Grottvandring eller guldvaskande?

Med jämna mellanrum synkar Sara och jag på olika sätt - skrivlust, skrivolust, bloggtankar, Livstidseufori, småskav. Så väl jag känner igen det hon beskriver i senaste inlägget, den där känslan av att det inte är något stort och förskräckligt som stör, utan något litet och obestämbart. I mitt fall har skavet den senaste tiden manifesterat sig bland annat i form av överdrivet stor irritation - över barnen och tingen - och en för mig ovanligt hög nivå av oföretagsamhet. Bokföringen drar ut på tiden i all oändlighet, diskbänken svämmar över, och inte blir det mycket bloggat.

Jag funderar på balansen mellan två strategier. Den första: att riktigt gå in i något jobbigt, grotta ner sig, för att komma så långt ner på botten att den enda vägen vidare är upp. Den andra: att använda klätterrepet som Dalai Lama gav mig en gång i tiden - att fokusera på att uppmärksamma det positiva, eftersom det negativa ältar sig självt och inte behöver mer näring än det ändå får genom mina ofrivilliga tankar på det.

Min slutsats är att strategi nummer ett passar mig bäst när det är fråga om ett storskav - som förrförra höstens babysömnbrist-i-kombination-med-dementmamma-vansinne. Då behövde jag få leva ut min förtvivlan, på Facebook och bloggen, skrika ut den i skogen en sen lördagskväll. Älta älta. När det bara småskaver tror jag mer på strategi nummer två. Att försöka kompensera småskavet med aktivt vaskande av guldkorn i den trots allt inte så tokiga vardag jag befinner mig mitt upp i.

Senaste veckorna har det skavt lite obestämt igen, och skavet har spätts på av återkommande magsjukevändor hos barnen som minskar mitt jobb- och egentidsutrymme, ett aprilväder som till och med får den numera så mycket mindre väderberoende Maria att sucka, dyra bilreparationer och ett guldfiskminne som gör att jag ideligen missar och får göra om. Här krävs aktivt guldvaskande! Och visst hittar jag kornen, bara jag anstränger mig aldrig så lite:

- tranorna på åkern precis utanför huset och alla blå och vita sippor som vågat titta fram trots det envetet återkommande snöfallet

- äldstadotterns glädjefyllda rapport från vistelsen hos pappa i Frankrike - energin och kreativiteten som kommit tillbaka, hennes roman som börjar ta form

- ett konstruktivt tråk- och bråksamtal med döttrarna, där vi efter månader av suckar, stön, gnäll och gapande, äntligen kan mötas och hitta fram till gemensamma strategier (kanske mer om dem i ett annat inlägg)

- tvååringens formidabla språkglädje (äntligen!), hans intensiva blick och hans uppfordrande "mamma, HALLÅ!" många gånger om dagen då han har något som han bara måste visa

- Livstidskvällen om livsglädje på ett bibliotek i Ängelholm, då en åhörare efteråt säger att det vi pratat om är så viktigt att det borde komma in i skolans läroplan på ett tidigt stadium

Det där sista var nog det viktigaste guldkornet - påminnelsen (genom föredraget vill höll) om alla ganska så kloka saker vi tänkt och skrivit här på bloggen, alla fiffiga strategier som ibland kommer bort där mitt i skavet. Dags att återvända till min budordslista!