Att fylla 45

Att fylla år en lördag. Att få hemlagad hotellfrukost i present. Att räfsa löv och långkalsonghänga med familjen till lunch, liksom när goaste grannarna kommer med barnteckningar, fina stenar och choklad.
Att tala med brorsan om att vår mamma aldrig blev såhär gammal. Att hon var så ung. Att för första gången se det från hennes håll – hur det kan ha varit att behöva lämna så tidigt.
Att läsa alla hälsningar på Facebook. Att ha ett långt ostört samtal med Mannen, där vi knör en del, och finner varann just därför. Att äta cheesecake och fruktsallad till Ulf Dagebys toner. Att natta en dotter i sovsäck hos kaninerna.
Att skriva tack till er alla som är del av mina 45 hittills och 45 kommande.

Tack livet - för ännu ett år!

"Allt ser bra ut. Nu kan du studsa vidare. Du verkar ha massor av energi!" Det är min hudläkare som ger mig grönt kort för att återigen ge mig ut i livet med vetskapen att jag är frisk. Att alla små prickar på min hud fortfarande är alldeles ofarliga och att mina lymfkörtlar mår som småprinsar. Jag går raka vägen till sjukhusets cafeteria och firar med en kopp te och en kola - fast det är måndag! Jo, detta besked är värt att fira. Gång på gång. För den som vid ett enda tillfälle i livet fått det där fasanfulla budskapet finns det en liten klump i magen inför varje återbesök. För den som, till skillnad från Kristian Gidlund och många många andra, har klarat sig ifrån ett alldeles för tidigt slut. Ändå så lätt att glömma hur tacksam jag är.

Just nu ser jag små Rosa Band vart jag går. Tänker ibland att det har blivit lite för mycket kommersiellt jippo av det hela, att det säkert finns företag som skor sig på människors rädsla och medkänsla. Samtidigt ger kampanjen mig - liksom läkarbesöket idag - en viktig påminnelse om just det där. Att inte ta för givet. Att känna efter i duschen. Jag blir automatiskt kallad till hudläkare en gång varje år, eftersom det är så lätt att tiden bara rinner iväg - nu när döden inte flåsar mig i nacken längre. När kollade du dina prickar senast? Kram i höstregnet!

Höstens historier

Inom loppet av två timmar får jag höra historierna; Om mamman med en lyckad canceroperation bakom sig, men som nu kämpar varje ögonblick för att inte själv förgöras av cellgifterna. Om sonen, 35 år gammal, som faller ihop på öppen gata, slagen av stroken. Om pappan som äntligen tar sig iväg till läkaren och får värsta tänkbara besked.

Jag är inte drabbad, jag möter bara döttrarna och mödrarna. Blandningen av desperation och behärskning i deras blick. Min oändliga, fullständiga oförmåga att vara till hjälp. Och detta ska vara en del av livet!?

På vägen hem ser jag höstlöven, vackrare än någonsin just nu i sina sista ögonblick. Inte för att det hjälper. Ett. Jävla. Skit. Men jag kan se att det är vackert.

Döden ger liv... 2

Än en gång förundras jag, liksom i blogginlägget från förra sommaren, över hur närvaron av död kan ge livet ett extra skimmer. Då bloggade jag om katastrofen i Norge, min egen cancer, en dotters drunkningstillbud, en annans dramatiska förlossning och en tredjes tonårsdepression, och hur tanken på dödens närvaro får mig att glömma vardagsfuttigheter och ge viktigare perspektiv. 

I kväll tänker jag dels på alla i min omgivning som faktiskt har gått bort: min morfar och farfar innan jag föddes, min mormor och farmor när jag var barn, en mycket nära vän till familjen när jag var tonåring, min pappa för femton år sedan och nu senast min mamma i våras. Jag tänker också på alla de människor som dött i aids, fint skildrat i Jonas Gardells nya bok och TV-serie Torka aldrig tårar utan handskar. 

Men framförallt tänker jag på vad som kunde ha hänt - och inte hände - när min älskade igår förmiddag råkade ut för en bilolycka, där såväl han själv som bilisten han körde på klarade sig oskadda. Om han inte haft de där metrarna att bromsa in från de 120 km i timmen han körde i när bilkön plötsligt dök upp bakom en krök. Om bromsarna inte hade fungerat. Om han själv blivit påkörd bakifrån. 

Livet får vackrare konturer när man tänker på hur lätt man kan mista det.

