Livstids julkalender: Nu gäller det att andas lugnt!

De där veckorna före jul då alla andra är stressade brukar jag vara lugnare än lugnet. Av någon outgrundlig anledning är det sällan särskilt mycket på jobbet och trots att vi är julälskare gör vi jul på vårt sätt - med väldigt mycket mys men utan annat än helt och hållet självpåtagna måsten (sånt som den gamla fina julkrubban med mosslandskap och granris på köksgolvet). I år blev det lite annorlunda och lugnet sätts på hårda prov. Det var fortfarande ganska stillsamt på jobbet tills jag blev liggande sjuk i fyra dagar. Det jag gör kan man liksom inte sjukskriva sig ifrån, och tro att någon annan fixar till det - det är ju jag som måste skriva om den där forskningsartikeln och ge respons på fjorton masterkursuppgifter före jul.

Utöver jobb och julpyntande står följande på min Att-göra-lista för de närmaste sex dagarna:

* två födelsedagskalas för den stundande tioåringen (ett med kompisarna, ett med släkten)
* en kursuppgift som ska skrivas klart och presenteras i Jönköping, där jag är student i höst
* ett grammatikbokskorrektur som ska läsas, rättas och skickas till förlaget
* Livstidsböcker som ska postas eller levereras personligen
* en Livstids-intervju för tidningen Hälsa
* ett julspel på flickorna skola
* ett tandläkarbesök för sexåringen
* en bokcirkelkväll som jag är värdinna för
* ett besök av tioåringen-to-be:s största idol (just på hennes födelsedag har han nämligen den goda smaken att hälsa på i köpcentret i vår lilla stad, men sssssch, det är superhemligt!)
* inhandling av pappas små röda älsklingstulpaner som ska sättas tillsammans med tänt ljus på hans grav
* julkalenderbloggande varannan dag
* ett heldagsbesök i snart-tioåringens skola som jag i ett svagt ögonblick lovade att genomföra just på hennes födelsedag
* inhandling av ytterligare ett par julklappar, en födelsedagspresent och en herrans massa mat, eftersom vi som vanligt blir ett stort härligt gäng härhemma till jul

Och så förstås allt det där vanliga vardagspysslet, med diskmaskin, tvätt och räkningar. Vilken tur att vi är flera i familjen som kan hjälpas åt med det! Vilken tur att jag är delad världsmästare i effektivitet-struktur-och-vardagslogistik-när-det-verkligen-gäller! (Ni kan ju gissa vem jag delar den titeln med...). Vilken tur att värdinneskapet i vår bokcirkel inte är mer betungande än att koka te och handla bröd och pålägg! Vilken tur att jag inte är den typen av kalasmamma som inte skulle överleva med färdigköpt pizzadeg! Vilken tur att kursuppgiften jag ska skriva handlar om begreppet "good enough" - då kan jag tillämpa det på uppgiften också! Vilken tur att jag kan lyfta blicken från Att-göra-listan och skriva lite i mitt eget ex av Älskade Lista! en stund innan jag somnar!

Och tack och lov att min inställningen till julen själv är den att så länge jag får tillbringa den med min stora fina familj så spelar det ingen roll om det är lite skit i hörnen. Julgodiset och julmaten lagar vi tillsammans och dan före dopparedan äter vi alltid hämtpizza. Annars skulle jag nog bli lite lätt ljummen i pannan och darrig i knävecken just nu...

Lättare packning?

Sommarspaning, publicerad i Smålandsposten 2010-07-27:

På min blåa sommarhimmel finns ett gråtråkigt moln som stör, och som blir större ju fler äventyr och utflykter som sommaren rymmer. Jag har börjat kalla det packningsfobi. Det är förstås en överdrift, men det känns ändå bra med en diagnos.

Det är inte så enkelt som att jag ogillar att packa. Nej, det första som händer är att packningsprocessen förvränger min självbild. Jag tar mig an packandet med en envis övertygelse om att jag inte kommer att klara det. Så känner jag inför få andra uppgifter, särskilt när jag egentligen vet att jag klarar av dem.

