SaraLivstid twittrar

"Vemod är upplevelsen av förlust ... av det man fortfarende har." Kristina Lindh om sommarkänslor, Tidningen Vi 7/12

Projektledare 2.0

Jag har insett att jag är den ultimata projektledaren. Yrkesmässigt har jag haft några sådana uppdrag, och det har fungerat helt OK, men framförallt är jag den ultimata projektledaren i mitt eget liv. Jag är bra på att:

• komma på nya idéer om vad jag vill göra eller sträva mot (det finns inte alltid ett givet slutmål)
• strukturera upp hur jag ska bära mig åt för att "puttra i rätt riktning" (citat Mark Levengood)
• faktiskt genomföra det jag har tänkt att jag ska göra (inte alltid men ofta)

Att se på mitt liv i projektform passar mig också bra eftersom jag inte är typen som trivs med att traggla på med samma sak, i samma spår, dag efter dag, månad efter månad, år efter år. Jag behöver helt enkelt omväxling, utveckling, nya utmaningar för att inte tråka ihop. 

Några av mina hyfsat framgångsrika projekt så här långt:

• att börja skriva böcker
• att lära mina barn Evert Taube-låtar (och därmed samtidigt repetera alla de där textraderna jag själv kunde som barn)
• att gå ner i vikt (tur att jag är bra på det, eftersom jag är minst lika bra på att lägga på kilon också...)
• att börja meditera (fast där tappade jag bort mig när jag var gravid senast och har inte riktigt hittat tillbaka...)
• att ta mig igenom hela Harry Potter-serien med barnen (efter nästan ett år är vi nu på sista boken!)
• att hitta ett bättre alternativ till en arbetssituation där jag inte kan växa åt det håll jag vill

Häromsistens bloggade jag om hur Projekt Bättre kommunikationen inom familj tog gestalt under lägerveckan i Mundekulla, och nu har jag inlemmat den satsningen i the mother of alla projekt. Tillsammans med min äldsta dotter, och med inspiration i Gretchen Rubins Happiness Project, projekterar jag tolv månader med olika fokus. Och det är just det som är poängen i mitt projekt, att under en månad i taget kunna fokusera, koncentrera mig - jag vill ofta lite för många olika saker samtidigt och så får jag dåligt samvete över områden där jag inte kommer till skott. Nu kan jag i stället ägna extra energi åt en sak i taget - och sedan förstås försöka få till en del bra nya rutiner in i framtidsvardagen också undan för undan. Några exempel på mina fokusområden: komma igång med meditation och yoga m.m., äta mer vegetariskt, ta reda på en massa information inför vår Indien-vistelse, leva mer ekologiskt, träna på att inte skjuta upp saker.

Att driva projektet tillsammans med min dotter ger extra krydda åt alltihop. Vi har inte samma fokusområden, även om vissa delar överlappar, men vi kan peppa varandra, inspirera till nya tankar och så - det roligaste av allt - vi har startat en gemensam blogg för att dokumentera vad som händer. Utöver detta har vi också ett barnboksprojekt igång. Att starta projekt av vilket slag det vara månde ihop med sina barn är en fantastiskt fin möjlighet att komma varandra nära, stötta varandras kreativa processer och hitta många möjligheter till goda samtal. Rekommenderas varmt!

 

Familjeliv eller Fjällbacka

I förmiddags hade jag svårt att komma ihåg vad som är poängen med det så kallade familjelivet. Är det inte ett enda evigt stretande, knölande och konfliktande som till slut - i bästa fall - resulterar i ljumma kompromisser som ingen är särskilt nöjd med. Alla i den här familjen vill ju olika saker, och vill vi någon gång samma sak så vill vi det inte samtidigt. Blä, ta bort mig! Men vart?

Jo, jag vet precis vart. Till min dagdröm Sura tanten i Bohuslän. Hon är jag. Jag bor i ett av de där oemotståndliga små vita husen på klippig tomt i Fjällbacka. Inget gräs som behöver klippas. Stora rosenbuskage som sköter sig själva och ger skydd också från de mest nyfikna turisternas blickar. Där bor jag. Ensam. Möjligen med ett par katter. Jag är butter och pratar sällan med någon. INGEN av de fastboende i det lilla samhället skulle drömma om att försöka kompromissa eller knöla med mig om nånting. Att ens tilltala mig utan en väldigt god anledning är något de flesta undviker. Turisterna som möter mig när jag lämnar trädgården med raska steg och barsk blick väntar en bra stund innan de vågar beklaga att ett så vackert hus ska bebos av en ensam sur käring som inte ens har krukväxter i de små pittoreska fönstren.

