fredag 27 april 2012

Lite kvitter, det är ju vår!

Tydligen är det twitter-formen som passar mig just nu. Efter att ha skrivit låååånga inlägg i tre år är det en rejäl men kanske begriplig kovändning - som kan vända tillbaks när som helst. Till dess, en samling av mina senaste. Följ direkt på @SaraLivstid!

Träna tanken att styra känslan. Hänge sig åt känslan och komma igenom den. Två sidor av samma mynt eller helt olika?

---

Sagt vid gårdagens Livstidsföreläsning i Ängelholm: "Det ni har pratat om ikväll borde finnas på skolschemat."

---

Positiv strategi mot konferenssvullande:LÄGGER TILL minst tre frukter/dag, borde ge mindre plats för annat. Applicerbart på livet i stort?

---

Livet, ett dataspel där man först söker efter verktygen och förmågorna, sen minst lika länge efter hur de ska användas. Levlar man nånsin?

---

Idag avtackning av kollega med 47 år i tjänst. 47 år. Så lättviktigt mitt CV känns helt plötsligt.

---

Dag Hammarskjöld: "Pröva icke varje dit steg för dig: endast den som ser långt hittar rätt." Något för oss vrid-och-vändare.

söndag 22 april 2012

Resignerade gäddor

Konstiga titlar blir det på inlägg jag producerar efter att ha tillbringat en helg på den nationella språklärarkonferensen. Förra året skrev jag om Ovalfrihet och stängda lådor, efter mitt magiska möte med en kvinna som både var en tvillingsjäl och en stor inspirationskälla. I årets bubbla fick jag möjlighet att fördjupa bekantskapen med M, både genom våra samtal över lunch, konferensmiddag och en öl på puben, och i hennes intressanta föredrag om hur tankekraft påverkar vår förmåga till lärande. M berättar om ett TV-program som höll henne - som, liksom jag, sällan har tid att titta på TV - fastklistrad i soffan. Programmet handlade om hur hjärnans arkitektur hela tiden byggs utifrån de tankar vi tänker.

Ett exempel: I en forskningsstudie stoppade man en gädda i ett akvarium tillsammans med ett gäng småfiskar. Vad händer? Jo, småfiskarna får panik och gäddan käkar förstås upp dem fort som ögat. Så sätter man glasväggar runt gäddan. Vad händer då? Småfiskarna får lika mycket panik som tidigare och gäddan stångar pannan blodig i sitt försök att komma åt de små, men blir sedan den resignerade gäddan, gäddan som har gett upp. När forskarna lyfter bort glasväggarna fortsätter vår huvudperson att vara den resignerade gäddan, den som inte tror sig om att klara av att fånga fisken, varpå de små glinen kan fnatta runt bäst de vill och räcka lång näsa åt puckogäddan som ligger där och har skapat en vald sanning, en sanning som inte finns på riktigt utan bara är en tankekonstruktion.

Budskapet i M:s föredrag är att vi som lärare kan hjälpa våra elever/studenter att programmera om sina tankar från Jag KAN INTE lära mig det här, att skaka om sin mentala cocktail. Själv har hon sett massor av elever uppnå helt andra resultat än tidigare sedan de skapat nya hjärnvägar med hjälp av nya tankar. Med mig från konferensen tar jag - vid sidan av många andra glädjekarameller att suga på i form av inspiration och goda samtal - med mig tanken att Jag kan förstå mig på det här med bokföring, och till och med tycka att det är roligt! 

Om fyra timmar kliver jag ur min helgbubbla och in i vardagen igen. Lite sorgligt är det att den redan är över men åh vad jag har skapat mig längtansrymd för mina fina därhemma! Och så finns det ju massor av nya små bubblor därhemma också. Livstidscirkeln på tisdag, till exempel, är just precis en sådan. Söndagskram på er!

fredag 20 april 2012

Livstid i Smålandsnytt

Två timmars intervju blev tre minuter i Smålandsnytt. Se reportaget här!

Bubblan big time!

