Kronobergarnas guldkorn och knep

Vi på Livstid samlar på guldkorn i vardagen – små omärkvärdiga anledningar att glädjas åt en vanlig regnig novembermåndag. Vi är också alltid på jakt efter knep och strategier för att hantera stunder då de där guldkornen inte syns till och livet känns tungt och hopplöst. Många guldkorn och knep/strategier har vi samlat på oss här under de dryga fyra år som Livstid har funnits, men runtomkring oss finns ju alla andras tankar att inspireras av. 

Därför beslöt vi att under två mässor de senaste veckorna, Kvinnomässan och Kronobergs Bokmässa, båda i vår hemstad Växjö, utlysa en tävling där de som kom förbi vårt bokbord fick bidra med sina bästa guldkorn och knep. Vi fick in massor – tänk så mycket klokskap det vandrar runt omkring oss. Välkommen att ta del av kronobergarnas egna idéer:

”Skjut inte upp till morgondagen vad du kan skjuta ned idag!”

”När jag känner att jag är deppad/allt blir för mycket, tar jag på mig löparskorna = kvalitetstid med frisk luft och ensamtid.”

”En lyckostund minst om dagen, det hinner alla med. Hoppsasteg med barnen till bilen fast det är bråttom. En extra kram utan stress på morgonen. Små saker som lägger grund för dagen.”

”Dra i handbromsen! När det blir för mycket – STOPPA! Ställ in aktiviteter och s.k. ”måsten”. Prioritera tiden med familjen. Jag menar att släppa allt och bara vara tillsammans. Tid är så mycket värt!”

”Min strategi för att hantera det svåra i livet är att tillåta mig själv att bara vara i min sårbarhet. Att finnas i all min otillräcklighet och att anser att det är fullt tillräckligt."

”Lyssnar varje morgon på Mix Megapol för att få höra Anders Timells skämt, det blir att jag börjar dagen med ett leende på läpparna.”

”Då och då sätter jag mig i bilen och kör sakta genom skogen med takluckan öppen så jag kan höra ljuden och känna dofterna och kanske ha chansen att se några vilda djur. Bilkörning ger mig avkoppling.

”Rida ut i skogen med en vän och diskutera allt mellan himmel och jord.”

”Man ska vara snäll mot sig själv så länge man har sig.”

”Löpning hjälper mot allt. Därför är jag löpare.”

”BLOGGA!”

”Handarbetet skapar samling och lugn, även hjärngymnastik.”

”Mitt guldkorn i vardagen är när jag ser regnbågen i fontänen, det ger mig lite extra lycka.”

”Mitt guldkorn och strategi är att bege mig ut i naturen. Gå där det är lite folk och stanna upp och titta på alla färger i naturen.”

”Mina djur är något som ofta förgyller min dag.”

”Varje kväll skriver jag ner 3 saker som jag är tacksam för i livet.”

”Om det känns för jävligt vet man ändå att det finns andra som har det mycket värre.”

”Mitt guldkorn är att kunna hjälpa andra människor. Alltifrån att hjälpa en gammal dam att bära matkassen till att lyssna på en kompis när denne behöver prata.”

”Då det krisar: Går ut i skogen och skriker så mycket jag orkar”

”Inget slår att bli väckt av min hund. Först två frågande bruna ögon, sedan en paus. Jag blir så glad hela dagen – garanterat!”

”Några ord av P. Tudor-Sandahl: ’Vanliga dag, låt mig vara medveten om vilken skatt du är’.”

”Ta med någon vän till närmaste sjö (finns många runt om i Kronobergs län) och prata, medan ni blickar ut över den rogivande sjön. Tanka energi från naturen!”

”När det är svårt säger jag till mig själv: ’Jag är inte ensam, det finns en god kraft som vill mig väl. Jag är värdefull för att jag är jag, oavsett vad andra tycker och oavsett vad som händer mig!’”

