Livstids julkalender: Livstid citerar

Nog för att vi gillar att plura och formulera oss själva, men vi tycker också om att sprida inspirerande tankar som andra har klurat ut. På Livstids Facebooksida lånar vi friskt från andra klokingar. Här ett axplock ur årets skörd!

"There are two gifts we should give to our children; one is roots and the other is wings." /Raw for Beauty

"Vi är varelser, inte görelser." Ett av alla visdomsord från deltagarna på Livstids workshop om att vara duktig, kapabel och ibland ingetdera.

"I think it's very healthy to spend time alone. You need to know how to be alone and not defined by another person." /Oscar Wilde

"Det finns bara en slags framgång - att kunna leva sitt liv på sitt eget sätt" /C. Marley

"No one is born hating another person because of the colour of his skin, or his background or his religion. People must learn to hate, and if they can learn to hate, they can be taught to love, for love comes more naturally to the human heart than its opposite." /Nelson Mandela

"Vad det surrar i huset av allt jag tycker om just nu. Håller mig stilla en stund och bara andas med öronen..." /Angela

"The secret of genius is to carry the spirit of the child into old age, which means never losing your enthusiasm." /Aldous Huxley

"Om en person du talar med inte tycks lyssna, var tålmodig. Det kan helt enkelt vara så att han har lite ludd i ena örat." /Nalle Puh

"The real voyage of discovery consists not in seeking new landscapes, but in having new eyes." /Marcel Proust

"Det är som en bok, hela mitt liv. Vad kul det är att leva! Varje dag är som en sida. Undrar vad som ska hända nästa dag?" /Ingrid, 8 år

"Meditation - because some questions cannot be answered by Google!" /Raw for Beauty

"Om Plan A inte funkar, kom ihåg att alfabetet har 27 bokstäver till..." /Spis och Deli, Halmstad

"Sometimes me think 'What is friend?' And then me say 'Friend is someone to share last cookie with." /Cookie Monster

"Var den evigt uppmärksamma beskyddaren av ditt inre rum!" /Eckhardt Tolle

PS. Hjärtligt välkommen till Livstid på Facebook om du inte redan finns där!

Livstids julkalender: Ett huvud fullt av griller

Ett av mina allra första inlägg på Livstidsbloggen handlade om att våga drömma, inspirerat av Mark Levengoods tankar om att drömmar inte alltid måste uppfyllas, men att de får oss att "puttra i rätt riktning". Kanske får de oss att ta fler beslut med hjälp av magkänsla och hjärta än utifrån vad som förväntas av oss. Så har det i alla fall varit för mig.

Har funderat en del kring detta att jag pratar mycket om att våga drömma, våga ta läskiga steg, våga hoppa, exempelvis i min TEDx-föreläsning. När vänner tar beslut om att ta tjänstledigt eller säga upp sig, och menar att jag har varit en av deras inspirationskällor. När jag leder en samtalscirkel med en grupp (fysiskt och neuropsykiatriskt) funktionshindrade ungdomar och ser hur deras ögon lyser när de får berätta om sina innersta drömmar - utan begränsande tankar. Tänk om jag gör fel, sätter orealistiska griller i huvudet på människor?

Men, som någon sa, när jag uttryckte mina farhågor: bättre med ett huvud fullt av griller än ett huvud tomt på drömmar...

Inspiration overload!

Synkade som vi ju ofta är, Sara och jag, har vi båda den senaste tiden drabbats av inspiration overload. Nej, jag skrev inte fel, det skulle inte stå information overload, som är det uttryck man brukar höra talas om, utan vi har helt enkelt fått så mycket inspiration, genom intressanta radioprogram, böcker och artiklar, genom våra spännande lunchgäster i TankeTrampolins Heta Stol, genom alla våra kreativa diskussioner, att vi måste pausa lite emellanåt. Ta oss tid att smälta, reflektera, vänta in.

Detta är ett av de ämnen jag tog upp igår, i mitt föredrag på TEDxVäxjö, där jag fick den stora förmånen att vara en av sju talare på programmet. Som gammalt TED-fan (jag har sett många fantastiska föreläsningar där och jag brukar alltid rekommendera sajten till engelsklärare jag träffar, som ett utmärkt material för hörförståelse och diskussionsunderlag), är det en dröm som har gått i uppfyllelse att få prata på TED. Det är förstås inte fråga om den stora amerikanska TED-konferensen utan ett litet lokalt oberoende initiativ, men allt sker inom ramen för det stora TED, med loggor och allt, det finns en mikroskopisk chans att någon i TED-teamet skulle tycka att det jag gjorde var så bra att det kommer upp på den stora sajten och alla föredrag hamnar hursomhelst på YouTube. Bara en sån sak.

