Livstids julkalender: Just precis du...

Idag fyller min andra dotter 12 år. Det är något lite magiskt med barnens födelsedagar, tycker jag. I alla fall är jag sådan att jag gärna vandrar bakåt i tankarna, till alltings början. Försöker minnas hur livet var innan den där lilla varelsen gjorde entré, och kommer fram till att det är omöjligt. Den lilla varelsen var ju så självklar i vår familj redan från första stunden - precis som de tre andra.

Och tänk att du blev just du. Att du över huvud taget blev till. Att jag träffade just din pappa. Att han ångrade sitt första uttalande om att han väl inte kunde ha barn - han som knappt kunde ta hand om sig själv. Att den där hormonsprutan satt som den skulle så att det blev fart på mina samarbetsovilliga ägg. Att den där stora barnmorskan med Oskarshamnsdialekt lade sig med hela sin tyngd över min mage och klämde ut dig, när hjärtljuden började gå ner och läget plötsligt var kritiskt.

Tack för att du blev just precis du!

Livstids julkalender: 365 dagars tacksamhet

Tacksamhet. En grundförutsättning för lycka i min värld. Samtidigt svårt, i synnerhet när det gäller det som utgör den viktigaste grunden för lyckan. Allt det där vardagliga omkring oss. Människorna vi tycker om. Hemmet. Maten. Naturen. Sömnen. Hälsan. Oftast är det först när någon av de där självklarheterna inte fungerar som den ska eller tas ifrån oss som vi verkligen fattar vad vi har.

Jag har arbetat aktivt för att träna min tacksamhet under många år, genom att nästan varje kväll skriva ner vad jag är tacksam för just idag, och jag tror att det har bidragit till att göra mig till en lyckligare varelse. I höst har jag tränat lite extra, med hjälp av tre veckors guidade meditationer: 21 Days of Gratitude, skapade av naturfilmaren Louis Schwartzberg m.fl. De har gett mig fina upplevelser för stunden, men också en rad nersparade tankar. Här några av mina favoriter:

• I give thanks to the living universe by focusing on my passion and sharing it with the world. 
• I express gratitude to those who mentored me, by extending a hand to others along the way. 
• I am grateful for the wondrous works of nature that lie beyond my human senses. 
• As I stay grateful for the change of seasons, I welcome change in my life. 
• As I view the universe through the eyes of gratitude, my life moves from miracle to miracle. 

Som alltid efter en tids fokusering gäller det att hålla kvar vid det jag har tränat på. Låta 21 dagar bli 365.

Tack livet - för ännu ett år!

"Allt ser bra ut. Nu kan du studsa vidare. Du verkar ha massor av energi!" Det är min hudläkare som ger mig grönt kort för att återigen ge mig ut i livet med vetskapen att jag är frisk. Att alla små prickar på min hud fortfarande är alldeles ofarliga och att mina lymfkörtlar mår som småprinsar. Jag går raka vägen till sjukhusets cafeteria och firar med en kopp te och en kola - fast det är måndag! Jo, detta besked är värt att fira. Gång på gång. För den som vid ett enda tillfälle i livet fått det där fasanfulla budskapet finns det en liten klump i magen inför varje återbesök. För den som, till skillnad från Kristian Gidlund och många många andra, har klarat sig ifrån ett alldeles för tidigt slut. Ändå så lätt att glömma hur tacksam jag är.

Just nu ser jag små Rosa Band vart jag går. Tänker ibland att det har blivit lite för mycket kommersiellt jippo av det hela, att det säkert finns företag som skor sig på människors rädsla och medkänsla. Samtidigt ger kampanjen mig - liksom läkarbesöket idag - en viktig påminnelse om just det där. Att inte ta för givet. Att känna efter i duschen. Jag blir automatiskt kallad till hudläkare en gång varje år, eftersom det är så lätt att tiden bara rinner iväg - nu när döden inte flåsar mig i nacken längre. När kollade du dina prickar senast? Kram i höstregnet!

Ögonblicken

Just nu i mitt liv: Så många sekunder per dygn av frid och ro. Jag skulle kunna mäta. Göra ett diagram, som man gör i resultatorienterade organisationer. Det skulle synas skillnad över tid. Men jag skulle INTE kunna sätta mål. Eller sträva, för allt i världen inte sträva. Som att man flyter i vattnet först när tilliten att bli buren får musklerna att sluta försöka.

