torsdag 28 oktober 2010

Tack för senast!

Eftermys efter helgens stora baluns; vi firade att Mannen och jag varit ett par i 20 år, gifta i 15 år och bott i egenbyggda huset i 10. Och så invigde vi utbyggnaden, glasrummet, som gjorde att vi kunde få plats med alla gäster. Någon inflyttningsfest orkade vi inte med när vi flyttade in så det kändes som en senkommen sådan. Vad vi inte hade räknat med var att en viss bröllopsfeeling skulle infinna sig genom fina tal och skojiga sånger – med fokus på oss.

Varken jag eller Mannen tackar någonsin nej till en rejäl ego-boost, så länge den är ärligt menad. Men vid något tillfälle den här kvällen känner jag hur Jante sticker ett knotigt pekfinger mellan mina revben. Här sitter vi nu igen, bara två år efter stora fyllajämnt-festen, och solar oss än en gång i den glans som vännerna frikostigt häller över oss. Runt bordet sitter 16 andra (och då talar vi bara om vuxenbordet) som var och en är minst lika förtjänt av att lyftas fram, hyllas och få känna sig alldeles speciella. Deras misstag – eller val – är att de inte har ordnat någon fest. Med det konstaterandet motar jag Jante i dörren, och tackar med en munkbugning för det jag får uppleva.

Att fira sin relation känns som att sticka ut hakan – att räcka ut tungan åt gudarna och skilsmässostatistiken. Men känns det bra får man allt passa på att fira, eller glädjas i stillhet om man föredrar det. Ingen tackar en och ingenting gynnas av att man dämpar den glädjen.

Hur eländiga relationer kan bli påminns jag om när jag läser senaste bokcirkelboken, Ur vulkanens mun av Helena von Zweigbergk. Isande, bottenfrusen desperation i ett familjeliv som på lite avstånd ser helt normalt ut. Det är ett slit att få en långvarig relation att fungera och alla som klarar det förtjänar all den lycka de upplever. Men det betyder verkligen inte att alla andra förtjänar olycka, tvärtom! Vem förtjänar inte att vara lycklig? Eller rättare sagt, vad har lycka med förtjänst att göra?

tisdag 19 oktober 2010

Och jorden snurrrar ändå

Så dumt det är att gå omkring och tro sig vara oumbärlig, och i och med det ställa orimliga krav på sig själv. Om inte jag fixar och trixar och slår knut på mig själv som värsta ormkvinnan så stannar världen eller åtminstone går familjen under, eller hur? De senaste veckorna har jag fått ett och annat tecken på att jag möjligen kan ha fel i det antagandet.

Härom helgen blev jag sjuk och febrig hos min syster och helt enkelt tvungen att bädda ner mig med nya bokcirkelboken, sova och läsa och bara sticka fram huvudet och äta en bit eller amma en skvätt då och då. Till en början låg det där dåliga samvetet och pyste lite lätt under täcket, men tänk, det gick alldeles utmärkt att lämna ifrån mig ansvaret. Ingen blev undernärd av brist på vare sig mat, kärlek eller någon annan typ av omvårdnad.

Och nu håller hela bebislivet på att genomgå en fantastisk metamorfos. Efter nio månader som livegen åt min bröstälskande son har vi insett att det enda som kan få honom att sluta vakna en massa gånger på nätterna är att jag slutar amma. Igår kväll åkte jag och tränade och lät maken natta lillbusen helt bröstlöst, och sedan sov de båda gossarna på övervåningen med bara ett par uppvaknande med intag av lite utpumpad bröstmjölk.

Tänk att jorden snurrar (nästan) helt utan min hjälp!

fredag 15 oktober 2010

Tillit är kraft

Häromdagen fick jag besked om ett jobb jag sökt inom organisationen där jag redan arbetar. Kvällen före det bokade mötet somnade jag med ett stort leende på läpparna, helt övertygad om att hur det än blev så skulle det bli bra. Inte bara bra, det skulle bli som det var meningen. En sådan orubblig tillit har jag aldrig förr upplevt i ett liknande läge. Upplevelsen fick mig att känna mig stark och trygg som en björnhona i skogen. Stolt också, fastän makt och avgörande låg i helt andra händer än mina egna.