Jag gör det inte heller lätt för mig. Flera av mina favoritresesätt innebär en stor andel oumbärligheter som ska packas på mycket begränsat utrymme, i kajak eller cykelväskor. Den här sommaren ställer jag upp i ytterligare en gren i behandlingsprogrammet för packningsrädda: tre veckor i ett land jag aldrig besökt, där jag ska träffa folk jag inte känner och delta i aktiviteter med en dress code jag inte har en susning om. Dit paddlar jag lyckligtvis inte.

Det andra som påverkas av packningsskräcken är mitt humör, särskilt om det finns andra personer inblandade som jag kan vara arg på. Temat brukar vara att det bara är jag i det här huset som tar ansvar och begriper hur mycket som måste göras innan vi åker.

Jag söker förstås botemedel och strategier. Tankestrategin ”vad är det värsta som kan hända” funkar i många sammanhang, men inte alltid här. Exempelvis inte på scenariot att jag paddlar ut i obebodd skärgård med färskvattnet kvar på land.

Pä senare tid har jag börjat föra över strategier från yrkesrollen till privatlivet och tvärtom. Jag försöker också leva upp till komplimangen jag fick en gång (jo, det var en sån) att jag är en seriös flummare. För mig betyder det en del struktur, strategi och systematik, en del känsla och intuition.

Struktursidan får sitt i sommarens åtägrdspaket genom ett excelark med sinnrikt konstruerade kolumner, dels för packningsbara ting, dels för varje enskilt resprojekt. Det delar jag gärna med mig av – eller inte. Kanske patentera istället?

På mjukissidan:
1. Fantasier/målbilder om hur jag under resan konstaterar att packningen innehåller allt jag behöver.
2. Mitt bästa knep i alla lägen –träna tacksamhetsmuskulaturen: Jag äger fler saker än jag får plats med i en resväska. Tack. Jag har ett jobb som ger mig råd att åka iväg, och semester att göra det på. Tack. Jag har ett hem att lämna och vänner att besöka. Tack.

Förresten, såg du vart det där mörka molnet tog vägen?

Struktur 2.0

Sara och jag har utnämnt oss själva till strukturübermuppar - vi är svaga för listor, överblick och ordning och reda. Präktigt och trist, tycker säkert många, men faktum är att det hjälper oss att navigera i det kaotiska hav av jobb, familjeliv och allt annat som ska rymmas i dygn som, trots enträgna förfrågningar, vägrar erbjuda mer än 24 timmar.

I stressgrupperna jag leder pratar vi en hel del om struktur, och jag tror att många av dem som söker sig dit mår väl av att få lite mer överblick i sina liv. Det kan handla om den självpåtagna "stämpelklockan" som jag själv använt i många år i en arbetssituation som är konturlös i tid och rum, eller om att sortera dokument och e-post i mappar. Bodil Jönsson pratar om att skaffa sig KaKoll (känsla av kontroll) och ibland kanske känslan är viktigare än den verkliga kontrollen.

Nu har mitt strukturmupperi tagit ett steg till, hem till familjen, och sorry, Gaia min vän, this is not your cup of latte! Jag vill att mina barn ska lära sig att ett hem inte sköter sig själv och eftersom jag varit dålig på att ställa krav på min äldsta, numera utflugna dotter, har vi med kull nummer två infört ett prydligt schema med veckopengstjänster, tre i veckan, utöver städning av egna rummet. Anledningen är framförallt att åttaåringen gärna smiter undan det mesta som inte är underhållande, och att jag lätt glömmer att ta hjälp – annars håller jag med Gaia om att man inte skulle behöva vara så fyrkantig, utan kunna förvänta sig att alla hjälper till när det behövs (vilket femåringen gör mer än gärna). Tanken är att vi använder detta ett tag och att vi därefter förhoppningsvis har kommit in i ett system som fungerar utan schema.

Till hemtjänstschemats rutsystem för de båda telningarna har nu också förts ett datorschema, där de själva (med lite hjälp av oss) håller koll på tiden vid datorn. Idén med datortidsschemat är att undvika konflikter, där jag blir irriterad över att det sitts för mycket framför burken (som jag själv är så fäst vid, det måste förstås erkännas). Sedan systemet infördes har inget av barnen utnyttjat hela den veckotid vi beslutade och vi har inte haft en enda konflikt om detta heller. Tada!