”Krama min syster.”

”Gå ut och ta en promenad, andas, njuta!”

”Att lyssna på Sommar i P1 och få ta del av olika människors livsöden. Det gör att man påminns om att det alltid finns levande människor – som haft med- såväl som motgångar – bakom varje lyckad fasad.”

Stort tack till alla som delat med sig. Som utlovat har vi också hittat tre vinnare av boken Älskade lista!, nämligen Birgitta Hall, Anneli Berntsson och Set Söderholm. Grattis! Boken kommer på posten lagom till jul!

Vill du själv dela med dig av dina bästa guldkorn och strategier? Skriv en kommentar till det här inlägget!

Självhjälp någon?

Vad är det för fel på självhjälp egentligen? Skulle det finnas någon bättre sort? Vi använder självhjälp som etikett här på bloggen – ofta tillsammans med strategier - när vi tycker vi hittat kluriga knep för att få ordning på tillvaron. Och då handlar det verkligen om själv-hjälp – hjälp som vi specialdesignar för oss själva. Ofta med inspiration från någon så kallad självhjälpsbok, som säkert är en riktigt bra självhjälp – för författaren – och i bästa fall givande inspiration för oss andra.

Ur boken eller föredraget kan vi plocka ut delar, vrida och vända på dem, fundera över hur mycket av sitt sammanhang den behöver ha med sig och hur den passar i vårt eget. Och kanske bestämmer vi oss för att ge den en chans.

Det är något lurt med att självhjälp klingar billigt medan strategi är något storslaget. Kan det ha något att göra med att läsare av självhjälpsböcker oftare bär kjol, och strategerna uniform?

Gott och blandat ur PS!

Häromveckan köpte jag en PS!-tidning med Ernst på framsidan. Har läst det mesta med någorlunda behållning, och känner mig nöjd med att allt inte känns superrelevant, inte som när en hypokondriker läser FASS. Tyder på viss friskhetsinsikt när jag bara skummar artiklarna om sötsug (ohanterligt alltså), att vara vännernas slasktratt för problem och om psykoanalys.

Nyss skrev jag att sexspalter inte tillfört mig något, men PS! angreppssätt är inte dumt: att resonera om de … mentala färdigheter man kan behöva utveckla för att sexlivet ska bli en pluspost i livets balansräkning (förlåt den extremt osexiga beskrivningen, jag är trots allt statstjänsteman).

I övrigt fastnar jag för en artikel om passion i livet. Jag som funderar på om jag behöver mindre passion i jobbet för att se vad jag har och inte hela tiden analysera, leta problem och jaga vidare:

”Vad du verkligen vill och brinner för, går inte att fånga i plus- och minuslistor” (Jona Dahlqvist)

”Om du vill ha ett mer passionerat liv är inte lösningen att hitta något att brinna för. Lösnignen är att öka din förmåga att brinna” (Patricia Tudor-Sandahl i samma artikel)

En föreslagen övning: samla på flow-tillfällen genom att skriva upp när de inträffar

Och så Patricia Tudor-Sandahls beskrivning av passion. Inte det sprakande fyrverkeriet som snabbt kan falna utan ”en långsamt brinnande låga”. Något att fundera över.

Tidningar som PS! anklagas ofta för att slå mynt av folks osäkerhet och komma med quick-fix-lösningar, men jag tycker nog att den är mer seriös än så. Och några handfasta verktyg som komplement till de mer långdragna livsstrategierna är inte fel. Under rubriken ”Fyra snabba”kommer såna, den här gången om att odla positiva tankar. Ett par av dem lagrar jag på hårddisken för höstmorgnarna då morgonskummet kan tynga mig: Skriv i 20 minuter på temat Det bästa som kan hända, på lite längre sikt. Eller: tänk på morgonen igenom hur dagen blir om jag får bestämma helt och hållet. Känslan efter de övningarna skulle jag kunna ställa klockan tidigare för.