Senare på dagen hyfsar det till sig. Vi kör några varv med talpinnen så alla får säga sitt. Vi vaskar fram några kompromisser som känns mer win-win än lose-lose. Runt middagsbordet hittar vi samtalsämnen som intresserar oss alla. Tja, det kanske kan gå an ändå det här. Jag tänker på alla familjer som brottas med tonårsturbulens, frostiga relationer, ekonomisk press... you name it. För att inte tala om alla ännu allvarligare problem som finns. Kort sagt, alla människor som verkligen skulle behöva en sejour på egen hand i ett Fjällbackahus, om det nu är det de vill och behöver.

Allt är frid

Frid - ordet som smakar varm och len sommarkväll - verkar vara Livstids nya ledord. Till mig kom det också sådär plötsligt som Sara beskrev, men i mitt fall inte under en cykeltur (eftersom jag numera tyvärr cyklar max några gånger om året eftersom vi bor som vi bor, långtifrån det mesta utom sjön).

Nej, det var en kväll i våras när jag för ovanlighetens skull fick till en liten meditationsstund. Det har hänt förr att ord och meningar dykt upp från ingenstans när jag suttit där på min kudde, och den här gången kom meningen Allt är frid susande. Först ett bra tag senare kom jag på att det där ju är en textrad ur en mycket välkänd julvisa: Stilla Natt.

Mitt lilla mantra har jag haft nytta av kvällar då hjärnan varit uppskruvad av alla roliga projekt och jag behövt något för att komma till ro på min kudde i sängen. Med Allt är frid sveper jag in högspänningshjärnan i en mjuk filt av lugn, och somnar oftast väldigt fort.

Just den här varma, lena sommarkvällen känns mantrat som den perfekta signaturmelodin där jag satt mig på altanen för en liten egen stund, med svalesvirr, flugsurr, ett lätt sus i körsbärsträdets bladkrona och en sol på nedgång bakom grannens åker. Just precis nu känns faktiskt allt i mitt liv väldigt fridfullt. Såhär långt har sommaren gett mig precis vad jag behövt i en lagom blandning av kroppsarbete, goda samtal, kärlek och kreativitet. Och för första gången på väldigt länge har jag ingen som helst ångest för att jag ska jobba nästa vecka. Allt är frid.

Sök friden

Strax innan semestern börjar träffas vi i Livstidscirkeln, samtalscirkeln som Maria och jag satte igång tidigt i våras. Den här gången ses vi på lokal och pratar lite mer än vanligt om vilka vi är utanför den där bubblan av förutsättningslösa samtal som vi annars skapar när vi ses. Maria och jag föräras varsin äkta frökenpresent med sommarmotiv, inslagen i cellofan. Visst ja, vi är ju påhittare av det hela!

Kort sagt har vi en härlig kväll. När jag cyklar hemåt är jag inte bara tacksam över det utan också märkligt förväntansfull. Och mitt på vägen hem kommer det till mig, det jag väntat på utan att veta, som när man vaknar ur en dröm och snabbt måste fånga upp den för att inte glömma. Jag stannar cykeln, tar fram mobilen och tar diktamen:

Sök friden i sommar, Sara. Sök friden. Och bär på höften dina småttingar Oron och Skavet-vars-namn-du-inte-vet. Låt dem vara med tills de somnar av sig själva, vyssade av rösterna, vågskvalpet eller smattret mot tältduken. Jag ser dig efter sommaren, stark och trygg. Som nu, men med något annat, något mer. Leende tillfreds också på sensommarens första arbetsdag. Tack för att vi får bo i dig, följa dig.

Jag begriper inte exakt vad som menas, vad jag menar... eller vem är det som menar egentligen? Hur som helst, för mig är det vackert och trösterikt. Jag cyklar vidare, lugnt och stilla. I dikeskanten ser jag fylliga röda smultron, och så en påkörd mård. Jag har sett den förut men den här gången gör jag det jag tidigare bara har tänkt, jag stannar och flyttar henne från vägkantens grova asfalt, ner i det förlåtande mjuka gräset.

Ett nytt projekt tar form

För nästan precis tre år sedan var jag för första gången på kursgården i Mundekulla, på Kvinnofestivalen. I den varma kärleksfulla atmosfären blev kontrasten till min jobbtillvaro markant, och där i tältet började jag skissa på den framtid (i form av ett paraply med små luddiga idémoln under sig) som jag nu har kommit ett stort steg närmare. Jag ville ha mindre av armbågar och mer av sammanhang att växa i, och för knappt en månad sedan lämnade jag in nyckel och passerkort och sa tack och farväl kära universitet. Nu är jag min egen och tänker leva resten av mitt yrkesliv med utgångspunkt i min magkänsla och med kreativitet och goda möten i centrum.

