Vi och våra bubblor

I sitt inlägg igår bjöd Sara på en lista som fick mig att förundras och känna stor tacksamhet över alla de fantastiska sammanhang som jag - tillsammans med min Livstidsvän - ingått och ingår i sedan lång tid tillbaka. Idag sitter jag i fyra timmars ensamt lördagsförmiddagsmajestät på tåg och buss till svärmor i Alingsås för att återförenas med sportlovslediga familjen som åkte hemifrån redan igår. Jag sitter där i lugnet och myser över alla roligheter jag har att pyssla med: skriva lite på senaste läroboken, läsa lite i bokcirkelboken och - roligast av allt - korrekturläsa manuset till bloggboken, utan att bli avbruten av annat än biljettkontroll och färdmedelsbyte.

Och så kommer jag till Saras inlägg från nästan två år tillbaka, om en bubbla i Münster, och igenkänningometern går i topp. Ytterligare något som förenar oss båda, förmågan att - trots att vi också är ytterst familjekära och sociala varelser - njuta ohämmat av dessa våra små bubblor eller parenteser i ensamhet, gärna på tåg eller hotellrum, och gärna med en bok i handen eller en laptop i knät. Eller helt enkelt bara med våra ögon, öron och tankar. Kreativitet, frihet och frid på en synnerligen välsmakande tapastallrik.

Samtal och grupper, nya och gamla

Maria och jag formerar våra tankar allt tydligare, tankar som spretar ut som en solfjäder med begreppet Livstid i centrum. Vi vill bygga vidare på bloggen. Första steget blir bloggboken som vi just nu korrekturläser för fullt. Det ger oss tillfälle att återupptäcka våra egna välbekanta tankar, de första skrivna för mer än två år sedan.

Nästa steg blir uppläsnings- och samtalskvällar med bloggen/boken som grund. Den första är redan inbokad (fast det vet inte de tilltänkta deltagarna om än). Samtal, har vi insett, är en kraftig gren på Livstids-trädet, och där har en blogg sina uppenbara begränsningar.

Både Maria och jag har prövat på olika former av samtalscirklar, cirkelsamtal eller vad man vill kalla dem. En poäng där är att en form med enkla, tydliga spelregler kan locka fram oväntade, öppna och innerliga samtal, i en grupp med helt nya bekantskaper eller bland personer som känt varandra länge. Ofta krävs att någon tar på sig att hålla ihop det hela, men ledarrollen behöver inte vara särskilt framträdande, utan utbytet kan bli nära nog symmetriskt och dialoglikt.

Något som tilltalar mig alldeles särskilt med cirkelliknande upplägg är att man får del av den erfarenhet och kunskap som varje deltagare sitter inne med. Visst kan det vara en härlig upplevelse att trollbindas av en skicklig föreläsare, men allt oftare tycker jag det känns som slöseri att samla en massa intressanta och kloka människor för att sedan bara höra en av dem tala. Att bjuda in alla till samtal känns … som ett mer hållbart resursutnyttjande. Många av grupperna finns dessutom redan på plats, i vår närmaste omgivning, och behöver bara få lite nya former för att saker ska börja hända. Gräv där du står alltså, eller - en lite mer uppåtsträvande metafor - titta ut över ditt hemvana landskap och se något nytt!

Jag tittar bakåt i tiden och upptäcker hur länge den här tanken har funnits med mig, och i hur stor utsträckning Maria har funnits med i olika varianter på praktisk tillämpning, exempelvis:

… volleyboll-kvällarna med kompisgänget under studietiden, som sedan blev prova-nya-idrotter-kvällar, som blev årliga utflykter till Store Mosse nationalpark, som skapade epitetet Volleymoss-gänget.

… de parallella arbetsmiljöprojekt som vi drev på universitetet; Marias som blev starten på hennes stresshanteringsgrupper, mitt som blev en ”tankesmedja” om hierarkier och fördomar mellan olika personalgrupper.

… bokcirkeln, eller vår litterära salong som vi föredrar att kalla den, som kom till när Maria önskade högt på Facebook, och som gett oss i gruppen av gamla och nya vänner andra perspektiv på oss själva, varandra och världen utanför.