Sista posten på schemat är en lista över familjens gemensamma strävansmål. Vi har lånat en term från skolans värld, det begrepp som innebär att ett mål kanske inte nödvändigtvis måste uppnås, åtminstone inte på kort tid, men att det är något som känns bra att sträva mot (lite som min egen önskelista över förändringar). Målen behandlar allt från att göra något första gången en familjemedlem ber om det till att försöka undvika att skälla på varandra för lättvindigt, och de gäller samtliga familjemedlemmar, inte alls bara barnen, vilket känns bra – vi måste alltså alla sträva och anstränga oss.

I anslutning till vårt familjeschema 2.0 har jag också blåst liv i en gammal tradition från min egen barndom – att en gång i veckan samla alla husets invånare (nåja, katterna slipper) till ett familjeråd, där vi pratar igenom hur schemat fungerar och tar upp annat som vi har funderat över. Det känns väldigt bra att kunna släppa en konflikt i stridens hetta och i stället diskutera igenom problemet när känslorna slutat svalla och alla i familjen kan komma med sina synpunkter. Hittills har det fungerat utmärkt, och efter den här veckans familjeråd (det tredje hittills) svarade åttaåringen på min fråga om hon tyckte att det var en bra idé att hon gärna skulle vilja ha familjeråd varenda dag!

Vem är jag på jobbet – och när blev jag sån?

Jag har fått en ny arbetsuppgift – att leda en arbetsgrupp med ett ganska flummigt uppdrag. Riktningen är tydlig men banan ostakad. Ingen vet exakt var målet finns eller hur det faktiskt ser ut där. Här Finns Inget Facit. När jag fick uppdraget var min stilla bön: ”Min uppdragsgivare brukar ha gott omdöme. Hoppas att det gäller den här gången också!” Och kanske är det så.

I vår grupp arbetsgrupp knådar vi, bollar, bryter idéer. Går från struktur till fritt flöde, makar ihop oss igen. Knölar, misstycker och hittar sedan vidare. Efter varje möte är jag helt slut i huvudet – och alldeles upplivad. Övertygelsen om att vi säkert har en och annan låsning och svårforcerad klyfta framför oss gör det på något sätt bara lättare för mig att njuta av framstegen vi gör i vår egen outgrundliga koreografi.

Tänk så annorlunda det var en gång, för sådär 15 år sedan. För en C-uppsats finns ramar och form men långt ifrån något facit. Jag bollade då med, än med den ena, än med den andra. Alla delgav mig sina käpphästar, kändes det som, lika tvärsäkra som jag var vilsen. Ingen stadga, inre kompass, intuition, inget självförtroende fanns som kunde få mig att komma vidare. Jag kom till slut igenom. Först när jag på allvar tänkt tanken att låta bli hittade jag igen lusten att fortsätta, och jag blev fri nog att börja experimentera efter eget huvud. Jag minns att jag klippte citatremsor ur mina utskrivna intervjuer, markerade dem med bokstäver, sorterade dem i olika kuvert och kom loss.

En annan sak som har ändrat sig någon gång, utan att jag märkt det är mitt sätt att prioritera på jobbet. Det fanns en tid då jag bara kunde behandla sammanhängande, långsiktiga frågor kvällstid eller folktomma dagar på jobbet, som veckan före semester. Det berodde visst på arbetssituationen men inte bara. Jag höll med i fikarummet när folk sa: ”Man hinner ju aldrig till det där långsiktiga, liksom.”

Nu är jag uppe i samma belastning som då men det som blir liggande nu är de kortare frågorna, ”ärendena”. Utan att blinka lägger jag en halvdag på att bearbeta och sammanfatta vad arbetsgruppen har kommit fram till, allt medan posthögen växer och de olästa mejlen droppar in – dripp, dropp. När jag cyklar hem är jag mycket nöjd och laddar inför morgondagen som blir det stora provet – att rota runt i och sätta sprätt på så många av dessa småärenden som möjligt. När skedde den förändringen?

Kommentaren som växte

Jag är ju inte så bra på att skriva kort... Det här började som en kommentar till bloggen En ny livsstil, men kan allt duga som blogginlägg också.

