Söndagskvällsfunderingar: att sälja sig själv

Som ni som följer Livstid hört otaliga gånger har jag inte ångrat en sekund att jag tog mitt beslut att lämna akademin och bli min egen - hur ekonomiskt otryggt det än är. Häromveckan hade jag faktiskt en liten svacka, då jag hamnade i grubblerier över om jag är helt galen som utsätter min familj för den osäkerheten. Att i stor utsträckning leva på sitt författarskap (åtminstone när man är läromedelsförfattare som inte får några förskott) innebär också att våga ha is i magen, lägga tusentals timmar på ett projekt som man inte har någon aning om huruvida det kommer dra in några pengar. Det enda man vet är att man tidigast ser röken av de eventuella slantarna flera år framåt i tiden.

Men så kommer jag in i mitt kreativa flow igen, och plötsligt är allt självklart. Då finns ingen tvekan, bara en stor varm känsla av att jag - genom att lyssna på just min inre kompass - gör precis just det jag ska göra. Och att det kommer att lösa sig, hur skulle det kunna göra annat så många idéer som jag har? Det jag däremot har väldigt svårt för är att marknadsföra mig. Att sälja mig själv. Under alla år då jag har åkt land och rike runt och föreläst och workshoppat har ju faktiskt uppdragen kommit flygande som sparvar. Och eftersom de då bara har utgjort en liten guldkant på min tillvaro och ingenting jag har behövt för att överleva, har jag inte heller behövt anstränga mig - eller ta särskilt mycket betalt.

Idag är jag i ett annat läge. Jag måste hitta en miniminivå att få in för att vi ska dra runt projektet Familjen AB. Det är säkert en betydligt lägre nivå än för många i min bekantskapskrets, eftersom vi bor billigt, inte känner av något som helst behov av statusmarkörer i form av fina bilar, lyxtapeter eller designmöbler, och klarar oss alldeles utmärkt utan dyra semestrar flera gånger om året (även om just resandet är något vi älskar och hoppas kunna unna oss igen framöver). Men ändå. Bilar måste lagas, barnens aktivitetsavgifter ska betalas, el- och sotarfakturor likaså. För att inte tala om alla miljarder försäkringar...

Alltså måste jag lära mig att tala om för världen vad jag kan. Och jag måste lära mig ta betalt för det jag gör. När jag pratade ekonomi med min företagsmentor (jajamen, en sådan har jag, underbar dessutom - det kallar jag rikedom!) tyckte han direkt att jag skulle dubblera mina priser. Det fixar jag helt enkelt inte, sådär utan vidare, men en höjning har jag gjort. Och häromdagen fick jag ett sånt där viktigt tecken på att det inte är farligt att ta betalt. Jag hade fått ett föreläsningsuppdrag med ett arvodesförslag som var väldigt lågt. Efter långa våndor tog jag mod till mig och frågade lite försynt om det gick att höja något, varpå arvodet dubblerades och mer därtill. Bara sådär, och med en försäkran om hur glada de var att just jag skulle komma och föreläsa! Det där ska jag bära med mig och påminna mig om nästa gång jag våndas.