Balans i energidepåerna 2

Den senaste veckan har jag till 100 procent känt livet i mig, som Madicken så vackert uttrycker det en skön valborgsmässoaftonsmorgon. Efter de mörka månaderna då jag större delen av dygnet kämpade för psykisk överlevnad, njuter jag obeskrivligt av att känna igen mig själv igen. Och den Maria jag känner igen är en energisk, effektiv fyrtiotvååring som ofta har ett skratt eller åtminstone ett leende i ögonen.

I euforin som uppstår när livsandarna återvänder infinner sig också en risk att låta den nyfunna energin dra iväg med mig alltför långt, så att jag tappar bort mig själv. Här gäller det att ta det varligt och se till att få till balans i energidepåerna. Och jag tror att jag hittat mitt universalrecept. Jag klarar faktiskt av mycket, väldigt mycket till och med, men jag måste ge mig själv återhämtning, och det får inte dröja för länge innan den kommer. Det var det jag missade den där gången för tio år sedan, när jag var på väg utför stupet första gången. Tunnelseendet satt djupt och jag insåg inte att jag emellanåt måste andas, såväl fysiskt som själsligt.

Idag vet jag att en vecka då jag skjutsat barn till och från skola, dagis och aktiviteter, kört ved, skottat snö, tapetserat, packat weekendväskor för vår stora familj - vid sidan om allt annat vardagshärj - behöver balanseras upp med en stor portion vila. Och i fredags kväll satt jag där, lugn i själen i svärmors soffa med en kopp te och senaste numret av underbart inspirerande tidningen Leva. Helgen fortsatte i samma anda, med bouillabaisse, djupa samtal och mycket kärlek i sällskap med min älskade. Både kropp och själ har fått sitt och jag är redo att ta itu med en ny intensiv vecka.

Det går upp ett adventsljus

Utsövd, ny-yogad och med ett hus där det inte längre krasar under fötterna när man går är jag redo att ta rygg på tillvaron igen. I takt med att andningen blir lugnare och når nedanför revbenen börjar också hjärnan fungera. Den kommer på idén att jämföra min självbild på jobbfronten den senaste tiden med ett antal färska vittnesmål utifrån. Hjärnan upptäcker en diskrepans (som betyder skillnad; nån enda människa utanför akademin måste ju förbarma sig över de där hopplösa och oälskade orden ibland). Varför tror jag inte på mig själv? Och varför tror jag inte på andra när de säger att de tror på mig?

Jo, för att jag den senaste tiden inte har gett 100 och lite till procent av mitt engagemang på de 75 procent jag arbetar. Kanske bara 95, eller till och med 90. Och då kan man väl inte vara okej, eller? Då kan man väl inte få gå omkring ostraffat och känna sig hyfsat nöjd ändå, bara lite mindre nöjd än annars? Jag går sällan för annat än full engagemangsmaskin. Det gäller inte bara på jobbet. Mannen säger: Det är bara när du är såhär trött som du inte är expansiv, vill mera än det som är.

Det kanske är dags att ta nästa delkurs i good enough-skolan: GE på jobbet del 2. Grundkursen har jag redan: Jag kan välja bort att göra vissa arbetsuppgifter onödigt bra, en del kanske till och med hafsa över. Det var längesen jag insåg att jag inte kan göra som alla andra vill, särskilt inte samtidigt. Ibland gör jag bara som jag vill för att jag tror att det blir bäst så. Men delkurs två får handla om engagemanget. Det är en av mina främsta naturtillgångar – jag skulle aldrig vara mig själv utan det – så bort ska det inte. Men som alla naturtillgångar ska engagemanget brukas med förstånd, så återväxten hinner med. Alltså är det jag genomgår nu inte en seg novembersvacka utan en… verksamhetsförlagd del av min utbildning till en hållbarare människa. Jo, så måste det vara.

Novembergrått - men äkta!

Den här senhösten har varit och är tung på något diffust sätt. Inga sjuka anhöriga, brustna relationer eller andra reella bekymmer, men ändå: tung. För mycket. Det där med att valptiden är som att ha bebis trodde jag handlade om att torka valpkiss, inte om att ständigt ha uppmärksamheten på två ställen: där man själv är och där valpen är. Sån split vision tar på krafterna.