Hej kära Fembarnsmamman!

Nu har jag läst din blogg från A till Ö och är verkligen imponerad. Du känns som en bergsklättrare som metodiskt tar dig uppåt, ett grepp i taget, med säkringar längs vägen som gör att du tål att glida tillbaka en bit nån gång emellanåt.

En av Marias och mina gemensamma upptäckter är vilken nytta vi kan ha av olika professionella färdigheter om vi vänder dem mot vårt inre liv. Struktur, analys, listor - torrt och tråkigt kanske, men emellanåt kan såna verktyg penetrera svåra livsfrågor som svärd i solvarmt smör. Och om Maria kärvänligt utnämnt mig till überstrukturmupp bugar jag mig nu ödmjukt för min överkvinna!

Sen har vi tillfällena då kontrollen är till för att tappas, då det är dags att go with the flow, glida fram med kajaken... (som jag just nu är besatt av, den vänder mitt hjärta från yogan, eller kanske tar med yogan ut på vågorna, havsandning heter det ju). Men just nu verkar det vara strukturen du behöver. Jag önskar dig all lycka och känner mig säker på att din framtid är i trygga händer - dina egna.

Kram/Sara

PS. Du kom åt en av mina ömma tår när du skrev om ordning i hemmet som ett mål. På det området inser jag att jag inte är överens med mig själv. Vet inte om jag avstår röjning för att jag inte litar på min förmåga att slutföra det, eller för att det faktiskt är mindre viktigt än annat jag väljer att lägga tiden på. En hemläxa till mig. DS

Om energi- och tidstjuvar 2

Har tittat igenom och presenterar här nedan några av de tids- och energitjuvar som våra gäster på den gemensamma Tidsfesten identifierade. Konstaterar att flera av dem relaterar till sådant som vi har skrivit om i bloggen - uppenbarligen finns det ett och annat som dränerar många människor:

• Stökiga skrivbord (se Strukturmuppens återkomst)
• Överfyllda förråd (se Många kläder lite tid 1)
• Negativa tankar och grubblerier (se Vem har råd att (inte) ha drömmar?)
• Att jämföra sig med andra (se Man är ju den man är)
• Egna överdrivna ambitioner (se Här kommer jag och är "good enough"!)
• Gnälliga bittra människor som bara tar energi (se Om tids- och energitjuvar 1)
• Föreställningar om att det mesta ska vara bra/perfekt (se Livet duger!)
• TV-reklam
• Sömn (för lite och för mycket)
• Regn
• Fundamentalism
• Krånglande datorer
• Byråkrati
• Jobbpendling
• Onödiga möten
• Städning

Jag tror att det är nyttigt att emellanåt fundera över om det finns någon möjlighet att plocka bort/minska ner några tids- och energitjuvar eller åtminstone försöka minimera deras negativa effekter. Städning är en sådan sak. Inte för att vi (eller i alla fall jag) någonsin har varit några stora städivrare, men sedan ett antal år tillbaka ägnar vi i vår familj oss åt fenomenet "behovsstädning", d.v.s. vi dammar, dammsugar och torkar golv så lite som möjligt, och nästan bara om vi ska ha gäster (försöker hålla någotsånär ordning gör jag däremot, helt i enlighet med min strukturmuppsådra, annars blir jag galen). Men vi får se till att det inte går alltför långt mellan besöken så att det inte gror igen totalt!

TV-reklam använder jag ofta konstruktivt i stället för att svära över den: passar på att gå på toa, hämta en frukt eller vattna blommor. Regn är svårare att undvika, men då får man i stället njuta maximalt när man äntligen får komma in en regnig dag - göra en brasa (om man har någonstans att göra en), tappa upp ett varmt bad (om man har ett badkar) eller tända många levande ljus.

Hur gör du för att förminska effekterna av dina tids- och energitjuvar?

Så skrynklar jag min egen hjärna

Nej, jag är inte mycket för nyårslöften men det händer att jag ger mig själv små utredningsuppdrag, inte minst efter sommarsemestrar och julledigheter. En sida i almanackan viks åt problemformulering och frågeställningar, framgångs­faktorer och åtgärdspunkter. Senare fylls det på med uppföljande och utvärderande kommentarer. En självhjälpsbok med de här handfasta råden skulle ge mig akut andnöd och tyngd över bröstet, men när jag har hittat på det själv går det bra. Ännu ett försök att leka kontor med känslolivet.