Det där med tillit kan låta passivt, svagt och kanske initiativlöst. Men jag hade ju för det första sökt jobbet - ingen mening att fantisera om lotterivinsten om man inte köper en lott. För det andra hade jag tänkt igenom båda scenarierna och vad de skulle kunna betyda för mig. På lilla blocket som följde med till mötet stod tre stödord högst upp, sånt jag ville klara ut direkt om jag skulle erbjudas jobbet. Längre ner på samma sida stod två andra punkter som kändes viktiga att få med i det andra fallet.

Inför nästa gång jag söker ett jobb ”på riktigt”, någon annanstans än där jag redan jobbar, var det här en bra övning. Ett jobb man har inblick i har inte alltid samma… förälskelserosa skimmer över sig som helt nya jaktmarker kan ha. Lite lättare då att hålla huvudet kallt och överlämna sig åt ödet.!

Meditation i mikroformat

Den goda vanan att meditera en stund varje kväll fick sig en rejäl käftsmäll (och har inte återhämtat sig) när lille underbare terroristen kom till världen för (idag faktiskt exakt) nio månader sedan. Jag kan inte skylla på tidsbrist - det handlar förstås om prioritering, precis som allt annat - men jag har helt enkelt inte haft tillräckligt med ork att ta itu med detta vid sidan om projekt flytta-mamma-till-äldreboende, projekt få-bebis-att-sova-lite-mer-på-nätterna och projekt få-min-kropp-i-trim-igen (idag firar jag förresten minus-tio-kilo-jubileum! Är det hejaklacken jag hör där i bakgrunden?).

Däremot har jag bestämt mig för att det är alldeles "good enough" om jag ägnar mig åt mikromeditation lite närsomhelst på dygnet: i bilen, ute på promenad med barnvagnen, under tandborstningen, när jag tankar eller ammar. Enkelt är det också. Djupt andetag in - tänker "Energi, kraft och glädje in" - och djupt andetag ut - tänker "Trötthet, stress och oro ut". Ett par gånger med den lilla affirmationen och jag känner lugnet sprida sig inuti.

onsdag 13 oktober 2010

Disciplin - kan det va nåt?

I tidningen Shortcut (nr 3 2010) intervjuas Tilde Björfors, direktör för Cirkus Cirkör:

"Framtidens ledare kan ta lärdom av cirkusartister - förmågan att arbeta mot perfektion och total kontroll, för att sedan släppa taget i själva utförandet och vara närvarande i stunden.
- Tidigare handlade ledarskap om att leda flocken, men framtidens ledarskap handlar mer om att fånga upp det som händer och vara visionär. Där finns det mycket att hämta från cirkusen."

Om ett projekt där handelsstudenter med managementinriktning tussades ihop med cirkusartister i ett projekt med tema risk:
"- När projektet inleddes definierade studenterna risk som något som ska elimineras, medan artisterna såg det som något man söker för att vidga möjligheterna för vad som är görbart."

Sist om cirkusartisternas oerhörda övande:
"Knivkastaren måste kasta tiotusentals kast som övning innan det kan göras på scenen. Det är förmågan att använda disciplinen som lusten och viljans verktyg. Konstnärskap är den bästa entreprenörsskolan."

Disciplinen som lustens och viljans verktyg... Om det blir någon dejt med kosmos inatt är temat givet. Gonatt!

måndag 11 oktober 2010

Vila sig i form

Kom på ytterligare en situationsdefinition som kan underlätta livet. När du sitter och gör något helt annat (exempelvis bloggar) än du tycker att du borde (mindre roliga förberedelser inför säkert jätteroligt kalas) så tänk som Gaia en gång rådde mig att göra: Jag vilar inför kalaset/storstädningen/husmålningen, så att jag ska vara pigg då och orka med det bra. Precis samma soffsittande som nyss fick dig att känna dig Lat och Dålig blir plötsligt en konstruktiv och strategisk del av ett sammanhang, en ruta i flödesschemat, en punkt i handlingsplanen. Är det inte fantastiskt!

Tjena kosmos!

Vad är egentligen ett sömnproblem? Ännu en av alla dessa definitionsfrågor. Idéhistorikern Karin Johannisson menar i sitt sommarprogram att det i bondesamhället var mer regel än undantag att man sov några timmar, vaknade till - tog en rök, gjorde bondebarn eller filosoferade lite - och sedan sov resten av natten. Numera blir vi ofta alldeles uppstressade om vi inte sover våra sex, åtta eller nio timmar i ett sträck. Och ganska få av oss gör det varje natt.

