Sommar i mitt hjärta

När årets sista Sommar-pratare har talat färdigt, så är sommaren slut. Eller? För mig, och många andra, finns det inte mycket som är somrigare än detta program, som bjuder på intressanta livshistorier, tänkvärdheter och musik (som - när man som jag oftast lyssnar på poddversionen - emellanåt saknar, emellanåt tackar gudarna för att man slipper höra i sin helhet). Jag är helt såld på programserien och de två senaste åren har jag tuggat mig igenom alla Sommarpratare, i stället för att plocka ut bara dem jag i förväg tror att jag kommer att gilla. I år har jag dessutom lyssnat om än sällan i realtid så ändå nästan i takt med att programmen sändes. Lite vemodigt är det allt att inte ha några kvar anno 2013, men jag tröstar mig med att jag fortfarande har hundratals olyssnade små munsbitar av äldre datum att avnjuta från webbarkivet.

Den här sommaren gillade jag ovanligt många. Kanske var de ovanligt bra. Kanske har jag blivit mindre kräsen med åren, mer insiktsfull om att alla faktiskt har något intressant att berätta, även om inte alla lyckas sådär riktigt bra med själva berättandet. Att sätta samman en topplista är därför vanskligt, men jag gör ett försök, mest för att för min egen skull återuppleva en liten gnutta av det jag kände just då, när jag lyssnade.

Parentes: Det är lite så som Facebook fungerar för mig. Jag är en av de där som ibland får höra orden ”du som är så flitig på Facebook”, kanske med en liten sarkastisk ton i rösten, ungefär som att (a) Har du inget bättre för dig? eller (b) Kunde du inte lika gärna ha blivit utvikningsbrud, du som gillar att fläka ut ditt privatliv offentligt? Men för mig fungerar Facebook på så sätt att jag när jag skriver om något trevligt i mitt liv upplever jag det liksom en gång till. Och sen en gång till varje gång någon trycker på gilla-knappen, eller skriver en kommentar. Därför klickar jag själv gärna på gillaknappen till andras glada statusrader, med förhoppningen att de kanske också får återuppleva sin lilla njutningsstund en gång till. Slut parentes.


Men nu var det Sommar-program vi skulle prata om. Här är några favoriter, utan inbördes ordning, och de är favoriter av lite olika anledningar.

• Malik Benjelloul - för att han ger mig en stund av magi i tillvaron, inte minst genom den fantastiska berättelse om elefanter, och för att jag efter programmet äntligen tog mig för att titta på Searching for Sugarman, vilket var en extra rolig upplevelse just för att jag nu kände till historien bakom skapandet
• Filip Hammar - för att han överraskar mig med en mer lågmäld variant av sig själv än den jag är van vid från tv:n, kloka tankar och en hyllning till dem som vågar gå utanför normen och vara annorlunda
• Martin Schibbye och Johan Persson - för att jag fick bekanta mig med människorna Martin och Johan bakom tidningarnas nyhetsreportage om journalisterna Schibbye och Persson
• Liv Strömqvist - för att hon sticker ut hakan och vågar ta upp ett ämne som inte fått någon riktig plats i historien, och för hennes skildringar av ungdomens utanförskap som jag känner igen mig i så
• Maja Ivarsson - för hennes mod att berätta en hemlighet som hon burit på under så många år, och som kanske därmed kan inspirera andra unga människor som utsatts för övergrepp att också berätta för någon
• Li Pamp - för hennes underbara röst, för musikvalen och för det där hon sa om att fråga andra om när de tycker som bäst om sig själva (som blev ett eget blogginlägg)
• Lasse Kronér - mest bara för att han fick mig att minnas min oerhört korta karriär som gatumusikant, och tänka att det kanske är något jag borde återuppta
• Lisa Nilsson - för hennes språk som är som en sång fast utan musik
• Kristian Gidlund - såklart, för hans sätt att berätta sin sorgliga historia på ett sätt som går rakt in i hjärtat, inte minst i det brev han skrivit till den son han aldrig kommer att få
• Maria Sveland - för att hon inte låter näthatet kuva hennes feministiska kamp, för att hon gör det viktigaste programmet den här sommaren

