Om skaparglädje

Poeten-krönikören-författaren Bob Hansson har en speciell plats i mitt hjärta. Det är något med den där finskånska rösten, i P1:s Tankar för dagen och SVT:s Babel. Det är något med hur han vänder till det enkla till något riktigt finurligt, samtidigt som igenkänningsfaktorn ofta är hög. Bäst tycker jag han är som krönikör/filurare (snarare än som poet - det kan bli lite för finurligt för min smak - eller romanförfattare), i radio, och i tidningen Leva, där han i varje nummer tar sig an ett ord från läsarna och förklarar det på sitt speciella sätt (se t.ex. här).

I Leva (06/10) är det orden skapa och skaparglädje som reds ut. Och det är så klockrent. Att skaparglädje och prestationsångest liksom tar ut varandra - där det ena finns, finns inte det andra. Som det känns på bloggen, antingen bara sprutar det ur mig (som ikväll) och jag bryr mig inte ett skvatt om vad eventuella läsare tycker om det jag skriver. Eller så börjar jag fundera på just det, och då försvinner skaparglädjen och det blir oftast inget inlägg alls.

Men kanske skulle jag tänka lite mer som Bob tänker om sitt skrivande: "Också den dikt jag tycker är dålig, kan glädja någon annan. Om det händer blir jag såklart genast glad, och för detta krävs en generositet som överstiger min egen fåfänga. Men herregud, man ska väl inte visa upp det sämsta man gör, det är väl inte snällt varken mot en själv eller den andra? Jo. För om man delar med sig också av det sämsta man gör, ja, då kan ju någon annan få tanken att herregud, det där kan jag också göra, kanske till och med mycket bättre. Och vips så har man gett en annan människa lite skaparlust." Fiffigt!

Röster

Det är något med mig och vissa röster. Jag blir glad i själen bara deras bärare öppnar munnen - och det skadar ju inte att dessa också alltsomoftast har något klokt att säga (kanske är det just därför jag tycker så mycket om deras röster?). I min bekantskapskrets har jag exempelvis två Saror - varav en förstås är Livstidskompisen - med sådana där röster jag gillar; mörka, lugna, kloka.

Andra hörs emelllanåt i radio och på TV - och många av dem tillhör mitt lilla stall av husgudar som jag har skrivit om tidigare, personer som inspirerar till nya tankar på olika sätt. Många är män - kanske för att jag gillar det där mörka, lugna. Mark Levengood, Lennart Koskinen, Bob Hansson, Stefan Einhorn, Mikael Wiehe är några av dem. Några kvinnoröster jag njuter av att lyssna på är Ann Heberlein, Eva Dahlgren och Johanna Koljonen. Heberlein gjorde ett fint Sommarprogram förra året, Dahlgrens program häromdagen missade jag (tur att det finns på nätet) och gissa om jag kommer att sitta klistrad (eller kanske blir det lurar och gräsklippning) den 1 augusti när det är Koljonens tur!

Förtankar

Vaknar för tidigt idag igen. Vet inte om det är resfeber eller bara att det är så ljust ute. Nu ska vi i alla fall ut på äventyr, hela familjen. Det är så det känns och det känns bra. En resa som också vi vuxna får lite magpirr av, till det stora landet i väster. Många ingredienser; lite jobb och (vad vi inbillar oss) avspänd representation, svenskbygder, svenskättade sysslingar, hyrbil, storstad och slutligen Canada och vänner vi känner sedan tidigare.

Jag tror barnen plockar ut andra delar som huvudingredienser: åka flygplan (äntligen!!!), prata engelska, bada pool. För oss alla blir det ovant att vara tillsammans så mycket utan en himla massa nyttigvarande från min och Mannens del. Måla här, snickra där är den vanliga hemmavisan. Vi kommer att vara tillsammans, men med folk omkring oss nästan hela tiden – det är vi inte heller vana vid, hemmaråttor som vi är. Många av dem vi ska träffa känner vi inte. Eller jo, det kanske vi gör litegrann, efter månader av försiktigt kontaktskapande per mejl.

I detta ska vi inte bara manövrera, utan också vila, slappna av, fira vår semester. Det kan bli en övning i munkhjärta detta; att kunna möta människor med värme, öppenhet och utan oro. Också sig själv.

