Ge mig inget val!

I varje nummer av en av mina favorittidskrifter, Leva, får poeten Bob Hansson ett ord av läsarna att definiera - på sitt alldeles egna underfundiga sätt - och jag gillar verkligen hans små ordkrönikor. I senaste numret (1/10) är ordet Hansson tar itu med ekologi och bland annat skriver han: "Ekologi är att hitta ett sätt för hyresgästen homo sapiens att bo logiskt på. Alltså ett sätt som inte gör oss hemlösa."

Det som framförallt tilltalar mig i just den här betraktelsen är budskapet om att vi har alldeles för stora valmöjligheter när det handlar om att tillsammans förstöra vår planet. Varför finns det mat som inte är ekologiskt odlad så att vi kan välja bort det som är nyttigare för både oss själva och jorden? Varför är det ofta billigare att flyga än att ta tåget? Varför tar inte politikerna ansvar och helt enkelt bestämmer åt oss när vi inte klarar av att göra det själva? Det gick ju bra att inför rökförbud i offentliga miljöer, så varför skulle det inte gå att göra inskränkningar i vår personliga frihet på andra punkter också? Det är ju ändå för en god sak...

Mental miljövård

För att vår planet ska överleva behöver vi förändra vår västerländska livsstil ganska radikalt, det är nog de flesta miljöforskare och vanliga dödliga överens om. Jag försöker så gått jag kan dra mitt stå till stacken. Men vid sidan av "yttre miljövård", såsom att handla ekologiskt och undvika att ta flyget kan man också tänka sig en sorts "inre" eller "mental" miljövård. Om detta skriver en av mina husgudar (och före detta kolllega) Stefan Edman i sin bok Förundran.

Som Edman uttrycker det behöver vi bedriva "mental miljövård" och "kalka i sura hjärtan - egna och andras". Det handlar om att få fler att utvecklas från att vara missnöjda "nappsugare" som tröstar sig med materiell konsumtion till att sätta "sociala och andliga världen i fokus för välfärden". Att i stället för att handla prylar ägna oss mer åt sådant som musik, litteratur, naturupplevelser och nära gemenskap för att bearbeta sorg, besvikelser och rädsla.

Stefan Edmans ord går rakt in i mitt hjärta och jag upplever att jag nog blivit lite bättre på min mentala miljövård de senaste åren. Ett uttryck för detta är bokcirkeln, Målajords litterära salong, som ger såväl mig som övriga salongsdamer så mycket - ensamma när vi läser och tillsammans när vi träffas och diskuterar våra böcker. Efter senaste träffen häromdagen skriver t.ex. vännen A på Facebook att vårt möte "väckte livsandarna som vanligt".

En annan form av mental miljövård är bloggandet. För mig har det blivit en av de absoluta höjdpunkterna i mitt liv att få skriva ner mina tankar här på Livstid, inte minst när det jag skriver utvecklas till en dialog med min omgivning. Samma sak skriver Sara om i ett tidigare inlägg, där hon beskriver "bloggandet i sig som konsumtionshämmande företeelse". Det är helt enkelt roligare att blogga, läsa böcker och umgås än att shoppa! Och då känns ju inte det här med mental miljövård särskilt betungande...

"I love eco" - eller "Jag jobbar i alla fall på att bli lite mer hållbar..."

Häromsistens läste jag ännu en av de där artiklarna som får mig att glömma att andas med magen och känna lite Riddar Kato-kyla ända ner i tåspetsarna. Det handlade om klimatkris och orättvis resursfördelning och introt löd: "Vill du sitta och grilla sojakorv runt tomma oljefat i framtiden?". Ett upprop från författaren Pernilla Glaser i en artikel i Amelia (16/09) som påminner oss om att vi måste lära oss stava till ordet h-å-l-l-b-a-r-h-e-t.