… ”Bratz-klubben”, där fyra kreativa och utvecklingssugna kvinnor samlas någon gång i månaden och byter idéer, refererar fackböcker, utbyter kontakter, tipsar och peppar. Klubbens namn? Ganska givet om man är en blond, en rödhårig, en mörk och en mittemellan.

… mötet med Anne Elmbergs kvinnocirkeltankar och -koncept vid våra respektive besök i himmelska Mundekulla.

… manscirkeln som Annes man Peter Elmberg ledde och som blev en födelsedagsöverraskning för Mannen. Där deltog varken jag eller Maria, men väl våra män och tio till som fick tillfälle att bjuda varandra på okända sidor och historier.

Ibland tycker man att man skuttar från tuva till tuva genom livet utan någon vidare plan. Och så vänder man sig om och får se en spikrak röd tråd. Så känns det när jag läser igenom den här listan. Och härifrån fortsätter den framåt, tror jag minsann.

Till min son - den vidunderliga kärlekens historia 2

Idag för exakt ett år sedan skrev jag ett kärleksbrev här på bloggen. Föremålet för de varma känslorna var min då drygt en månad gamle son, mitt fjärde barn och storasystrarnas hett efterlängtade lillebror. Då var han ett litet ullfjun som gjorde mig förundrad och fullkomligt kollrig av kärlek, men jag hade också sans nog att förutse att vi skulle ha våra mindre underbara stunder i livet. Tänkte därmed nog mest på treårstrots och tonårstjurerier och anade föga att kärleken redan ett halvår senare skulle sättas på riktigt hårda prov.

September kom, min dementa mammas flytt till ett äldreboende blev oundviklig och jag fick ensam huvudansvaret för hela cirkusen, som skedde på minimal tid eftersom vi fick ett erbjudande vi inte kunde tacka nej till. I samband med min stress och oro, började gullungen också bete sig allt mindre gulligt, på dagtid genom att mer eller mindre matvägra annat än mammas mjölk, och nattetid genom att kompensera för det dåliga matintaget i dagsljus, och dessutom tydligt klargöra att somna om utan ett bröst i munnen inte var något han tänkte överväga, oavsett hur många gånger på natten han vaknade.

Den ömma modern blev alltmer öm (och då menar jag inte i ordets positiva bemärkelse) i såväl hjärta som hjärna, kände hur jag dag för dag närmade mig en gräns när jag helt enkelt skulle säga upp kontraktet som mamma (och dotter) och dra till Bahamas. Shit, vad jag ofta inte ens var i närheten av "good enough mothering". Men jag kom till en vändpunkt, fick ett gott råd som jag faktiskt lyssnade på, och efter några månader stod jag åter stark och full av energi. Tacksam därtill för den tunga perioden som gav mig anledning att uppskatta det jag tidigare tagit för givet.

Och nu är jag igång med mitt jobbliv och kommer hem varje eftermiddag för att möta ett strålande leende och ett par välkomnande armar. Jag ligger där på det hårda köksgolvet och älskar livet mer än någonsin förr, med en gapskrattande 13-månadersklimp klättrande på mig. Han halvligger i min famn i halvmörkret i sitt nya rum, med vällingflaskan (inte bröstet!) i ett stadigt grepp mellan sina små nyfikna fingrar, tittar emellanåt upp på mig och ger mig mer kärlek än jag någonsin skulle våga begära. När han druckit upp trycker han den smutsiga gosefilten mot sitt ansikte, grymtar lite förnöjt och protesterar inte det minsta mot att bli ner- och omstoppad i spjälsängen. Och jag bara älskar.

Ut i skogen!

Man kan klaga på blankisen på vägen, snön på skridskosjön eller barmarken i skidskogen. Om alla underlagen tog ett steg åt höger skulle det vara perfekt, eller hur? Men, försök hitta någon nackdel med det småländska skogspromenadföret just nu! Snön slätar ut svårforcerade ojämnheter och har en skare som bär både människor och rådjuren på sina stilettklövar. Saknas snö finns tjälen som får marken att ge resonans som ett trumslag om man stampar till. Diken och sankmark är frusna till parkettgolv med enstaka tuvor i, bara där finns risk för halka. Överallt kan man gå, säg mig hur ofta det händer!