Allt jag behöver... är inte guld och gröna skogar

Jag använder ju affirmationen Allt jag behöver kommer till mig - när jag är redo som någon sorts vision för hur jag vill leva mitt liv. Det här med tilliten till att allt löser sig på bästa sätt, som jag bloggade om senast. Man kan då lätt få tanken att allt jag behöver och allt som ska komma till mig är synnerligen behagliga saker. Guld och gröna skogar, liksom. Men i takt med ålder och (förhoppningsvis) lite ökad visdom, inser jag alltmer att så inte alls är fallet. Ibland är det jag behöver väldigt roliga saker - spännande uppdrag, skatteåterbäring, nya bekantskaper - men ibland behöver jag lära mig saker om livet och om mig själv, och då kan det som kommer vara obehagligt eller till och med smärtsamt.

De riktigt svåra saker jag har gått igenom (skilsmässa, cancer, nästanutbrändhet, barn med självskadebeteenden, förälder med demens) är naturligtvis stora tydliga exempel på den typen av läxor, och jag vet att det är klyschigt, men det mesta har det kommit något gott ur för min personliga utveckling. Precis som beskrivs i fotot här bredvid.

Men det behöver inte bara vara de där stora, omvälvande, fasansfulla sakerna som påminner mig om något viktigt. Ett exempel från den här sommaren: Under årets Circle Way-läger i Mundekulla fick jag träna mig ordentligt i att släppa på mitt kontrollbehov och inse att jag inte kan behaga alla 24-7. Så blir det på ett läger med nästan 70 deltagare, många viljor, flera andra organisatörer där vi inte hade tydliga roller sinsemellan, och en organisation som ligger långt från den strukturmuppsordning som Sara och jag är vana vid när vi själva har hand om allt.

Ett annat, mycket banalt litet exempel. Det är sen kväll. Jag behöver bokföra. Jag vill meditera. Försöker komma åt banken, men just i kväll är det tekniska problem med sidan. Sen inser jag att det bara är så att meditationen är vad jag behöver bäst den kvällen. Och så har jag fått hjälp med att förstå det. Irritation först, insikt och tacksamhet därefter.

Att jag alltsedan jag sade upp mig stundtals våndas över hur vi ska klara av det här familjeprojektet ekonomiskt försöker jag redan nu betrakta som en läxa jag behöver lära mig för att på allvar kunna vara tacksam och inte ta för givet den dagen verksamheten tagit fart. För det vet jag ju att den kommer att göra. Jag lär mig också hur lite jag behöver rent materiellt för att vara lycklig. Bo precis här där jag bor. Vara tillsammans med min familj och mina vänner. Kunna betala räkningarna i slutet av månaden. Det räcker väldigt långt.

 

Strunta i etiketten

Såhär års är det många nya liv som ska börjas, färska gymkort som verkligen ska nyttjas och familjerutiner som äntligen ska fås ordning på. I den andan åker jag och Etta till Möbelvaruhuset.
Under bilfärdens samtal, circle way style, kommer vi in på att vara periodare. Inte i missbrukartermer utan när det gäller drivkrafter och sinnesstämningar. Om att växla mellan eftertänksam djurrättsetiker och kompisfnissande långnattspratare, till exempel. Att det kan vara lite knepigt när prioriteringarna svänger snabbt, för omgivningen, men också för en själv. Vem blev jag nu? Och vart tog hon vägen som jag var nyss?