Lyckan i att ha ett ekorrhjul att springa i

Jag får mig en tankeställare när jag lyssnar på Emma Hellberg, som är 25 år och kämpar mot sin livmodercancer och berättar om sin resa från beskedet och framåt i P1:s dokumentär Nio mil - en paus från cancern:

Folk snackar om ekorrhjulet, hur tråkigt det är att vara fast i det och jag bara känner att jag älskar ekorrhjulet. Jag vill springa där hur många varv som helst, liksom. Det är ju inga stora drömmar, det är ju bara drömmen om ett normalt liv, ett friskt liv. 

Det handlar om det där igen, att inte ta saker för givna. Jag behöver påminnas om det med jämna mellanrum, såhär snart tio år efter mitt eget tillfrisknande, att jag ska vara oändligt tacksam över mitt ekorrhjul. 

Sov gott lilla mamma

Så är vi där. Knappt tre år efter de första tecknen på att något var fel glömde min mammas hjärna till sist bort hur man gör när man lever. Idag är det två veckor sedan en infektion tog kål på den kropp som redan var så skör så skör av hennes demenssjukdom. Jag och äldsta dottern hälsade på henne dagen innan det hände, men när hon somnade in satt jag på tåget hem från Stockholm. Hon väntade inte in mig som pappa gjorde med min syster när han gick bort för femton år sedan. Först kändes det gräsligt att jag reste, men jag har kommit att acceptera att det är OK. Min fina syster var där och höll mamma i handen och alla barnen hann dit för att ta farväl av mormor.

Det är väldigt speciellt när en människa som varit dement går bort. På ett sätt har man ju redan förlorat henne för längesen. Den mamma jag kände har inte funnits på flera år. Det blir en långsam och utdragen sorgeprocess i stället för något som plötsligt överraskar. Samtidigt är det så definitivt nu. Och det känns märkligt att det nu på riktigt är jag och min syster (43 och 40 år gamla) som är familjens äldsta - även om vi i praktiken har varit det under lång tid.

En upplevelse från när pappa dog för femton år sedan återkommer: bilden av den cancersjuka pappan, den lilla fågelungen där i sängen, som sakta bleknar bort för varje dag, och in på min inre scen kliver i stället min friska, starka, snälla pappa. På samma sätt bleknar mammas sista år ganska fort när jag hamnar med en låda foton till det bildspel jag sätter ihop till minnesstunden efter begravningen. Fram träder inte bara mamman som fanns åren före sjukdomen, och som jag i ärlighetens namn upplevde som en blek kopia av sig själv sedan hennes livs stora kärlek försvunnit. Här kommer också en ung, vacker mamma som på vart och vartannat kort sitter och håller om någon av oss ungar. Bilderna från hennes älskade trädgård, där hon var drottning i grönsakslandet, och från fjällvandringarna - sällan har jag sett någon så lycklig på ett foto som hon där mitt i ljungen.

Vid minnesstunden glimtar ännu mer fram - i talet som hennes vänninna sedan sju decennier (!) håller: en mamma djupt engagerad i såväl freds- som miljöfrågor. Och så minns jag att min lilla mamma under en tid ställde upp som jourhavande medmänniska. Plötsligt har jag fått en annan bild än den jag haft under många års tid - när jag känt mig mer som mor till min mor än som dotter - och då plikt- och skuldkänslor tagit större plats i mitt hjärta än kärleken. Och tänk, då kan jag också hitta till min sorg och saknad, den som jag till en början nästan inte kunde känna. Så förlösande skönt!

Lägenheten är redan utrensad, städad och överlämnad till nästa boende (när man själv har varit en anhörig som väntat och längtat efter en vårdbostad vill man så klart göra allt för att nästa ska få komma till snabbt). Hemma hos oss är det däremot kaos. Hela huset är fyllt av möbler, lådor och kassar. Men jag, som avskyr när det är rörigt hemma, störs nu inte ett dugg. Jag tänker att jag får ta en kasse då och en låda då. Kaoset blir till ett enda stort fint minnesalbum, för överallt ser jag något som påminner om mamma: den gamla konstiga fyrkantiga stekpannan som hon stekte alla barndomens pannkakor i, hennes ringar som på slutet blev för stora för hennes smala fingrar, morfars Strindbergslampa, kartongerna med foton och brev, den gamla pigtittaren som jag speglat mig i så många gånger i mina föräldrars sovrum. Somligt ska skänkas, annat säljas - för de eventuella pengar vi får in planerar jag och min syster en egen helg då vi ska åka bort någonstans, prata och minnas tillsammans.