Det är lätt att känna sig liten och uppgiven när det fortfarande går så långsamt med insikter på högre nivå, men samtidigt kan jag ju inte stå här och bara se på hur jorden går under. Jag har alltid beundrat Sara och hennes familj för att leva så mycket som de lär (miljöhus, ekologiskt och second hand, cykelsemestrar...). Men när jag tänker efter har nog faktiskt jag också ändå förändrat min livsstil en hel del den sista tiden:

* Vi har köpt en etanolbil och jag har blivit betydligt bättre på eco-driving. Det senare har jag har gjort till en liten tävling mellan mig och min man sedan vi fick en bil med färddator; varje gång jag tar över bilen efter honom försöker jag sänka förbrukningen någon centiliter. Samtidigt märker jag hur eco-drivandet blir en övning i medveten närvaro. Så fort jag tänker för mycket på annat glömmer jag att motorbromsa, hålla farten nere o.s.v.

* Vi handlar mycket mer ekologisk mat än tidigare. Från kanske 10 procent för ett år sedan skulle jag uppskatta att vår kundvagn nu fylls med ekomat till mellan 50 och 80 procent, beroende på var vi handlar (i vår närmaste butik är utbudet tyvärr ganska dåligt).

* Jag har haft långa perioder med totalt köpstopp vad gäller kläder till mig själv, och senast jag handlade något var det ekologiskt. Postorderkataloger åker numera oftast direkt ner i pappersinsamlingen - lättast om man aldrig börjar titta...

* Vi har helt slutat använda tvättmedel och kemiska fläckborttagningsmedel. Numera kör vi i stället med naturliga tvättnötter (kan t.ex. beställas från Tvåleriet i Småland) och galltvål för fläckborttagning.

* Jag har ganska många gånger under året valt bort prylar till förmån för upplevelser som present. När mamma fyllde 80 fick hon en helg med god mat och fina promenader på Österlen tillsammans med närmaste familjen. Min man fick middag och biobesök. I julas blev det också många fler hållbara julklappar än vanligt.

* Jag har helt slutat att flyga inom Sverige, och jag känner verkligen ett motstånd mot att flyga internationellt, så jag kommer definitivt att begränsa den sortens resor framöver. Nästa höst planerar vi en tåg- och båtluff med hela stora familjen, inklusive nya bebisen.

* Jag har blivit världsförälder i Rädda Barnen och ökat på mitt månatliga bidrag till Greenpeace för att stödja ett projekt som arbetar med att rädda djur i havet utanför Afrika.

Men jag har fortfarande en LÅNG väg kvar för att leva riktigt hållbart. Jag släpper fortfarande ut massor med avgaser genom allt bilkörande (svårt när man bor på landet och jobbar i stan...). Jag köper alldeles för mycket frukt som transporterats långa vägar. Jag köper alldeles för många tidskrifter. Och jag tycker fortfarande att det är för roligt att köpa presenter och nytt till hus, barn och mig själv för att kunna avstå helt och hållet.

Ibland känns det dessutom som att hur man än gör blir det inte riktigt bra. Plötsligt sitter Marit Paulsen i Aktuellt och talar om hur DÅLIGT det är med ekologisk mat, eftersom det går åt mycket mer jordyta för att framställa den. Och etanol skapar mer problem än lösningar. Väntar bara på en rubrik i tidningen om att tvättnötter är totalt livsfarliga...

Till mina barn

Det goda livet har skänkt mig tre fantastiska döttrar, och ibland funderar jag över vad jag kan och vill ge dem - utöver sanslöst mycket kärlek. Det finns värderingar jag gärna vill förmedla, även om jag naturligtvis är fullt medveten om att det ofta hör till att man som barn - åtminstone under en period i livet - markerar sin självständighet gentemot föräldrarna genom att tycka precis tvärtom. I mitt fall handlar värderingarna jag vill förmedla bland annat om alla människors lika värde och ett ekologiskt tänkande. De minsta är så små ännu, men jag gläds åt att äldsta dottern - som är 18 och om hon nu ville revoltera borde ha gjort det redan - delar de flesta av mina värderingar.

Något jag däremot hoppas slippa föra vidare är den prestationsfokusering som varit min trogna följeslagare under många år och som jag kämpar att lämna bakom mig. Som barn fick jag väldigt mycket uppskattning för saker jag gjorde och lyckades med, inte minst att få höga betyg. Det var däremot mindre vanligt att mina föräldrar gav mig uppskattning för den jag var eller gladde sig åt min glädje över sådant som kärlek och resor.