Idag kl. 8.05 klev jag ut på trappan till storbarnens skola och in i en egentidsbubbla som jag i tankarna redan befunnit mig i under flera dagar (förtida uttaga på glädjekontot...). Tänk att det där obestämda skavet som jag skrev om sist liksom hittade och botade sig självt efter blogginlägget: det var ju de senaste månadernas brist på egentid (för att skriva bok, för att blogga, för att träna med regelbundenhet) som orsakat skavet. Hade bara inte riktigt förstått det förrän jag skrev om det på bloggen.

Och så kommer gobubblan så lägligt. En hel helg i Norrland, med intressanta föredrag att lyssna på (och två egna att hålla), tid för bokskrivande, bloggande och twittrande, tid för promenader, meditation och kanske till och med en springrunda, tid att få sova ostört i två hela nätter, tid att äta gott och träffa människor jag bara möter någon gång om året, tid att fördjupa bekantskapen med kvinnan jag träffade på samma konferens förra året. Jag packar en liten lagom väska med bara mina kläder, min bokcirkelbok, min dator. Ingen tillstymmelse till barnvagn, resesäng, välling, blöjor, gosefiltar, tandborstar, nattlinnen eller barnböcker.

Missförstå mig inte, jag älskar mina barn och jag älskar att resa iväg med dem också, men ibland är det så fantastiskt njutbart att få gå in i den där bubblan alldeles själv, i synnerhet efter en vinter och vår då jag tagit osedvanligt stort ansvar för de små grynen, hämtat tidigt på skola och dagis, värmt välling på nätterna, varit mycket hemma och torkat snor och kräk.  

Hotellrummet är fult och jag ska jobba hela helgen, men jag är så lycklig! Husmorssemester anno 2012.

onsdag 18 april 2012

Livstid kvittrar!

Livstid har börjat mikroblogga på Twitter. Följ oss gärna på:

@saralivstid
@marialivstid


Grottvandring eller guldvaskande?

Med jämna mellanrum synkar Sara och jag på olika sätt - skrivlust, skrivolust, bloggtankar, Livstidseufori, småskav. Så väl jag känner igen det hon beskriver i senaste inlägget, den där känslan av att det inte är något stort och förskräckligt som stör, utan något litet och obestämbart. I mitt fall har skavet den senaste tiden manifesterat sig bland annat i form av överdrivet stor irritation - över barnen och tingen - och en för mig ovanligt hög nivå av oföretagsamhet. Bokföringen drar ut på tiden i all oändlighet, diskbänken svämmar över, och inte blir det mycket bloggat.

Jag funderar på balansen mellan två strategier. Den första: att riktigt gå in i något jobbigt, grotta ner sig, för att komma så långt ner på botten att den enda vägen vidare är upp. Den andra: att använda klätterrepet som Dalai Lama gav mig en gång i tiden - att fokusera på att uppmärksamma det positiva, eftersom det negativa ältar sig självt och inte behöver mer näring än det ändå får genom mina ofrivilliga tankar på det.

Min slutsats är att strategi nummer ett passar mig bäst när det är fråga om ett storskav - som förrförra höstens babysömnbrist-i-kombination-med-dementmamma-vansinne. Då behövde jag få leva ut min förtvivlan, på Facebook och bloggen, skrika ut den i skogen en sen lördagskväll. Älta älta. När det bara småskaver tror jag mer på strategi nummer två. Att försöka kompensera småskavet med aktivt vaskande av guldkorn i den trots allt inte så tokiga vardag jag befinner mig mitt upp i.

