Psst, innan vi börjar...

... på riktigt med julkalendern, ett tips till dig som finns på Facebook: Gå in och gilla Livstids sida där, så får du framöver en puff på din logg varje gång ett nytt inlägg har publicerats, eller när vi har hittat något annat kul att föra vidare för den delen. Samtidigt har du chansen att vinna en fin julklappsbok!

Bland alla Livstids-gillare - nya och gamla - som finns på plats den 15 december lottar vi ut två ex vardera av böckerna Livstid - förundran, eftertanke, mitt i livet och Älskade lista. Från måsten till lust, samt två uppsättningar av våra bokmärken för skrivande läsare. Ungefär fram till dess kan du också beställa dessa utmärkta julklappar med garanterad före-jul-leverans. Mer info om dem hittar du också här.

Livstid önskar alla en juletid med fröjd och frid!

Till en skärm nära dig...

...kommer också i år Livstids julkalender: ett blogginlägg om dagen, som kontrast till vår annars ganska oförutsägbara skrivarfrekvens. Sådär en 150 inlägg om året brukar vi landa på, men när på året de dyker upp och om de kommer i flock eller regelbundet droppande som från en otät kran, det kan man aldrig så noga veta.

Det senaste året har vi bloggat lite glesare än vanligt, samtidigt som Livstid har tagit större plats i våra liv än någonsin: vi har gjort bok av bloggen, ett bokmärke för antecknande (bokcirkel-)läsare och nu senast vår ögonsten Älskade lista! – boken med vackra bilder, finaste pappret, några av våra texter men framför allt en räcka listrubriker med liv- och luststema att fylla i eller bara inspireras av. Den perfekta presenten/julklappen insåg vi när vi öppnade var sitt provex och själva blev lätt betagna. Som vanligt: vi börjar med att göra något som vi tycker att andra behöver, sen inser vi att vi själva är vår främsta målgrupp. Böcker och bokmärken kan förstås beställas av oss.

Livstid har också vänt tillbaka till källan: det goda, givande mötet och samtalet – IRL. Ni som har hängt med ett tag vet att allt började med en lite annorlunda 40-årsfest, bloggen kom till som en fortsättning på de samtal om livet och tiden som satte igång där. I höst har vi fått leda ett par inspirations- och samtalskvällar, i både jobb- och fritidsmiljö. Att man kan få ut så mycket av att bara samlas och berätta för varandra vad vi tänker!

Men, som sagt, nu är det snart december och skrivandet står högst på agendan. Äntligen är det dags att krypa in i skrivarbubblan en stund var och varannan dag, med julkalendern som alibi. Till våra män och barn säger vi kanske att vi måste för att vi har lovat våra bloggläsarvänner det, men vi vet ju alla vilka som längtar mest efter de där inläggen…

Vi hoppas förstås att du ska ta dig några minuter varje dag ända fram till julafton för att stanna upp och fundera en liten stund tillsammans med oss. Det kommer liksom förra gången att vankas såväl eftertanke som förundran från flickorna i Småland som emellanåt försöker lyfta blicken och samtidigt stå med fötterna stadigt på sina respektive vedbackar. Vi ses - lite oftare än vanligt!

Nu lyfter vi blicken

Mer än en gång har vi funderat på om navelskåderiet vi ägnar oss åt på bloggen gör någon skillnad alls (jag här och Sara här). För oss själva möjligen, men räcker det? Är det meningsfullt att ägna det så mycket tid och energi? Båda har vi också konstaterat att det nog ändå är så att filurandet, som hjälper oss i vår strävan efter det goda livet, också ökar vår förmåga att se bortom den egna lilla bubblan och fundera på hur vi kan göra något litet för världen. Sara och hennes man har alltid varit mina "miljöidoler", som lever som de lär, och som jag aldrig kommer ikapp, men de inspirerar mig IRL och på bloggen.

Och nu känner jag att välmåendet i mitt liv har nått sådana höjder att jag kan lyfta blicken ytterligare ett snäpp. I lugnet på relax-avdelningen på hotellet där jag och mannen i mitt liv häromsistens njöt av vår första barnfria helg sedan vi blev tre- respektive fyrbarnsföräldrar, växte det fram ett nytt förbättra-världen-en-liten-smula-projekt att sätta tänderna i. Om några år ska vi åka till Indien och jobba med bistånd i någon form under ett år eller så. Tankarna har funnits där - luddiga - ett tag, men landet jag haft en längtan till så länge jag kan minnas, ropade på mig alldeles extra tydligt där i bokcirkelboken, Den sjätte gudinnan av Karin Alfredsson, som avnjöts (och upprörde) på hotellet. Något måste det väl finnas vi kan hjälpa till med? Något som kan få oss att känna att vi i alla fall har försökt göra lite skillnad?