Samtidigt tror jag denne Pudelfrasse Afrokrullet Chutney bidrar stort till att ”de andra barnen” växer och visar sina allra bästa sidor. En dotter per dag går upp extra tidigt för att ge sig ut i novemberslask eller dito kyla för bus och rastning. Ansvaret för läxorna har i höst landat på den det vederbör. Vi frågar ibland vad de har på gång och hjälper till när det behövs, men resten sköter de själva. Till och med gympahanddukarna hamnar på torkplatsen i badrummet innan de blivit kapabla att kravla dit själva. Respect, tjejerna!

Mannen har haft en hektisk tid på jobbet med små arbetsuppgifter som helt oväntat svällt upp och invaderat hela veckor. Han har denna höst slirat betänkligt på marginalerna för sina krafter, vilket gjort att jag tagit mer av trafikledaransvaret i hemmet. Själv är jag nog lite rådvill jobbmässigt. Gräv där du står är mitt temporära valspråk, men utan styrfart och visioner står en sån som jag lätt på näsan i novembermörkret.

Vad som är så bra (utöver barnens insatser) är Att Vi Pratar Om Det! Till skillnad från exempelvis paret i Ur vulkanens mun, en bok jag nämnt tidigare. Emellanåt kan vi verkligen nå känslan av att we’re in this together istället för hur kan du vara så dum att du… . Mannen och jag beskriver nästan roat våra stressymptom. Som när han kämpade en dyrbar arbetstimme med en omöjlig utskrift – för att till slut upptäcka att han skrivit antal exemplar i fältet för valda sidor, och eftersom det sidnumret inte fanns kom heller ingen utskrift ut. Eller när jag utöver fenomenet att glömma göra vissa saker avancerar till att glömma att jag faktiskt gjort dem, och alltså lägger energi på att göra dem igen.

Jag hör barnen fråga med reellt intresse – inte skuldtyngt eller smörande – om Mannens envisa förkylning är bättre. De markerar när de tycker vi blir för tjuriga i våra tillsägelser och jag talar om när jag är trött och ledsen. Det kanske inte är en idyll precis just nu, men det som rör sig det rör sig på ytan och inte dolt under den. Det får mig att känna mig lugn. Och tack vare den där eländiga raraste valpens morgonvanor har jag hittat tillfälle att skriva av mig före klockan åtta en lördagmorgon. Brasan brinner, tidningen är inhämtad. Julkortslandskapet utanför träder fram allt eftersom det ljusnar. Inget bokat hela helgen. Kanske en idyll ändå – med touch av diskbänksrealism.

Fokus på det möjliga

Jag läser i tidningen Leva (nr 11/10) om kloka Alexandra Pascalidou som vägrade lyssna på det dåliga mammasamvetet och drog - utan familjen men med två goda vänner - till Elizabeth Gilberts paradis på Bali (vem blir inte sugen på den turen efter att ha sett filmen Eat Pray Love, baserad på vår första bokcirkelbok?). Tanken var att stanna upp mitt i 40-årskrisen, njuta av nuet och fundera på framtiden tillsammans. Sara och jag åker inte till Bali (just nu), men vi tänker emellanåt högt i samma banor här på bloggen.

Särskilt ett par rader pratar mig rakt in i hjärtat: "Acceptans föder frihetskänsla. Allt är inte längre möjligt men det som är möjligt är möjligare än någonsin. Vi flyttar fokus till det möjliga." Precis! Har ingen lust och ork att sträva efter ouppnåeliga mål, utan i stället ta mig i örat så att en del av det där som finns inom någotsånär räckhåll blir verklighet. Såhär har min jobbaffirmation utvecklats under mitt timeout-år härhemma: "Jag jobbar mindre, friare och mera meningsfullt". Steg ett är redan taget: Jag har har begärt tjänstledigt för att bara jobba 60% i vår. Steg två-tre-fyra: Nu SKA jag starta det där företaget! Nu SKA jag skriva bok av annat slag än läromedel (också)! Nu SKA jag börja utveckla studiecirklar på tema stresshantering och välbefinnande! Fokus på det möjliga.

The fine line between...

Som sagt, jag har tagit mig upp ur diket den här gången också. Och jag undrar om diket inte var lite lite djupare den här gången än de andra. Eller så är det bara så att man blir lite känsligare med åren, eller kanske för varje dyk. Nu när det slutat gunga under fötterna funderar jag på varför jag faktiskt klarade mig - ännu en gång - utan att bli skvatt galen (jag skojar inte, i min släkt är det nästan mer regel än undantag att ha suttit på psyket eller ha gått på psykofarmaka).