Temat för TEDxVäxjö var Inspiration that moves us - vilket kan tolkas som "inspiration som berör oss" eller "inspiration som för oss framåt", eller kanske som en kombination av båda. Jag berättade historien om guldklockan, paraplyet, den sömnlösa natten och de dansande benen - om min resa mot ett yrkesliv där det är jag själv som sitter i förarsätet, alltså om min väg från det trygga och statusfyllda lektorsjobbet på universitetet till det ekonomiskt otrygga men otroligt fria och kreativa livet som frilansande författare, föreläsare och samtalsledare. Idén jag förde fram var att uppmana till att leva ett liv där man är sann mot sig själv och inte ett liv som utgår från andras förväntningar, och att man tar hjälp av allt stöd och all inspiration som man kan hitta omkring sig.

Men jag beskrev alltså också vad som kan hända när man börjar bejaka sin kreativitet, nämligen att hjärnan går bärsärkagång och börjar spotta ur sig idéer så att det ibland känns som om huvudet ska gå i bitar av allt som trängs där. Vad jag har lärt mig är att skriva ner allting direkt men sedan släppa taget och ha tålamod. Alla drömmar behöver inte realiseras på en gång, och en del behöver kanske aldrig göra det. Jag känner mig rik bara av möjligheterna som finns. Yoga och meditation är också väldigt bra motmedel mot inspiration overload. (Förutom de gånger meditationen i stället för att få mig att gå NER i varv öppnar kanaler så att kreativiteten börjar härja värre än vanligt - då är det bara att ge upp och gå och ta fram skrivblocket...) 

Min Sommar-topp

I år gjorde jag något ovanligt. Jag handplockade inte mina Sommar-pratare som jag brukar - efter intresse- och kändisfaktor, utan valde att kliva ur min sköna komfortzon och beta av dem allihop, en efter en. Sådär bara. Alltså har jag denna sommar (och höst) lyssnat mig igenom samtliga årets 58 människors historia (eller, nu ljög jag, med två gav jag faktiskt upp efter en stund, de var bara för trökiga). Att göra på det här viset var spännande. Det innebar att jag bekantade mig med alltifrån travsport till kemi, landsbygdspolitik till melodifestivalande, surdegsbak till afghansk IT-struktur. Och däribland lite kläddesign, armbrytarkonst och väldigt mycket fotboll.

Här är min tolv-i-topp-lista (försökte med tio men det gick bara inte) för den här sommaren - helt utan inbördes ordning:

Lotta Lundgren, matskribent och programledare - för hennes underbara röst, hennes underfundiga formuleringar och humor, och kanske mest för att hon var en av dem jag aldrig hade hört talas om, aldrig skulle ha valt, men som verkligen förgyllde en av mina kvällspromenader i skogen.

Björn Lindeblad, föreläsare och meditationslärare (fd finansvalp resp skogsmunk!) - återigen för en oerhört behaglig röst (tänk att få ha honom hemma i meditationsrummet...), en spännande resa och för hans mod - att först sälja allt han ägde för att bli munk i Thailand, och att sedan återvända till ett vanligt liv i Sverige.

Klara Zimmergren, programledare och manusförfattare, för hennes starka berättelse om sorgen i barnlösheten, där jag känner igen mig, trots att jag idag har fyra små knoddar - men det har funnits en sådan stund, om än ganska kort, i mitt liv också.

Shima Niavarani, skådespelare och artist, för hennes färgsprakande berättelse om vägen till Sverige, till scenen, till drömjobbet, för hennes mod att gå sin egen väg och göra det hon tror på, och helt enkelt för att hon är en härlig kvinna som vågar ta plats

Sara Bergmark Elfgren, författare och manusförfattare, för att hon ger alla oss nördar av olika sort kärlek och en plats i samhället, och för berättelsen om hur hon och författarkollegan Mats Strandberg gjorde valet att låta hjältarna i deras boksuccé vara ett gäng tjejer - ett komplement till den helt underbara (men trots allt ganska så manshjältedominerade) Harry Potter.