Inte räkna hem, nollställa, tro att det här är ett nytt normalläge. Det att jag kan somna om närhelst jag vaknar om jag känner att jag behöver det. Det att jag får uppleva dessa långa kedjor av närvarande ögonblick, i de mest oväntade situationer, och ovanpå det tacksamheten över dem.

Inga krav på fortsatt utdelning, jämn tillströmning, eller ökad. Det enda av betydelse: Jag får allt detta nu.

Universum ger och tar

Universum vill mig väl, skrev jag i mitt senaste blogginlägg. Och så kom veckan från helvetet. Med ett helt paket med reklamblad som försvann i posten. Huvudvärk. Bilkrångel. Tågkrångel. Det kändes ett tag som om jag hade varit för kaxig. Utmanat Universum. Någon ville sätta mig på plats och få mig att inte förhäva mig. Slut med det här "Jante, vik hädan!"-tjafset, liksom.

Vi pratar ju om det ibland, Sara och jag, att vi blivit lite smått beroende av flow, eftersom våra liv så ofta är så väldigt bra numera - och så har det inte alltid varit för någon av oss, det ska gudarna veta. Hon kallar sig ärtprinsessa, jag välmåendeknarkare. Och så känns det lite extra jobbigt när flowet tar semester.

Men nog är det ändå som jag och min syster brukar prata om ibland. Vi har fortfarande jobbiga stunder, men de är just det: stunder. Det är väldigt sällan så att en hel vecka eller ens en dag är pestig från början till slut. Och förra veckan var inte en total pestvecka. Det hände ju faktiskt en hel del bra saker också. Två lyckade föreläsningar. Nya uppdrag och idéer. Sköna yogastunder och springrundor. En fantastisk Livstidscirkel. Bra filmer. Mys med barnen. Det känns viktigt att kunna se dem också, mitt i oflytet. Något som hjälper mig med det är måbraboken jag sedan många år skriver, inte varje kväll, men så ofta jag kommer ihåg det, och där jag uppmärksammar minst tre positiva saker varje gång.

Och efter veckan från helvetet kom veckan från paradiset. Jag är back on track, tillbaka i flow, on talking terms med universum igen. Allt går min väg. Mängder av goda idéer trängs i hjärnan. Intressanta möten väcker tankar om samarbeten. Ungarna är ljuvligare än någonsin. Och högst upp på veckans topplista: Jag - som ALDRIG vinner något - drar högsta vinsten i ett visitkortslotteri på vår träff med nystartade lokalavdelningen för nätverket Qoola Qvinnor, en Resanterapi-session, den som jag har läst om och velat pröva ända sedan Sara gjorde den, men inte haft råd med.

Nån där uppe måste ha sett mig, och tänkt att nu så är det väl ändå hennes tur.
(Lisa Nilsson: Himlen runt hörnet)

Och lättnaden efteråt...

Okej, okej, det är nån som vill säga mig nåt. Tre händelser på en dryg vecka som tillsammans förstärker budskapet. Att inte ta för givet. Att fortsätta vara tacksam. Det är ju så lätt att glömma, mitt i vardagsbruset, och alltså måste jag bli påmind, igen och igen. Det räcker liksom inte att ha tillfrisknat från cancer, återhämtat sig från en tur in i väggen och några andra upplevelser av samma typ. Fast den här gången är händelserna betydligt mindre dramatiska.

Först situationen då jag förtvivlat försöker öppna vår bildörr med en nyckel som visar sig gå till Saras bil (hon har lånat min nyckel för att sätta på cykelställen med sin cykel på vår bil inför en gemensam tur hem till henne på kvällen). Lättnaden när vi kommer på vad som är felet - innan jag hunnit få tag på make som satt sig i bil med treåring och kört två och en halv mil till stan för att undsätta mig.

Därefter stunden av panik på tåget hem från Göteborg då jag inte hittar mina tågbiljetter och i huvudet börjar formulera hur jag ska förklara att jag minsann faktiskt är både fyrbarnsmor och universitetslektor (jepp, där tänkte jag mig att jag skulle dra lite nytta av detta faktum för en gångs skull) och definitivt inte typen som försöker planka. Lättnaden när jag kommer på att jag råkat lägga biljetterna i resväskan, och inte i ryggsäcken, och slipper stå där med byxorna nere och töntiga ursäkter.