Slutligen en fin krönika av Titti Holmer som hakar i mina munkhjärta-tankar: Hur hon hittar närvaron i samvaron med sin bäbis, och hur omöjligt allt sånt är när det ska forceras fram och ödmjukheten inte är med.

Låda i baklås

Att jag givit bort extranyckeln till min lustlåda har jag inga synpunkter på. Det är ju trots allt rätt man som har fått den. Värre är att jag verkar ha tappat bort min egen, huvudnyckeln. Genom nyckelhålet viskar en ack så försynt liten röst något om att jag kanske möjligen skulle tycka det vore trevligt att… vad det nu är. Det bygger man inga heta nätter på.

Någon gång emellanåt – så sällan att jag varje gång hinner glömma när det hände senast – kommer reptilhjärnan med kofot och megafon, sparkar in dörren, talar om precis vad hon vill ha och får det vanligen, som tur är. Sedan drar hon sig tillbaka, nöjd som en nymatad pytonorm, redo att smälta maten och läsa bok om kvällarna minst ett par veckor framöver. Inte heller det känns som en stabil grund för ett givande samliv.

Och, som Mia Skäringer säger, när har en sexspalt någonsin hjälpt en enda människa? Påklistrade övningar, låtsade förbud för att bygga upp trycket. Nej, här gäller det att hitta sitt eget sätt. Mitt blir ett uttalat undantagstillstånd ett tag framöver. Nu får vi inte ha mer bråttom än att jag, nästan när som helst, kan stanna upp och lyssna in den lilla rösten. När den väl klämmer fram vad den tycker får vi båda ha beredskap på omtag, reträtter och abrovinker till dess att det stämmer. Så småningom ska hon väl lära sig att det lönar sig att tala ur skägget från början. Jag vill vara där, närvarande och medskapande, inte sitta i passagerarsätet och guidas genom landskapet, hur magnifikt det än må vara. Reptilhjärnan fnissar när jag helt aningslöst är på väg att skriva att på den här resan behövs två rattar. Kul, kul. Huvudsaken är att hela jag fattar vad jag menar, varje del av mig på sitt sätt.

För landstinget i tiden

På vårdcentralen hittar jag en bok, utgiven av Landstinget själv, kallad Att hantera livet. En liten bok om livet i med- och motgång. Jag frågar och får lov att ta med mig den hem. Upptäcker sedan att den kan läsas eller beställas gratis på Landstingets hemsida.

Jag tycker boken är precis vad man kan behöva hitta i ett väntrum när man sitter och har tråkigt, är orolig eller ägnar sig åt att vara där man är. Den handlar bland annat om just medveten närvaro, även om den rubriken inte används. Där finns också några praktiska verktyg som att analysera sitt liv som ett filmmanus, och en procedur som kallas känslomässigt skrivande.

I kringtexten hittar jag citat som: Försök inte att följa den väg de visa vandrat, sök vad de sökte. Jag trodde jag hört det mesta i den genren men här finns allt lite nytt, och en hel del bekant men välförpackat.

Jag kan redan höra några av mina mer cyniska (manliga) vänner kläcka (riktigt roliga) skämt om allt detta självhjälpande halv-newage-filosoferande. Och jag tror själv att jag ska lägga den här boken i en låda och ta fram den om 10, 15, 20 år och tänka ååh så 2010. Just nu tycker jag mest ååh så mycket Livstid - och så lite traditionellt landsting.

Bloggen - min klickmanick i verkligheten

Livstid fyller snart ett år och man kan fundera lite på varför. Ibland kan Jante hitta in i mina hjärnvindlingar och påtala att detta är ju fånigt: här sitter två ytterst gynnade och hyfsat kapabla kvinnor och vrider och vänder på upplevelser, känslor och situationer. Exakt hur högt upp på Maslows-trappan befinner vi oss egentligen, och hur högt är det rimligt att sträva? Vad har vi att gnälla över och vad är egentligen vårt substansiella bidrag till mänsklighetens fortbestånd? (Och då tänker Jante på bloggen och inte på alla barn vi får och dem vi därutöver skulle vilja ha.) Den rekorderliga skurtanten i mig ansluter: Det var väl ett väldigt skrivande och tänkande, det är väl bara att ta i och Göra och bita ihop och anstränga sig!