Det är så lätt att oreflekterat berömma goda prestationer (och det behöver nog inte var något fel med det), men jag känner att det är minst lika viktigt att finnas där och bekräfta barnen precis som de är och att dela deras glädje över sådant som inte handlar om vad de har presterat. Minns en diskussion med Sara för några år sedan. Hon berättade då att när barnen kom och visade sina teckningar så försökte hon att inte berömma deras duktighet, utan snarare ställa intresserade frågor om färger och motiv. Det har jag tagit till mig och försöker tillämpa så gott jag kan. Jag märker att jag återigen glider in på området good enough – detta att man inte måste vara bäst på allt för att duga i sina egna eller andras ögon. Skulle så innerligt önska att jag kunde bidra till att mina barn inte behöver så jobba så mycket med detta som vuxna som jag har gjort och fortfarande gör.

Sedan vill jag gärna ge mina barn många glada skratt och lite galenskap – visa att man kan bjuda på sig själv och skratta i såväl med- som motgång. Mark Levengood skriver i Sucka mitt hjärta men brist dock ej så kärleksfullt om sin skrattade och smågalna mamma, som föredrog att ligga på soffan och röka och läsa romaner framför att laga mat, baka bullar och göra annat som vi tenderar att tillskriva det goda moderskapet. Här har vi en kvinna som verkligen har anammat devisen om good enough mothering. Och Mark konstaterar nyktert att ”bland de största gåvorna ett barn kan få är modet att gå sin egen väg. Mamma satt aldrig på Moderskapets Piedelstal, det var för svårt att balansera soffan där. Men hennes skratt och hennes mod byggde trygga väggar runt vårt hem. Hon fick fyra barn som skrattar hos psykologen i stället för att gråta där. Mycket mer kan man inte begära av en barndom.”

Medan jag skriver detta kastar sig min fyraåring runt halsen på mig, trycker en blöt puss på min kind och säger: "Du är för snäll mamma som lagar så god mat till oss...". Och då är den kulinariska utsvävning hon syftar på helt i klass med Marks mammas - flingor och mjölk...

Nyårslöften i fårakläder

Precis som Sara är jag skeptisk till att lova en massa saker just vid årsskiftet. Jag ger hellre mig själv små utmaningar till förändring året runt. Men igår kväll upptäckte jag att jag vid årsskiftet förra året faktiskt hade skrivit ner en lång lista (junkie som jag är!) med tankar inför 2008 - fast jag bara inte kallat dem "löften". Skulle snarare se det som en önskelista - som jag skickade till mig själv i stället för till tomten och efter jul i stället för före. Anledningen till listan var att 2007 hade varit ett fruktansvärt tungt år både yrkesmässigt och privat, med en ny arbetsplats, extremt mycket jobb, och därtill en tonåring som mådde väldigt dåligt. Jag kände att det här nya året måste bli ett bättre år och att jag själv hade huvudansvaret för att försöka få det att (med Mark Levengoods ord) "puttra i rätt riktning".

Blev lite nyfiken på vad det var jag hade önskat (inte lovat!) genomföra eller förändra och huruvida några av mina föresatser och förhoppningar om det nya året hade infriats. Glädjande nog och diverse 40-årskriser till trots insåg jag att en hel del faktiskt hade gjort det och att somligt åtminstone var en bit på väg. Vad gäller de områden där det inte hänt något ännu så känner jag konstigt nog ingen stress utan bara lugn och trygghet i förvissningen om att det som verkligen hade förändrats var "good enough" så här långt.

Insikten gav till och med inspiration till en ny liten önskelista (med ett och annat överflyttat från förra årets) inför 2009. Den här listan liknar delvis - upptäckte jag efter att jag funderat fram den - en lista som coachen Elizabeth Gummesson (liksom jag en f.d. "duktig flicka" som insett att "good enough" räcker långt) presenterade i Aftonbladet idag som ett alternativ till traditionellt tråkigt prestationstyngda nyårslöften. Jag vill (men lovar inte att!):

• ägna mer tid åt familjen och vänner som ger mig energi och glädje
• ägna mer tid åt vila, avslappning och medveten närvaro
• ägna mindre tid åt jobb på kvällar och helger
• jobba vidare med att bygga upp min självkänsla
• handla mindre (och mer hållbart)
• läsa mer
• vara mer utomhus
• våga satsa mer på mindre säkra kort

Mitt julhjärta klappar i ny takt...