Nu är jag i tänka-över-fasen igen och börjar då funderar på om metoden alls har funkat hittills. I almanackan hittar jag två exempel att utvärdera: karriärfunderingarna för 2-3 år sedan och vikt- och träningsöversyn något år senare. Och, jo, jag har bytt jobb och hittat min övergripande ledstjärna i karriären: så roligt, utvecklande och välbetalt som möjligt men utan att kosta semesterfrid, samvete eller möjligheten att jobba deltid. Vikt och hälsa är också bättre än någonsin. Där siktar jag mot stjärnorna – att kunna tälta som 70-åring, om jag vill – och känna mig snygg på vägen dit. Ledstjärnorna har alltså varit användbara. Däremot har de konkreta metoderna jag har skrivit ner ganska sällan varit de jag sedan har använt, lösningarna har kommit från andra håll.

Nu hoppas jag att principen själv är bäste terapeut kan prövas på en mer komplex fråga med många beroende variabler: Hur ska jag disponera 2009 och balansera alla olika ambitioner och förutsättningar?

• Jag vill att vi kommer framåt med glasrumsbygget (isolering, målning mm återstår).
• Min 10-åring säger att jag varit ovanligt sur den här hösten – som jag själv ser som en riktig höjdarhöst. Vet inte om hennes bild beror på henne eller mig. Jag har inte ambitionen att vara ständigt mentalt on-line för barnen, men jag vill ge mig tid att möta dem och njuta av deras sällskap innan de drar vidare - "slippin' through my fingers".
• Det här bloggandet är jättekul, men hur passar egen intellektuell tid in i pusslet som nu börjar framträda? Visst vore det lite roligt om fler läste, men vad skulle vi göra om intresset faktiskt blev större?

Några embryon till åtgärder eller kanske ambitioner på lägre nivå som kan fungera som smörjmedel för de andra större:

• Lite bättre ordning hemma minskar irritationsmomenten. Återinföra kvällsundanplockarrundan som vi hade när barnen var mindre kan vara ett sätt.
• Shoppa mindre och mer ansvarsfullt har jag redan bestämt mig för, och börjat med. Ger mer pengar till glasrumsinvesteringar och tid till allt möjligt.

Så. Nu stoppar jag in allt detta i den mentala mixern, fylller på allteftersom och ser om det kommer ut en ledstjärna och några strategier den här gången också. Isåfall är det kanske dags att skriva en självhjälpsbok - med bifogad defibrillator.

Strukturmuppens återkomst (eller Mina strategier för att hantera den fiktiva bristen på tid, del 2)

I ett tidigare inlägg har jag beskrivit mina strategier för att hantera tidsbrist och stress. Liksom så många andra yrken idag kännetecknas jobbet som universitetslärare av en stor frihet vad gäller när, var och hur jag arbetar. Det är såklart fantastiskt bra; jag kan gå till frissan kl. 11.00 en vanlig torsdag och i stället jobba hemma på kvällen, och jag bestämmer själv hur jag vill lägga upp undervisningen i mina kurser. Men eftersom friheten är kombinerad med hög arbetsbelastning har den också ett pris. Det är lätt att ta med sig jobbet hem på kvällar och helger, och det finns sällan någon som säger att man har gjort tillräckligt. Man riskerar att inte få den ack så nödvändiga sammanhängande tiden för återhämtning och bokstavligen jobba ihjäl sig.

En av mina ledstänger i hanteringen av den gränslösa tillvaron är att plocka fram en egenskap som kikade fram i mitt inlägg om listskrivande: strukturmupperiet! Ju mer struktur jag skapar omkring mig i gränslösheten, desto lugnare blir jag. Några exempel på hur strukturerandet tar sig uttryck:

* Jag för en sorts egen "stämpelklocka" där jag noterar min arbetstid och hur den fördelar sig på olika uppgifter. Detta har bl.a. hjälpt mig att få överblick över var jag lägger min tid och inse att jag ibland måste dra ner på ambitionerna. Jag har också blivit bättre på att gå hem på fredagen och känna att jag har gjort tillräckligt - utan att ha dåligt samvete för att jag tar ledigt under helgen.