Och så den stora ledan som infinner sig när tåget till Stockholm blir fast i Årstaberg, med bara några minuter in till Centralen - som är helt strömlös. Irritationen över att min mysiga kväll i hotellsängen med datorn och tiden för skrivande blir allt kortare. Tanken på att kanske behöva tillbringa många timmar på tåget, komma till morgonmötet med natt-på-utkylt-tåg-frisyr i stället för utsövd, hotellfrukostmätt och nyduschad. Lättnaden när vi efter knappt två timmar kommer loss och jag får åtminstone ett par mystimmar på hotellet innan tröttheten tar ut sin rätt.

Varje gång tänker jag att TACK! för att jag fick uppleva det där - bara för den obeskrivliga lättnaden efteråt, som gör att jag njuter så mycket mer än jag skulle gjort annars av något så trivialt som en fungerande bil, en tågresa utan dumstrut eller en dusch på hotellet.

Döden ger liv... 2

Än en gång förundras jag, liksom i blogginlägget från förra sommaren, över hur närvaron av död kan ge livet ett extra skimmer. Då bloggade jag om katastrofen i Norge, min egen cancer, en dotters drunkningstillbud, en annans dramatiska förlossning och en tredjes tonårsdepression, och hur tanken på dödens närvaro får mig att glömma vardagsfuttigheter och ge viktigare perspektiv. 

I kväll tänker jag dels på alla i min omgivning som faktiskt har gått bort: min morfar och farfar innan jag föddes, min mormor och farmor när jag var barn, en mycket nära vän till familjen när jag var tonåring, min pappa för femton år sedan och nu senast min mamma i våras. Jag tänker också på alla de människor som dött i aids, fint skildrat i Jonas Gardells nya bok och TV-serie Torka aldrig tårar utan handskar. 

Men framförallt tänker jag på vad som kunde ha hänt - och inte hände - när min älskade igår förmiddag råkade ut för en bilolycka, där såväl han själv som bilisten han körde på klarade sig oskadda. Om han inte haft de där metrarna att bromsa in från de 120 km i timmen han körde i när bilkön plötsligt dök upp bakom en krök. Om bromsarna inte hade fungerat. Om han själv blivit påkörd bakifrån. 

Livet får vackrare konturer när man tänker på hur lätt man kan mista det.

Påfyllnad i tankeskafferiet

Hela tiden hittar jag nya radiofavoriter som gör såväl kvällspromenader, som tvättsorteringar, som bilturer till och från jobbet till fina små lyssnar- och tankebubblor. Sommar, Vinter, Tankar för dagen, Allvarligt talat och så nu senast har jag fått upp öronen för P1 dokumentär. Ett helt jätteskafferi med välgjorda och intressanta program som ger massor av tankeföda. Det kan låta dystert när man listar upp vilka människoöden jag har trakterat öronen med på sistone, kanske inte det man i första hand tänker sig som ljudfond till en ljummen majkväll i skogen:

* Emma som fick cancer vid 25 års ålder, mitt under uttagningsproven till polisutbildningen

* Erik som levde sina tio första år i en källare och misshandlades fysiskt och psykiskt av sina föräldrar

* Nadja som gång på gång sviks av sina båda syskon

* Nina som efter en dykolycka för femton år sedan är bunden vid en respirator

* 6-åriga Anna som fick en hjärntumör konstaterad efter ett rutinbesök hos skolsköterskan

* Emma som kämpar mot omgivningens fördomar sedan hon fick HIV för sex år sedan

Men förutom att ge mig intressanta stunder i nya tittskåp, bjuds jag på välbehövliga perspektiv. Egna små bekymmershärdar - som trilskande tioåringar, plagierande studenter och ett kök som hämtat ur en knarkarkvart - känns genast futtiga i jämförelse, och jag hittar i stället fram till stor tacksamhet över allt jag har - och inte har. Och tack underbara Sveriges Radio för en fantastisk guldgruva som aldrig sinar.

Lyckan i att ha ett ekorrhjul att springa i

Jag får mig en tankeställare när jag lyssnar på Emma Hellberg, som är 25 år och kämpar mot sin livmodercancer och berättar om sin resa från beskedet och framåt i P1:s dokumentär Nio mil - en paus från cancern:

Folk snackar om ekorrhjulet, hur tråkigt det är att vara fast i det och jag bara känner att jag älskar ekorrhjulet. Jag vill springa där hur många varv som helst, liksom. Det är ju inga stora drömmar, det är ju bara drömmen om ett normalt liv, ett friskt liv. 