Begravningen är också avklarad, och den blev precis så som jag tror att mamma hade velat ha den. Med släkten och vännerna närvarande, med alla hennes älsklingspsalmer och hela släktens begravningsfavorit Bred dina vida vingar framförd av min fina Livstidsvän i kyrkan. Prästen hade ur min tvåtimmarssvada lyckats plocka fram just de bitar av mamma som kändes viktigast, som hennes kärlek till sina "länder" (kolonilotterna) och den under trettio år otroligt starka kärleken till pappa. Under minnesstunden rullade bildspelet, småflickorna sjöng om tussilago som en hyllning till sin vårblomsälskande mormor, och min syster och jag sjöng den sång som jag tillägnade min mamma där på tåget hem från Stockholm: Eva Dahlgrens Ängeln i rummet.

Sara beskrev så fint hur hon satt ett par bänkrader bakom vår familj i kyrkan och förundrades över att hela den där långa raden små och stora människor ju faktiskt var ett resultat av mamma Kersti. Tack lilla mamma för det! När jag frågar min tvååring var mormor är utbrister han tveklöst: "Himlen!" Vad skönt det känns att vi alla är överens om att mormor nu fått krypa upp i knät på morfar - där hon så ofta satt när de båda levde. Och när vi körde hem från minnesstunden, jag och flickorna, såg vi allihop hur tydligt som helst hur hon satt där på ett moln mitt i vårt synfält, vinkade och log.

Det vackraste jag läst

…på länge är bloggen om och av Micaela: På helig mark breder livet ut sina skadade vingar. Det är en sorgeblogg, en kärleksblogg, en livsblogg och en dödsblogg. Vill du känna dig mer levande än någonsin – läs då Micaelas berättelse om att dö. Den sista flamman från hennes livsbloss visar upp varje läsares liv i skoningslös blixtbelysning. Det blir fullständigt glasklart för var och en av oss vad som egentligen är viktigt, i just vårt, ditt, mitt liv. Här är ett ställe att börja läsa.

Det är en värdefull gåva vi får av Micaela, vi som aldrig ens kände henne. Men hon ger något ännu dyrbarare till sin älskade dotter och sina närmaste: Hon beskriver sin kärlek till dem och sin stora sorg över att behöva lämna dem. Jag tror att det kommer att hjälpa dem som blir kvar; inte nu när smärtan är helt överväldigande – då hjälper ingenting alls – men någon gång i framtiden, när livet obönhörligen tar fart igen.

Någon har sagt att det allra värsta i en separation inte är att man förlorar någons kärlek utan att man känner sig tvingad att försöka få stopp på sitt eget kärleksflöde. Det tror jag kan hända också när man försöker vara stark ”för varandras skull” i en livskris. För att klara det försöker man ibland strypa flödet i känslokanalerna. Visst krävs det många gånger att man biter ihop, för att orka upp om morgonen, för att få mat i magen och för att ta sig igenom ännu en dag. Men det finns inga vägar runt sorgen, den enda vägen går spik rätt igenom. När Micaela sätter ord på sorg, lycka och kärlek följer hon sin dotter och sina närmaste en bra bit på den vägen. Om något liknande skulle hända mig önskar jag mig styrkan och modet att göra som Micaela.

Mening med motgång

Många böcker jag har plöjt i jakten på mig själv har uppmanat till att lära av det jobbiga i livet, i stället för att bara sucka. Att till exempel se människor som jag har svårt för som läromästare och misslyckanden som ett sätt att utvecklas. Jag tänker på Dalai Lamas Lycka, Kay Pollacks Att växa genom möten och Robin Sharmas Munken som sålde sin Ferrari. Men först nu, när jag lyssnar på Drömliv av Kajsa Ingemarsson & Karin Nordlander, tror jag att jag är mogen att ta till mig den tanken.

Visst, jag har i efterhand kunnat konstatera att det riktigt svåra i mitt liv, som sjukdom (se här och här) och utanförskap (se här), har gett mig tillgång till fler nyanser i färglådan. Men så nu äntligen, börjar jag kunna se alla möjliga små och stora motgångar som något som stöttar mig - och så känns livet än mera meningsfullt och magiskt. Några exempel som jag uppmärksammat nyligen:

* Under en lång period har en av våra fyra katter (som för det mesta är utomhus) kutat uppför trappan, rusat in och revirmarkerat just i ett hörn av mitt meditationsrum (där det ligger en hög med kuddar). Jag har suckat och stönat och inte orkat göra något åt det (för det hjälper ju ändå inte), men när jag äntligen tog mig i kragen, tvättade alla kuddar och skrubbade golvet, återupptäckte jag hur fantastiskt mysigt där är, och vad jag har saknat att inte använda det för meditation och kreativitet på länge. Nu har jag återerövrat mitt älskade vackra rum och sitter där och skriver och mediterar varenda kväll, och katten har slutat kissa (vilket katter annars gärna fortsätter med trots ihärdig skrubbning med miljöovänliga rengöringsmedel). Tack Linus för att du hjälpte mig att hitta tillbaka till just vad jag behövde!