* Jag skriver som sagt listor (både hemma och på jobbet), dels för att inte missa något viktigt som ska göras (då kan jag slappna av och känna att jag har kontroll), dels för tillfredsställelsen i att bocka av och se att jag faktiskt har åstadkommit ett och annat även om jag inte har kommit ikapp.

* Jag försöker att så mycket jag kan rensa i röran - på mitt skrivbord, i min e-postlåda (mappar!) och hemma - eftersom jag har märkt att jag mår mycket bättre av att inte ha en massa saker liggande framme (alla dammråttor i hörnen stör mig betydligt mindre...). Allt enligt Feng Shui-principen att positiva energier flödar lättare då.

* Jag försöker att fokusera på en sak i taget genom att t.ex. ibland stänga av e-posten eller telefonen tills jag är klar med en annan arbetsuppgift. Men ack så svårt jag har för detta.

Ännu en del av strukturerandet handlar om att klargöra sina prioriteringar – som Sara varit inne på i inlägget Plura själv. Tror att jag kommer att återkomma till detta...

Att göra eller inte göra - mitt liv som list junkie

Gissa hur jag tillbringade min lördagskväll! På party? Hemma med familjen? Nej, ensam på Starbucks i Wimbledon, London, med en gigantisk mugg te, två ljuvliga shortbreads med citronsmak och senaste numret av tidskriften Psychologies. Anledningen var att jag hade två timmar att fördriva medan äldsta dottern var och tittade på Edward Scissorhands i balettform (inte riktigt min grej...). Vid sidan av (det mycket intressanta) läsandet skrev jag diverse små listor över vad jag ska göra veckorna fram till jul, idéer till inlägg här i bloggen, centrala teman i romanen jag ska skriva någon gång när jag får tid... Sån där är jag: skriver listor om allt - högt och lågt - och har så gjort så länge jag kan minnas. I sitt tal på mitt bröllop spelade min syster upp hur Maria, 5 år, med lillgammal förnumstig röst och mycket nöjd med sig själv - beskrev hur hon hade "sorterat och sorterat" hela dagen.

En av mina strategier för att hantera min stundtals ganska stressiga och smått kaotiska tillvaro är som jag tidigare beskrivit att försöka skapa struktur och kontroll i kaoset. Här har listskrivandet en självklar plats och är rentav livsviktigt emellanåt för att jag överhuvudtaget ska komma ihåg alla mina åtaganden. Mycket av listskrivandet handlar dock inte om trista inköps- eller jobblistor utan är mer av "centrala romanteman-" och "blogginläggs"-karaktär. Tankar, drömmar och annat som inte handlar om att barnen annars blir utan mjölk till flingorna eller studenterna utan inrapporterade tentabetyg.

Jag vet att jag inte är ensam om min listmani. Under planeringen av vår gemensamma tidsfest hittade jag till och med min överkvinna i Sara. Oj, vilka listor vi skrev - gäster som skulle bjudas, saker som skulle fixas och tas med till lokalen, låtar som skulle sättas ihop... Och när jag satt där på Starbucks i lördags kväll och läste min tidskrift upptäckte jag att det till och med har skrivits en bok om fenomenet (Sasha Cagen: To-Do Lists: From Bying Milk to Finding a Soul Mate, What Our Lists Reveal About Us). En av teserna i boken är att våra listor säger en hel del om oss: "More than a wardrobe or a diary, a to-do list is a window into someone else's world. It provides un unedited snapshot of our life at any moment and can capture our anxieties and goals, along with our preference for Earl Grey" (Psychologies, December 2008).