Så läser jag några rader ur boken Ingen skam i kroppen - frigör din sexuella kraft av Charlotte Rudenstam:

"Du behöver träna dig på att släppa mycket av det som du tror att du vet (’jag är sådan, inte sådan’) och att erkänna hur den kunskapen begränsar din förmåga att ha en direkt erfarenhet av det pågående ögonblicket. Det är faktiskt så att kunskapen du bär med dig, (med sitt bagage av koncept, fördomar och trosuppfattningar) gör det omöjligt för dig att uppleva ögonblicket. När du erkänner att du inte vet, kan du vara närvarande i varje upplevelse som livet ger dig."

Trista fakta för en sån som jag, som älskar att studera och analysera både mig själv och andra. Inte minst mina arma barn får en hel del etiketter klistrade på sig, etiketter som de säkert kommer att klistra över min stora trut en vacker dag, som Piff och Puff gör med Pluto på julafton. Förlåt, men jag har så svårt att låta bli.

 

I väntan på att jag lär mig släppa det där helt får jag väl trappa ner genom sätta notislappar på mig själv och andra, istället för mormors gummerade syltburkslappar som krävde tio timmars vattenbad för att lossna. Den hyperaktiva fas jag är inne i nu till exempel – sista semesterveckan med Mannen på jobbet och mig själv i värsta terminsstartsformen; frivilligt sättandes väckarklockan, skuttandes mellan målarstegen och datorn, energisk och resultatorienterad.

Det här är inte mitt nya jag. Det är inte heller en villfarelse om livets mening, att skaka på huvudet åt när jag har lugnat ner mig. Det är en del av mig som behöver utlopp just nu. Och när rycket har gått över och jag kanske går in i en vara-mer-än-göra-fas, som i våras, då finns det nymålade garaget kvar som ett bevis på att den här veckans fokus tillförde sitt.

Återbesök hos tilliten

Åh, vad jag älskar det där ordet, tillit, som jag återkommer till gång på gång här i bloggen, eftersom jag ständigt behöver påminnas. Precis som med ett annat favoritord, längtansrymd, tycker jag lika mycket om själva ordet som vad det står för. Tillit ligger så fint i munnen, samtidigt som det beskriver något oändligt vackert - att våga lita på att saker och ting blir precis som de ska.

Jag tänkte på ordet i somras, när jag stod i vattnet vid bryggan och gång på gång i mina armar tog emot treåringen, som handlöst kastade sig ner i vattnet, till mig. Total tillit. Total trygghet. Total livsglädje. Dit vill jag ju så gärna också komma, och jag är en god bit på väg, även om jag har ett stycke kvar att vandra när det gäller att lita på att jag landar tryggt med det brygghopp jag gjorde vid årsskiftet. Vissa dagar går det lätt som en plätt, andra är det SVÅRT att inte vara otålig (räkningar måste ju betalas...), men jag övar så fort mina tankar inte är upptagna med något annat, och mer fokuserat under kvällens meditationsstund. Att om jag ställer in mina tankar på att det kommer att gå bra, så gör det det. Precis som minstingen tänker när han hoppar.

Total tillit. Total trygghet. Total livsglädje. Att, som jag skrev om i våras, våga bejaka ovissheten.

Sommaren med stort S

Igår kväll ställde vi klockan för första gången på åtta veckor. Dags att skola in lillebror på nya dagiset. Dags för åttaåringen att förenas med kompisar på älskat fritids (elvaåringen har ledigt en vecka till). Dags för mig och Mannen att ta itu med våra jobbliv lite mer på riktigt.

En del har det jobbats även under sommaren, i synnerhet för min del, eftersom vi hade deadline på webbmaterialet till vårt gemensamma fackboksprojekt idag. Här har skrivits och korrekturlästs, framförallt sena kvällar och nätter när barnen sovit - i svärfars stuga, i lägergårdskök, i tält och hemma i soffan - men också en stund då och då på dagtid, under bilfärder och till och med på stranden.

Det kanske låter galet att inte ta helledigt, men för mig har det möjliggjort de där åtta veckorna hemma med barnen. Och jag har nog aldrig förut känt mig så utvilad efter en semester. Jag tror faktiskt att det har varit den bästa sommaren någonsin. Vad är det då jag kommer att minnas från min Sommar med Stort S? Jo...