Min första livlina är ett fantastiskt och tålmodigt nätverk av make, syster, svärmor, ex-svärmor, många nära vänner och andra lite mer avlägset bekanta. Att få kräkas ur sig eländet när det är som värst lättar lite på trycket. Ett och annat användbart handfast råd uppenbarar sig, men det viktigaste är att någon orkar lyssna på ältandet. Tack alla underbara ni för att ni finns och står ut med mig, och förlåt om mina neggiga statusrader på Facebook har gjort er dödsless (ingen kan i alla fall anklaga mig för ensidigt lyckorus längre)!

Livlina nummer två rör mig själv och det som pågår i kropp, själ och tanke. Att jag insett vikten av att hålla igång fysiskt för att orka (och i det här fallet motverka effekterna av sömnbristen). Att jag har mina strategier som visserligen inte fungerade fullt ut i en sådan här livskris, men som ändå hjälpte en bit på vägen. Bodil Jönssons "Stilla dig, det går över"-tänk, acceptans, meditation, affirmationer, visualisering. Att ibland räkna ut att det är så gräsligt så det är lika bra att skratta åt eländet (19 bytta bajsblöjor under ett dygn på semestern i Spanien, och just det dygnet då min man åkt iväg på fotboll på Camp Nou; sex förstörda urinprovspåsar och åtskilliga turer till vårdcentralen för att hämta nya när babyn fick misstänkta sympton...).

Den tredje livlinan - som innebar den riktiga vändpunkten - fick jag av min terapeut, som jag återvänder till varje gång det krisar till sig. Ibland räcker det inte med att jag själv, familjen eller vännerna talar om hur jag ska göra för att överleva; jag behöver höra det från någon utomstående för att förstå med hjärtat, inte bara med hjärnan. Hon fick mig att sluta amma ("Om du i stället för att se det som ett misslyckande att sluta vid nio månader, glädjer dig åt att du har kunnat amma dina tidigare tre barn i över ett år"), med resultatet att vi lyckades bryta den negativa sömnspiralen. Hon fick mig att inse att ibland måste man faktiskt bara acceptera att livet är urjobbigt, och inte hela tiden söka strategier för att ta sig ur. Och så var det ju det där med att emellanåt skippa good enough och unna sig att vara lite lagom usel...

När good enough blir en boja

För ganska länge sedan blev jag kompis med uttrycket good enough, ett av inneorden i den stora floran av artiklar och böcker med fokus på personlig utveckling som dykt upp de senaste tiotalet åren. Jag har nog haft ganska stor nytta av att tänka i sådana banor, prestationsprinsessa som jag är, och begreppet har använts flitigt här på bloggen. Men nu har jag - utifrån flera oberoende händelser - kommit att inse att good enough ibland kan stjälpa mer än hjälpa.

Första gången: Jag pratar med min terapeut när det är som svårast med mamma och baby. Hon säger: "Maria, jag vet att du gillar good enough, men ibland orkar man inte ens vara good enough! Ibland är livet så eländigt att måste man få vara skitdålig."

Andra gången: Vid vår bokcirkelträff samtalar vi om senaste boken Ur vulkanens mun av Helena von Zweigbergk, och de flesta enas om att skildringen av det totala relationshaveriet är välbeskrivet. Haveriet handlar inte bara om föräldrarnas relation till varandra utan också om deras (och i synnerhet den kvinnliga huvudpersonens) relation till barnen, hennes känsla av att vara en totalt misslyckad förälder. Hon kan baka bullar, men hon vet inte hur hon ska hantera sina barn, hur hon ska tala med dem. Allt blir fel - nästan hela tiden. Långt ifrån good enough.

Jag erkänner mig skyldig till att i värsta fall ha spätt på dåliga föräldrasamveten genom blogginlägg som good enough mothering. För där handlar det om att jag - trots att jag ser mina tillkortakommanden - ändå känner att jag är i grunden bra. Hur känns det när man inte har några sådana känslor överhuvudtaget? När man upplever sig själv som totalt misslyckad som (exempelvis) förälder? Skam. Skuld. Tabu.

När jag tänker i de här banorna känner jag en sorts befrielse. Att våga säga rent ut att jag är INTE good enough. Jag misslyckas, inte hela tiden, men ibland, och ganska ofta under de senaste jobbiga månaderna. Ibland skäller jag på mina barn mycket mer än jag kramar dem. Ibland tapetserar jag eller hänger på Facebook mycket mer än jag spelar fia. Ibland har jag inte alls orken och tålamodet att vara en sån där skön, glad, lugn fyrabarnsmamma som leker och har intressanta samtal med mina barn om liv och död och allt däremellan. Så, nu är det sagt. Och det är OK. Jag har ett existensberättigande, jag duger ändå. Det handlar helt enkelt om acceptans.