* När lillkillen (och därmed jag) kämpade som värst med sömnen och nattamningen i höstas hade jag svårt att se att något positivt skulle komma ur detta, annat än möjligen att det skulle bli oerhört skönt när det var över (fast när man är mittuppi eländet känns det ju som om det aldrig ska ta slut...). Idag känner jag att den tunga tiden - förutom att skapa lättnad när vi fick sova igen - också har hjälpt mig att inse att jag är färdig med det här med bebisar och barn, en känsla som jag ett tag trodde att jag aldrig skulle uppleva. Har alltid varit rädd för att det skulle bli ett stort trauma den dag min barnafödande period i livet (20 år...) hade tagit slut. Tack Adam, för att du hjälpte mig på traven!

* En stor del av semestern hade jag problem med sömnen. Vaknade ofta på nätterna och hade svårt att somna om. Kulmen kom en natt i augusti då jag nästan inte sov någonting alls. Urjobbigt, såklart, men den natten kom ett viktigt budskap till mig som jag nu håller på att bearbeta och ska återkomma till lite senare. Efter den natten sover jag som en stock igen! Tack sömnlösheten för att du hjälpte mig att hitta hem!

* När jag skulle klippa gräset för ett par veckor sedan tänkte jag lyssna på Johan Westers sommarprogram under tiden. Men mobiltäckningen var för kass och surmulet förvägrad min viktigaste trolla-med-tråket-strategi klampade jag runt med vår gamla skorv till gräsklippare de 2,5 timmar det tar att klippa vår jättetomt. Och i tystnaden bakom slamret föll ännu några pusselbitar på plats. Tack Johan och telefonen för att ni bråkade med mig! (När jag klippte i söndags funkade det däremot alldeles utmärkt och nu passade Johans budskap än bättre in i min livssituation än det skulle ha gjort två veckor tidigare.)

Tänk om jag kunde lära mig att tänka såhär redan när det jobbiga händer, inte bara i backspegeln! En som verkar ha lyckats komma dithän i livet är skådespelaren Maria Lundqist, vilket hon berättar om i Sommarpratarna på SvTPlay. Nyskild kan hon redan se det goda hon får ut av det svåra. Exempelvis att använda den upplevda svärtan för att hämta inspiration till egna föreställning Blottad - lektionen finns precis där, nuvarande och närvarande.

Döden ger liv...

...sjunger Fred Åkerström i Bellmans sagolikt vackra epistel no. 72, Glimmande nymf. Nu är visserligen den död som Bellman syftade på av ett helt annat slag än den som jag låg och tänkte på häromkvällen när jag inte kunde somna, men det finns paralleller i detta med liv och död. Ett onödigt sorgligt tema att dra upp mitt i sommarvärmen, tänker kanske du. Räcker det inte med allt som vältrar över oss så fort vi slår på nyheterna? Men precis som händelserna i Norge har visat på hur något fasansfullt kan få världen att sluta upp, hålla varandras händer och visa att kärleken är större än hatet, kan tankarna på döden hjälpa mig i min vardag. Döden ger mig helt enkelt mera liv.

När man lyckats skapa sig en tillvaro som stora delar av tiden är så bra som min, är det lätt att bli blasé, ta saker för givna och gnälla över småsaker: ett par nätter med dålig sömn, att diskmaskinen måste plockas ur och fyllas en tredje gång samma dag, att internetuppkopplingen i köket är för dålig för att jag ska kunna lyssna på Sommar-program med musik (i mina nerladdade versioner är musiken förkortad), att min uttrampade hälkudde hindrar mig från att gå barfota på mina älskade trägolv, att jag måste skriva färdigt senaste boken mitt i semestern, och att semestern snart är slut (efter nästan sju veckor...).

