Livstids julkalender: Luciamorgon

Står och låser cykeln vid jobbet i det glåmiga november…förlåt decembermörkret. Då stannar kollegan till och undrar var jag har varit på solsemester. Det har han minsann inte hört talas om att jag skulle.
Kanske är det lystern från reflexvästen som förvillar honom. Kanske är det bara så lätt att se färgstark ut i den svartvita film som denna morgon spelar upp. Eller är det den milda peelingen av mikroskopiska Växjöduggdroppar som har fått mina kinder att glöda?

Hur som helst träder jag in i trapphuset med de svävande steg och det milda leende som bör prägla varje luciamorgon. På huvudet cykelhjälm istället för ljuskrona, men därunder strålar i smyg ett litet tårtljus som bara kan tändas av en oväntad vänlig kommentar.
En god och glad Lucia till er alla!

Livstids julkalender: Pudel med integritet

I det Livstidska metaforriket är ju Sara drottning, men nu har jag hittat en också. Efter 45 års trampande på den här jorden tycker jag fortfarande att det är oerhört obehagligt när människor utanför min familj blir arga, irriterade eller besvikna på mig. Eftersom min default-utgångspunkt är att göra gott blir det ändå svårare när något jag gör (eller inte gör) inte är till belåtenhet, kanske till och med gör någon riktigt upprörd.

Jag undrar om jag någonsin kommer till en punkt där jag, trängd på det här viset, inte upplever hugget i magen, suset i huvudet och de självdömande tankarna som skjuts som pilar fram och tillbaka inne i mitt huvud. Varför är jag så usel? Vad kunde jag ha gjort annorlunda?

Men att döma mig själv är inte ett förhållningssätt som gör någotsomhelst vettigt för att lösa konflikten. Det gör däremot en annan strategi jag har börjat testa, hittills med ganska god framgång. Med detta menar jag att jag - i stället för att konfrontera aggressivt (hur rätt jag än tycker att jag har, utifrån mitt perspektiv) - intar en genuint ödmjuk attityd gentemot den eller de person(er) som är missnöjd(a) med mig. Ber om ursäkt för de känslor eller tankar som mitt handlande har åsamkat hos motparten. Och samtidigt - eftersom jag vet med mig att jag inte har gjort något utifrån onda avsikter - förklarar min syn på saken.Vänlig men bestämd. Pudel med integritet. Behöver träna på att använda den på hemmaplan också...

Det kom ett brev

Häromdagen kom ett mejl till oss på Livstid:

och så kom då dagen då jag inte vill resa mig upp, göra frukost åt mina tre rara barn,   bädda sängar, torka smulor, lägga in en tvätt till – för att inte prata om att hänga och sortera in skiten... Och detta eviga plockande.

Ja, jag skäms så otroligt över mina tankar. Jag som har det så fint

Jag nästan brister.

Hjärtat slår, händerna skakar.

Utlöst av ett elakt mail från en man på jobbet, ett mail om en bagatell.

Skit,skit, skit! Jag vill inte bry mig, sopa honom under mattan bara! Men det går inte, han biter sig fast i min kropp och får mig att må så dåligt. Allt jag lärt mig på chefskurserna som jobbet betalat så dyrt för är bortblåst.

På soffan ikväll surfar jag planlöst omkring. Jag kan sammanfatta det med ett ord - HJÄLP! Jag har tappat bort mig själv, hittar inte rätt. Tränar, renoverar, aktiverar men det hjälper inte alls.
Hjälp.

Så googlar jag helt enkelt in " ge-mig-lite-vänlighet", och hittar er.

Jag har läst en stund och måste tyvärr lägga mig nu MEN jag känner mig lite glad!
Hjälpt!
Styrkt!

Jag vill säga tack från mitt lilla värkande hjärta för det verkar ha slutat slå så hårt för en stund...

Vilken fin sida ni har. Jag återkommer för mer tankning!

Kram!

Kram tillbaka, förstås. Och tack! Bättre kan det inte beskrivas, när livet rister till och får en att tappa fattningen – och samtidigt fatta att det är något i det här som är viktigt, värt att ta vara på.

Varje steg jag tar för mig närmare dit jag ska.

Kraft, mod och nya vägar till dig!

Snällhet lönar sig

I väntan på att nästa bokcirkelbok skulle komma på posten passade jag på att läsa Stefan Einhorns Konsten att vara snäll, och blev därav inspirerad till att kort återvända till ett par ämnen från början av min bloggkarriär: vänlighet och generositet. Einhorn är cancerläkaren och forskaren som börjat intressera sig även för människors insida och framförallt hur vi beter oss mot varandra, som medmänniskor. I sin bok argumenterar han med hjälp av referenser till forskningsstudier för snällhet som ett framgångskoncept - om vi är snälla och generösa mot andra, bl.a. genom att fokusera på samarbete i stället för konkurrens, får vi ofta detsamma tillbaka och som ringar på vattnet sprider sig snällheten på motsatsens bekostnad.

Einhorn noterar också att strävan efter att vara en snällare människa är ett livslångt projekt. Han ser alltså på det på samma sätt som jag ser på mitt uppdrag med att lära mig hantera min gränslösa arbetssituation och allt annat som har med personlig utveckling att göra. "Det finns inga perfekta människor och vi ska akta oss för dem som tror att de saknar fel och brister. Den dag vi tror att vi är våra ideal är det dags att börja om från början" (Einhorn, s. 18).

Solglimtar på jobbet

På mitt förra jobb hade jag en samling solglimtar. Nån gång på ett tråkigt möte skrev jag ner deras namn på en ledig sida i min almanacka, där står namnen fortfarande: Marie, Annika, Kerstin, Rolf, Harald och några till. Jag funderar på vad de har gemensamt.

