad skulle jag göra utan min mitt?

När jag hade ett annat jobb och bodde på ett annat ställe var min väg till jobbet kortare än en kilometer. Jag tyckte jag var kvick när jag beklagade mig över att jag inte hade någon mitt på vägen mellan hem och arbete. Nu har jag insett hur rätt jag hade.

Då: Några hundra meter villagata, förbi en bom och sedan en liten bit cykelväg; framme! Fram till bommen funderade jag på om jag låst dörren och stängt av spisen (detta utspelade sig på den tid då spisen användes för att koka tevatten). Direkt efter bommen såg jag konturerna av huset jag jobbade i och började tänka på vad som stod på jobbagendan för dagen.

Nu: 8 kilometer, knappt 25 minuters cykeltur. Egen tid. Öppen spelplan för mitt rika inre liv. Tankarna skuttar runt och fastnar i trädgrenar och vägkrökar som buddistiska bönetyger. Där får jag sedan syn på dem nästa gång jag passerar, och så tänker jag vidare lite till.

Och omgivningarna, särskilt på morgnarna: backar, ängar, soluppgång, dimma, sjöar, bokskog, hägrar, svanar och alla dessa trädsiluetter. Häromdagen cyklade jag bredvid ett bi som tydligen skulle åt samma håll och flög i jämnhöjd med mitt ansikte en halvmeter bredvid. Men vi höll inte riktigt samma tempo. Proportionen mellan 1) träd och 2) människor+bilar är som i Stockholms innerstad fast tvärtom, och den här blandningen passar mig.

I går morse: Att kalla känslan i magen när jag vaknade för morgonångest vore att ta i; snarare lite… morgonklump. För att det är småskumt när jag vaknar, för att det är så mycket jag vill hinna eller kanske bara för att det är så ibland. I andra uppförsbacken kommer jag på ett av meditations-medveten-närvaro-knepen: Jag ser mig själv utifrån och konstaterar: Jaså, idag har vi lite morgonklump. Där ser man. Klumpen mjuknar sakta och i slutet av turen har ögonen blivit känsliga för grönt igen och tankarna börjat bygga bo i träden, som det ska vara.

I går eftermiddag: Efter ett par kilometer i speedat jobbtempo saktar jag ner, utan att det är ett medvetet beslut. Det här är något jag lärt mig ganska nyligen, att cykla sakta. Som när vännen K och jag i armkrok skred över skolgården på högstadiet, min första medvetna stresshanteringsmetod. När jag saktar ner betyder det att adrenalinet är borta, arbetsdagen summerad och jag har flera kilometer på mig innan tankarna på målarprojekten och dammsugningen hittar mig. Dom bor nämligen i aspslyet vid uppfarten.

Semester 2009, del 3: Mera mellanrum

Sista semesterdagen och jag känner mig som en förstagångsskolkare när jag bloggar på förmiddagen, den tid som annars är reserverad för att vara nyttig (typ måla takpanel), för att liksom tjäna ihop till fri tid vid datorn eller med en bok. Den som följt mitt bloggande ett tag vet att jag älskar att måla panel också, men varför litar jag inte tillräckligt på mig själv för att göra det jag känner för när jag känner för det och inte sen?

Ibland kan jag undra vad vi håller på med, alla vi kompetenta, kraftfulla kvinnor och män som kämpar så med våra måsten, som ju är helt skrattretande när man tittar närmare efter. Tänk om vi la all den energin på det vi faktiskt vill och kan göra! Konstigt nog känns det ändå som att skriva om måstena här klär av dem, gör dem tydliga för mig och därför möjliga att avfärda. Den som hälsat på här på Livstid men inte själv delar de här bekymren har nog surfat vidare för längesedan, men tydligt är att vi inte är ensamma i våra bryderier, Maria och jag.

Alltså - semestern är slut och det känns uthärdligt. Och det är nu jag så lätt hamnar i sträng rätt/fel-granskning. Istället vill jag vänligt fråga mig om jag kände mig väl omhändertagen av mig själv under veckorna som passerat. Har jag pysslat om mig och följt mitt bud att "Det jag gör är det jag ska göra."?

Jo, jag är nog en ganska nöjd anlitare av eventfirman Sara Semesterfixare, trots ett lite flängigt program med inte mindre än tre tältutflykter på fyra veckor med allt vad det innebär av aktiviteten packande, som i normalfallet hamnar på minussidan i mina utvärderingar av olika aktiviteter. Ena gången packade jag faktiskt nästan allt själv, och jag glömde inget väsentligt! Dessutom fick jag med flera bra-att-ha-saker som plussade på upplevelsen. Tänk när mannens säger "Nu hade det varit bra/gott/bekvämt med ..." och jag svarar "Och det har vi här!" efter att ha kört ner handen i rätt väska. En våt dröm för en disträ och motsträvig packare...

Ett tips till Sara Semesterfirare (som nog behöver förankras hos underentreprenören Mannen): Ge plats för lite fler mellanrum! Bästa exemplet är den extradagen vi stannade på campingen vid Löderups strandbad. Jag yogade på gräsbanken ovanför stranden, sen läste och badade vi, varje familjemedlem i olika utsträckning men liksom bredvid-tillsammans.

Det får mig att tänka på ett tågluffarminne. På topplistan, bland portvinsrundor i Viana do Castelo och galna bilturer i Rom, finns dagen i Venedig. När jag och vännen K inte gick in i Stora Kyrkan eller åkte gondol. Vi fick tag på en detaljerad promenadkarta över staden och gick planlöst runt bland gränder och kanaler. När vi kände oss tillräckligt vilse letade vi upp några gatuskyltar, orienterade oss, tog ut en ungefärlig riktning och stoppade ner kartan i fickan igen. Jag minns ett kafé där K skrev vykort och så minns jag lugnet, strosandet och att vi inte pratade så mycket. Det var ett storartat mellanrum.