Av sin yogalärare hade någon fått höra att 3-5-tiden på morgonen är bästa tiden att "tala med kosmos". Det blev en motvikt till väckarklockstittandet och jobbstressen när hon låg vaken. Kanske är det ännu en eufemism (förskönande omskrivning), kanske är det den djupaste sanning. Inatt funkade den iallafall på mig.

Jag tror det bidrog att jag lyckades smyga nerför trappen, till badrummet och tillbaka utan att väcka valpen och därmed behöva ut i natten och rasta honom - så fort han vaknar inser han nämligen hur kissnödig han är. Precis som mörkret och natten kan förstora upp alla möjliga småsaker till mammutproblem eller -nederlag, kan det tydligen få en att känna sig som lottovinnare när man lyckas smyga, med fötterna på tvären över glovplanken, fram och tillbaka genom huset. Har aldrig märkt förstoringseffekten åt det hållet förut. Eller var kosmos uppkopplat redan då?

Sedan låg jag där och svävade i tanken, över alla vardagliga bekymmer, över alla vägval som ändå blir som de blir. Ett stilla hoovrande, som gör att jag inte bara längtar till att gå och lägga mig ikväll, utan också efter att vakna till en extragång, lite för tidigt.

onsdag 6 oktober 2010

Vackert och klokt

Via Malin Berghagens blogg hittar jag det här klippet med Eckhart Tolle, en man som jag aldrig hört talas om innan. Det har säkert en massa andra gjort.

Två meningar fastnar särskilt:
När det gäller upplysning, frid eller vad man nu vill kalla det handlar allt om "the intensity in which you embrace the now". Jag tar det en gång till: the intensity in which you embrace the now. Vackert, eller hur?
Och så har vi den här: "Your essence identity is already totally complete, it doesn't require more time or more things to be added." Så vad väntar vi på?

Inte behöver man väl vara på jakt efter stora frälsningen för att ha glädje av såna klokord, att fundera på och kanske förstå glimtvis? Tror de kan fungera för oss som "bara" vill ha lite mer av lilla lugnet då och då.

måndag 4 oktober 2010

Själv är bäste coach - eller?

Jag brukar vara duktig på att coacha mig själv. Terapeuten jag gick hos för många år sedan sa det när jag sa tack och hej: "Det var ju DU som gjorde jobbet." Jobbcoachen sa det när jag sa tack och hej: "Du behövde ju knappast mig". Och visst är det så: jag är bra på att analysera mina problem och svårigheter och hitta lösningar och strategier för det mesta. Men en gång skrev jag här om att personlig utveckling är ett livslångt projekt, och nu har det blivit väldigt tydligt för mig igen - jag har halkat ut i dikesrenen och har (trots allt jag vet om mig själv och livet) inte så lätt att hitta klätterrepet som jag kan använda för att dra mig upp. Förstår ju hur jag ska göra intellektuellt men kan inte ta in det i hjärtat.

Efter den där väggkrocken för tio år sedan har det hänt en gång tidigare att mina strategier inte har fungerat. Det var för några år sedan, och det är lätt att se att det inte var mänskligt att fungera normalt under omständigheterna: en tonårsdotter som mådde fruktansvärt dåligt, ett nytt jobb med tio mils pendlingsavstånd, två små barn hemma och ovanpå alltihop min 500-sidiga lärobok som jag höll på att slutredigera och korrekturläsa (sex gånger...). Jag mådde skit, men hittade till slut tillbaka upp på vägen utan att ha behövt någon tur till psyket.

Och nu ligger jag där i diket igen och sprattlar med benen som Gregor Samsa i Kafkas Förvandlingen, smått oförmögen att komma på fötter. Eller kanske inte. Jag har en plan. Jag har än en gång förstått att det börjar bli dags att ta hand om mig, inte bara om alla andra (mamma, barnen, och framförallt den lille terroristen jag har närt vid min barm). Det handlar om att ta hjälp (en bogserlina och inte bara klätterrepet), att bocka av lite mer från lustlistan och lite mindre från pliktlistan, och på det mycket träning, frisk luft, meditation, och tidiga kvällar. Om ni hittar mig hängande på Facebook sent på kvällen - blås i visselpipan och beordra mig i säng!