Att uppskatta det självklara

Och så har det inträffat igen - vi tänker i princip samma tanke, Sara och jag. Den här gången var det hon som hann först i racet till tangentbordet. Själv får jag väl skylla på en liten parvel som alltsomoftast korsar min väg till datorn eller helt enkelt gör min hjärna för seg för att orka formulera ett inlägg. Sara har förresten uttryckt det så bra att mina ord egentligen är överflödiga när hon sjunger sin lovsång till det enkla, till glädjen i vardagen.

Ändå måste jag helt kort få ge mitt perspektiv utifrån där jag står precis just nu, mitt i det småländska novemberregnet och är LYCKLIG. Efter två av de tuffaste månaderna i mitt liv hittills - med mammabekymmer och babykrångel - har luften blivit lätt att andas igen. Mamman är inflyttad och börjar komma till ro. Det är tungt känslomässigt, men jag vet att hon har det så bra som det är möjligt och jag har insett att ansvaret inte längre är mitt. Babyn äter numera på dagen och sover hela natten, är glad större delen av tiden, och börjar även släppa lite på den senaste tidens extrema mammaseparationsångest.

Det som slår mig är att detta med babyn, som jag nu njuter så hejdlöst av, är sådant som jag med tidigare barn tagit för givet och inte reflekterat mycket över. Precis som med den vardagsglädje jag hittade efter att ha tillfrisknat från cancer måste jag än en gång lära mig att uppskatta det till synes självklara.

Bättre än så här

...behöver det inte bli för min del. Tre och en halv ledig dag, med fullt kylskåp redan från början eftersom svärmor varit här och hållit plattorna varma. Barnen utvilade och extrakära valpen. Mannen och jag gör saker tillsammans och samtidigt. Triviala saker: köper stege på K-rauta, handlar mat och snickrar på hundkoja och rastgård. Det senare gör vi alla fyra. I halvskummet klockan fyra på eftermiddagen står barnen vid en flammande grill med 1,60 meter långa "blyertspennor" som sakta sotas i den spetsiga änden - det är rastgårdsstolparna som ska göras hållbarare innan de bankas ner i marken imorgon. Familjens inköpsansvarige på byggsidan ratar nämligen tryckimpregnerat.

När nu grillen ändå är igång - varför inte grilla de där kravmärkta kotletterna vi hittade i ät-snart-hyllan på Maxi? Oväntat och gott med rökaromen till novembermiddag. Och så vårt bästa mattips ever: Stora oregelbundna bitar vitkål, chunks skulle man kalla dem i reklamen, som plockas med händerna direkt ur salladsskålen när vi inte har gäster. Snabbare att tillreda och godare än att sprida vitkålen över hela köket med osthyveln och sen samla ihop den igen. På vitkålen rostade solrosfrön och Mannens underbara smakrika dressing som tillverkas i enliterssatser, eller fasters mildare men lika goda variant som bor i en vinflaska.

Middagen avslutas med nioåringens specialitet: kolasåsen som finns bland desserterna i fiskkokboken och som är den bokens enda existensberättigande i vårt hem. Barnen avslutar kvällen framför Idol medan Mannen och jag väljer ett Skavlan-avsnitt i högen på SVT Play, ett avsnitt som bara hakar upp sig en 5-6 gånger, just när Tom Jones ska börja sjunga.

* * *

Så kan en riktigt bra dag i vårt hem se ut. Den, eller hemmet, eller vi, kvalar knappast in i Dagens Nyheters omstridda hem- och inredningsspalter, eller vad tror ni? I Skavlan-programmet vi såg säger Amelia Adamo - på tal om 40-talister kontra 60-talister och framåt: "Vi var ju politiska. Ni bara möblerar." I boken jag nämnt tidigare, Ur vulkanens mun, finns ett bra exempel på den tendensen: Huvudpersonen Anna skriver presentböcker med stämningsfullt foto om vardagsnjutningar som smakrik parmesanost och årgångsglögg – och hon skriver dem vadandes i ruinerna av sitt familjeliv. Några enstaka av sinnessensationerna upplever hon själv, men de flesta tycks hon plocka utifrån eller skapa helt teoretiskt i sitt huvud. Jag förstår att Anna inte gräver där hon står just i den situation hon är, men vi andra?