Där i gnällträsket hjälper det just mig att grotta ner mig i det som varit jobbigt på riktigt, att tänka tillbaka på hur nära den där Döden har kommit mig och mina nära flera gånger:

• Mig själv för nio år sedan, då cancern fick mig att inse bräckligheten i min för-givet-tagna familjelycka.
• Min sexåring för fem år sedan, då hennes rådige far räddade livet på henne med konstgjord andning sedan hon hamnat under ytan lite för länge precis i vattenbrynet nere vid vår sjö.
• Min nioåring, den där dagen strax före jul då hon äntligen bestämde sig för att komma till världen, men krystvärkarna inte tog, hjärtljuden började gå ner och förlossningssalen plötsligt fylldes av folk, inklusive den fantastiska barnmorskan som lade sig över min mage och pressade ut den motsträviga lilla ungen med all sin kraft.
• Min tjugoåring, som i långa perioder mådde så dåligt att jag varje dag var skräckslagen att hon inte skulle orka leva mer.

Liksom Gretchen Rubin i senaste LevaPS! (nr 7/8 2011) berättar om hur ett av hennes knep för att hitta sin egen lycka är att läsa om andras tragedier och därigenom påminna sig om hur bra hon har det, ger tankarna på döden mig tillfälle att glädjas åt varje dag av detta fina liv som jag ändå lever, med alla mina kärlekar omkring mig. Om du också behöver påminnas, lyssna på Monica Nyströms Sommarprogram nästa gång du suckar dig igenom en diskmaskinsutplockning, berättelsen om hur hon blev lämnad ensam med två små barn sedan hennes man dog i hennes armar på deras sjunde bröllopsdag, och hur hon har hittat tillbaka till sin lycka.

Tillbaka till de 360 graderna

Ett återkommande tema på vår blogg är att Sara och jag arbetar mot att vissa upp HELA våra komplexa människojag, alla 360 graderna i cirkeln. Att inte stoppa undan våra innersta tankar längst in i garderoben, utan våga dela med oss av dem till er där ute i cyberspace, vänner och kollegor, kända och okända. Vi utmanar hela tiden oss själva, tar djupa andetag, blundar och hoppar - och växer förhoppningsvis något lite för varje gång. Samtidigt riskerar vi att få oss en och annan känga av den som inte tycker eller tänker som vi. Eller som inte tycker att det vi skriver om lämpar sig för att släppas ut ur garderoben.

Häromsistens var det Sara som släppte in oss i sängkammaren och idag tänker jag låta ett annat litet garderobsspöke pysa ut. I mitt fall är det tankarna på vad som händer med oss efter döden och min sedan många år ganska så starka övertygelse om att vi lever vidare i någon form, att vi kanske faktiskt kommer tillbaka hit i ny skepnad och att det i min tankevärld inte är omöjligt att det går att komma i kontakt med dem som inte finns här hos oss längre. Min tro på det senare (och som rimmar illa med mitt yrkesjags krav på att allt måste bevisas) fick sig en rejäl duvning för tio år sedan, då jag tillsammans med en god vän besökte ett medium som flera personer jag kände hade haft goda erfarenheter av, men som misslyckades totalt med att identifiera vare sig några av mina anhöriga eller något av det som låg framför mig.

Så för en tid sedan gjorde en kvinna i min närhet ett besök hos en annan andlig vägledare - ett besök som gjorde ett mycket starkt intryck - och jag blev nyfiken och bestämde mig för att göra ett nytt försök. Kände att det passade in i mitt sökande efter att hitta just min mening med livet efter fyrtio, just det där som jag ältar så mycket på bloggen. Ville framförallt veta om jag är på rätt spår när jag tittar mig om efter en ny möjlig karriär efter den akademiska men kom också dit med en längtan att få till någon sorts kommunikation med min pappa.

Det här besöket var inte heller helt tillfredsställande (börjar fundera på om det är just jag som är svår att få tag i?), men framförallt två saker tar jag med mig ut i livet efter konsultationen. Jag ÄR på rätt väg - kort beskrivet: från kontroll till existens - och jag kan känna tilltro till livet eftersom jag kommer att få den hjälp jag behöver, när jag behöver den. Det andra jag tar med mig är att jag och min syster inte är ensamma i allt det som har med min mammas demensutveckling att göra - vår pappa finns där vid vår sida. När jag var hos mamma dagen efter kände jag det starkt, och för första gången på väldigt länge kunde jag uppleva ett stråk av kärlek - den som kommit bort i all förvirring och frustration.