Trolla med tråket

Alla de där vardagssysslorna som ständigt nafsar oss i hälarna. Hur ska man stå ut ett helt långt liv med att tusentals gånger plocka ur diskmaskinen, sortera tvätten, handla, klippa gräset, gå på toa och borsta tänderna? Visst kan man (i alla fall än så länge) satsa på lilla Rut (det du, mormor!) och få hjälp med ett och annat (utom kanske tandborstningen), men för mig känns det inte som ett lockande alternativ. I stället satsar jag på att utveckla strategier för att inte tråka ihop.

Jag gör något jag gillar samtidigt som jag tråkar, som att läsa favorittidningarna PS! och Leva när jag borstar tänderna (dem får jag bara läsa på toaletten så det blir nästan som en högtidsstund att få gå dit, inte minst nu i babytider!) eller att lyssna på radion när jag klipper gräs, klyver ved eller sorterar tvätt. Sedan jag återupptog mitt kärleksförhållande till radion för ett par månader sedan, har jag lyssnat sönder gummiplopparna på mina lurar så att jag har fått nickelallergi i öronen... Men oj vad många vedklampar som blivit klyvna och inkörda i boden!

Jag skapar tråkrutiner, som att tvätta all tvätt en eller max två gång(er) i veckan och inte var och varannan dag så att det alltid hänger tvätt i vardagsrummet (vår tvättstuga erbjuder tyvärr inga hängutrymmen). Det var ju en självklarhet på den tiden vi bodde i lägenhet och tvättade i gemensam tvättstuga, men när man får eget hus är det lätt att tvätten invaderar konstant. Med min nyfunna rutin kan jag räcka lång näsa åt tvättmaskinen om den skulle få för sig att påstå att det är tvättdags någon annan dag.

Jag gör tråksakerna långsamt och väldigt medvetet närvarande (ofta på grund av att det hänger en baby i sele på magen, vilket drar ned mitt annars höga tempo rejält) - en socka här, en handduk där eller ett paket flingor i vagnen här, tio apelsiner i korgen där - och upptäcker att det nästan blir lite meditation över det hela, och plötsligt faktiskt lite mindre tråkigt.

Jag passar på att utnyttja tråktiden (som ju faktiskt sällan kräver något stort intellektuellt arbete) till kreativitet. Exempelvis tog stommen till det här blogginlägget form under en stund med gräsklipparen häromdagen.

Jag förvandlar tråkeriet (om det är av lite mer fysisk natur) till vardagsmotion i form av träningspass i mitt hemmagym, som är gratis, har schyssta parkeringsmöjligheter och mycket flexibla öppettider - samt spa-avdelning vid behov. Vedhantering och gräsklippning är mina favoritpass just nu och i vintras körde jag hårt på snöskottningspasset redan ett par veckor efter förlossningen (hm, glömde det där med klen bäckenbotten, men det gick ju bra ändå).

Jag försöker tillämpa strategin som både Sara och jag bloggat om - att vända på steken och se det jag tenderar att uppleva som negativt som något att vara tacksam för. Tänk att jag får klippa gräset i den här stora härliga trädgården! Tänk att vi har så mycket fina kläder att tvätta och sortera! Tänk att jag har en diskmaskin och inte behöver diska för hand!

Det går inte att trolla bort tråket, men det går att göra ett och annat för att det ska kännas lite mindre betungande. Och vet ni vad? Egentligen tror jag att det allra mest handlar om tid. Nu när jag har så mycket av den varan märker jag att tråket faktiskt inte är så himla tråkigt, utan till och med kan kännas lite småputtrigt mysigt emellanåt. Problemet är nog ofta att vi har så proppfullt i våra liv att tråket liksom puttar ut allt där roliga vi vill hinna göra. Härmed, i mina bloggläsarvittnens närvaro, svär jag en ed om att aldrig mer jobba heltid! Snälla, påminn mig om det om jag skulle komma på andra tankar...

Vedbulletinen juni 2010

Jag är aldrig ensam när jag vedar. Idag var knotten och myggen bokstavligen bortblåsta, men andra var där. Torunn ur Berlinerpopplarna-trilogin till exempel. Hon som saknar ”självförvaltandets kompetens” och nästan krossas under Ansvaret och Plikten som hon tar på sig. Hennes barnsligt känsloorienterade farbror följer sina egna behov i nästan varje ögonblick, och är den som går lyckligare än någonsin ur det stora släkttraumat. Vet inte om det är en sensmoral. Jag väljer iallafall att tro att Torunn kommer igen – förlåter sig själv, lämnar macho-homofoben och tar upp kontakten med farbror Erlend och de andra.