Eskil Pedersen, ledare för AUF (Arbeidernes Ungdomsfylking) i Norge, för att han, på årsdagen av Utöya-katastrofen, trots sin sorg, gör ett så vackert program - som sänds i Sverige, Norge, Danmark och Finland samtidigt - om kärlekens seger över hatet, och något av det skönaste i musikväg jag hört ramar in programmet med värdighet.

Daniel Sjölin, författare och fd programledare, för att han överraskar och provocerar, ger gubbstrutten ett ansikte, och ger mig tankeföda för minst ett par timmar till efter programmets slut.

Elise Lindqvist, volontär, för att hon vågar berätta sin förfärliga historia, som samtidigt - liksom Eskil Pedersens - vibrerar av hopp, kärlek och framtidstro.

Märta Tikkanen, författare, för hennes underbara finlandssvenska och hennes kloka ord om orden, och hur mycket de har betytt för henne genom en livsstig som inte alltid varit helt enkel att trampa rätt på.

Heidi Andersson, armbryterska och programledare, och ännu en kvinna som vågar ta för sig - i hennes fall högst bokstavligt, vid armbrytarbordet - i ett, trots allt vårt jämställdhetsskryt, fortfarande på många sätt patriarkalt samhälle.

Amanda Svensson, författare och kulturskribent, som vågar lyfta på locket och beskriva ett kvinnobekymmer som många många drabbas av men som få får rätt diagnos för, och därmed inte heller den hjälp som finns tillgänglig.

Soran Ismail, komiker, slutligen, Soran som jag alltid gillat som komiker och radiopratare, men som i sitt program visar en ny och allvarligare sida, som - i sann storytellinganda - ger integrationsproblematiken lysande bra exempel ur verkligheten, och som har den bästa avslutningen av alla: hur insikten äntligen har nått honom att han inte är halv (halv svensk - halv kurd) utan dubbel!

Många många fler har inspirerat och jag kommer säkerligen att återvända till några av dem i senare blogginlägg. Nu borde jag kanske känna det stora vemodet rulla in: årets Sommar-program är ju slut! Men icke då, nu kör jag en ny step-out-of-the-comfort-zon, lägger i backen och rattar baklänges. Nu ska jag ta mig igenom avsnitten av Sommar och Vinter, från och med de (ytterst få) program jag missade i vintras och sen vidare till förra sommaren, och så sommaren dessförinnan, och sommaren innan dess. Med tanke på att programmen finns arkiverade ända från den 22 juli 1969 lär jag inte ha några sysselsättningssvårigheter de närmaste åren. Och alla eventuella tråkkänslor uppkomna i samband med exempelvis disk- och tvätthantering avväpnar jag raskt med mitt eter-trollspö. Expelliarmus liksom!

Nya deltagare på min inre scen

När jag bara levt hälften så länge som jag har nu tänkte jag att jaha, nu är jag väl vuxen då, och har lärt känna de människor jag ska lära känna i mitt liv. Nu får jag vara nöjd, nu blir det nog inte fler. Och vännerna var inte många på den tiden. Men tänk så fel jag hade, och vilken ynnest det är att få vidga cirkeln av vänner och bekanta i vuxen ålder, ett av temana i senaste numret av PS! Leva. Så bra det kan bli när man lär känna varandra lite senare i livet, har hittat lite mer av sig själv och direkt kan läsa av vem som ger energi och vem som dränerar den.

Tänk bara de senaste fem-tio åren, så många underbara människor (kvinnor nästan allihop, hm...) som klivit in på min innersta scen: kollegorna, tjejerna i Bratz-klubben (Livstids lilla nätverk med fyra nyblivna företagsmammor), åtskilliga av bokcirkeldamerna som jag bara kände mycket ytligt innan jag startade Målajords Litterära Salong, för att nämna några. En av de senare saknar jag när hon nu hemmafruar och befolkar världen långt långt bort på andra sidan Atlanten. Men jag följer hennes liv och tankar genom halsbrytande stream-of-consciousness-bloggen Gaiafreecivilization, och jag längtar efter att få läsa romanen hon snickrar på under barnfria onsdagseftermiddagar.

Och så alla fina klokingar som jag egentligen inte känner personligen, men som jag ändå kan utbyta mer eller mindre djupa tankar med via Facebook och bloggar. Här är två favoritbloggar som ger mig massor av tankeföda:

Punctum Saliens - om inspiration, kreativitet, kultur, kunskapande, eftertanke...