Som den ödmjuka individ jag är ger jag åtminstone Jante liiite rätt: Vi har inte mycket att klaga över, inte där vi är just idag, vi kan mycket och vi vill ännu mer. Vår blogg är på sin höjd en västanfläkt i ett vattenglas och bidraget till världsfreden är ytterst marginellt. Men den får oss att må bra. Ibland när vi mår dåligt får den oss kanske bara att må bättre, men då är å andra sidan varje litet steg uppåt på skalan desto viktigare.

Såhär mitt i livet (!) känner jag mig allt som oftast som när jag stapplade omkring i mammas för stora pumps och lekte vuxen. Full i skratt kan jag bli: Här är jag med man och barn och hus och chefsjobb... har ni hört nåt så tokigt? Och som de flesta andra har jag mina akilleshälar, som frestas olika hårt i olika skodon och väglag: Hur redig och stadig jag än kan verka så sitter det inte i min ryggmärg att ta ansvar för och försvara mina egna behov. Det är ett mödosamt inlärt beteende, där min bakgrund har försett mig med vissa hjälpmedel men också några jäkligt svårforcerade rosenhäckar.

Jag brukar tänka att om jag inte passar mig växer det sly i min själ. Bloggen är mitt bästa verktyg för siktröjning, och när det är särskilt snårigt får jag här också hjälp med spejandet efter rätt riktning. Och så är den min klickmanick, som jag kom på häromdagen. Den hjälper mig förstärka mina positiva beteenden genom att jag uppmärksammar dem, klappar mig själv på huvudet och ger mig ett efterlängtat klickljud, när jag trycker på Publicera inlägg. I det ögonblicket är jag lika djupsinnig som en berner sennen.

Kommentaren som växte

Jag är ju inte så bra på att skriva kort... Det här började som en kommentar till bloggen En ny livsstil, men kan allt duga som blogginlägg också.

Hej kära Fembarnsmamman!

Nu har jag läst din blogg från A till Ö och är verkligen imponerad. Du känns som en bergsklättrare som metodiskt tar dig uppåt, ett grepp i taget, med säkringar längs vägen som gör att du tål att glida tillbaka en bit nån gång emellanåt.

En av Marias och mina gemensamma upptäckter är vilken nytta vi kan ha av olika professionella färdigheter om vi vänder dem mot vårt inre liv. Struktur, analys, listor - torrt och tråkigt kanske, men emellanåt kan såna verktyg penetrera svåra livsfrågor som svärd i solvarmt smör. Och om Maria kärvänligt utnämnt mig till überstrukturmupp bugar jag mig nu ödmjukt för min överkvinna!

Sen har vi tillfällena då kontrollen är till för att tappas, då det är dags att go with the flow, glida fram med kajaken... (som jag just nu är besatt av, den vänder mitt hjärta från yogan, eller kanske tar med yogan ut på vågorna, havsandning heter det ju). Men just nu verkar det vara strukturen du behöver. Jag önskar dig all lycka och känner mig säker på att din framtid är i trygga händer - dina egna.

Kram/Sara

PS. Du kom åt en av mina ömma tår när du skrev om ordning i hemmet som ett mål. På det området inser jag att jag inte är överens med mig själv. Vet inte om jag avstår röjning för att jag inte litar på min förmåga att slutföra det, eller för att det faktiskt är mindre viktigt än annat jag väljer att lägga tiden på. En hemläxa till mig. DS

Hjälp att få

Apropå livslångt lärande: Hittills har jag sökt professionellt stöd för att komma vidare i livet vid fyra tillfällen, tre på egen hand och ett tillsammans med Mannen. I fyra kortare eller längre perioder har jag fått hjälp att utforska mina inre irrvägar och varggropar.