Går gör jag, idag med världens rufsigaste pudel i en förlängd lunchpaus från studerandet, imorgon kanske med familj, ved och muurikka-skogs-wok.

Förnyat vänlighetsuppdrag

I Livstids-bloggens barndom skrev jag om vänlighet och gav mig själv i uppdrag att investera lite mer i mitt vänlighetskonto. När jag rannsakar mig själv inser jag att det väl har gått sådär. Nog har jag blivit bättre på medveten närvaro under åren, men när det gäller medveten vänlighet har det nog tyvärr inte hänt så hemskt mycket. Dags att ge mig själv ett förnyat uppdrag, för - som sagt - det kostar lite och räntan kan bli hög. Som med så mycket annat vi stöter och blöter på bloggen kan man hoppas på ringar på vattnet som resultat av små små medvetna smörgåskastningar.

Såhär ser uppdraget ut: Den närmaste veckan ska jag minst tre gånger om dagen åstadkomma en liten extra vänlighet - utöver de vanliga familjekramarna. Inga märkvärdigheter, le mot främmande människor, ge beröm eller en hjälpande hand kan räcka långt. Idag har jag...

• ... hälsat på min mamma på äldreboendet och bjudit på fika, samtal och solskenspromenad
• ... berättat för nya body combat-instruktören (i stället för att bara tänka det) hur himla bra hon är
• ... skickat SMS-kärlek till äldsta dottern

Kanske kan jag på det här viset jobba in ett beteende som kommer lite mer av sig självt. Och när jag tänker på att jag faktiskt kan ha gjort några människor glada idag klättrar jag återigen på välbefinnandebarometern, helt i enlighet med lyckoforskningens konstateranden om att vi mår bra av givande och vänlighet.

Pecha kucha, sorg och glädje

Igår deltog jag i Pecha Kucha Night på Utvandrarnas hus i Växjö. Som talare har du 6 minuter och 40 sekunder på dig - 20 bilder som du själv valt ut och som visas i 20 sekunder var.

Kombinationen av bild och mer eller mindre spontant tal från kreativa människor väcker alltid tankar. Att tala själv kändes bekvämt. Jag körde manusfritt men med bilderna som stolpar i en tankekedja som jag pratat igenom några gånger för mig själv. Att släppa manus är ett skönt steg på väg mot mer närvaro i ögonblicket.

Jag och ursmåländska vännen K satt sedan bredvid varandra och njöt av de bildsatta berättelserna om den småländska stenmuren, om textil, glas och keramik, om träd och trä. Alla genuina och genuint småländska material som ser ut som det de är. Inte ens Bertil Valliens svarta glas försöker lura någon. Det ser bara inte ut som annat glas.

Den presentation som bjöd mig lite motstånd och just därför gav mig mest att tänka på kom från grafiske formgivaren och animatören David Öster. Bildernas teman om retroaktiv sorg, brustna relationer och mänsklig utsatthet i mångmiljonstäder kunde jag sätta mig in i. Det jag märkte att jag reagerade på var något David sa om sitt temaval: att det deppiga kan behöva lyftas fram, att det inte ska vara så himla glatt hela tiden. Det är jag inte så säker på att jag håller med om.

Jag är den sista att uppmuntra hålla-skenet-uppe och bit-ihop. Det dröjde två år innan jag ens kunde börja släppa fram sorgen efter min mammas död. Det kostade då och det kostar nu - jag har inte den närhet i minnet av henne som jag har med min farmor till exempel, som jag kunde börja sörja redan under hennes sista dagar. Och bristen på den närheten beror inte på vår relation som levande.

Jag tror att just min mammas död gör det så tydligt för mig: som människa behöver man inte anstränga sig för att bjuda in tunga tankar och sorg i sitt liv - de kommer så gärna objudna, och då gör de det med besked.