Fantastiskt Kaos - om det stundtals urjobbiga men också underbara livet som drottning i stökriket med fyra små barn...

Och så de där människorna som man kanske bara träffar en enda gång i sitt liv, och som ändå bjuder på så mycket visdom att det räcker för ett helt långt liv. Som kvinnan jag mötte i lördags. Tack alla för att ni berikar och inspirerar mig!

Snuva i Knivsta

Jag som älskar och alltid söker efter de tidlösa bubblorna och parenteserna i vardagen, nu har jag fått mitt lystmäte. Den yttre bubblan lovar gott – ett stort och fräscht hotellrum med utsikt mot skogen, och här huserar jag alldeles själv. Jag har aldrig mött den berömda hotelldöden. Tvärtom ser jag neutrala, opersonliga hotellrum där man varken förväntas eller kan göra någon nytta som en av de mest inspirerande miljöerna jag kan tänka mig. Går jag inte igång direkt tittar jag på några av de kanaler som inte ingår i skogs-TV-utbudet därhemma, och drabbas av förundran inför denna outgrundliga, galna, underbara mänsklighet och allt vi hittar på.

Den inre bubblan skulle jag gärna avstå – en obeveklig förkylning ockuperar mig och gör all samvaro med andra människor till en kraftansträngning. Bara att sitta i en befolkad frukostmatsal gör mig helt matt. Just nu känner jag inte ens besvikelse över att jag missar allt det roliga i konferensrummet två trappor ner; lära-kännandet, reflekterandet, gruppbyggandet inför ännu en utvecklande utbildning som jag har förmånen att få gå. Det säger något om läget.

En märklig förkylning det här; om man kunde eliminera näsa, ögon och bihålor (utan att frontloberna följde med) skulle läget vara ett helt annat. Jag är inte sovtrött, har inte ens ont i halsen, och precis likadant har det varit för övriga familjen. Vad är det för liten mikroskopisk variation i virus-DNA:t som avgör att dess förkylning ska te sig på just det här viset? Där har jag något att fundera över när jag härnäst måste lägga ifrån mig datorn för att vila ögonen.

En annan sak att fundera på har jag med mig från gårdagens heldag om internationellt samarbete inom min bransch. Vi svenskar har en självbild, som jag tror stämmer, av att vara lite reserverade i ”breddkontakter” på det privata planet. Ni vet; prata med folk i hissen och på bussen, spontanbjuda nya eller gamla grannar, släppa loss när det finns tillfälle. Samtidigt hör jag dem som har arbetat i kulturblandade miljöer. Där uppfattar vi svenskar oss som informella, tillitsfulla och duktiga på att hantera det sociala spelet för att bygga förtroende och nå resultat. Om det nu är så, ligger det inte en paradox i det?

Livstid julkalender: Stimulerande statusrader

Alla jag känner som inte gett sig ut på Facebook (förutom min mamma och mina svärmödrar är dom väl typ tre, varav en är min man...) säger samma sak: "Vad är det som är så intressant med att få veta vad folk äter till frukost?". Och jag svarar samma sak varje gång: "Jag vet inte vilka det är som skriver vad de äter till frukost, men inte är det då mina Facebook-vänner". I stället får jag väldigt ofta veta intressanta saker om mina kontakter, sånt som gör att vi liksom har en tråd att ta upp direkt när vi ses (för många av oss ses ju faktiskt IRL också, vi hänger inte bara på fejan). Tips och idéer utbytes flitigt (tänk t.ex. vilken fin lägenhet vi hittade i Barcelona tack vare en av mina egna statusraders efterlysning).

Somliga statusrader gör mig fuktig i ögonen av rörelse, några är som små poetiska bakelser, andra får mig att haja till och tänka efter. Smaka till exempel på de här (som jag fått vänligheten att knycka in här på bloggen), skrivna av en FB-vän som jag egenligen inte känner, men vars statusrader ofta väcker spännande tankar och bilder.

* ... går ständigt mellan dessa: skogen, famnen, orden.

* ... tänker på plagg hon, men antagligen ingen annan, skulle bära med glädje om de bara tillverkades. Till exempel yllehotpants.

* ... efterlyser en terapeut som behandlar grav vardagsfobi.

* ... rostar tröstkastanjer och broderar könsord som den moderna gräsänka hon är.

