Universum ger och tar

Universum vill mig väl, skrev jag i mitt senaste blogginlägg. Och så kom veckan från helvetet. Med ett helt paket med reklamblad som försvann i posten. Huvudvärk. Bilkrångel. Tågkrångel. Det kändes ett tag som om jag hade varit för kaxig. Utmanat Universum. Någon ville sätta mig på plats och få mig att inte förhäva mig. Slut med det här "Jante, vik hädan!"-tjafset, liksom.

Vi pratar ju om det ibland, Sara och jag, att vi blivit lite smått beroende av flow, eftersom våra liv så ofta är så väldigt bra numera - och så har det inte alltid varit för någon av oss, det ska gudarna veta. Hon kallar sig ärtprinsessa, jag välmåendeknarkare. Och så känns det lite extra jobbigt när flowet tar semester.

Men nog är det ändå som jag och min syster brukar prata om ibland. Vi har fortfarande jobbiga stunder, men de är just det: stunder. Det är väldigt sällan så att en hel vecka eller ens en dag är pestig från början till slut. Och förra veckan var inte en total pestvecka. Det hände ju faktiskt en hel del bra saker också. Två lyckade föreläsningar. Nya uppdrag och idéer. Sköna yogastunder och springrundor. En fantastisk Livstidscirkel. Bra filmer. Mys med barnen. Det känns viktigt att kunna se dem också, mitt i oflytet. Något som hjälper mig med det är måbraboken jag sedan många år skriver, inte varje kväll, men så ofta jag kommer ihåg det, och där jag uppmärksammar minst tre positiva saker varje gång.

Och efter veckan från helvetet kom veckan från paradiset. Jag är back on track, tillbaka i flow, on talking terms med universum igen. Allt går min väg. Mängder av goda idéer trängs i hjärnan. Intressanta möten väcker tankar om samarbeten. Ungarna är ljuvligare än någonsin. Och högst upp på veckans topplista: Jag - som ALDRIG vinner något - drar högsta vinsten i ett visitkortslotteri på vår träff med nystartade lokalavdelningen för nätverket Qoola Qvinnor, en Resanterapi-session, den som jag har läst om och velat pröva ända sedan Sara gjorde den, men inte haft råd med.

Nån där uppe måste ha sett mig, och tänkt att nu så är det väl ändå hennes tur.
(Lisa Nilsson: Himlen runt hörnet)

Söndagskvällsfunderingar: att sälja sig själv

Som ni som följer Livstid hört otaliga gånger har jag inte ångrat en sekund att jag tog mitt beslut att lämna akademin och bli min egen - hur ekonomiskt otryggt det än är. Häromveckan hade jag faktiskt en liten svacka, då jag hamnade i grubblerier över om jag är helt galen som utsätter min familj för den osäkerheten. Att i stor utsträckning leva på sitt författarskap (åtminstone när man är läromedelsförfattare som inte får några förskott) innebär också att våga ha is i magen, lägga tusentals timmar på ett projekt som man inte har någon aning om huruvida det kommer dra in några pengar. Det enda man vet är att man tidigast ser röken av de eventuella slantarna flera år framåt i tiden.

Men så kommer jag in i mitt kreativa flow igen, och plötsligt är allt självklart. Då finns ingen tvekan, bara en stor varm känsla av att jag - genom att lyssna på just min inre kompass - gör precis just det jag ska göra. Och att det kommer att lösa sig, hur skulle det kunna göra annat så många idéer som jag har? Det jag däremot har väldigt svårt för är att marknadsföra mig. Att sälja mig själv. Under alla år då jag har åkt land och rike runt och föreläst och workshoppat har ju faktiskt uppdragen kommit flygande som sparvar. Och eftersom de då bara har utgjort en liten guldkant på min tillvaro och ingenting jag har behövt för att överleva, har jag inte heller behövt anstränga mig - eller ta särskilt mycket betalt.

Idag är jag i ett annat läge. Jag måste hitta en miniminivå att få in för att vi ska dra runt projektet Familjen AB. Det är säkert en betydligt lägre nivå än för många i min bekantskapskrets, eftersom vi bor billigt, inte känner av något som helst behov av statusmarkörer i form av fina bilar, lyxtapeter eller designmöbler, och klarar oss alldeles utmärkt utan dyra semestrar flera gånger om året (även om just resandet är något vi älskar och hoppas kunna unna oss igen framöver). Men ändå. Bilar måste lagas, barnens aktivitetsavgifter ska betalas, el- och sotarfakturor likaså. För att inte tala om alla miljarder försäkringar...

Alltså måste jag lära mig att tala om för världen vad jag kan. Och jag måste lära mig ta betalt för det jag gör. När jag pratade ekonomi med min företagsmentor (jajamen, en sådan har jag, underbar dessutom - det kallar jag rikedom!) tyckte han direkt att jag skulle dubblera mina priser. Det fixar jag helt enkelt inte, sådär utan vidare, men en höjning har jag gjort. Och häromdagen fick jag ett sånt där viktigt tecken på att det inte är farligt att ta betalt. Jag hade fått ett föreläsningsuppdrag med ett arvodesförslag som var väldigt lågt. Efter långa våndor tog jag mod till mig och frågade lite försynt om det gick att höja något, varpå arvodet dubblerades och mer därtill. Bara sådär, och med en försäkran om hur glada de var att just jag skulle komma och föreläsa! Det där ska jag bära med mig och påminna mig om nästa gång jag våndas.