Att söka hjälp första gången var att kliva över en hög tröskel, men det var inte mycket lättare andra gången. I mellanperioden där hade jag nämligen intalat mig att jag var färdig. Och då är man, som Maria är inne på, illa ute.

Tredje och fjärde omgången var det mycket lättare. Emellanåt växer det sly i min själ, tänkte jag då. Ibland reder jag inte ut att siktröja på egen hand och då har skogsbrukarna omkring mig lärt mig att det är dags att anlita entreprenörer.

Vid den senaste (jag säger inte sista) omgången samtalsterapi hade jag för första gången synpunkter på vad som levererats. Jag tyckte att min samtalskontakt uttryckligen hade uppmuntrat mig att agera på ett sätt i en livsfråga, ett sätt som jag efter en del våndor insåg att jag inte ville eller kunde göra till mitt. Jag tog upp det efter att vår samtalsserie var avslutad. Hon förklarade hur hon hade tänkt, vad hon tyckt sig göra. Jag var mycket nöjd med samtalens innehåll och resultat i övrigt, jag kunde följa hennes resonemang också på den punkt vi diskuterade, men jag släppte inte min tolkning för det, lät den inte ogiltigförklaras av ett ”Jaha, var det så du menade, ja då så.”

Den händelsen kunde ha varit ett nerköp, men det blev den största boosten. Om jag – på ett ödmjukt, respektfullt men enträget sätt – kan hävda min åsikt och upplevelse mot den största emotionella auktoritetsrollen efter mina föräldrar; vem kan stoppa mig nu! Jag har uppnått … beställarkompetens! Och efter det börjat tro mer på min egen förmåga att hantera både röjsåg, lie och ömsint omplanterande.

Så skrynklar jag min egen hjärna

Nej, jag är inte mycket för nyårslöften men det händer att jag ger mig själv små utredningsuppdrag, inte minst efter sommarsemestrar och julledigheter. En sida i almanackan viks åt problemformulering och frågeställningar, framgångs­faktorer och åtgärdspunkter. Senare fylls det på med uppföljande och utvärderande kommentarer. En självhjälpsbok med de här handfasta råden skulle ge mig akut andnöd och tyngd över bröstet, men när jag har hittat på det själv går det bra. Ännu ett försök att leka kontor med känslolivet.

Nu är jag i tänka-över-fasen igen och börjar då funderar på om metoden alls har funkat hittills. I almanackan hittar jag två exempel att utvärdera: karriärfunderingarna för 2-3 år sedan och vikt- och träningsöversyn något år senare. Och, jo, jag har bytt jobb och hittat min övergripande ledstjärna i karriären: så roligt, utvecklande och välbetalt som möjligt men utan att kosta semesterfrid, samvete eller möjligheten att jobba deltid. Vikt och hälsa är också bättre än någonsin. Där siktar jag mot stjärnorna – att kunna tälta som 70-åring, om jag vill – och känna mig snygg på vägen dit. Ledstjärnorna har alltså varit användbara. Däremot har de konkreta metoderna jag har skrivit ner ganska sällan varit de jag sedan har använt, lösningarna har kommit från andra håll.

Nu hoppas jag att principen själv är bäste terapeut kan prövas på en mer komplex fråga med många beroende variabler: Hur ska jag disponera 2009 och balansera alla olika ambitioner och förutsättningar?

