En kick- och boxduell av sällan skådat slag

Så var jag där igen... Varför är min självkänsla fortfarande så låg trots all positiv bekräftelse jag får i mitt jobb och trots all kärlek från familj och vänner? Hur kommer det sig att det behövs så lite för att jag ska glömma alla goda föresatser om att vara "good enough" och acceptera mig själv för den jag är? Ett småkritiskt uttalande från en kollega, en negativ kommentar i en utvärdering och jag faller handlöst - blir liten och ledsen och grubblande igen. Värdelös.

Men idag upplevde jag något intressant. Det hände när jag tränade body combat, ett sorts kampsportsinspirerat konditionspass i grupp med influenser från bl.a. karate och kickboxning som jag ägnat mig åt de senaste tre åren. Här boxar och kickar man så svetten stänker utan att göra en fluga förnär och har jag några uppdämda aggressioner inombords när jag går dit så är de definitivt utagerade när jag går därifrån.

Först höll jag på där och sparkade och slog som vanligt. Den här gången såg jag för mitt inre en energitjuv i min omgivning, en man som bara vill se verkligheten ur sitt eget trånga perspektiv och gärna sparkar på mig och andra verbalt för att hävda sig själv - gissningsvis för att hans självkänsla är låg. Sparkarna blev hårda och slagen likaså. Så förvandlades plötsligt föremålet för min fiktiva våldsutövning till min egen dåliga självkänsla. Och jag riktigt såg den framför mig - som en stor oformlig klump som liksom krympte ihop till ett skrynkligt russin där på golvet framför mig.

Nu är jag inte fullt så naiv att jag inbillar mig att min självkänsla plötsligt blir enormt mycket bättre efter den här underliga upplevelsen. Jag om någon har ju insett att vissa förändringar måste man jobba med hela livet. Men jag tänker i alla fall leva i känslan så länge den varar.

Bitterfittan och jag

Utläst sedan några veckor, men Bitterfittan lever med mig och gör gott. På tidsfesten i höstas angav jag ”jämföra sig med andra” som energitjuv, men när jag lyckas göra det utan att hamna i över-/under-lägsenhetsfällan kan det funka bra. En skillnad mellan Sara i boken och mig är den stora MAMMASKULDEN. Det där tärande dåliga samvetet vid dagislämningar, sena eftermiddagar eller mindre pedagogiska ilskeutbrott känner jag inte igen.

Jag tror min mamma löste den skulden åt mig – jag minns hennes glada tjoande när hon äntligen kom hem från en sen dag på jobbet. Visst hade jag längtat efter henne och velat ha henne hemma tidigare, men återseendena var härliga stunder upplysta av hennes sprudlande energi. Något helt annat än om hon kommit smygande med försvarsmasken på eller urskuldande blick och en mutpresent från Uno-X. Jag rannsakar mitt föräldrabeteende, det gör jag, men mest som indata för ”bättre-lycka-nästa-gång”.

Om nu mammaskulden är avbetald av tidigare generationer så känner jag igen mig desto mer i dåligt samvete-missbruket i allmänhet (som Maria bloggade om igår, helt utan samkörning) och, i synnerhet, svårigheten att möta mina behov och önskningar med samma respekt som jag tillmäter min mans.

Jag tycker det är bra att han åker skridskor någon dag per helg nu när den sällsynta chansen finns, även om glasrummet som står på min årsönskelista får mindre tid. Jag glädjer mig åt att han ska ägna tre marsveckor åt egen skidåkning efter familjens gemensamma fjällvecka. Den här söndagen väljer jag att vara hemma och röja i huset för att slippa höra smulorna krasa under fötterna den kommande veckan. MEN: Några timmar efter att han åkt med ispiken i högsta hugg börjar mitt mod att sjunka. Framåt eftermiddagen känner jag mig som en riktig bitterfitta.

Vad är då detta fråga om? Med dammsugningen ogjord sätter jag mig och skriver det här och kommer kanske på det: Jag är inte sur på mannen och hans livsbejakande aktiviteter. Jag är inte rädd att han ska hindra mig från att ta motsvarande eget utrymme när jag behöver det. Jag är rädd att JAG ska hindra mig! Få saker äter energi och städhumör så som att misstro sig själv. Lyckligtvis kommer energin tillbaka med råge när jag kommer på mig själv och blir heligt förbannad.