Det som ofta händer när pusselbitar faller på plats inom ett område i livshjulet är att man känner hur det skaver någon annanstans. Under förra veckans Circle Way Camp i Mundekulla hittade jag mitt nya fokus: familjen, och hur vi talar med och lyssnar på varandra. Indianen Medicine Story och hans fru Ellika, som står för en stor del av innehållet under lägret, pratade mycket om vikten av att vi vuxna lyssnar mer på vad våra barn har att säga, att vi ofta utövar "adulterism", alltså att den vuxnes perspektiv är det enda rätta. Och jag kände så väl igen mig, trots många goda intentioner.

För varje dag på lägret blev det tydligare för mig att familjeklimatet ska vara mitt nya fokus, då jag ägnat mycket tid under senare år åt att få syn på mina egna drömmar. Så fint då att hela familjen var med på lägret och själva fick pröva på samtalscirklar, där var och en får tala till punkt utan att bli avbruten, så länge man har talstenen eller -pinnen i handen och inte har sagt "ho", och där alla andra lyssnar uppmärksamt och intresserat. De fick också uppleva den kärleksfulla atmosfären, och i bilen på väg hem grät båda döttrarna och pratade om hur snälla alla varit, och hur alla brytt sig om varandra under lägerveckan. Som Astrid Lindgren har sagt: "Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv".

Nu är vi hemma i vardagen och jag tycker faktiskt att saker och ting har förändrats i rätt riktning bara på den här korta tiden. Om det har bara med lägerveckan att göra kan jag förstås inte veta, men bråken mellan systrarna har varit betydligt färre (sista nätterna har de till och med valt att sova i samma säng), vårt tålamod har varit bättre (kan ju också ha att göra med att vi har semester...) och stämningen känns överhuvud taget ovanligt positiv härhemma. Nästan varje dag har vi kört ett litet klanmöte med talsten, på något av våra favoritteman från lägret: "New and good" (där var och en rapporterar om något positivt som hänt sen sist) eller "Appreciation" (där man först får säga något bra om sig själv, och sedan fyller övriga på med positiva omdömen). Att lyssna uppmärksamt på den som talar är fortfarande svårt, inte minst för barnen, men jag tror att vi alla verkligen vill gott, och det är en god början.

Magkänslevarning eller rädsla?

Ibland är det svårt att veta om en liten inre röst som säger "Nej!!!" innebär att min inre kompass varnar mig för något som inte är bra för mig, eller om den helt enkelt bara visar på min rädsla för att kliva ut ur komfortzonen och pröva något nytt och okänt. Jag och familjen är hemma i vardagen igen efter fem fullkomligt magiska dagar på kurs- och retreatgården Mundekulla, där jag och min Livstidsvän hjälpt till att arrangera det för tionde året i rad genomförda Circle Way Camp, ett läger med indiansk samtalstradition i centrum. Andra lägret för Sara, första för mig, och ända sedan beslutet togs i vintras om att vi skulle hålla i trådarna för lägret har vi båda känt oss tveksamma till om det här var vår grej - trots att vi båda älskar Mundekulla.

Så glad, så glad jag är att jag den här gången inte lyssnade på den där lilla rösten som tyckte att vi skulle dra oss ur. Det blev ju SÅ bra. Fem dagar fyllda av möten, samtal, starka känslor, tårar, sång, dans, kärlek och insikter. Jag hittade mitt nya fokus, och det ska jag blogga om snart. Och kanske blir det lite lite lättare nästa gång jag tvekar, att känna efter om min tveksamhet handlar om en rädsla som jag bör utmana, eller något jag faktiskt ska ta på allvar. 

MariaLivstid twittrar

En magisk upplevelse och känslomässig explosion under dagens kvinnocirkel i Mundekulla. Tänk att tårar kan vara så underbara och läkande.

MariaLivstid twittrar

Min sjuåring sammanfattar atmosfären på vårt Circle Way Camp: "Alla är så snälla här, alla bryr sig om varandra!". Just precis så!

MariaLivstid twittrar

Morgonsömnskrånglande tvååring resulterade i tidigvaken mamma som fick en oplanerad meditationsstund i tältet till ljudet av fågelsång.

SaraLivstid twittrar

Morgonyogg på temat FRI - som ett fyrverkeri

SaraLivstid twittrar

Att få se ett av sina spöken i ögonen en stund, som annars gör fula miner i skuggan. Det friskar upp, på Circle Way Camp eller annanstans.

SaraLivstid twittrar

Idag påmind om vår litenhet i livet, som myror på en landsväg. Vill bara låtsas om det korta stunder, annars blir livet inte vettigt levt.

MariaLivstid twittrar

Glädjen i att känna tre barns sprittande förväntan inför en heldag på Liseberg.