Jag vill inte känna igen mig i Torunns otillräcklighet när måstena övermannar henne, men jag gör det litegrann ändå. Tror det är vad hon vill påminna mig om – passa dig, plocka in lite mer Erlend i ditt liv. Och lite Karate Kid. Det säger inte hon, men så känner jag mig när jag står här och klyver. Som Karate Kid när han kom på poängen med wax on-wax off, eller lyckades fånga de första flugorna med ätpinnarna. Jag tror det kan finnas utrymme för en ny meditations-träningsgren: Ayur VEDa, kanske?

En annan gäst idag är Jonas Hallberg. I P1:s Spanarna lägger han ut texten om vår förmåga att hitta bekymmer i allt, och jag funderar på om det är vad jag gör – i allt utom just vedhanteringen då, som skulle kunna kännas som ett tungt ok på mina otränade axlar. Vänder mig om efter nästa vedklabb. Den verkar tycka precis som Jonas…

Sparar smiley-vedträt till allra sist, men klyver det slutligen, som rituell slutakt på vedhanteringen den här sidan sommaren.

Osäker, tvärsäker, osäkrad

Jag har alltid haft svårt för De Tvärsäkra. Känt mig ungefär som vår enmeters varghund när grannens taxar bjäbbade runt hasorna. Helt glömsk av sin kapacitet att freda sig bligade han bekymrat neråt och gjorde fåfänga ansatser att lyfta på alla fyra tassarna samtidigt.

Jag som har letat efter den inre kompassen så mycket i mina dagar drabbas nu allt oftare av känslan flyttfåglarna har när de flyger – inget att diskutera, ditåt ligger det som är det rätta. För mig i alla fall. Och när jag uttrycker det jag känner lyssnar folk mer än jag kunnat drömma om, avfärdar mig sällan eller aldrig, och tar till och med själva prövande steg åt mitt håll.

För mig är det en överrumplande kick varje gång jag uppfylls av den där självklara övertygelsen – plötsligt skär en laserstråle genom degigt inre dividerande och svaret är givet. Det gäller nästan alltid frågor som har en etisk eller värderingsdimension, där jag kan vara tvärsäker på var jag själv står, men fortfarande ge utrymme för andras hållningar. Nyligen fick jag en kommentar av någon som jag lyssnar mycket på: ”Jag lyssnar mycket på vad du säger, jag lyssnar nog mer än vad du tror”. En liten hint om att jag inte behöver utnyttja taxretoriken?

Några figurer med tvärsäker framtoning blir ändå tillgångar för mig – dem med en glimt av självdistans i ögonvrån, eller i alla fall i bemötandet när jag tar mig för att reagera på deras utspel. Gaia är en, en annan är kollegan från förr som alltid lämnade mig med ett vimmelkantigt leende efter intensiva lunchsamtal. Och så dottern som alltid vet vad hon vill och där vi gemensamt hittat humorn som möteszon. Ni vädrar ur mitt ibland segdragna tänkande. Påminner mig om att det är okej, ibland bättre, att tänka efteråt istället.

Jag blir så glad när jag ser dig - en kärleksförklaring

När jag publicerar det här inlägget är det tio år sedan jag och mannen i mitt liv hand i hand klev över tröskeln till den lilla röda träkyrkan från 1700-talet, en mycket varm försommardag, för att inför dryga hundratalet kära ögonpar le, lyssna, sjunga och lova att älska varandra så mycket vi bara orkar. Det här inlägget är till dig, min älskade.

***

Det finns ett och annat som jag inte har gjort i riktigt rätt ordning, sådär som alla andra gör. Som att jag fick första barnet när jag var 21, och ingen jag kände hade kommit igång, och sista barnet kom vid 41, när de flesta hade stängt igen barnfabriken. Och så gick jag igenom en separation med barn redan när jag var 25, medan det är först nu, när vi är i 40-årsåldern, som skilsmässorna har börjat dyka upp i bekantskapskretsen. De senaste åren har flera äktenskap i min närhet gått i kras, något som lätt leder till att man rannsakar sin egen relation. Vad är det som gör mig så säker på att jag älskar just HONOM, och inte bara är bekväm och förälskad i tvåsamheten, att vara tillsammans med NÅGON, och de praktiska fördelar som detta medför - att ha någon att dela städning, tvätt, disk och räkningar med, och någon som lagar läckande rör och bygger badrum som jag kan njuta av mitt söndagsspa i?

Jo, såhär är det. Jag blir fortfarande - efter fjorton år - glad, lugn och lite killig i magen varje gång jag ser hans bil på garageuppfarten. Jag blir lika glad när jag ser hans nummer på mobilens display eller hör rösten i telefonen. Jag blir varm i hjärtat när jag ser honom tillsammans med barnen som han har gett mig - när han gosar med babyn, läser godnattsaga för femåringen eller brottas i sängen med åttaåringen. Jag blir rörd när han och femåringen kommer hem med rosor - även om de är gula (den enda färg jag inte gillar) och jag vet att det är hon som har tjatat sig till att få köpa dem (hon tycker att vi ska köpa rosor till pappa i stort sett varje gång vi handlar på ICA).

Jag tycker så mycket om att prata med honom - om musik, film, litteratur, TV-program, politik, resor, våra gemensamma vänner, ja, till och med sport och besvärliga elever (hans värld) eller studenter (min värld). Vi tycker ofta likadant och gör vi inte det så får han mig att se nya perspektiv, och vi skrattar ofta (om än inte alltid) åt samma saker. Jag tycker om hans sätt att fundera på lösningar där jag mest ser problem, oavsett om det handlar om barnen, våra föräldrar, huset eller knepiga kollegor.

Han ger inte intrycket av att vara särskilt romantiskt lagd, så jag blir helt tagen av hans sätt att vid enstaka tillfällen överrumpla mig fullkomligt. Dagen efter bröllopet fick jag en fantastiskt vacker dikt som morgongåva, medan min egen oerhört romantiska present bestod av ett par kalsonger och en Iron Maiden-skiva... Till Saras och min gemensamma fyrtioårsfest fick vi till desserten en underbar hyllning från våra båda män, iförda basker och halsduk, på melodin till Jag vill tacka livet (Jag vill tacka Maria/Sara).

Kärlek är aldrig enkelt och vi har våra ups and downs precis som alla andra, men jag tror att två saker som förenar oss och hjälper till att hålla oss på rätt köl är dels att vi båda har en ganska positiv grundton i livet, dels att vi båda är inställda på att vi måste anstränga oss för att relationen ska fungera. Jag hoppas innerligt att vi ska få många många fler år tillsammans och massor av barnbarn att skämma bort med kärlek och lantluft. Och min älskade, när det är dags för den där ättestupan som vi har talat om, så vill jag hoppa tillsammans med dig. Om det behövs tar jag dig på ryggen, som Skorpan med Jonathan, och så flyger vi till Nangilima hand i hand, precis som vi gick in i kyrkan den där försommardagen för tio år sedan.

Maria mediterar - igen

Ni som följt Livstid ett tag kanske minns att jag förra våren bjöd in läsarna till mitt rum för sinnesro, där jag satte igång projekt meditation - och faktiskt fick riktigt bra snurr på projekthjulet, även om jag var tvungen att släppa alla tankar på hur man bör göra, för att i stället göra på mitt sätt. Under senare delen av graviditeten fick jag för svårt att fokusera (och sitta skönt) för att det skulle kännas meningsfullt, och jag ersatte därför meditationsstunderna med sköna bad till avslappnings-CD, promenader och annat. Sedan min son föddes har det känts som fullt tillräcklig meditation att bara vara medvetet närvarande tillsammans med honom.

Men i takt med att jag kommit igång med fysisk träning igen återvänder också lusten till lite mer fokuserad mental sådan, och idag var det dags igen. Eftersom kvällen var sådär underbart försommarljum valde jag att förlägga premiären utomhus, till fågelsång och ett och annat myggsurr. Precis som vanligt var det svårt att styra bort tankarna, men jag fick ändå en skön liten stund efter att alla barn kommit i säng och mina inbillade måsten var avklarade. Nu gäller det bara att minnas min devis om att det där med att inte ha tid är en illusion. Jag måste helt enkelt prioritera in mina små meditationstillfällen och prioritera bort en och annan tvätthög eller diskmaskin. Choosing what matters...