Men, tänker säkert några, är det inte dumt att redan outa något som är så i sin linda? Tja, för det första är jag, som de som känner mig vet, inte en person som inte gärna bär på hemligheter någon längre stund. Mina graviditeter har jag berättat om för hela världen sisådär en minut efter det blå strecket på stickan. Sedan tänker jag också att vi faktiskt kan dra nytta av outandet; har man berättat finns ingen återvändo, och så kanske omgivningen öppnar sina ögon och öron, plockar fram erfarenheter och kontakter, och delar med sig av tips och tankar att fylla vår idé- och kunskapsbank med i lugn och ro. Så du som vet det allra minsta - om Indien eller om biståndsarbete - snälla hör av dig, med en kommentar här på bloggen eller med ett mejl till maria@livstid.nu! Jag lovar att belöna dig rikligt med tankar och erfarenheter från en HELT annan (och betydligt mer myllrande folkrik) del av världen än de tysta småländska skogarna.

Tråktrolleri på jobbet

En av mina allra mest lyckosamma tankestrategier är den som handlar om att försöka trolla bort tråkkänslan i de ständigt återkommande vardagssysslorna. Nu ska jag inte påstå att jag alltid möter varje tvätthög, diskmaskin eller vedinkörning med ett lycksaligt leende eller jubelrop, men mitt motstånd mot tråksysslorna har blivit oerhört mycket mindre massivt sedan jag medvetet började förändra mina tankar kring dem. Någon kanske minns det där med att se snöskottning och vedkörning som gympass, att använda tiden till att få inspiration av ett bra radioprogram (som ett avsnitt ur Sommar/Vinter i P1 ur SR-arkivet), att utnyttja rutinarbetet till att stänga av det yttre flödet och i stället släppa fram den kreativa vildhjärnan and so on and so forth.

Nu är det dags att ta itu med ännu en utmaning - att trolla bort lite jobbtråk. Tyvärr är det aningen svårare att applicera hemmastrategierna där. Gympass erbjuds det inte många tillfällen till i mitt stillasittande jobb framför datorn eller på sammanträden. Kanske skulle jag föreslå en stunds situps och armhävningar på nästa nämndsmöte, då efter-lunchen-dåsigheten börjar smyga sig över oss när det är dags att ta itu med ännu ett oerhört upphetsande utkast till handlingsplan eller verksamhetsrapport?

Lyssna på radio är inte heller så lätt. Alltför få av mina arbetsuppgifter är av en så pass rutinartad karaktär att jag kan sväva ut i ett Sommar-program utan att det skulle få tämligen allvarliga konsekvenser - underliga uppsatskommentarer, felaktiga betyg eller märkliga synpunkter i ett remissvar på en sån där handlingsplan... Samma sak med att stänga av bruset och öppna upp för kreativa projekt. Något enstaka sammanträde kan kanske tillåta en lite lätt utsvävning, men oftast är tiden för dyrbar och det som avhandlas för viktigt för att det ska fungera.

Nej minsann, här går jag bet och behöver hjälp av våra Livstidsläsare! Har ni förslag (kanske hämtade ur egna liknande erfarenheter) på strategier som jag skulle kunna tillämpa? (En som däremot funkar ganska bra just nu, när jag är i avvecklingstider, är att tänka: "Ha! Det här gör jag inte länge till!")

... och tjejen i snickarväst

En annan insikt från föreläsningen med Claes Schmidt/Sara Lund: En transvestitman i kvinnokläder är litegrann som jag i snickarväst. Eller som Klas Östergren i blåställ. Vi får tillgång till en annan men ändå heläkta sida av vår personlighet. Förvandlingarna har visserligen olika köldjup: Klas i boken Gentlemen visslar bättre i blåställ, jag känner mig stadig, kraftfull och händig i min väst. Manlig(are)? Osäkert. Claes får i Saras kläder tillgång till en personlighet inom sig som han trivs med.

Har du någonsin valt kläder efter humör och dagsform? Kanske är det inte svårare än så att begripa vad det handlar om. Lite tydligare uttryck bara. Kunde ingen ha förklarat det för mig lite tidigare?

Killen i kjol

Efter en heldag med två av landets hetaste föreläsare – Manuel Knight och Claes Schmidt/Sara Lund – är jag som överkörd av en välvillig ångvält eller två. Här finns tankeföda för en mindre expedition, och för en gångs skull har jag antecknat. Well done!

Främst i tanken just nu ligger värderingsövningen – en av flera – som Sara bjöd oss på: ”Jag skulle låta min sjuårige son gå till skolan iklädd kjol.”
Instämmer: ställ dig upp.
Instämmer inte: sitt ner.
Jag tror vi var färre än en tiondel av gruppen som valde att ställa oss upp. Det hade jag inte alls väntat mig.

Hur tänkte nu folk som gjort de olika valen? Det får vi aldrig veta, men det argument som fördes fram mot kille med kjol i skolan var att grabben måste skyddas från andras fördomar och intoleranta beteenden, risk för mobbning och misshandel.