Det handlar om det där igen, att inte ta saker för givna. Jag behöver påminnas om det med jämna mellanrum, såhär snart tio år efter mitt eget tillfrisknande, att jag ska vara oändligt tacksam över mitt ekorrhjul. 

Tack och förlåt - allrakäraste syster!

Allrakäraste lilla syster, idag är det din dag, och det här blogginlägget är helt och hållet till för dig! Ärligt talat känns det lite lurigt detta med att DU fyller fyrtio - du är ju den där lilla... Hur mycket tant är då inte jag? Jag skulle så gärna vilja sjunga för dig, som du så ofta har gjort när jag har firat stora händelser i livet, men jag har gått och blivit en riktig fegis på gamla dar. Särskilt vid såna här tillfällen, när jag riskerar att bli gråtmild - då spricker rösten som trollen i solen. Så jag får göra det som är mitt element - jag bloggar! Och jag tänkte ta tillfället i akt att säga tack och förlåt, för flera olika saker...

• För det första, TACK för att det var just du som kom till familjen Estling på Sjötorpavägen 12 den där novemberdagen 1971, tre veckor för tidigt och ändå en ganska så stadig klimp på nästan fyra kilo. Så bra det blev, trots att jag just då inte riktigt insåg det, förblindad som jag var av besvikelsen över att du inte var den lillebror jag hade beställt. Och FÖRLÅT för att det dröjde innan jag uppskattade dig...
• TACK för alla roliga lekar och för att du titt som tätt tog hand om min lekkompis när jag tröttnade på honom och kröp in i mörka garderoben med en bok, och för att du (inte jag) följde honom hem i mörkret när han inte vågade gå hem själv. Och FÖRLÅT för alla tjuvnyp och för att jag drog dig i håret när du vann över mig i Monopol...
• TACK för alla gånger jag fick komma till dig och andas i Linköping, när jag efter alla år i parförhållanden skulle försöka leva singelliv. TACK för att jag varje gång fick vara en del i ditt härliga kompisgäng - och för att du hjälpte mig att göra tonårsrevolt som tjugofemåring och utforska partytillvaron. Och FÖRLÅT för den där natten då du inte fick sova...
• TACK för att du ordnade allt så lysande bra när jag skulle gifta mig - möhippa precis i min smak och proffsigt toastmasterskap från den nu nerlagda nöjesfirman Estling-Nilsson Entertainment AB. Och FÖRLÅT för att jag inte fattade hur trött och illamående du var som nygravid, och bäst av allt bara hade behövt få ligga på soffan och käka praliner...
• TACK för alla underbara paradisveckor på Skeppsgården som du har organiserat, där hela familjen fått komma och njuta av havsluft, fikamys, goda samtal och intensiva lekkvällar. Jag vet att det är många här ikväll som instämmer i det tacket! Och FÖRLÅT för att jag var så sömnbristtjurig i paradiset det här året...
• TACK för all värme du sprider och för alla sköna promenader med viktiga samtal - i ett bostadsområde nära dig och ute i mörka skogen hos mig. Och FÖRLÅT för att jag inte alltid lyckas hålla ditt powerwalk-tempo...

Till sist, TACK, du sociala under, för att du ordnat denna fina fest för oss alla - och FÖRLÅT att jag inte sjungit för dig! Som våra döttrar skulle säga: du äger! SKÅÅÅÅÅÅL!

Döden ger liv...

...sjunger Fred Åkerström i Bellmans sagolikt vackra epistel no. 72, Glimmande nymf. Nu är visserligen den död som Bellman syftade på av ett helt annat slag än den som jag låg och tänkte på häromkvällen när jag inte kunde somna, men det finns paralleller i detta med liv och död. Ett onödigt sorgligt tema att dra upp mitt i sommarvärmen, tänker kanske du. Räcker det inte med allt som vältrar över oss så fort vi slår på nyheterna? Men precis som händelserna i Norge har visat på hur något fasansfullt kan få världen att sluta upp, hålla varandras händer och visa att kärleken är större än hatet, kan tankarna på döden hjälpa mig i min vardag. Döden ger mig helt enkelt mera liv.