Ungefär så långt från morronfrullerapporter man kan komma.

Livstids julkalender: Kvinna tamejtusan!

På väg hem från middag med Maria. Superinspirerad! Jag kan verkligen rekommendera att koppla ett (eller femtielva) verklighetsnära eller drömgalna projekt till en vänskap man vill odla - det boostar alltihop som jetmotorer gör!

I bilen sittdansar jag till Rod Stewart med (max) en hand på ratten, "when I give my heart again I know...". Så nästa raspiga röst: Marianne Faithful. 37 år var hon, Lucy Jordan, fem år yngre än jag är nu. Om man inte är kvinna när man har vuxit om Lucy Jordan - när är man det då? Om man dessutom sittdansar till Rod Stewart i en etanolford på småländska snövägar - och aldrig skulle byta det mot någon fånig sportbil i Paris (eller jo, nån gång per decennium kanske). Så gör väl inte tjejer?

Jag har inga problem med begreppet tjej, däremot har jag problem med att begreppet kvinna är så problematiskt, också för mig. Kvinnokurs, kvinnocirkel, kvinno-whatever - vad är det som är så farligt med det? Varför är det lättare att säga tjej? En gång ska jag ordna ett fantastiskt evenemang på Palladium i Växjö där bara de får komma in som klarar att med övertygelse och fast blick uttala orden: "Jag är kvinna." Jag hoppas att jag kommer in själv, för jag har tänkt mig att det ska vara värt besväret.

Gott och blandat ur PS!

Häromveckan köpte jag en PS!-tidning med Ernst på framsidan. Har läst det mesta med någorlunda behållning, och känner mig nöjd med att allt inte känns superrelevant, inte som när en hypokondriker läser FASS. Tyder på viss friskhetsinsikt när jag bara skummar artiklarna om sötsug (ohanterligt alltså), att vara vännernas slasktratt för problem och om psykoanalys.

Nyss skrev jag att sexspalter inte tillfört mig något, men PS! angreppssätt är inte dumt: att resonera om de … mentala färdigheter man kan behöva utveckla för att sexlivet ska bli en pluspost i livets balansräkning (förlåt den extremt osexiga beskrivningen, jag är trots allt statstjänsteman).

I övrigt fastnar jag för en artikel om passion i livet. Jag som funderar på om jag behöver mindre passion i jobbet för att se vad jag har och inte hela tiden analysera, leta problem och jaga vidare:

”Vad du verkligen vill och brinner för, går inte att fånga i plus- och minuslistor” (Jona Dahlqvist)

”Om du vill ha ett mer passionerat liv är inte lösningen att hitta något att brinna för. Lösnignen är att öka din förmåga att brinna” (Patricia Tudor-Sandahl i samma artikel)

En föreslagen övning: samla på flow-tillfällen genom att skriva upp när de inträffar

Och så Patricia Tudor-Sandahls beskrivning av passion. Inte det sprakande fyrverkeriet som snabbt kan falna utan ”en långsamt brinnande låga”. Något att fundera över.

Tidningar som PS! anklagas ofta för att slå mynt av folks osäkerhet och komma med quick-fix-lösningar, men jag tycker nog att den är mer seriös än så. Och några handfasta verktyg som komplement till de mer långdragna livsstrategierna är inte fel. Under rubriken ”Fyra snabba”kommer såna, den här gången om att odla positiva tankar. Ett par av dem lagrar jag på hårddisken för höstmorgnarna då morgonskummet kan tynga mig: Skriv i 20 minuter på temat Det bästa som kan hända, på lite längre sikt. Eller: tänk på morgonen igenom hur dagen blir om jag får bestämma helt och hållet. Känslan efter de övningarna skulle jag kunna ställa klockan tidigare för.

Slutligen en fin krönika av Titti Holmer som hakar i mina munkhjärta-tankar: Hur hon hittar närvaron i samvaron med sin bäbis, och hur omöjligt allt sånt är när det ska forceras fram och ödmjukheten inte är med.