Om den andevärld jag så gärna vill tro på verkligen existerar eller inte hoppas jag att det dröjer många år till innan jag får komma upp (eller ner?) och bekräfta, men även om alltihop bara finns i min hjärna och mitt hjärta så har jag fått den coachning och tröst jag så väl behövde.

Den där dikten igen...

Tänker vidare på dikten i förra inlägget. Den handlar om barnets rätt att vara självklart centrum i sin egen tillvaro, och bra nära kärnan i de omkringvarande vuxnas. För barnet är det de andra som försvinner, även om alla runtomkring tycker att det är barnet som gått vilse.

Såhär fantastisk är jag
Jag vill sitta i ditt knä

Såhär fantastisk är jag
Vad du skulle sakna mig
om du försvann

Dikten handlar också om något annat. Som jag skrev kom dikten till någonstans i sorgearbetet efter min mamma, som dog när jag var 19 år och min bror tre år yngre. Jag brukar tänka att hon var bättre på att leva än på att dö, min mamma. Och måste man välja är det förstås att föredra framför motsatsen. Hon var liksom så duktig och stark hela vägen till slutet. Kanske för att den vägen var så mycket kortare än vi alla trodde.

Efter lång tid förstod jag att mina svårigheter att sörja henne berodde mycket på att hon aldrig visade sig svag, eller ledsen för att hon skulle skiljas från mig, från oss. När jag kunde bli riktigt förbannad på henne för det kunde jag först komma igång och sörja, sedan förlåta. Hon gjorde ju så gott hon kunde. Hon var säkert rädd och ledsen för att förlora oss och för att vi skulle förlora henne, men hon trodde det var rätt att visa sig stark, eller vågade inte släppa kontrollen av rädsla för att aldrig hitta den igen.

Till slut blev jag trygg i den övertygelsen. Vad du skulle sakna mig om du försvann.

Jag letar bland mina dammiga böcker och hittar den jag letar efter och som stödjer mig i tesen att det är bättre att bryta ihop än att bita ihop, i de här allvarliga sammanhangen också. Gör dig inte stark med ursäkten att det är för någon annans skull! Läs hellre Marianne Fredrikssons beskrivning av sorgen efter Kain i Noreas saga.

Kvinnofestivalen 4: om tankekraft

En workshop jag deltog i under Kvinnofestivalen handlade om affirmationer och visualisering, helt enkelt om att föreställa sig sådant man vill uppnå - i ord eller bild. Vår kursledare Anne beskrev hur såväl kursgården hon nu driver som mannen hon driver den tillsammans med är resultat av hennes tankekraft (självklart i förening med hennes egna handlingar). Vi avslutade workshopen med att skriva och illustrera varsin affirmationstavla. Flum, flum, tänker du nog, men kom då ihåg att detta med tankens förmåga är en viktig komponent inom t.ex. idrottspsykologi. Själv har jag affirmerat och visualiserat under många år.

Det började med en bok jag fick av en god vän: Kreativ visualisering av Shakti Gawain (flumvarning!). Den boken, tillsammans med diskussioner med min vän som affirmerat ett bra tag, fick mig att också försöka. Med facit i hand kan jag idag konstatera att i stort sett allt som jag har affirmerat och visualiserat har uppnåtts: exempelvis är mitt drömhus på landet, min man och mina två yngsta barn (plus den lilla som är på väg) sådant som jag har beskrivit i mina affirmationer.

Visualisering handlar om att föreställa sig sina önskningar i bild, konkret, t.ex. i form av en teckning eller ett fotografi, eller bara som en tavla i huvudet. När jag för ett antal år sedan drabbades av cancer arbetade jag mycket med visualisering. Jag bad min äldsta dotter, som är duktig på att teckna, att hjälpa mig med två bilder. Den ena föreställde mina sjuka celler och hur de bekämpades och besegrades av mitt immunförsvar. Den andra föreställde mig själv, i en sommarklänning liggande i vår hängmatta med en rund mage - min högsta önskan var ju att bli så frisk att vi skulle våga skaffa fler barn. Jag tittade mycket på bilderna och föreställde mig dem inombords varje gång jag var ute och promenerade med vår hund - samtidigt som jag affirmerade om att bli frisk och stark igen. Hur mycket mina affirmationer och visualiseringar påverkade förloppet kan jag förstås inte uttala mig om, men ett och ett halvt år efter cancerbeskedet låg jag där i hängmattan, med min sommarklänning och en växande mage. Och jag är fortfarande frisk, fem år efter den sommaren.