Sorg man ska igenom - ja.
Tunga tankar som signal på att något inte är som det ska - ja.
Vardagsvariationer i humöret - ja.
Förtvivlan över att vänner man ännu inte känner har ett helvete på andra sidan jordklotet - ja.
Men nåt fokuserande på negativa känslor bara för att - nej, det har jag faktiskt inte tid med, och varför skulle jag vilja det? Om jag hade varit min mamma hade jag haft ungefär två år kvar att leva nu. Och blir jag istället så gammal som jag har planerat, ja då har jag alldeles för många små och stora sorger framför mig för att inte njuta och glädjas så fort jag hittar den minsta anledning.

Recept på en formidabel fredag

Det är nåt särskilt med fredagar - sen får man säga vad man vill om att det är lika viktigt att trivas med alla vanliga vardagar (och bojkotta fredagsmys à la Paolo Roberto om man så önskar). Just det här året är fredagarna alldeles extra sköna för mig eftersom jag för första gången är ledig en dag i veckan för att skriva på min nya bok. Och nu i fredags hade jag helt enkelt the Mother of All Fridays. Sådär så att jag nästan måste nypa mig lite lätt emellanåt för att känna efter att jag verkligen är vaken och har det SÅ bra.

Här kommer mitt recept på en formidabel fredag:

1. Tag en vän som du tycker så mycket om att du blir glad bara av att tänka på henne, och sätt henne med en dator på andra sidan bordet där du själv sitter och skriver på din bok. Tillsätt en sprakande kakelugnsbrasa och varsin stor kopp rykande varmt och gott te och tillåt er att emellanåt titta upp från era respektive knappa-på-datorn-projekt för att ni bara inte kan låta bli att bolla några nya tankar med varandra.

2. Framåt lunchdags, medtag den goda vännen och åk till en trevlig thairestaurang för inhandling av stark och god mat som ni gemensamt fraktar hem till en tredje god vän där en fjärde dito ansluter. Ägna sedan resten av eftermiddagen åt maten, kreativa idéutbyten, feedback på varandras funderingar och plansmidande för det spännande nätverk som ni fyra gemensamt har skapat och som ger så mycket energi utifrån formeln 1+1=3. Lägg därtill ytterligare ett par koppar gott te, några italienska biscotti och lite mörk choklad för ännu mera njutning.

3. Efter tre timmars intensivt nätverkande, ta dig vidare ner till ditt favoritträningspass på gymmet (i mitt fall är det förstås Body Combat), svettas, kämpa, andas och drick vatten under en skön timme med bra musik i högtalarna. Njut av en snabb svalkande dusch efteråt.

4. På vägen hem, handla hela familjens älsklingsrätt, "kyckling med plock" (titulerad så av en av döttrarna). Ingenting att laga för veckoslutströtta familjen, bara att ställa fram på bordet: en nygrillad kyckling, nybakat bröd (från affären förstås), en god ost, nya favoritcrèmefraîchen med vitlök och parmesan samt diverse goda grönsaker och frukter.

5. Toppa så slutligen med ett avsnitt På Spåret som dagen till ära erbjuder två stora favoriter, Marcus Birro och Johanna Koljonen, rakt hem i TV-soffan, lite kärleksfullt mys i soffan med ullegullungarna och sedan en påse fredagsgodis att dela med Mannen när alla småttingar kommit i säng.

Och vips har jag förhöjt den allmänna vardagstillfredställelsen ett par rejäla snäpp på min lyckobarometer.

Mitt bibliotek är min borg!

... skrev jag på min statusrad häromdagen efter att än en gång ha förflyttat min arbetsplats från det vanliga kontoret till vårt fantastiskt fina stadsbibliotek. Tidigare i veckan tillbringade jag en timme i uppfriskande tystnad och ensamhet på det charmiga minibiblioteket i vårt närmsta samhälle, i väntan på dotter på gympa och med ett roligt jobbuppdrag att ägna mig åt. Det är något med stämningen som gör mig så oerhört inspirerad och kreativ.