Rik på riktigt

Under promenaden på skogsstigen i kvällssolen, med tremånadersbabyn i selen, femåringens varma hand i min och åttaåringen skuttande strax framför med vår fina lånehund i kopplet, känner jag att begreppet rik på riktigt (myntat av Fredrik Warberg och Jörgen Larsson, som ligger bakom Tidsverkstaden) är alldeles verkligt och sitter som en smäck. Tänk att jag bor så här vackert med skogen och sjön på nära håll. Tänk att jag har fått alla dessa barn som jag skäller på alldeles för ofta, i stället för att bara vara tacksam över att de lever, är friska, vackra och mina. Jag stämmer in i kören med Sara och Gaia - tänk att jag har dem! Och alla andra härliga människor omkring mig som inspirerar i samtal IRL eller via nätet - tänk att jag har dem!

Annat som ger mig känslan av att vara rik på riktigt är när huvudet är fullt av idéer om blogginlägg, framtida projekt (en sån dag är det idag!) eller när jag tänker på alla böcker och tidningar som ligger och väntar på att bli lästa på mitt nattduksbord eller på tvättkorgen i badrummet, alla avsnitt av Sommar och Tankar för dagen som jag har kvar att lyssna på. Förr blev jag stressad av allt jag "missade" och av alla högar som växte olästa/olyssnade. Idag tar jag det med ro och njuter av allt jag har kvar att fylla hjärna och tomma söndagar med.

Gudar och gudinnor i mitt hus

Jag har en hel stab med tjänare i mitt hus, en lång rad människor som på olika sätt glädjer och inspirerar mig, eller får mig att tänka till. Här är några husgudar och -gudinnor som jag njutit och njuter av att läsa, se eller lyssna på:

• Stefan Edman - med sina fina små betraktelser över glädjen i det enkla i böckerna Förundran och Förnöjsamhet
• Jonas Gardell - med sin ständiga nyfikenhet på människor, tänkande och religion och för att han skrivit en av världshistoriens vackraste kärleksskildringar, Passionsspelet
• Elizabeth Gilbert - som inspirerar i sin bok Eat Pray Love och i sitt föredrag om kreativitet på TED.com
• Mark Levengood - med sin vackra, mjuka finlandssvenska (en dialekt som annars gör mig lätt illamående) och sina små finurliga funderingar, exempelvis i boken Sucka mitt hjärta
• Shakti Gawain - som lärde mig hur jag kan affirmera och visualisera mig till det som saknas i mitt liv i boken Kreativ visualisering
• Åsa Nilsonne och Anna Kåver - som inspirerat mig till att jobba med medveten närvaro och acceptans i böckerna Vem bestämmer i ditt liv och Att leva ett liv, inte vinna ett krig
• John Irving - som på ett unikt sätt blandar sorg och humor i några fantasiska böcker, exempelvis Garp och hans värld, Hotell New Hampshire och En bön för Owen Meany
• Lars Winnerbäck - som funnits i mitt musikliv under lång tid, flera år innan han blev hela svenska folkets Lasse, och som gör min vardag lite mer njutbar med sina melodislingor och sitt textsnickrande, i synnerhet i sina första skivor, och allra mest i den allra första, ganska okända 3486 ord från Lars Winnerbäck från 1995 som bara gavs ut på kassett ("Så enkelt, så enkelt att bara ett barn klarar av det...")
• Linda Olsson - som skriver om sorg, kärlek och vänskap på ett språk som rinner som en vårbäck och går rakt in i själen i Nu ska jag sjunga dig milda sånger och Sonat till Miriam
• Stefan Einhorn och Kaj Pollack - vars klokskap i böcker som Konsten att vara snäll och Att välja glädje gör mycket i livet så enkelt och självklart
• Bodil Jönsson - vars underfundiga klokskap och smartvackra ord (såsom ställtid och längtansrymd) har gett mig vandringsstavar att luta mig mot i uppförsbackarna, fint sammanfattat i boken Guld

Och sist men inte minst har jag lyckan att ha fem helt fantastiska husgudar/-gudinnor i min egen familj: min lugna, kloka man som alltid ser en lösning där jag ser ett problem, min kreativa nittonåring som skapar mästerverk i såväl skriven som tecknad och fotograferad form, min underbart kluriga åttaåring som utmanar min pedagogiska förmåga och mitt tålamod och lär mig så mycket om livet och mig själv, min femåring som gör mig tårögd med sin hjälpsamhet och ständigt förbluffar med sina verbala konstverk (senaste veckans skörd: Himmel och Guds ägg!, Ljuva hemlöshet! och Extrem vår!) och min tremånadersbaby som fyrar av leenden som tinar varenda liten istapp i mitt hjärta.