Munkens röst i valet

Tankarna om munkhjärtat spinner vidare: Snart är det val. Vi förväntas sitta kvar vid TV:n eller låta radion stå på när det ska ”debatteras”. Folk ska kasta sarkasmer och floskler på varann – och det förväntas vi använda som grund för vad vi ska rösta på!

Jag är uppvuxen med animerade/aggressiva diskussioner. Trots det, eller just därför, hör jag till dem som går ut till gänget i köket när samtalsklimatet börjar handla om att vinna eller försvinna. Förresten, det handlar bara om att vinna, för ingen ger sig någonsin i en sån diskussion. Ingen tar någonsin till sig ett argument att begrunda, och de som lyssnar får inget med sig hem att fundera på.

Sveriges radio P1, min huspredikant i nöd och lust, eller för den delen Smålandsposten: Hör min bön: Hitta några modiga politiska människor (inte nödvändigtvis politiker) som vågar möta varandra och använda sin mun och båda sina öron. Och som har en antydan till munkhjärta.

Jag tänker mig ett samtal om exempelvis kvoterad föräldraförsäkring:

Motståndare: Jag vill tro att människor är kapabla att avgöra själva hur de vill vara föräldralediga, föräldrar emellan.
Förespråkare: Ja, så tror jag det skulle fungera – i ett mer jämställt samhälle. Som det är nu tror jag att könsroller och tradition styr föräldrarnas val och det missgynnar deras balans i relationen och barnens kontakt med båda sina föräldrar.
Motståndare: Jo, vi tycker ju att det där med att barnen ska ha god kontakt med båda sina föräldrar är jätteviktigt, men vi tycker ändå att enskilda familjers möjlighet att styra sina liv väger väldigt tungt. Kanske har du rätt i att kvoterad föräldraförsäkring skulle snabba på jämställdheten, men vi tycker inte det är värt den styrning av enskilda som blir ett av verktygen.
Förespråkare: I valet mellan fördröjd jämställdhet och fritt val för enskilda verkar vi helt enkelt vikta olika. Det är intressant. Samtidigt verkar vi vara mer för friare former på en del andra områden. Hur ser ni till exempel på adoption för homosexuella?

En sån diskussion skulle jag lyssna andäktigt på. Jag skulle känna mig som en person som anses kapabel att tänka själv, och samtalet skulle ge mig något att fundera över. Hur värderar jag jämställdhet på lång sikt jämfört med valfrihet på kort sikt? Hur många kloka familjer med originella livsval skulle jag behöva träffa för att ändra ståndpunkt när det gäller kvoterad föräldraförsäkring?

På flera håll har jag hört begreppskedjan debatt-diskussion-dialog definieras som samtal med syfte att vinna, övertyga respektive förstå. I vilket sammanhang är chansen störst att deltagarna tar till sig något nytt och/eller låter samtalet få konsekvenser för deras handlande? Samtalstypen där de får tänka själva förstås, och inte får åsikter nerkörda i halsen.

Fast det är klart, det går väl inte. I botten ligger ju en strid om makt och politiska poster. Och visst – hellre öppen strid än försåtligt manipulerande dolt i dialog. Något annat vore väl för mycket att vänta sig av det politiska konglomeratet. Eller borde jag göra det jag önskar att de gjorde av mig: vänta mig mycket?

Nästan och munkhjärtat

Nej, jag älskar inte heller alla jag möter, eller alltid mig själv. Inte sällan himlar jag med mina inre ögon åt att de inte begriper bättre, eller åt att jag kunde säga nåt så korkat. Men munkhjärtat som jag önskat mig sedan i våras och bad särskilt om inför den långa sommarresan har tagit plats och vuxit. Mindre mäta, väga, synas och mer möta, lyssna, dela. Vara där. Tänk vad mycket mer man får med sig då!

Något liknande upplever jag på jobbet. Det har alltid funnits en tunn strimma av prestige på min professionella palett. Mest har den varit till nytta; tagit mig i kragen för att hävda min rätt, fått mig att ta steget fram och synas. Jag tror sällan att den drabbat någon oskyldig. Den var för svag för ett liv inom akademin, men stark nog att hålla mig kvar där lite väl länge. Å andra sidan till nytta när jag etablerade mig i en ny miljö. Men nu undrar jag om den har lämnat mig. På semester eller permanent avflyttad? Kommer jag att sakna den eller har den spelat ut sin roll? Vi får se. Jag vet bara att när jag nu funderar över vart jag är på väg väcker yttre prestation och VIP-faktor inte det där lilla magpirret som det gjort förut. Jag är hellre välgrundad än flyger högt. Det behöver inte betyda att jag måste byta roll, men kanske förändra sättet jag spelar den.

Förtankar

Vaknar för tidigt idag igen. Vet inte om det är resfeber eller bara att det är så ljust ute. Nu ska vi i alla fall ut på äventyr, hela familjen. Det är så det känns och det känns bra. En resa som också vi vuxna får lite magpirr av, till det stora landet i väster. Många ingredienser; lite jobb och (vad vi inbillar oss) avspänd representation, svenskbygder, svenskättade sysslingar, hyrbil, storstad och slutligen Canada och vänner vi känner sedan tidigare.

Jag tror barnen plockar ut andra delar som huvudingredienser: åka flygplan (äntligen!!!), prata engelska, bada pool. För oss alla blir det ovant att vara tillsammans så mycket utan en himla massa nyttigvarande från min och Mannens del. Måla här, snickra där är den vanliga hemmavisan. Vi kommer att vara tillsammans, men med folk omkring oss nästan hela tiden – det är vi inte heller vana vid, hemmaråttor som vi är. Många av dem vi ska träffa känner vi inte. Eller jo, det kanske vi gör litegrann, efter månader av försiktigt kontaktskapande per mejl.

I detta ska vi inte bara manövrera, utan också vila, slappna av, fira vår semester. Det kan bli en övning i munkhjärta detta; att kunna möta människor med värme, öppenhet och utan oro. Också sig själv.

Mötas eller mötas?

Ett strävandemål i mitt liv just nu är att möta alla människor omkring mig med ett öppet sinne. Jag vill nå känslan av ett varmt dunkande hjärta, en lätt bugning med handflatorna ihop och ett sånt där milt men finurligt munkleende. Jag vill lyssna och ta in den jag möter innan jag börjar fundera på vad jag själv ska säga, hur jag vill framstå.

Jag tror jag lyckas ibland. Jag känner mig avspänd och nyfiken, för och följer i samtalsdansen utan oro för nästa steg. Det intressanta är att jag vid några av de tillfällena inser hur lite kontakt jag har med den jag möter, det känns som mindre än jag fått tidigare. Kanske är det så att jag, först när jag på allvar tittar ut ur min egen lilla glugg, ser den andras osäkerhet på ett sätt jag inte gjort tidigare. Ser hur hon funderar på hur hon vill uppfattas av mig, hur jag faktiskt uppfattar henne, vad hon ska säga härnäst – kort sagt allt det där jag ägnar energi åt, istället för att möta den jag möter, när jag inte lyckas hålla munkhjärtat dunkande.