Senaste veckorna har det skavt lite obestämt igen, och skavet har spätts på av återkommande magsjukevändor hos barnen som minskar mitt jobb- och egentidsutrymme, ett aprilväder som till och med får den numera så mycket mindre väderberoende Maria att sucka, dyra bilreparationer och ett guldfiskminne som gör att jag ideligen missar och får göra om. Här krävs aktivt guldvaskande! Och visst hittar jag kornen, bara jag anstränger mig aldrig så lite:

- tranorna på åkern precis utanför huset och alla blå och vita sippor som vågat titta fram trots det envetet återkommande snöfallet

- äldstadotterns glädjefyllda rapport från vistelsen hos pappa i Frankrike - energin och kreativiteten som kommit tillbaka, hennes roman som börjar ta form

- ett konstruktivt tråk- och bråksamtal med döttrarna, där vi efter månader av suckar, stön, gnäll och gapande, äntligen kan mötas och hitta fram till gemensamma strategier (kanske mer om dem i ett annat inlägg)

- tvååringens formidabla språkglädje (äntligen!), hans intensiva blick och hans uppfordrande "mamma, HALLÅ!" många gånger om dagen då han har något som han bara måste visa

- Livstidskvällen om livsglädje på ett bibliotek i Ängelholm, då en åhörare efteråt säger att det vi pratat om är så viktigt att det borde komma in i skolans läroplan på ett tidigt stadium

Det där sista var nog det viktigaste guldkornet - påminnelsen (genom föredraget vill höll) om alla ganska så kloka saker vi tänkt och skrivit här på bloggen, alla fiffiga strategier som ibland kommer bort där mitt i skavet. Dags att återvända till min budordslista!

tisdag 17 april 2012

Skriva med skav

Jag försöker och försöker, men att skriva går inget bra när jag dras med den där mentala skoskaven som är så lindrig att den inte ens vet var den sitter. Hellre må eländigt eller bra, det här mellantinget känns bara... gnälligt. Och vem blir lyckligare av gnäll i textform? Inte jag, och alltså får det vara. Tills skaven plötsligt släpper en stund, som idag.

Märkligt när något skaver utan att man vet vad. Det är ett detektivarbete att klura ut vad det handlar om. Sentensen "Allt hänger på mig." tror jag har med saken att göra. Hur klok och balanserad jag än kan verka, vilken kontroll jag än kan tyckas ha på mitt kontrollbehov(!) så är det ett av mitt livs grundantaganden. Jag tror ta mej tusan att det finns en särskild gen som inte gör annat än bryter ner mina logiska resonemang och mentala strategier till att jag i grund och botten faktiskt är fullt ansvarig. För så gott som allt.

Försök få tilliten att bygga bo i ditt liv som granne till den övertygelsen. Eller försök stå ut med en period då du inte kan/måste/förväntas prestera maximalt, då du kanske sitter i händelsernas väntrum och faktiskt behöver göra det för att timingen ska bli rätt. Ja du, Sara, ta ett djupt andetag och försök.

onsdag 11 april 2012

Trögt

Det känns som om jag kör med handbromsen i. Kanske är meningen att jag ska få syn på något som jag annars skulle ha missat.

fredag 6 april 2012

Välkommen till Circle Way Camp

Äntligen har vi petat färdigt i hemsidestexter, stämt av än hit än dit, kommit till skott: Härmed går en inbjudan ut till alla som vill andas ut hela vägen och känna sinnena slappna av, och som vill göra det i ett sammanhang där alla – också du själv – ser varje människa runtomkring som en källa till vänskap och visdom. Armbågarna hade du kunnat lämna hemma, om det nu inte vore så praktiskt att kunna vinkla armen när du ska stoppa in Mundekullas fantastiska lunchmat i munnen.

Jag pratar om Circle Way Camp i Mundekulla, 9–13 juli, och jag är definitivt part i målet. Förra året hamnade jag och familjen där lite av en slump (kan vi ju inbilla oss i alla fall). Mundekulla är Småland i sitt esse, det vet alla som besökt denna kurs- och retreatgård strax utanför Emmaboda. De som håller i stämgaffeln för Circle Way Camp – indianen Medicine Story och hans hustru Ellika Lindén – skapar en vänlig, tillåtande, närvarande atmosfär bara genom att vara dem de är, och då blir vi andra så lätt detsamma.