Liten herre nr 1

En lågmäld men obeveklig begäran om att stanna upp letar sig in i min uppmärksamhet. Måste hitta tyngdpunkten i mig, kon-centrera; samla mina cirklar omkring mig. Måste.

Den här hösten har jag vigt åt att än en gång ta ut min professionella kompassriktning och ta konsekvenserna av vartåt det barkar. Jag har gått ner lite i arbetstid, kontaktat en karriärcoach och haft ett antal lunch- och andra möten med kloka människor med koll. Alla har de givit mig nya legobitar att bygga med. Samtidigt har utlöpare från den här bloggen – två böcker, ett antal evenemang och ännu fler idéer – utvecklats i friaste fullaste flow. Underbart att få uppleva, men nu säger den där bestämda rösten i mig ifrån: Flow i all ära, men du måste också ibland kravla dig upp på strandbanken, sätta dig där och titta på strömvirvlarna snett uppifrån. Tänka cirklande tankar, inte linjära, sträva inåt, inte framåt.

I mina visioner om framtiden tar jag in en portion stillhet som inte har funnits där förut. Jag vill möblera mig ett luftigare liv. Att inför varje möjligt mellanrum – en tågresa, en timme innan familjen vaknar – att inför varje sånt tillfälle tänka ut vad som kan klämmas in där, om än så roligt, lockande och kreativt, det blir för mycket. Och för lite – av tankens fria flykt eller för den delen tankens fria vila.

På jobbet talas det om att vi måste bort från ”herrarnas fria åkning”, istället styra, prioritera och följa upp. Men jag vill gärna ha en liten herre som åker fritt i mitt huvud, som gör åttor och andra krumelurer eller bara sätter sig på isen och begrundar den, tills det blir för kallt om ändan. Kanske är han redan där. Kanske är det han som talar lågmält men ändå obevekligt och bestämt.

Fångat flow

Samla på dina flow-ögonblick - ett av tipsen jag tapasplockade ur en PS!-tidning. Där nämndes det i sammanhang med att hitta vidare jobbmässigt. Har inte tillämpat det så värst, men i morse kom jag på en flow-situation som nog inte ger någon vidare vägledning på yrkesarenan, men som jag gärna stoppar in i mitt bloggskafferi så jag kan nalla lite av det då och då: Att läsa Gudrun Sjödén-katalogen.

Jag köper sällan något men det är en fantastiskt vacker katalog; färgmättat foto på sträva sidor, små sakligt tecknade skisser av kläderna ger strukturmuppen sitt. Någon gång varannat år hittar jag ett plagg som det står Sara på och slår till. Men den stora avkopplingen är bläddrandet en vardagskväll med tandborsten fortfarande i mungipan.

En helt ny drog

Den vanligtvis ganska oförargliga utvilad-efter-sommaren-energin brukar visa sig som präktig skolstart-feeling. Främsta symptomet är en odelat positiv upplevelse av att göra nya anteckningar i almanackan (det går över senast i september). Nu har jag upplevt något helt nytt: att den energipeaken sammanfaller med en sen extra semestervecka. En blandning av kraftfulla substanser: Don’t try this at home, folks!

Plötsligt tror jag (eller vet kanske?) att allt är möjligt: tidigare oförenliga önskningar i familjen strålar samman i en genomförbar lösning, en viss liten låda gläntar på locket, personliga utvecklingsmöjligheter landar framför mig som stekta sparvar, och jobberiet blir nog bra det med. Den där inre kompassen som jag brukar anklaga för att gömma sig i buskagen pekar nu så bestämt att det borde synas som en utbuktning på kroppen.

O ja, en annan dag – kanske redan på måndag – kommer bleka eftertanken och hälsar på. Det här är som när astrologens alla planeter och stjärnor står i rätt väderstreck för ett ögonblick, eller när den gamla V4:an frihjular i nerförsbacken med vinden i ryggen och solen högt på himlen. Soundtrack: vad som helst med Goran Bregovic. Vi fryser läget här en stund, okej?

Åter på jobbet 4: A taste of flow

Så plötsligt är man innanför jobbets glasväggar och glider fram som fisken i vattnet istället för att trycka näsan mot rutan och vilja ut. Hjärnmaskineriet har smort upp sig, en idé ger nästa, det är som att dansa eller kanske som när man en gång lärde sig gå: ”Det går, jag kan, det här är ju underbart!” Ett alexanderhugg i en segdragen mötesdiskusison, en aha-upplevelse om hur något faktiskt funkar och hur slipstenen ska dras – kickar med påtagliga fysiska effekter uppkomna av små elpulser i skallen hopraddade till mentala processer. Könstigt är vad det är.