Här ska inte has några jävla dåliga samveten! Här ska – som jag tänkt sen Bitterfittan sidan 20 – resas på egen hand och drickas vin på balkong och kanske till och med åkas flygplan till den där balkongen, även om det kräver klimatkompensation och gör miljömannen bestört. Här ska yogas och bloggas när jag behöver, för då behöver jag. Begrips!

Så. Nu går jag och dammsuger.

Att skapa sin egen historia

I julhelgen var jag på bio med min man. Filmutbudet var inte enormt och vi satsade på något riktigt svulstigt: filmen Australia. Kärlek, krig, äventyr, storslagen natur, magi - allt i en salig och fullkomligt orealistisk men ändå bitvis ganska snygg mix. Filmen lämnade inte några särskilt djupa spår, men den gav några timmars god underhållning i biomörkret.

Något bär jag ändå med mig, ett citat som uttalades precis i början. Minns inte ens vem som sa det, men det spelar ingen roll. Det han sa var "Man kan mista allt men inte sin historia, så det är lika bra att göra den så bra som möjligt." Mina tankar just då gick till Cornelis gamla klassiker Du kan ingenting ta med dig dit du går och detta att alla prylar som vi ibland tycker är så viktiga egentligen inte betyder någonting (se också Saras inlägg Många kläder lite tid 1).

Nu flera veckor senare dyker det där citat återigen upp och pockar på uppmärksamhet - fast denna gång ur ett annat perspektiv, nämligen att vi själva skapar vår historia och därmed också har ansvar för att den blir så bra som möjligt. Jag har kommit till en fas i mitt liv där jag har bestämt mig för att inte göra mig själv till offer för stress, energitjuvar och annat elände, utan själv ta ansvar för att jag lever ett så gott liv som möjligt. Det handlar om att verkligen känna efter vad som är viktigt för mig, vad som ger mer än tar energi, och vilka förändringar jag vill försöka göra för att öka livskvalitén ytterligare. Att skriva på bloggen är definitivt ett verktyg i den processen och det känns lite som att ge sig ut på ett spännande äventyr, där slutet är långt ifrån så förutsägbart som i Australia...

Vem skapar energitjuven?

Att det understundom är andra människor (eller kanske snarare deras beteende) som utgör mina energitjuvar har jag varit inne på i tidigare blogginlägg (Om tids- och energitjuvar 1) . Men att dessa snyltare på min så högt vördade energi ibland faktiskt föds i mötet med mig själv är nog något som jag inte riktigt har insett - eller kanske har velat acceptera - förrän jag lyssnade på en text av Mark Levengood ur hans boken Sucka mitt hjärta men brist dock ej.

Jag rodnar lite när jag så väl känner igen mig i beskrivningen av medtrafikanter som antingen blir fartdårar eller slöfockar, beroende på min egen fart och dagsform: "Vår brådska, vår kompromisslöshet, vår absoluta övertygelse om att vi i alla lägen har rätt, föder många idioter runt omkring oss." Och visst är det så, visst uppstår en massa energiläckage i den höga farten, inte bara när det gäller mänskliga tjuvar. Om jag själv är stressad och småirriterad har jag ju en mycket större benägenhet att låta mig dräneras av sådant som onödiga möten (som jag kanske rentav upplever som onödiga bara för att jag är stressad), städning (som jag i stället kan göra om till välgörande själsrensning - i synnerhet till lite bra musik), TV-reklam (som jag kan utnyttja konstruktivt för en kort andningsövning) o.s.v. (se Om tids- och energitjuvar 2). Det här året ska jag försöka leva lite långsammare och kanske går rentav några av mina energitjuvar upp i rök alldeles av sig själva.

