Det kom ett brev

Häromdagen kom ett mejl till oss på Livstid:

och så kom då dagen då jag inte vill resa mig upp, göra frukost åt mina tre rara barn,   bädda sängar, torka smulor, lägga in en tvätt till – för att inte prata om att hänga och sortera in skiten... Och detta eviga plockande.

Ja, jag skäms så otroligt över mina tankar. Jag som har det så fint

Jag nästan brister.

Hjärtat slår, händerna skakar.

Utlöst av ett elakt mail från en man på jobbet, ett mail om en bagatell.

Skit,skit, skit! Jag vill inte bry mig, sopa honom under mattan bara! Men det går inte, han biter sig fast i min kropp och får mig att må så dåligt. Allt jag lärt mig på chefskurserna som jobbet betalat så dyrt för är bortblåst.

På soffan ikväll surfar jag planlöst omkring. Jag kan sammanfatta det med ett ord - HJÄLP! Jag har tappat bort mig själv, hittar inte rätt. Tränar, renoverar, aktiverar men det hjälper inte alls.
Hjälp.

Så googlar jag helt enkelt in " ge-mig-lite-vänlighet", och hittar er.

Jag har läst en stund och måste tyvärr lägga mig nu MEN jag känner mig lite glad!
Hjälpt!
Styrkt!

Jag vill säga tack från mitt lilla värkande hjärta för det verkar ha slutat slå så hårt för en stund...

Vilken fin sida ni har. Jag återkommer för mer tankning!

Kram!

Kram tillbaka, förstås. Och tack! Bättre kan det inte beskrivas, när livet rister till och får en att tappa fattningen – och samtidigt fatta att det är något i det här som är viktigt, värt att ta vara på.

Varje steg jag tar för mig närmare dit jag ska.

Kraft, mod och nya vägar till dig!

Den där dikten igen...

Tänker vidare på dikten i förra inlägget. Den handlar om barnets rätt att vara självklart centrum i sin egen tillvaro, och bra nära kärnan i de omkringvarande vuxnas. För barnet är det de andra som försvinner, även om alla runtomkring tycker att det är barnet som gått vilse.

Såhär fantastisk är jag
Jag vill sitta i ditt knä

Såhär fantastisk är jag
Vad du skulle sakna mig
om du försvann

Dikten handlar också om något annat. Som jag skrev kom dikten till någonstans i sorgearbetet efter min mamma, som dog när jag var 19 år och min bror tre år yngre. Jag brukar tänka att hon var bättre på att leva än på att dö, min mamma. Och måste man välja är det förstås att föredra framför motsatsen. Hon var liksom så duktig och stark hela vägen till slutet. Kanske för att den vägen var så mycket kortare än vi alla trodde.

Efter lång tid förstod jag att mina svårigheter att sörja henne berodde mycket på att hon aldrig visade sig svag, eller ledsen för att hon skulle skiljas från mig, från oss. När jag kunde bli riktigt förbannad på henne för det kunde jag först komma igång och sörja, sedan förlåta. Hon gjorde ju så gott hon kunde. Hon var säkert rädd och ledsen för att förlora oss och för att vi skulle förlora henne, men hon trodde det var rätt att visa sig stark, eller vågade inte släppa kontrollen av rädsla för att aldrig hitta den igen.

Till slut blev jag trygg i den övertygelsen. Vad du skulle sakna mig om du försvann.

Jag letar bland mina dammiga böcker och hittar den jag letar efter och som stödjer mig i tesen att det är bättre att bryta ihop än att bita ihop, i de här allvarliga sammanhangen också. Gör dig inte stark med ursäkten att det är för någon annans skull! Läs hellre Marianne Fredrikssons beskrivning av sorgen efter Kain i Noreas saga.