Jag har också arbetat med en form av visualisering som jag inspirerades till efter att ha läst boken The Secret av Rhonda Byrne (extremt mycket flumvarning!). Här handlar det om att göra sig en tavla eller karta med foton eller teckningar på de olika saker man drömmer om. När jag letade bilder på internet och klippte och klistrade ihop min tavla för något år sedan var den första och viktigaste bilden (och också den som kändes mest ouppnåelig just då) ett fjärde barn. Nu är det på väg!

När man affirmerar sägs det vara viktigt att man föreställer sig att det man vill uppnå redan har inträffat; man ska alltså inte uttrycka sig i termer som "Jag hoppas att..", "Jag vill ..." eller "Jag önskar...". Just nu lyder mina affirmationer (som jag ständigt förändrar och utvecklar):

* Jag är frisk och stark och trygg!
* Jag duger precis som jag är!
* Jag har en arbetssituation där jag kan vara i balans och leva enligt mina ideal!
* Allt vi behöver kommer till oss!

Förändringsfokus ligger framförallt på hoppet om bättre självkänsla och en mer meningsfull och balanserad arbetstillvaro. I övrigt handlar det om att befästa och förstärka sådant som jag redan har. Och jag tror på att mitt arbete med tankar och bilder gör skillnad - så får du tro vad du vill.

Om min pappa

Precis som Sara förlorade sin mamma alldeles för tidigt, miste jag min pappa för ett antal år sedan, även det i förtid. Han var visserligen 74 år, men ändå alldeles för ung för att dö. Min starka, pigga pappa, ständigt på språng (gissa varifrån jag har fått min energi?), vissnade på ett år ihop till ett litet russin. Jag fanns där när han dog, min syster och mamma likaså och han fick dö i sin egen säng, i huset som han och mamma byggt 30 år tidigare. Strax innan han tog sitt sista andetag sjöng jag hans älsklingssång - I folkviseton - för honom, med tårarna trillande nerför mina kinder. Det blev en fin avslutning, begravningen med många många gäster och I folkviseton på nyckelharpa likaså, men visst har jag många gånger önskat honom tillbaka.

Ett tag efter pappas död kunde jag känna hans närvaro, på något sätt. Jag kunde prata med honom ute i hans garage, där han haft sin älskade lilla cykelfirma och en väldigt stor del av sitt liv under många år. Men garaget röjdes ur och huset såldes. Sedan flyttade vi till vårt älskade hus på landet - och upptäckte att min farmor och farfar bott här i byn i början av seklet, och att pappas fyra äldsta syskon är födda i det lilla torpet borta vid skogsbrynet. Ett mycket märkligt sammanträffande. Den första tiden i vårt nya hus kunde jag återigen prata med pappa - ute på altanen under stjärnorna. Med åren slutade våra samtal därute och han bleknade till ett minne.

Jag vet inte varför tankarna på pappa nu kommit tillbaka till mig med förnyad kraft efter 12 år. Kanske är det för att jag så starkt känner att han borde finnas här hos oss och uppleva mitt liv med alla dessa barn (inte minst nu när ännu ett är på väg) och vårt härliga hus som jag vet att han hade älskat och hjälpt oss med så mycket han bara kunnat (när han levde kunde min pappa inte hälsa på i min lägenhet utan att hitta någon trasig glödlampa att byta). Kanske det också har att göra med att mamma håller på att bli så gammal. Hon fyllde 80 år häromsistens och har blivit väldigt glömsk den sista tiden. Hur länge kommer hon att finnas kvar här hos oss? Kanske har det också lite att göra med att min yngsta dotter plötsligt börjat prata om morfar - som hon aldrig har träffat - och ibland gråter för att hon saknar honom. Vad jag sörjer att han aldrig fick träffa mina minstingar, samtidigt som jag är tacksam över att han fick sju år med äldsta dottern.

Häromdagen besökte min syster (som till skillnad från mig alltid varit en skeptiker) ett medium och kom därifrån ganska omtumlad. Hon fick många intressanta insikter för egen del, men en sak jag fastnade särskilt för var det som kvinnan hon besökte sa om pappa. Att han finns här hos oss, att han delat min systers tunga period och gladdes åt att den är på väg att närma sig sitt slut. Kanske kan vi återuppta våra samtal på altanen. Jag saknar dig så innerligt, pappa!

Till Berit

Jag tänker att jag vill tänka lite extra på dig idag, exakt 21 år sedan du dog. Minns gör jag ju, men du har ingen tydlig röst i mitt inre. Så jag använder min egen röst. Vad vill jag berätta för dig om den här dagen av mitt liv?