Kärlekshistorien startade tidigt. Biblioteket var ett av de ställen vi nästan alltid besökte vid barndomens sällsynta bussresor till stora lilla staden. Under åren som högskolestudent blev det mitt andra hem mellan dagislämning och -hämtning. Här hämtade jag böcker och läsglädje, och skapade rutiner i den flummiga pluggvardagen. Idag söker jag mig gärna tillbaka för att jobba, trots eget fint kontor på universitetet. Här finns ju allt jag behöver - arbetsbord, sköna fåtöljer, internetuppkoppling och trivsamma Café å Läs. På resande fot mutar jag också gärna in ett bibliotek som arbetsplats: Medborgarplatsens i Stockholm är en favorit i all sin 70-talstristess när jag förärar huvudstaden ett besök, och på måndag möts våra vägar vi igen.

Alla mina barn har blivit lästa för och medsläpade till biblioteket långt innan de kunnat gå, prata eller förstå vad en bok egentligen är för något och det medvetna valet har burit frukt. Idag älskar de miljön allihop. Nu är det äldsta dotterns tur att vara student och emellanåt fly dit från korridorsrummet, och hennes kärlek till böcker, läsande och skrivande är om möjligt ännu större än min. Mellantjejerna stortrivs bland böcker och pannkakor på bibblan; den största är i värsta bokslukaråldern och ställer klockan en halvtimme tidigare på morgonen för att hinna läsa en stund före skolan, medan den minsta stavar sig igenom ord och meningar, och ser kvällens godnattsaga som dagens höjdpunkt. Lillkillen sorterar gärna i bokhyllan - hemma och på biblioteket - på sitt sätt, samtidigt som han erövrar talspråket dag för dag.

I mitt nästa liv vill jag bli bibliotekarie - inte i egenskap av misslyckad författare utan helt enkelt av vidunderlig kärlek.

Marias tre ben

Jag har kommit fram till att jag gillar talet TRE. Överallt dyker den där heliga treenigheten upp och ger mig sammanhang av olika slag. Här på Livstid har jag berättat om mina tre hörnstenar i kampen för en någotsånär stressfri jobbtillvaro: (1) struktur och överblick, (2) reflektion och diskussion och (3) friskvård för kropp och själ. Jag har också bloggat om mina tre favoritFÖRord: (1) FÖRväntan (2) FÖRundran och (3) FÖRnöjsamhet. Det mittersta återkommer när Livstidsbloggen själv knyter an till tre centrala tankar: (1) FÖRundran och (2) EFTERtanke (3) MITT i livet. Idag urskiljde jag en ny (helig) treenighet i mitt liv.

Den här gången står de tre benen (B:na) som symboler för hur jag hämtar energi att orka med vardagen. Det första benet (B:et) är Bokcirkel, som dels står för läsande, dels för meningsfullt socialt umgänge. Så mycket energi jag hämtar ur böckerna och ur våra bokcirkelträffar, liksom andra sammanhang med goda och kloka vänner. Det andra benet (B:et) är Bad, som står för att jag vägrar kategorisera in mig i "stackars-småbarnsmammor-som-inte-hinner-ta-hand-om-sig-själva-facket" och faktiskt prioriterar in sköna skumbad, hårda härliga träningspass, liksom då och då en stunds meditation i mitt eget lilla rum för sinnesro. Det tredje och sista benet (B:et) är förstås Blogg, som står för att mitt välbefinnande når högre höjder när jag får (eller snarare tar!) chansen att vara kreativ - på olika sätt men med bloggen som ett nav.

Med detta inte sagt att det inte finns andra finfina tal också, såsom FYRA barn och FEM katter...

Jag på riktigt och jag på skoj

Jag är nöjd med min förmåga att vårda relationen till mig själv, att fortsätta överraska mig fastän jag har känt mig så länge. Idag har jag till exempel begått löparpremiär för i år. Det märkvärdiga är inte att det bara är den 7 feburari utan att jag har visat mig vara en sådan som alls begår löparpremiärer (ibland många på ett år). Det hade jag inte trott.

Och att jag gått och blivit pudelägare. Inte bara hundägare, vilket är tillräckligt chockerande, utan ägare av en livs levande pudel. Jag höjer ögonbrynen och ler överseende när jag hittar hundgodis i fleecen som hängt med till konferensen. Detta kan väl ändå inte vara allvar?