”The Circle” i lägernamnet är samtalscirkeln, och anknyter en hel del till tanken i Marias inlägg häromdagen om att samtal med andra än redan kända goda vänner kan ge minst lika mycket som med dem man känner sedan länge. Nog är man ofta mer öppen, närvarande och tacksam över att få ta emot någons berättelse när man inte kan ta den för given? Och samtidigt, samtalsmetodiken från Circle Way Camp har bidragit väldigt till ett öppnare samtalsklimat i vår familj, där jag-budskapen numera dominerar och vi allt oftare lyckas bryta oss ur de låsta rollspelen. Att se barnen finna sina roller i samtalscirkeln, vara med på sina villkor och skapa egna relationer med vuxna och yngre lägervänner var för oss föräldrar en upplevelse i sig. Och alla knöt vi starka band i lägerdagarnas ”klaner”, de små, slumpmässigt sammansatta grupperna som sågs varje morgon för korta förutsättningslösa samtal.

I år är vi alltså tillbaka, nu tillsammans med Livstids-Maria med familj, och nu med rollen som ”hållihopare” och workshopledare. Hör så gärna av dig om du tror att Circle Way Camp kan vara något för dig! Och sprid så gärna tipset om att det finns till vänner som du tror kan vilja vara med. Många deltagare återkommer år efter år, men här finns gott om plats för fler!

torsdag 5 april 2012

Det kom ett brev

Häromdagen kom ett mejl till oss på Livstid:

och så kom då dagen då jag inte vill resa mig upp, göra frukost åt mina tre rara barn,   bädda sängar, torka smulor, lägga in en tvätt till – för att inte prata om att hänga och sortera in skiten... Och detta eviga plockande.

Ja, jag skäms så otroligt över mina tankar. Jag som har det så fint

Jag nästan brister.

Hjärtat slår, händerna skakar.

Utlöst av ett elakt mail från en man på jobbet, ett mail om en bagatell.

Skit,skit, skit! Jag vill inte bry mig, sopa honom under mattan bara! Men det går inte, han biter sig fast i min kropp och får mig att må så dåligt. Allt jag lärt mig på chefskurserna som jobbet betalat så dyrt för är bortblåst.

På soffan ikväll surfar jag planlöst omkring. Jag kan sammanfatta det med ett ord - HJÄLP! Jag har tappat bort mig själv, hittar inte rätt. Tränar, renoverar, aktiverar men det hjälper inte alls.
Hjälp.

Så googlar jag helt enkelt in " ge-mig-lite-vänlighet", och hittar er.

Jag har läst en stund och måste tyvärr lägga mig nu MEN jag känner mig lite glad!
Hjälpt!
Styrkt!
Jag vill säga tack från mitt lilla värkande hjärta för det verkar ha slutat slå så hårt för en stund...

Vilken fin sida ni har. Jag återkommer för mer tankning!

Kram!

Kram tillbaka, förstås. Och tack! Bättre kan det inte beskrivas, när livet rister till och får en att tappa fattningen – och samtidigt fatta att det är något i det här som är viktigt, värt att ta vara på.

Varje steg jag tar för mig närmare dit jag ska.

Kraft, mod och nya vägar till dig!

tisdag 3 april 2012

Mötas, prata, skiljas

I senaste bokcirkelboken, Sigrid Combüchens Spill, som jag lyssnar till på väg till jobbet står en liten passage ut från det allmänna ordflödet:

"Svenskar är för begivna på 'goda vänner'. Man får ut mycket av att mötas, prata och skiljas. Man minns det bättre än samtal med vänner."

Och det är just de här mötena jag har kommit att uppskatta så enormt den sista tiden (utan att för den skull tycka mindre om att umgås och prata med vänner jag har känt länge - det är lika värdefullt, bara annorlunda). Mötena som sker med människor jag inte känner väl. Som dem med nya bekantskaper. Som dem i vår fina Livstidscirkel, där de flesta av oss inte känner varandra eller umgås privat utanför cirkeln, men där vi är här och nu under två intensiva timmar och pratar om viktiga saker, liv och död, kärlek och vardag. Jag tittar in i tittskåpet och är för en stund delaktig i en annan människas liv, historia och tankar. Jag blir rik på magiska ögonblick.