Jo, jag vet precis vart. Till min dagdröm Sura tanten i Bohuslän. Hon är jag. Jag bor i ett av de där oemotståndliga små vita husen på klippig tomt i Fjällbacka. Inget gräs som behöver klippas. Stora rosenbuskage som sköter sig själva och ger skydd också från de mest nyfikna turisternas blickar. Där bor jag. Ensam. Möjligen med ett par katter. Jag är butter och pratar sällan med någon. INGEN av de fastboende i det lilla samhället skulle drömma om att försöka kompromissa eller knöla med mig om nånting. Att ens tilltala mig utan en väldigt god anledning är något de flesta undviker. Turisterna som möter mig när jag lämnar trädgården med raska steg och barsk blick väntar en bra stund innan de vågar beklaga att ett så vackert hus ska bebos av en ensam sur käring som inte ens har krukväxter i de små pittoreska fönstren.
Senare på dagen hyfsar det till sig. Vi kör några varv med talpinnen så alla får säga sitt. Vi vaskar fram några kompromisser som känns mer win-win än lose-lose. Runt middagsbordet hittar vi samtalsämnen som intresserar oss alla. Tja, det kanske kan gå an ändå det här. Jag tänker på alla familjer som brottas med tonårsturbulens, frostiga relationer, ekonomisk press... you name it. För att inte tala om alla ännu allvarligare problem som finns. Kort sagt, alla människor som verkligen skulle behöva en sejour på egen hand i ett Fjällbackahus, om det nu är det de vill och behöver.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar