Om skaparglädje

Poeten-krönikören-författaren Bob Hansson har en speciell plats i mitt hjärta. Det är något med den där finskånska rösten, i P1:s Tankar för dagen och SVT:s Babel. Det är något med hur han vänder till det enkla till något riktigt finurligt, samtidigt som igenkänningsfaktorn ofta är hög. Bäst tycker jag han är som krönikör/filurare (snarare än som poet - det kan bli lite för finurligt för min smak - eller romanförfattare), i radio, och i tidningen Leva, där han i varje nummer tar sig an ett ord från läsarna och förklarar det på sitt speciella sätt (se t.ex. här).

I Leva (06/10) är det orden skapa och skaparglädje som reds ut. Och det är så klockrent. Att skaparglädje och prestationsångest liksom tar ut varandra - där det ena finns, finns inte det andra. Som det känns på bloggen, antingen bara sprutar det ur mig (som ikväll) och jag bryr mig inte ett skvatt om vad eventuella läsare tycker om det jag skriver. Eller så börjar jag fundera på just det, och då försvinner skaparglädjen och det blir oftast inget inlägg alls.

Men kanske skulle jag tänka lite mer som Bob tänker om sitt skrivande: "Också den dikt jag tycker är dålig, kan glädja någon annan. Om det händer blir jag såklart genast glad, och för detta krävs en generositet som överstiger min egen fåfänga. Men herregud, man ska väl inte visa upp det sämsta man gör, det är väl inte snällt varken mot en själv eller den andra? Jo. För om man delar med sig också av det sämsta man gör, ja, då kan ju någon annan få tanken att herregud, det där kan jag också göra, kanske till och med mycket bättre. Och vips så har man gett en annan människa lite skaparlust." Fiffigt!