Det var inte de här personerna jag för tillfället jobbade närmast. Med de närmaste kollegerna hade jag andra, mer heltäckande relationer. Men alla var de personer som jag lärt känna lite genom att vi under någon period haft mycket med varann att göra.

Jag gillar väldigt många jag lär känna på mitt jobb och uppskattar nästan alla. Solglimtarna upptäcker jag när jag inser att jag fortfarande ler, flera korridorlängder efter att vi möttes och sa hej. Eller när den motvilliga känslan inför ännu några mötestimmar helt rinner av mig när rätt personer är där.

Det här är personer som visst har sitt professionella skal - som man ska ha på jobbet - men ett ganska genomskinligt skal, så att man lätt får syn på människan innanför. Det jag ser innanför ska vara något som överraskar mig och gör mig nyfiken; som administratören som utbildar sig till gestaltterapeut eller den eftertänksamme, milde juristen – som har I don’t feel like dancing som ringsignal på mobilen. Den senare är början på solglimtsamlingen på nya jobbet. Solglimt kan låta flyktigt men det tar allt ett tag att kvala in.

När jag insåg att min nya samling fått sin första medlem tänkte jag tillbaka på vårt samarbete såhär långt, som började någon av mina allra första dagar på nya arbetsplatsen. En av sakerna jag kunde notera var att han flera gånger gett mig sin bild av mina nya kolleger. Alltid med respekt och fingertoppskänsla, och faktiskt flera gånger med beskrivningar som ”Hon/han är en sån där som man blir glad när man ser.” Så kanske det är; de flesta solglimtar är själva hängivna samlare. Nån sorts spegeleffekt liksom.

Ett givande liv

Såhär i julklappstider tycker jag att det kan vara på sin plats med en reflektion kring fenomenet givande. Tänk att vi under några hektiska veckor i december får givmildhetsfnatt och köper gåvor för miljarder. I min familj är vi barnsligt förtjusta i att köpa och slå in julklappar, vilket går emot vår strävan att försöka leva någorlunda miljövänligt och inte konsumera alltför mycket av sådant som inte ligger långt ner i behovstrappan. Den här julen tänkte jag i alla fall försöka byta ut några julklappar mot upplevelser (se vidare nedan).

I en artikel i tidningen Psychologies (december 2008) läser jag om flera intressanta forskningsstudier som behandlar just givande och vänlighet (som jag skrivit om tidigare) och vilka positiva effekter det kan ha, inte minst för den som ger. Stephen Post, doktor i bioetik säger t.ex. att ”One of the best ways to overcome stress is to do something to help someone else”. Dr Elizabeth Dunn berättar också om en studie där hon fann att personer som gav bort presenter upplevde sig lyckligare än de som köpte saker till sig själva, detta oavsett gåvans ekonomiska värde.

Men om vi nu vill ge utan att konsumera? Ja, varför inte ge av vår tid? Tänkte avsluta med några alternativa julklappstips från Jörgen Larsson på Tidsverkstaden):

* Ett klippkort där du själv ger massage till mottagaren
* Fika, restaurang-, bio- eller teaterbesök tillsammans med dig
* Tre färdiglagade middagar som du levererar hem till mottagarens dörr
* Ommålning av ett rum, fönsterputsning eller garagerensning hemma hos mottagaren
* Barnpassning
* Julgodis som du har gjort själv
* Dina egna favoritrecept inskrivna i en fin liten bok

Ett annat tips är en suverän present som jag fick av Sara till min födelsedag för ett tag sedan: ett antal riktigt bra poddradioprogram från årets omgång av Sommar i P1, den amerikanska radiostationen This American Life och Saras eget Studio Storkeboda. Vilka härliga timmar jag har haft i bilen när jag lyssnat!

Vänliga veckan... hela året!

Jag har kommit på att en sak som gör mig sådär vardagsglad är när människor är oväntat vänliga mot mig. För några veckor sedan blev jag gratulerad på födelsedagen i förväg av en expedit när jag visade min legitimation i kassan - blev jätteglad och känslan satt i hela kvällen. Trevlig restuarangpersonal har samma effekt, liksom vänliga poliser, sjuksköterskor, apoteksbiträden, bibliotekarier, vaktmästare...

På fredagskvällarna får jag ännu en av dessa vänlighetskickar - direkt i TV-rutan. Mina barn gillar programmet Rampljuset, där artister av vitt skilda slag (magdansöser, folkdansare, akrobater, hinkjonglörer, fakirer som trär nålar genom huden - you name it) får uppträda så länge publiken (barn från Malmötrakten) är nöjda med uppträdandet och vill se mer. När de tröttnar trycker de på en knapp och när mer än hälften har tryckt slocknar ljuset och framträdandet avslutas. Den/de artist(er) som fått stanna längst i rampljuset vinner. Låter det inte särskilt vänligt? Nej, men kicken kommer då juryn (tre barn i 12-13-årsåldern) får säga sitt. Dessa fantastiska ungar! Särskilt killen i mitten har ALLTID något vänligt att säga om artisterna som har uppträtt. Ofta är han lyrisk. Och även i de fall han inte själv blev så road har han en sanslös förmåga att lyfta fram det positiva i det han sett. Det låter aldrig smörigt eller tillgjort utan rakt ifrån den här vänlige lille killens hjärta. Om han var till salu för adoption skulle jag slå till direkt!!!

Tror jag ska försöka investera lite mer i mitt eget vänlighetskonto. Det behövs ju faktiskt ett väldigt litet startkapital och räntan är betydligt högre än på Swedbank...