När man lyckats skapa sig en tillvaro som stora delar av tiden är så bra som min, är det lätt att bli blasé, ta saker för givna och gnälla över småsaker: ett par nätter med dålig sömn, att diskmaskinen måste plockas ur och fyllas en tredje gång samma dag, att internetuppkopplingen i köket är för dålig för att jag ska kunna lyssna på Sommar-program med musik (i mina nerladdade versioner är musiken förkortad), att min uttrampade hälkudde hindrar mig från att gå barfota på mina älskade trägolv, att jag måste skriva färdigt senaste boken mitt i semestern, och att semestern snart är slut (efter nästan sju veckor...).

Där i gnällträsket hjälper det just mig att grotta ner mig i det som varit jobbigt på riktigt, att tänka tillbaka på hur nära den där Döden har kommit mig och mina nära flera gånger:

• Mig själv för nio år sedan, då cancern fick mig att inse bräckligheten i min för-givet-tagna familjelycka.
• Min sexåring för fem år sedan, då hennes rådige far räddade livet på henne med konstgjord andning sedan hon hamnat under ytan lite för länge precis i vattenbrynet nere vid vår sjö.
• Min nioåring, den där dagen strax före jul då hon äntligen bestämde sig för att komma till världen, men krystvärkarna inte tog, hjärtljuden började gå ner och förlossningssalen plötsligt fylldes av folk, inklusive den fantastiska barnmorskan som lade sig över min mage och pressade ut den motsträviga lilla ungen med all sin kraft.
• Min tjugoåring, som i långa perioder mådde så dåligt att jag varje dag var skräckslagen att hon inte skulle orka leva mer.

Liksom Gretchen Rubin i senaste LevaPS! (nr 7/8 2011) berättar om hur ett av hennes knep för att hitta sin egen lycka är att läsa om andras tragedier och därigenom påminna sig om hur bra hon har det, ger tankarna på döden mig tillfälle att glädjas åt varje dag av detta fina liv som jag ändå lever, med alla mina kärlekar omkring mig. Om du också behöver påminnas, lyssna på Monica Nyströms Sommarprogram nästa gång du suckar dig igenom en diskmaskinsutplockning, berättelsen om hur hon blev lämnad ensam med två små barn sedan hennes man dog i hennes armar på deras sjunde bröllopsdag, och hur hon har hittat tillbaka till sin lycka.

Till min son - den vidunderliga kärlekens historia 2

Idag för exakt ett år sedan skrev jag ett kärleksbrev här på bloggen. Föremålet för de varma känslorna var min då drygt en månad gamle son, mitt fjärde barn och storasystrarnas hett efterlängtade lillebror. Då var han ett litet ullfjun som gjorde mig förundrad och fullkomligt kollrig av kärlek, men jag hade också sans nog att förutse att vi skulle ha våra mindre underbara stunder i livet. Tänkte därmed nog mest på treårstrots och tonårstjurerier och anade föga att kärleken redan ett halvår senare skulle sättas på riktigt hårda prov.

September kom, min dementa mammas flytt till ett äldreboende blev oundviklig och jag fick ensam huvudansvaret för hela cirkusen, som skedde på minimal tid eftersom vi fick ett erbjudande vi inte kunde tacka nej till. I samband med min stress och oro, började gullungen också bete sig allt mindre gulligt, på dagtid genom att mer eller mindre matvägra annat än mammas mjölk, och nattetid genom att kompensera för det dåliga matintaget i dagsljus, och dessutom tydligt klargöra att somna om utan ett bröst i munnen inte var något han tänkte överväga, oavsett hur många gånger på natten han vaknade.

Den ömma modern blev alltmer öm (och då menar jag inte i ordets positiva bemärkelse) i såväl hjärta som hjärna, kände hur jag dag för dag närmade mig en gräns när jag helt enkelt skulle säga upp kontraktet som mamma (och dotter) och dra till Bahamas. Shit, vad jag ofta inte ens var i närheten av "good enough mothering". Men jag kom till en vändpunkt, fick ett gott råd som jag faktiskt lyssnade på, och efter några månader stod jag åter stark och full av energi. Tacksam därtill för den tunga perioden som gav mig anledning att uppskatta det jag tidigare tagit för givet.