Har skrivit om givande och julklappar tidigare, och inser hur det vi skriver här på bloggen verkligen påverkar mig. Jag är van vid att förstå saker på ett intellektuellt plan ganska fort, men för att det ska gå in i hjärtat och verkligen sätta sig måste jag (a) skriva ner det och (b) läsa det jag själv har skrivit vid upprepade tillfällen. Därför är nog den här bloggen något av det bästa jag någonsin har gjort för min egen skull - och kanske också för världens.

För första året på mycket länge har jag verkligen funderat mycket på detta med julklappar. Senast var för nästan tjugo år sedan då hela min familj under några år bytte ut våra julklappar mot pengar till välgörande ändamål. Vet inte varför vi slutade med det... Delvis kan det nog ha att göra med att det plötsligt kom ett barn med i bilden.

I år ger jag fortfarande en del saker, men...

• Jag har köpt betydligt mindre än jag brukar.
• Jag ger fler upplevelser, t.ex. besök på bio och äventyrsbad till mina småbarn och konsertpengar till äldsta dottern.
• Jag ger sådant som jag vet ändå skulle ha inhandlats efter jul (nya glasögon till maken, en lampa till mamma i stället för en som har gått sönder).
• Jag ger förbrukningsvaror som också skulle ha inhandlats ändå (duschtvål, pysselgrejer).
• Jag har samlat alla mina favoritrecept i ett fint litet häfte till tonåringen som mer eller mindre har flyttat hemifrån (så hon inte behöver äta wok precis varenda kväll...).
• Jag har skänkt 100 kronor till Rädda Barnen för varje julfirare härhemma (och vi är ganska många...).
• Och till den äldre generationen i familjen - som inte är on-line - har jag faktiskt skrivit ut valda delar av bloggen (på dubbelsidigt papper förstås!).

Avslutningsvis ett julklappstips som jag hittade efter att jag redan fixat klart mina egna:

http://shop.manniskohjalp.se/

Nu får jag bara hoppas att ingen av julfirarna läser här i bloggen förrän efter julklappsutdelningen på onsdag...

Ett givande liv

Såhär i julklappstider tycker jag att det kan vara på sin plats med en reflektion kring fenomenet givande. Tänk att vi under några hektiska veckor i december får givmildhetsfnatt och köper gåvor för miljarder. I min familj är vi barnsligt förtjusta i att köpa och slå in julklappar, vilket går emot vår strävan att försöka leva någorlunda miljövänligt och inte konsumera alltför mycket av sådant som inte ligger långt ner i behovstrappan. Den här julen tänkte jag i alla fall försöka byta ut några julklappar mot upplevelser (se vidare nedan).

I en artikel i tidningen Psychologies (december 2008) läser jag om flera intressanta forskningsstudier som behandlar just givande och vänlighet (som jag skrivit om tidigare) och vilka positiva effekter det kan ha, inte minst för den som ger. Stephen Post, doktor i bioetik säger t.ex. att ”One of the best ways to overcome stress is to do something to help someone else”. Dr Elizabeth Dunn berättar också om en studie där hon fann att personer som gav bort presenter upplevde sig lyckligare än de som köpte saker till sig själva, detta oavsett gåvans ekonomiska värde.

Men om vi nu vill ge utan att konsumera? Ja, varför inte ge av vår tid? Tänkte avsluta med några alternativa julklappstips från Jörgen Larsson på Tidsverkstaden):

* Ett klippkort där du själv ger massage till mottagaren
* Fika, restaurang-, bio- eller teaterbesök tillsammans med dig
* Tre färdiglagade middagar som du levererar hem till mottagarens dörr
* Ommålning av ett rum, fönsterputsning eller garagerensning hemma hos mottagaren
* Barnpassning
* Julgodis som du har gjort själv
* Dina egna favoritrecept inskrivna i en fin liten bok

Ett annat tips är en suverän present som jag fick av Sara till min födelsedag för ett tag sedan: ett antal riktigt bra poddradioprogram från årets omgång av Sommar i P1, den amerikanska radiostationen This American Life och Saras eget Studio Storkeboda. Vilka härliga timmar jag har haft i bilen när jag lyssnat!