Det finns ett antal företeelser som känns väldigt tydligt JAG, medan andra roller känns mer som att jag leker dem. Mamma är jag exempelvis på blodigaste självklaraste allvar. Jag är en stolt tigerhona, och döttrarna - they're my pride and joy. Råka inte komma där emellan för då sitter du löst. Barn har jag vetat att jag vill ha sen jag var sådär 10-12. Det där med långtidskontrakterad man däremot är en tanke jag successivt har vant mig vid, och lärt mig uppskatta. Nu känns det helt naturligt att vara någons fru.

Sen har vi rollerna som jag inte riktigt tar på allvar. Hundägare och löpare är som sagt två exempel. Utövare av fysisk träning över huvud taget känns som att jag nog bara låtsas, utom just när jag gör det, då känns det emellanåt väldigt påtagligt. Friluftslivet är en annan sak, och präktigheten med allt evinnerligt cyklande. Jag vill och väljer att göra det, men blir mest full i skratt när jag hör bilden av mig själv utifrån ur någons mun; den där schablonbeskrivningen kan väl ändå inte vara jag?

Är jag formlös som plockar upp intressen från höger och vänster? Vad är det för skillnad på det där som känns okomplicerat "jag" och det andra? Finns det nån poäng i den där distansen mellan vissa delar av det jag gör och är, och det som känns som mig själv? Är det helt enkelt bra sätt att hålla uppe spänningen i min relation till mig själv? Vem vet, nästa gång jag kollar läget har jag kanske blivit ... husvagnsfantast?

Lycka på väg

Bussen färdas genom ett disigt Skåne med skitiga snöfläckar. Och jag är lycklig, helt enligt definitionen jag lärde mig i lördags: många positiva tankar, få negativa, stor tillfredsställelse med livet och en känsla av mening. Tack!

Tanken på dem jag lämnade sovandes tidigt i morse värmer och gör ögonen lite fuktigare. Tanken på vart jag är på väg får mig att le. Det är knappast konferenshotellet i Ängelholm det handlar om då, utan att jag är på väg; på jobb- och tankefronten är det så det ska vara för mig har jag insett.

Livstid goes Pecha Kucha

Kan ni begripa att här ska jag vara med och prata den 17 februari! På pecha kucha-night i sällskap med glaskonstnären Bertil Vallien och gänget! Formen i sig är jättekul: pecha kucha är ett patenterat föredragsformat, designat med tanke på att arkitekter och formgivare aldrig frivilligt släpper en mick när de väl har fått den i handen: 20 bilder i 20 sekunder vardera, sen är det ovillkorligen slut.

Jag ska prata om kreativitet i vardagen, de där små valen som får en att känna sig medelklassigt wild and crazy eller kanske till och med - lycklig. Som Maria och jag blir av att blogga, göra bloggbok och kläcka idéer om allt vi ska göra sen...

Ses vi där?

Saxat ur Smålandsposten

Lördagens Må bra-bilaga från Smålandsposten får mig att ta fram bläckpennan för att göra understrykningar. Det händer inte ofta, sällan ens när jag i förväg bestämt mig för att "läsa aktivt", anteckna och stryka under; är texten bra sveps jag med och glömmer bort mig, är den dålig hittar man ju sällan något man vill stryka under. Men här hittar jag sånt jag både vill spara och dela med mig - tänk då så bra att ha ett bloggskafferi med skyltfönster att stoppa allting i!

Lina Mattebo intervjuar lyckoforskaren Arvid Erlandsson vid Lunds universitet. Han säger:
"inom lyckoforskningen säger man att det finns tre sätt att bli lyckligare på: att känna fler positiva känslor, att känna färre negativa känslor och att känna mer livstillfredsställelse"

Artikeln handlar också om att hjälpa andra, något som bevisligen gör människan lyckligare, men som inte är okomplicerat:
"Om man bara hjälper andra för att själv må bättre finns det en risk att man kommer att hjälpa en del offer för mycket och glömma bort andra, menar Arvid: - Efter tsunamin gav människor så mycket pengar att det till slut inte behövdes mer. Då undrade vissa hjälporganisationer om pengarna kunde användas vid en annan naturkatastrof i stället. Men då protesterade flera givare."