Och nu är jag igång med mitt jobbliv och kommer hem varje eftermiddag för att möta ett strålande leende och ett par välkomnande armar. Jag ligger där på det hårda köksgolvet och älskar livet mer än någonsin förr, med en gapskrattande 13-månadersklimp klättrande på mig. Han halvligger i min famn i halvmörkret i sitt nya rum, med vällingflaskan (inte bröstet!) i ett stadigt grepp mellan sina små nyfikna fingrar, tittar emellanåt upp på mig och ger mig mer kärlek än jag någonsin skulle våga begära. När han druckit upp trycker han den smutsiga gosefilten mot sitt ansikte, grymtar lite förnöjt och protesterar inte det minsta mot att bli ner- och omstoppad i spjälsängen. Och jag bara älskar.

Livstids julkalender: Tacksamheten plankar in

Sitter på Konsums färdtjänstbänk med varuvagnen framför mig, de sista förnödenheterna som behövs dagarna före avresa till julfirarland. I huvudet virvlar jobbtankar ihoptrasslade med oskrivna listor om vad mer som behöver hemmafixas de närmaste dagarna.

Stunden blir ett oväntat mellanrum där jag varken förväntas eller kan göra något annat än att passivt invänta skjutsen hem. Passiv, det kanske egentligen är ett vackert ord ? Allt eftersom jag lurar ner andningen från axelnivå till trygga maggropen kan jag börja granska mina vardagsvåndor. Vad vill jag på jobbet egentligen? Hur full blir bilen när vi reser? Får jag styr på mötet imorgon bitti? Hoppas dottern piggar på sig från förkylningen. Ska barnen få varsin julklapp till eller inte?

Jag funderar inte på innehållet, tittar bara på varje mening som när man undersöker en intressant liten manick man håller mellan fingrarna. Och ju mer jag tittar desto mindre blir de visst. Jag lyckas inte alltid glädjas åt allt jag har. Men om jag vänder på det och studerar mina bekymmer smyger sig tacksamheten in bakvägen och säger:

Med såna bekymmer behövs inga glädjeämnen.

Att uppskatta det självklara

Och så har det inträffat igen - vi tänker i princip samma tanke, Sara och jag. Den här gången var det hon som hann först i racet till tangentbordet. Själv får jag väl skylla på en liten parvel som alltsomoftast korsar min väg till datorn eller helt enkelt gör min hjärna för seg för att orka formulera ett inlägg. Sara har förresten uttryckt det så bra att mina ord egentligen är överflödiga när hon sjunger sin lovsång till det enkla, till glädjen i vardagen.

Ändå måste jag helt kort få ge mitt perspektiv utifrån där jag står precis just nu, mitt i det småländska novemberregnet och är LYCKLIG. Efter två av de tuffaste månaderna i mitt liv hittills - med mammabekymmer och babykrångel - har luften blivit lätt att andas igen. Mamman är inflyttad och börjar komma till ro. Det är tungt känslomässigt, men jag vet att hon har det så bra som det är möjligt och jag har insett att ansvaret inte längre är mitt. Babyn äter numera på dagen och sover hela natten, är glad större delen av tiden, och börjar även släppa lite på den senaste tidens extrema mammaseparationsångest.

Det som slår mig är att detta med babyn, som jag nu njuter så hejdlöst av, är sådant som jag med tidigare barn tagit för givet och inte reflekterat mycket över. Precis som med den vardagsglädje jag hittade efter att ha tillfrisknat från cancer måste jag än en gång lära mig att uppskatta det till synes självklara.

Positivt ältande

Det händer emellanåt att jag gör saker som inte blir så bra. Dessutom händer det att jag ältar dem länge och väl efteråt. Nu tänkte jag älta två saker som blev riktigt bra:

- Jag sjukskrev mig i måndags när jag var rejält förkyld istället för att släpa mig till jobbet. Dagen därpå jobbade jag tre timmar, öppnade mejl och tog det lugnt. Kände mig lite skolkig när jag åkte hem tidigt men var samtidigt bra trött. Vilade några timmar, drabbades sedan av energi och insåg att jag var på väg att bli frisk. Onsdag morgon var jag det helt och hållet. Likaledes förkyld kollega som jobbat i alla fall kommenterade nästan surmulet att jag såg väldigt pigg ut. Japp, och det kan jag tacka mig själv för.

- Lyckades spräcka skärmen på min ganska nya tjänstemobil. Pinsamt, och inte det jag tänkte älta. Däremot råkar jag ha lärt mig göra back up på telefonen, och gör det faktiskt så ofta att jag kunde handgreppen även när skärmen inte visade var i menyerna jag befann mig. Lyckades alltså göra en pinfärsk back up innan telefonen nu skickas iväg på reparation. Nästa gång jag svär över att jag aldrig tar mig tid till säkerhetskopiering och sånt ska jag tänka på detta!