Det var ganska befriande att läsa om andra som skriver lika knäppa listor som jag och att man i artikeln beskriver det som att listor precis som jag själv upplevt hjälper oss att kontrollera vårt kaos - så länge vi inte låter listorna ta kontroll över oss och vi börjar skriva ner att vi måste stiga upp, göra kaffe och gå ut med hunden. Man behöver varken lida av spontanitetsbrist eller total galenskap för att man är en listskrivare. Och listor kan faktiskt hjälpa oss att komma fram till vad vi vill med våra liv: "Life is a to-do list, and we can choose where our list takes us and how we want to approach it [...] But whether we fulfil our life-long dreams or not, it's the act of writing them down that gives us pleasure and a sense of purpose in the present" (Psychologies, December 2008).

Nu ska jag:
* trycka på Publicera-knappen
* stänga av datorn
* släppa ut katterna
* fixa lunchsalladen till i morgon
* borsta tänderna
* gå och lägga mig...

Zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz

Plura själv!

Människor omkring mig har börjat formulera uttryckliga ledstänger för sina liv. I arbetslivet skulle man kalla dem affärsidéer, verksamhetsplaner, policydokument eller strategier. Kul att kunna plocka hem fyrkantiga verktyg som brukar presenteras på power point-bilder och med framgång applicera dem i det fluffiga själslivet. Min man satt i ett väntrum och formulerade sin egen Maslow-besläktade behovstrappa, inspirerad av en artikel om en kvinna som plötsligt insåg att hon inte visste vad som gjorde henne lycklig. Marias tre strategier för att hantera upplevd brist på tid är ett annat exempel.

Själv har jag börjat samla några olika uppmaningar som kanske kan bli mina bästa råd till mig själv:

• Investera mycket energi i sådant som ger energi tillbaka och minimalt med energi i sådant som inte ger något.
• Prioritera jobbuppgifter efter fyrfältaren nedan.

Det här är ju inget nytt, det skrivs massor av självhjälpsböcker med metoder och strukturer. Det som gått upp för mig är bara att modellerna blir så mycket mer träffsäkra när de kommer inifrån mig själv, grundade i vad jag just nu är mottaglig för och formulerade med de begrepp som just nu ligger längst fram i huvudet. Få modeller säger något jag inte visste innan, det handlar ofta om att säga det som alla vet på ett nytt sätt och ännu mer om tajming. Och det är när tajmingen är rätt för mig som andras teorier och synsätt kan ge aha-upplevelser, men då har jag oftast ratat nio för att hitta en som passar. Fram för måttbeställt hemmafilosoferande alltså!

Mina strategier för att hantera (den fiktiva) bristen på tid

Bodil Jönsson har skrivit så mycket klokt om tiden, bl.a. att tidsbrist egentligen inte finns, eftersom tid är det enda vi har, och att det är upp till var och en av oss hur vi förvaltar den. Och ändå är vi så många som springer omkring som skållade råttor och aldrig känner att vi kommer ikapp.

För ett antal år sedan var jag på väg med dunder och brak in i den berömda väggen. Jag hade dock turen att stoppa innan det var för sent. Vidbränd blev jag - det krävdes två månaders "timeout" för att komma tillbaka - och jag har utvecklat en sorts "stressallergi" som gör att jag numera känner av varningssignalerna betydligt tidigare än den gången. För visst hamnar jag där igen med jämna mellanrum, med för många och för höga krav (främst från mig själv) och alltför lite tid (?!) att kunna uppfylla dem.

Men vid sidan om allergin och varningssignalerna har jag också utvecklat ett antal strategier som hjälper mig att hålla mig ovanför ytan större delen av tiden. Dessa strategier kan jag sammanfatta i tre "hörnstenar":

* struktur (att ta kontroll och få överblick över tillvaron)
* reflektion och diskussion (att tänka, skriva och "vädra" med andra för att upptäcka att jag inte är ensam)
* friskvård för kropp och själ (regelbunden fysisk träning, avslappning och träning i att vara medvetet närvarande)

Utan mina strategier tror jag att jag skulle ha brakat iväg ordentligt - för det är inte så att påfrestningarna har varit mindre de senaste åren, snarare tvärtom. Vissa delar håller jag fortfarande på att utveckla; tex. har jag bara precis börjat träna medveten närvaro. Men jag känner att de tre hörnstenarna och de olika komponenter som ingår i dem tillsammans gör att jag faktiskt mår ganska bra för det mesta, och jag vill gärna dela med mig mer av mina tankar om dem här i bloggen så småningom.