Och mer om det där med de stora skillnaderna i livsförutsättningar, något som upptar mig ganska mycket just nu:
"- Människor tycker överlag inte att det är okej att aktivt skada andra för att göra sig själva lyckligare. Däremot tycker de flesta att det är okej att man struntar i att hjälpa folk i större nöd, för att i stället spendera sina pengar på att marginellt öka sin egen lycka."
Något att fundera på!

Janna Li Holmberg skriver om stillhet, tystnad och en pilgrimsvandring mellan Ölands fyrar som Maria Bernstein gjorde. Så klurigt i all sin enkelhet att inte nödvändigtvis dra iväg till Spanien för att möta sig själv! Gillar särskilt slutrepliken, om hur småbarnsmamman Maria söker ro under älgjakten:
"Då sitter hon på pass i älgtornet i timtal och hoppas att ingen älg ska komma.
- Däruppe, i höjd med trätopparna, känner jag fullkomlig frid."
Jag har ingen bössa men fullt med älgtorn på nära håll - det där måste jag testa!

Och så får jag skratta lite också, när grannen Daniel Enestubbe läser schampoflaska på fullaste allvar. Jag håller med honom, i såna lägen saknar man KF:s gamla Blåvitt.

En liten liten kugge i ett stort stort hjul

Dagens tema på ett av mina favoritradioprogram, Christer i P3: "Den lilla kuggen i det stora maskineriet". Lyssnarna uppmanades som vanligt att höra av sig, den här gången med associationer till hur de någon gång i livet bidragit med en liten viktig bit i något betydligt större skeende. Mycket kom att kretsa kring "Jag mötte Lassie"-kuggar - fast i lätt tillknorrad version, som tjejen som bidrog till en Oprah Winfrey-show med ett foto på Uma Thurmans mormor som står staty i Smygehuk. Eller killen som 12 år gammal var den som torkade upp svetten i en viktig handbollslandskamp 1996, och därmed bidrog till att Carlén, Vranjes, Olsson och de andra goa gamla gubbarna undgick farliga halkolyckor.

Bäst i programmet är förstås Rebecca Vinterbarn Elgs (ännu en av de eterpersonligheter vars röst gör mig lugn och lycklig) betraktelse om små kuggar i stora hjul. Jag sitter där i bilen, ler lite fånigt och nickar instämmande när hon beskriver den störtsköna känslan i att bli äldre, bland annat för att man inser att man faktiskt är en del i det stora maskineriet, att man faktiskt bidrar och tillför på något sätt, att en och annan faktiskt skulle sakna en om man försvann: "Det är inte mer än rättvist att man känner sig viktigare ju äldre man blir." Är det helt enkelt det som är att hitta meningen med livet? Och på vilket sätt har jag varit eller är en liten viktig kugge i det där större?

• Kanske genom att jag hjälpt en och annan student genom åren med att få ordning på ett och annat litet verb eller substantiv? Språkkunskaper kan ju faktiskt öppna ganska många dörrar i en människas liv.
• Kanske genom att jag lyckats inspirera en och annan språklärare till nytänkande. Mer än en har berättat om hur min kurs startat en process som höjt motivationen hos deras elever.
• Kanske genom att jag fått en och annan kollega att börja fundera lite mer på vad som är viktigt i livet när jag upprepat mitt envisa mantra om att vårt jobb inte måste vara ett kall som sliter ner oss till kropp och själ.
• Kanske genom att jag satt fyra barn till världen. Vem vet vad de ska åstadkomma i sina liv?

Nu drömmer jag om nya meningar i livet. Och just som jag skriver det här så diskuterar Plura, Mauro, Lasse och Helena af Sandeberg meningen med livet i Pluras kök. På vilket sätt känner du att du bidrar till det stora hela? Och hur vill du bli ihågkommen av omvärlden?