Jag tänker att vi undervärderar detaljerna och vardagsritualerna i våra egna liv, till förmån för dem vi hittar hemma hos andra och i inredningstidningarna. Man skulle kunna skriva en kärleks- och stämningsfull coffee table-bok om varje hem där det alls finns kärlek. Då är smaker, dofter och ritualer inte bara utanpåverk utan hullingarna som får personer, tidsperioder och platser att stanna i våra minnen decennier framöver. Vad pratar våra föräldrar och mor- och farföräldrar om? Jo snarare ettöreskolorna än födelsedagstårtan som tog mor en halv dag att göra. Panpizzan till onsdagsmellis före ridningen blir plötsligt mera värd än den vegetariska lasagnen med balsamicotouch och rucolagarnering.

Till dig!

Texten/talet till Mannen på vår jubileumsfest häromveckan:

Vi börjar från början. För 20 år sedan: kortklippt hår, stort leende, yvig på dansgolvet, men med blicken på annat håll, svår att få riktig kontakt med. Senare fick jag veta att marknaden på det där skidhotellet i Alperna var uppdelad mellan dig och din kumpan, han som jag hela tiden tyckte var lite i vägen... Lite senare samma år: en kompis som hade råkat somna i samma säng som jag. Det var väl egentligen bara ett misstag, eller? Kanske inte, kanske… jättepassion!

Fem år senare, bara fem år kan man tycka nu: Stilig brudgum med det långa håret i hästsvans med svart fluga i hårsnodden, som komplement till den vita som satt fram i halsen. Redan då var vi inne på vår tredje gemensamma bostad. Nu bor vi i vår fjärde.

Tio år sedan: mitt i perioden ett hus och två barn på tre år. Ett högt spel för att förverkliga drömmarna, allt på en gång förstås. En skapande, expansiv men ytterst kritisk tid. Lika mycket tur som skicklighet att vi tog oss igenom den tillsammans.

Och nu är vi här med en värdefull kappsäck av minnen: blåsippsbackar, familjerådgivning, fjällturer, husjobb, stunder framför brasan, jobbpusslande, barn, barn – och nu också hund! En söndag i september, då vi inte tänker på att det faktiskt är exakt tio år sedan vi flyttade hit till detta hus, går vi ut hela familjen och plockar svamp. Vi samtalar godmodigt alla fyra medan vi rensar den, hjälps åt med maten, äter.

På kvällen när barnen somnat, en stund bara för oss. Och vi möts, som så många gånger. Inte himlastormande, men med den där vardagliga värmen som man är beredd att dö för den dag man inte längre kan ta den för given. Just då föds en tanke, en formulering inom mig. Jag känner hur den rör sig upp genom mitt medvetande som en sävlig bubbla i ett glas mineralvatten. Men jag väljer att spara den till nu, till den här stunden. Jag tänker: Jag älskar dig hur länge som helst.

Vi har upplevt en hel del tillsammans. Snart har vi hållit ihop halva våra liv. Vi har haft fasta roller i perioder och sedan bytt. Nu känns det som att vi turas om att föra och följa varann och det som händer omkring oss. Vi har byggt ett hus och en familj och är byggstenar i en vänkrets, eller flera, som ibland sammanstrålar. Vi har så mycket kvar att göra och uppleva tillsammans du och jag, med våra barn, i vår familj och med våra släktingar och vänner.

För varje år blir jag mer och mer mig själv tillsammans med dig. Det känns som att också du vet mer och mer vad du behöver. Och samtidigt upplever jag att vi blir alltmer samstämda. Hur går det ihop? Vi vet våra egna och varandras begränsningar: min jobbcoachning, den skaffar jag mig på annat håll, och de snabbaste skridsko- och skidskejtarturerna tar du i annat sällskap.

Jag älskar dig hur länge som helst. Jag är där jag vill vara. Du har lyft och burit mig lika många gånger som jag har lyft och burit dig, och det är betydligt fler än de gånger vi har gjort varann besvikna. Som min nya husgud Pia Sundhage säger: Vi gör varandra bra, och det gäller alla oss som sitter här inne. Vi kan göra varandra och de allra flesta vi möter bra, om bara viljan och modet finns där. Tack till dig och tack alla ni som är vårt sammanhang. Skål!