Tack för det jag inte är och har

Jag möter en f.d. kollega som lämnade min arbetsplats för ett antal år sedan, och vi uppdaterar varandra bland annat på jobbfronten. Förenas i att vi båda är någotsånär nöjda, även om det skaver ibland. Innan vi skiljs åt säger han: "Ja, vi bor ju i alla fall inte i Pakistan". Orden går rakt in i hjärtat - mina små bekymmer är ganska futtiga i det perspektivet och jag måste genast göra en ny sorts tacksamhetslista - över sådant jag faktiskt är förskonad från att brottas med:

* Jag lever inte i ett land där varje dag är en kamp för att överleva.

* Jag lever inte i ett land där mina ord censureras om de inte passar dem som styr.

* Jag har inte (längre) en sjukdom som gör att jag kanske snart rycks ifrån mina älskade.

* Jag har inte förlorat ett barn vid födseln och gjort försök efter försök att få donerade ägg att fästa utan att lyckas - som en kvinna i min nära omgivning.

* Jag är inte åttioett år, dement och förtvivlad över att världen omkring mig blir alltmer främmande och obegriplig - som min mamma.

* Jag är inte tjugo år och sitter i en tentasal - som min äldsta dotter gör i skrivande stund.

När jag har gjort det känns det liksom mer okej att drömma vidare.

Vägen hem

Fluffigaste grädden på godaste moset: cykeltur hem i mörka augustikvällen efter litterära salongens senaste sammankomst. Augustimåne med lite kvar att växa i lyser på dismolnen alldeles nära och på ängsdimman här hos mig. Efter avtaget från storvägen möter jag ingen, varken bil eller vildsvin. Min väg och min måne. Och ändå alla andras.

Lättare packning?

Sommarspaning, publicerad i Smålandsposten 2010-07-27:

På min blåa sommarhimmel finns ett gråtråkigt moln som stör, och som blir större ju fler äventyr och utflykter som sommaren rymmer. Jag har börjat kalla det packningsfobi. Det är förstås en överdrift, men det känns ändå bra med en diagnos.

Det är inte så enkelt som att jag ogillar att packa. Nej, det första som händer är att packningsprocessen förvränger min självbild. Jag tar mig an packandet med en envis övertygelse om att jag inte kommer att klara det. Så känner jag inför få andra uppgifter, särskilt när jag egentligen vet att jag klarar av dem.

Jag gör det inte heller lätt för mig. Flera av mina favoritresesätt innebär en stor andel oumbärligheter som ska packas på mycket begränsat utrymme, i kajak eller cykelväskor. Den här sommaren ställer jag upp i ytterligare en gren i behandlingsprogrammet för packningsrädda: tre veckor i ett land jag aldrig besökt, där jag ska träffa folk jag inte känner och delta i aktiviteter med en dress code jag inte har en susning om. Dit paddlar jag lyckligtvis inte.

Det andra som påverkas av packningsskräcken är mitt humör, särskilt om det finns andra personer inblandade som jag kan vara arg på. Temat brukar vara att det bara är jag i det här huset som tar ansvar och begriper hur mycket som måste göras innan vi åker.

Jag söker förstås botemedel och strategier. Tankestrategin ”vad är det värsta som kan hända” funkar i många sammanhang, men inte alltid här. Exempelvis inte på scenariot att jag paddlar ut i obebodd skärgård med färskvattnet kvar på land.

Pä senare tid har jag börjat föra över strategier från yrkesrollen till privatlivet och tvärtom. Jag försöker också leva upp till komplimangen jag fick en gång (jo, det var en sån) att jag är en seriös flummare. För mig betyder det en del struktur, strategi och systematik, en del känsla och intuition.

Struktursidan får sitt i sommarens åtägrdspaket genom ett excelark med sinnrikt konstruerade kolumner, dels för packningsbara ting, dels för varje enskilt resprojekt. Det delar jag gärna med mig av – eller inte. Kanske patentera istället?