Om energi- och tidstjuvar 2

Har tittat igenom och presenterar här nedan några av de tids- och energitjuvar som våra gäster på den gemensamma Tidsfesten identifierade. Konstaterar att flera av dem relaterar till sådant som vi har skrivit om i bloggen - uppenbarligen finns det ett och annat som dränerar många människor:

• Stökiga skrivbord (se Strukturmuppens återkomst)
• Överfyllda förråd (se Många kläder lite tid 1)
• Negativa tankar och grubblerier (se Vem har råd att (inte) ha drömmar?)
• Att jämföra sig med andra (se Man är ju den man är)
• Egna överdrivna ambitioner (se Här kommer jag och är "good enough"!)
• Gnälliga bittra människor som bara tar energi (se Om tids- och energitjuvar 1)
• Föreställningar om att det mesta ska vara bra/perfekt (se Livet duger!)
• TV-reklam
• Sömn (för lite och för mycket)
• Regn
• Fundamentalism
• Krånglande datorer
• Byråkrati
• Jobbpendling
• Onödiga möten
• Städning

Jag tror att det är nyttigt att emellanåt fundera över om det finns någon möjlighet att plocka bort/minska ner några tids- och energitjuvar eller åtminstone försöka minimera deras negativa effekter. Städning är en sådan sak. Inte för att vi (eller i alla fall jag) någonsin har varit några stora städivrare, men sedan ett antal år tillbaka ägnar vi i vår familj oss åt fenomenet "behovsstädning", d.v.s. vi dammar, dammsugar och torkar golv så lite som möjligt, och nästan bara om vi ska ha gäster (försöker hålla någotsånär ordning gör jag däremot, helt i enlighet med min strukturmuppsådra, annars blir jag galen). Men vi får se till att det inte går alltför långt mellan besöken så att det inte gror igen totalt!

TV-reklam använder jag ofta konstruktivt i stället för att svära över den: passar på att gå på toa, hämta en frukt eller vattna blommor. Regn är svårare att undvika, men då får man i stället njuta maximalt när man äntligen får komma in en regnig dag - göra en brasa (om man har någonstans att göra en), tappa upp ett varmt bad (om man har ett badkar) eller tända många levande ljus.

Hur gör du för att förminska effekterna av dina tids- och energitjuvar?

Om energi- och tidstjuvar 1

Vid Saras och min gemensamma tidsfest som är en del av ursprunget till den här bloggen bad vi gästerna att i grupper diskutera vad man upplever som de största energi- och tidstjuvarna i livet. Återkommer med exempel på det som kom fram i diskussionerna i ett framtida inlägg.

Något som jag själv har identifierat som en av mina största energibovar är människor som klankar ner på andra, kanske för att själva framstå i bättre dager, något som jag berörde som hastigast i mitt inlägg om engagemang. Jag blir lätt energidränerad av människor som beklagar sig över andras brist på engagemang i stället för att uppmuntra det lilla och bygga därifrån. Jag tappar sugen och slår bakut i stället för att bli inspirerad att göra mer.

Jag möter tyvärr ofta den här typen av energitjuv även i mitt arbete inom akademin - en av anledningarna till att jag den senaste tiden allvarligt ifrågasatt om det är det här jag vill fortsätta med resten av livet. Människor som har gjort den vetenskapligt kritiska inställningen till världen och dess "sanningar" (och som är ytterst hälsosam i lagoma doser och rätt sammanhang) till något slags personligt korståg. Inställningen att MIN forskning är den enda som är av värde eller att MITT sätt att undervisa är det enda som verkligen leder till lärande hos studenterna. Den attityden gör mig så trött. Varför kan vi inte vara öppna för olika perspektiv, se att MIN forskning och DIN forskning kanske kompletterar varandra, att MITT sätt att undervisa och DITT sätt att undervisa gör att studenterna får variation?

I tidningen PS! (nr 1/2009) läser jag om Pigge Werkelin som förlorade fru och barn i tsunamin och som har skapat sig ett nytt liv med ny fru och nytt barn. Han har blivit ifrågasatt av många för att han startade om så snart efter olyckan: "Ska man inte sörja färdigt först? Älskade Pigge inte sin familj?", Men varför måste man döma andra efter sin egen måttstock? Jag kanske inte skulle göra som Pigge, men jag är jag och han är han och det finns inga rätt eller fel.

Mitt 2009 hoppas jag ska kännetecknas av större tolerans och öppenhet inför andras perspektiv och tankar. Det är ju i det nya och annorlunda som man kan tanka energi i stället för att förlora den!