• Baden. Tack vare det fina vädret blev det osedvanligt många, i hav på såväl öst- som västkusten, men de flesta hemma i vår egen vackra Smålandssjö. Allra mest kommer jag att minnas känslan av att klyva en nästan spegelblank yta vid ett ljummet kvällsdopp där med barnen.
• Veden. Det här är sommaren då jag på allvar blev vän med vår vedklyv. Snart är jag klar med alla de trettio kubikmeter jag föresatte mig att klyva på egen hand (sedan Mannen sågat upp stockarna i halvmeterslängder). Detta jobb som jag tidigare betraktade som ett av alla trista måsten blir för varje år alltmer behagligt. I år har jag riktigt längtat till min vedbacke, där jag tillbringat så många timmar, alltid i sällskap med ett bra radioprogram (Sommar, Kropp och Själ, Oförnuft och Känsla) och alltsomoftast även med något barn i närheten, antingen arbetandes och pratandes sida vid sida med mig, eller (som på kortet) bara hängandes där med något eget projekt (i det här fallet Alfons Åberg på YouTube). 
• Sommar-programen. Det blev ännu en sommar då jag lyssnat på rubb och stubb för att gå utanför min komfortzon och inte bara välja utifrån det jag tror i förväg tilltalar mig. Återkommer med topplistan för 2013 när alla program är sända och avlyssnade. 
• Skrivandet. Förutom färdigställandet av den senaste fackboken, började sommaren storstilat (redan före semestern) med skrivretreaten i Älvdalen, då jag äntligen kom igång med min roman, och min och dotterns barnbok tog form på allvar. 
• Det andliga. Slutligen var det här sommaren då jag tog itu med något som jag burit inom mig ända sedan barnsben, men inte släppt upp till ytan på allvar förrän nu: mitt intresse för andlighet och medialitet. Det har blivit två kurser, en seans, jag har läst en oerhört fascinerande bok och kvällsmeditationen har utvecklats från behaglig avslappning till dagens mest magiska stund. 

När jag tänker på hur många det är som just idag (eller kanske förra måndagen eller nästa) suckande går tillbaka till en arbetsplats där de vantrivs, med en enda stor längtan till nästa sommar och semester, önskar jag innerligt att de i stället kunde känna samma känsla som jag - att semestern var fantastisk och livgivande, men att jobbvardagen är lika fantastisk och livgivande. Bara på ett annat sätt.  

Med fötterna på vedbacken och blicken mot universum

Vad jag njuter av att bli äldre och bry mig allt mindre om vad andra människor tycker och tänker om hur jag väljer att leva mitt liv. Så gott det känns att få lov att leva alla mina 360 grader. Att jag en dag sitter på möte på Universitetskanslerämbetet, tillsammans med allvarsamma professorer med ENORMT HÖG KOMPETENS stämplat i pannan. Att jag en annan dag står där på min vedbacke och klyver vedklampar så stora och tunga att de ger mig såväl skrapsår på benen som en värkande rygg, men massor av frisk luft och starka armar - samtidigt som öron och tankar fylls av inspirerande livsberättelser från Sommar i P1. Att jag en stund senare växlar om till författarjaget och skriver på min dator så tangenterna glöder. Att jag ännu senare steker pannkakor till sex hungriga barn, några egna, några lånade. Att jag samma kväll sitter i mitt meditationsrum och öppnar mina chakran för universum och gör spännande övningar på kursen i medial utveckling. Och hela tiden känner jag mig som jag, i lite olika roller, men med samma kärna. Jag får vara med och uppleva alla de här sammanhangen och känna att jag passar in i dem alla. Jag får lov att vara såväl akademiker som grovarbetare som författare som mamma som superflummare - i en och samma kostym! Precis som en vän till mig och Sara sa en gång - att vi var bra på att fungera som broar och bryggor mellan olika världar. Fötterna på vedbacken och blicken mot universum.