• Jag vill att vi kommer framåt med glasrumsbygget (isolering, målning mm återstår).
• Min 10-åring säger att jag varit ovanligt sur den här hösten – som jag själv ser som en riktig höjdarhöst. Vet inte om hennes bild beror på henne eller mig. Jag har inte ambitionen att vara ständigt mentalt on-line för barnen, men jag vill ge mig tid att möta dem och njuta av deras sällskap innan de drar vidare - "slippin' through my fingers".
• Det här bloggandet är jättekul, men hur passar egen intellektuell tid in i pusslet som nu börjar framträda? Visst vore det lite roligt om fler läste, men vad skulle vi göra om intresset faktiskt blev större?

Några embryon till åtgärder eller kanske ambitioner på lägre nivå som kan fungera som smörjmedel för de andra större:

• Lite bättre ordning hemma minskar irritationsmomenten. Återinföra kvällsundanplockarrundan som vi hade när barnen var mindre kan vara ett sätt.
• Shoppa mindre och mer ansvarsfullt har jag redan bestämt mig för, och börjat med. Ger mer pengar till glasrumsinvesteringar och tid till allt möjligt.

Så. Nu stoppar jag in allt detta i den mentala mixern, fylller på allteftersom och ser om det kommer ut en ledstjärna och några strategier den här gången också. Isåfall är det kanske dags att skriva en självhjälpsbok - med bifogad defibrillator.

Egentligen skulle man-policyn

Ett tillskott i listan över goda råd till mig själv:

När jag tänker ”egentligen skulle man ta och…” – fånga upp tanken och, i möjligaste mån, gör det jag tänkte!

Några exempel: Egentligen skulle man ta och:

• tala om vad jag egentligen tycker om den där uschliga artikelserien i lokaltidningen
• liva upp den här festen med en sång, eller kanske en långdans från rum till rum?
• ringa henne som inte har hört av sig på över ett år (vilket inte jag heller har gjort)
• tydligt driva frågan om stödet till mellancheferna på jobbet
• skriva en dikt om kursarna på min ledarskapsutbildning

I fyra av fem punkter ovan har jag följt min nya policy, den femte tror jag är på gång. Att göra det kräver som mycket annat ett litet överskott av energi, så man har något att investera. Men när jag har det känns det som att räkenskaperna lätt går med vinst. Tanken maler inte längre i skallen. Istället fortstätter flödet, nya "egentligen-skulle-man"-tankar dyker dyker upp, och de blir bara mer intressanta (eller kanske utflippade), för varje varv.

Plura själv!

Människor omkring mig har börjat formulera uttryckliga ledstänger för sina liv. I arbetslivet skulle man kalla dem affärsidéer, verksamhetsplaner, policydokument eller strategier. Kul att kunna plocka hem fyrkantiga verktyg som brukar presenteras på power point-bilder och med framgång applicera dem i det fluffiga själslivet. Min man satt i ett väntrum och formulerade sin egen Maslow-besläktade behovstrappa, inspirerad av en artikel om en kvinna som plötsligt insåg att hon inte visste vad som gjorde henne lycklig. Marias tre strategier för att hantera upplevd brist på tid är ett annat exempel.

Själv har jag börjat samla några olika uppmaningar som kanske kan bli mina bästa råd till mig själv:

• Investera mycket energi i sådant som ger energi tillbaka och minimalt med energi i sådant som inte ger något.
• Prioritera jobbuppgifter efter fyrfältaren nedan.

Det här är ju inget nytt, det skrivs massor av självhjälpsböcker med metoder och strukturer. Det som gått upp för mig är bara att modellerna blir så mycket mer träffsäkra när de kommer inifrån mig själv, grundade i vad jag just nu är mottaglig för och formulerade med de begrepp som just nu ligger längst fram i huvudet. Få modeller säger något jag inte visste innan, det handlar ofta om att säga det som alla vet på ett nytt sätt och ännu mer om tajming. Och det är när tajmingen är rätt för mig som andras teorier och synsätt kan ge aha-upplevelser, men då har jag oftast ratat nio för att hitta en som passar. Fram för måttbeställt hemmafilosoferande alltså!