Tänker du också så, men undrar om det egentligen är dina egna fördomar som spökar? Fundera då på om du skulle stötta grabben att gå i kjol hemma, på släktkalaset och med goda vänner. Och om samtalet med sonen om kjolen skulle kännas ungefär lika hemtamt som samtalen om mössa och vantar på vintern – det kan finnas praktiska konsekvenser av att bära eller inte bära dem. Svarar du ärligt ja på de två frågorna är det kanske istället dags att fundera över ditt urholkade förtroende för skolvärlden. Var kommer det ifrån och hur välgrundat är det?

I diskussionen om yttre hot kontrade Sara med de förödande konsekvenser – hoten inifrån – som lurar på den som får en skamstämpel på sitt sätt att vara och uttrycka sin personlighet, inte minst när stämpeln trycks dit av dem man älskar och litar på mest. I förhållande till självmordstankar, -försök eller till och med fullbordat faktum – hur rädda ska vi vara för att låta en grabb gå till skolan i kjol?

Liten herre nr 2

Så liten är han kanske inte, mannen som sitter på Sundets brygga i sin medhavda fällstol med fiskespöt bredvid sig och det gröna paraplyet i handen, uppfällt men vinklat åt sidan så att inte en droppe av det fina duggregnet undgår honom. Jag cyklar i god tid till ett morgontåg, bara en sån sak. Extremt god tid ska det visa sig, men det vet jag inte än. Benen rör sig som en motor utanför mig själv, väljer sin optimala marschfart och trampar på. Jag är passagerarn som njuter mellanrummet och det kravfria höstvädret – allt enligt önskemålen från lille herrn nr 1.

Det är som om han vore utsänd för min skull, mannen på bryggan. För att visa exakt hur lugnt man kan ta det en torsdagsmorgon och exakt hur länge man kan vänta med att höja handen till svarshälsning. Han gör det just innan jag måste släppa honom med blicken för att inte cykla i diket.

Inga beslut att fatta på hela cykelturen, inga avvägningar att göra, inga signaler att läsa av. När jag kommer in till stationen står den där, min nya favoritgatlykta – lutar men lyser ändå. Till fem sekunder efter att jag har tagit bilden. Då slocknar den samtidigt som sina mer uniforma kompisar. Ungefär samtidigt kommer beskedet i högtalarna: tåget är 35 minuter försenat! Minst, kan man tillägga som rutinerad uttolkare av tågtrafiksutrop.

Dags att skifta mentalt tillstånd: Inom tre minuter har jag ur mitt minne fiskat upp vem som hade bokat en bil till Kalmar på jobbet, fått håll på honom per telefon och därigenom lift, bytt om från cykeltröja till civil klädsel och ringt ett samtal till för att rädda biljetten som var ombokningsbar fram till avgångstid. Jag tror jag fick den sinnesnärvaron av mannen med fällstolen. Han är nog också beredd när det nappar. 

Liten herre nr 1

En lågmäld men obeveklig begäran om att stanna upp letar sig in i min uppmärksamhet. Måste hitta tyngdpunkten i mig, kon-centrera; samla mina cirklar omkring mig. Måste.

Den här hösten har jag vigt åt att än en gång ta ut min professionella kompassriktning och ta konsekvenserna av vartåt det barkar. Jag har gått ner lite i arbetstid, kontaktat en karriärcoach och haft ett antal lunch- och andra möten med kloka människor med koll. Alla har de givit mig nya legobitar att bygga med. Samtidigt har utlöpare från den här bloggen – två böcker, ett antal evenemang och ännu fler idéer – utvecklats i friaste fullaste flow. Underbart att få uppleva, men nu säger den där bestämda rösten i mig ifrån: Flow i all ära, men du måste också ibland kravla dig upp på strandbanken, sätta dig där och titta på strömvirvlarna snett uppifrån. Tänka cirklande tankar, inte linjära, sträva inåt, inte framåt.

I mina visioner om framtiden tar jag in en portion stillhet som inte har funnits där förut. Jag vill möblera mig ett luftigare liv. Att inför varje möjligt mellanrum – en tågresa, en timme innan familjen vaknar – att inför varje sånt tillfälle tänka ut vad som kan klämmas in där, om än så roligt, lockande och kreativt, det blir för mycket. Och för lite – av tankens fria flykt eller för den delen tankens fria vila.

På jobbet talas det om att vi måste bort från ”herrarnas fria åkning”, istället styra, prioritera och följa upp. Men jag vill gärna ha en liten herre som åker fritt i mitt huvud, som gör åttor och andra krumelurer eller bara sätter sig på isen och begrundar den, tills det blir för kallt om ändan. Kanske är han redan där. Kanske är det han som talar lågmält men ändå obevekligt och bestämt.

Om lyckan i en bokcirkel

Jag är månadens gästbloggare på Punctum Saliens.