Att uppskatta det självklara

Och så har det inträffat igen - vi tänker i princip samma tanke, Sara och jag. Den här gången var det hon som hann först i racet till tangentbordet. Själv får jag väl skylla på en liten parvel som alltsomoftast korsar min väg till datorn eller helt enkelt gör min hjärna för seg för att orka formulera ett inlägg. Sara har förresten uttryckt det så bra att mina ord egentligen är överflödiga när hon sjunger sin lovsång till det enkla, till glädjen i vardagen.

Ändå måste jag helt kort få ge mitt perspektiv utifrån där jag står precis just nu, mitt i det småländska novemberregnet och är LYCKLIG. Efter två av de tuffaste månaderna i mitt liv hittills - med mammabekymmer och babykrångel - har luften blivit lätt att andas igen. Mamman är inflyttad och börjar komma till ro. Det är tungt känslomässigt, men jag vet att hon har det så bra som det är möjligt och jag har insett att ansvaret inte längre är mitt. Babyn äter numera på dagen och sover hela natten, är glad större delen av tiden, och börjar även släppa lite på den senaste tidens extrema mammaseparationsångest.

Det som slår mig är att detta med babyn, som jag nu njuter så hejdlöst av, är sådant som jag med tidigare barn tagit för givet och inte reflekterat mycket över. Precis som med den vardagsglädje jag hittade efter att ha tillfrisknat från cancer måste jag än en gång lära mig att uppskatta det till synes självklara.