- Att jag känner mig så lik dig, idag och andra dagar. När jag inte hittar dig som en röst att samtala med är detta kanske lika gott, att du är i hela mig.

- Att jag ikväll ätit ute med min kära vän från dina och mina barndomstrakter, den "äldsta" jag har. I 30 år har vi nu känt varann. Hon är faktiskt den enda i min umgängeskrets som träffade dig mer än enstaka gånger.

- Att mina aningar stämde när jag gav mig iväg till stan, lämnandes åttaåringen ensam en halvtimme innan mannen hann hem. Hon vinkade av mig lite för glatt och hastigt. Hennes bus bestod i att genast sätta igång och baka en sockerkaka. Mannen ställdes inför om inte fullbordat så irreversibelt faktum. Så blev det efterrätt även denna enkla onsdag. Kanske var kakan till dig? Hon ringde iallafall upp mig på restaurangen där jag satt, omåttligt nöjd med sin bedrift, det vara bara det hon ville berätta. Och att hon lagt blåbär i kakan.

- Apropå barnen tror jag att vi lyckas späda ut det Stora Ansvaret som du bar, upphaussat av rollen som Storasyster. Visst, min egen dos blev i högsta laget och de här döttrarna har kanske fått en större släng av sleven än jag inser. Men om den tredje storasystern i rakt nedstigande led kan konstateras: tendensen till rävar bakom örat är så mycket större än benägenheten att lägga tunga ok på axlarna.

- Idag när jag kom hemfarandes på cykeln var jag sen förstås. Men jag gjorde som du lärt mig: sa "Har du haft en bra dag, gullunge?" istället för "Jag vet att jag är sen. Har du väntat länge?"

- Din man, min far, säger att era ungar har blivit vettigare än han har gjort sig förtjänt av.

- På hemvägen från stan såg jag ett vildäppelträd vars blommor lyste vita i skymningen som ett cumulusmoln på land. Jag har det gemensamt med vännen jag träffade idag: siluetten av träd blir allt viktigare i våra liv. Tyckte inte du också mycket om träd?

Att lära av livets bräcklighet

Jag läser ibland artiklar om hur livet ställs på sin spets för människor som på något sätt kommer nära sin egen eller nära anhörigas dödlighet. Det handlar om plötsliga insikter om livets bräcklighet och vad som egentligen betyder något. Sådant som annars tenderar att ta stor plats i våra liv - t.ex. karriär och prylar - ter sig nu ganska oviktigt, och alla små självklarheter i vardagen får plötsligt en helt annan glans.

Själv har jag också varit där. För drygt sex år sedan, strax före jul, fick jag beskedet att jag hade malignt melanom, på två ställen på kroppen. Cancern hade dessutom spritt sig till lymfsystemet och då är det allvarligt och kan gå fort. Tack vare att jag befann mig i rätt stad vid rätt tillfälle lever jag idag. Jag fick en behandling som i alla fall just då bara användes på några få sjukhus i landet. I min stad var det dessutom bara min läkare som använde den - och han finns inte kvar där längre.

Det blev väldigt uppenbart för mig hur snabbt livet kan förändras, att jag kanske inte skulle få finnas där och se mina barn växa upp. Att min äldsta dotter kanske skulle få gå igenom sina tonår utan sin mamma och att min ettåring inte skulle ha några minnen av mig alls. Den här känslan fanns kvar en ganska lång tid efter det att jag förstått att jag nog trots allt skulle överleva.

Men så går åren och de kloka insikterna bleknar. Snart är man tillbaka i sitt ekorrhjul, där jobbet och prylarna har återerövrat sitt självklara abonnemang på uppmärksamheten och där man lätt missar de små självklara glimtarna av vardagsglädje, fartblind som man är. Jag behöver med jämna mellanrum påminnas om hur det var under den där tiden i dödens närhet - hur jag omvärderade livet. Och jag påminns av Mia Skäringer (från Mia och Klara) i Mama (3/09): "Jag har det så jävla bra! Jag behövde kanske bara en reminder". Likaså av Christine Hellqvists ord i en artikel i PS (2/09): "Det blir så tydligt att vi får välja vad vi vill ägna oss åt den korta tid som vi är här på jorden".

Gör ett litet tankeexperiment: Om du visste att du bara hade ett år kvar att leva, hur skulle du då leva ditt liv? Skulle du jobba 50 timmar i veckan, skulle du se till att hålla dammfritt hemma eller skulle du försöka ta för dig av livet så mycket det bara gick?