På mjukissidan:
1. Fantasier/målbilder om hur jag under resan konstaterar att packningen innehåller allt jag behöver.
2. Mitt bästa knep i alla lägen –träna tacksamhetsmuskulaturen: Jag äger fler saker än jag får plats med i en resväska. Tack. Jag har ett jobb som ger mig råd att åka iväg, och semester att göra det på. Tack. Jag har ett hem att lämna och vänner att besöka. Tack.

Förresten, såg du vart det där mörka molnet tog vägen?

Rik på riktigt

Under promenaden på skogsstigen i kvällssolen, med tremånadersbabyn i selen, femåringens varma hand i min och åttaåringen skuttande strax framför med vår fina lånehund i kopplet, känner jag att begreppet rik på riktigt (myntat av Fredrik Warberg och Jörgen Larsson, som ligger bakom Tidsverkstaden) är alldeles verkligt och sitter som en smäck. Tänk att jag bor så här vackert med skogen och sjön på nära håll. Tänk att jag har fått alla dessa barn som jag skäller på alldeles för ofta, i stället för att bara vara tacksam över att de lever, är friska, vackra och mina. Jag stämmer in i kören med Sara och Gaia - tänk att jag har dem! Och alla andra härliga människor omkring mig som inspirerar i samtal IRL eller via nätet - tänk att jag har dem!

Annat som ger mig känslan av att vara rik på riktigt är när huvudet är fullt av idéer om blogginlägg, framtida projekt (en sån dag är det idag!) eller när jag tänker på alla böcker och tidningar som ligger och väntar på att bli lästa på mitt nattduksbord eller på tvättkorgen i badrummet, alla avsnitt av Sommar och Tankar för dagen som jag har kvar att lyssna på. Förr blev jag stressad av allt jag "missade" och av alla högar som växte olästa/olyssnade. Idag tar jag det med ro och njuter av allt jag har kvar att fylla hjärna och tomma söndagar med.

Tankar för dagen och natten

I en kommentar till Saras Morgonstund, tipsar Thomas om ett avsnitt av programmet Tankar för dagen med Bob Hansson, ännu en av mina husgudar. Varje morgon bjuder P1 på klokskap och känsla i läckert miniformat (tre-fyra minuter) tidigt på morgonen, och jag inser hur längesen jag lyssnade, i bilen på väg till tåget till Kalmar. Desto gladare blir jag när jag upptäcker att alla program från maj 2007 och framåt finns i pod-version här. I Bobs bidrag (från 17/10-07) filosoferar han över kompistankar, dumtankar och om det smarta i att välja tacksamhet över det man har i stället för gnäll över det man saknar. Lyssna till och inspireras av Bob, Mark Levengood, Lennart Koskinen, Marcus Birro och många andra pigga morgontänkare!

Om Tankar för dagen är ett njutbart sätt att få igång hjärnan i arla morgonstund, så är för mig den måbra-bok som jag skriver mina kvällstankar i sedan några år tillbaka ett sätt att stänga av. Detta är ingen vanlig dagbok som skapar stresskänslor av rapporteringsskyldighet, utan har till uppgift att knyta ihop säcken runt dagen på ett positivt sätt. Ibland skriver jag kort om vad som hänt, men de viktiga, stående inslagen är för det första en lista på minst tre punkter där jag säger Tack! för något att glädjas åt (Bob, here we go again!). Varje dag tackar jag för min familj, och sedan fortsätter jag med solsken, årets första snödroppar eller en härlig pratlunch med en vän. Listan hjälper mig att ta vara på och känna förundran inför det som finns där runt omkring, och som är alltför lätt att ta för givet.

Den andra rubriken heter Hjälp! och här kan jag - om jag vill - notera något som jag känner mig bekymrad/olycklig/frustrerad/orolig över. Det kan vara att be om ork att ta hand om min mamma eller mer tålamod med mina barn. Mina tack och hjälp riktar sig mest till mig själv eller universum, snarare än till en religiös makt, men det viktiga är att de hjälper mig att se, minnas och sortera, och skapar ett lugn att ta med in i sömnen.

Sista rubriken i min bok är bara en liten blomma. Här antecknar jag vad jag just idag har gjort för mitt eget välbefinnande till kropp och själ - en promenad, ett träningspass, ett bad, ett blogginlägg... I övrigt fyller jag boken med läst eller hörd klokskap som jag vill minnas, affirmationer och visioner. Och min måbra-bok just nu har inte bara ett innehåll som gör gott utan också en framsida med ord som inspirerar: Live, love, laugh.