Kvinnofestivalen 4: om tankekraft

En workshop jag deltog i under Kvinnofestivalen handlade om affirmationer och visualisering, helt enkelt om att föreställa sig sådant man vill uppnå - i ord eller bild. Vår kursledare Anne beskrev hur såväl kursgården hon nu driver som mannen hon driver den tillsammans med är resultat av hennes tankekraft (självklart i förening med hennes egna handlingar). Vi avslutade workshopen med att skriva och illustrera varsin affirmationstavla. Flum, flum, tänker du nog, men kom då ihåg att detta med tankens förmåga är en viktig komponent inom t.ex. idrottspsykologi. Själv har jag affirmerat och visualiserat under många år.

Det började med en bok jag fick av en god vän: Kreativ visualisering av Shakti Gawain (flumvarning!). Den boken, tillsammans med diskussioner med min vän som affirmerat ett bra tag, fick mig att också försöka. Med facit i hand kan jag idag konstatera att i stort sett allt som jag har affirmerat och visualiserat har uppnåtts: exempelvis är mitt drömhus på landet, min man och mina två yngsta barn (plus den lilla som är på väg) sådant som jag har beskrivit i mina affirmationer.

Visualisering handlar om att föreställa sig sina önskningar i bild, konkret, t.ex. i form av en teckning eller ett fotografi, eller bara som en tavla i huvudet. När jag för ett antal år sedan drabbades av cancer arbetade jag mycket med visualisering. Jag bad min äldsta dotter, som är duktig på att teckna, att hjälpa mig med två bilder. Den ena föreställde mina sjuka celler och hur de bekämpades och besegrades av mitt immunförsvar. Den andra föreställde mig själv, i en sommarklänning liggande i vår hängmatta med en rund mage - min högsta önskan var ju att bli så frisk att vi skulle våga skaffa fler barn. Jag tittade mycket på bilderna och föreställde mig dem inombords varje gång jag var ute och promenerade med vår hund - samtidigt som jag affirmerade om att bli frisk och stark igen. Hur mycket mina affirmationer och visualiseringar påverkade förloppet kan jag förstås inte uttala mig om, men ett och ett halvt år efter cancerbeskedet låg jag där i hängmattan, med min sommarklänning och en växande mage. Och jag är fortfarande frisk, fem år efter den sommaren.

Jag har också arbetat med en form av visualisering som jag inspirerades till efter att ha läst boken The Secret av Rhonda Byrne (extremt mycket flumvarning!). Här handlar det om att göra sig en tavla eller karta med foton eller teckningar på de olika saker man drömmer om. När jag letade bilder på internet och klippte och klistrade ihop min tavla för något år sedan var den första och viktigaste bilden (och också den som kändes mest ouppnåelig just då) ett fjärde barn. Nu är det på väg!

När man affirmerar sägs det vara viktigt att man föreställer sig att det man vill uppnå redan har inträffat; man ska alltså inte uttrycka sig i termer som "Jag hoppas att..", "Jag vill ..." eller "Jag önskar...". Just nu lyder mina affirmationer (som jag ständigt förändrar och utvecklar):

* Jag är frisk och stark och trygg!
* Jag duger precis som jag är!
* Jag har en arbetssituation där jag kan vara i balans och leva enligt mina ideal!
* Allt vi behöver kommer till oss!

Förändringsfokus ligger framförallt på hoppet om bättre självkänsla och en mer meningsfull och balanserad arbetstillvaro. I övrigt handlar det om att befästa och förstärka sådant som jag redan har. Och jag tror på att mitt arbete med tankar och bilder gör skillnad - så får du tro vad du vill.

Ett magiskt dunkande

Idag har vi för första gången fått höra hjärtljuden från det lilla livet som växer i min mage. Tänk att det känns lika magiskt fantastiskt som första gången för nästan tjugo år sedan. Kanske borde man vara lite mer blasé när man är gravid för fjärde gången, men jag känner i stället att jag måste njuta av detta extra intensivt - eftersom det definitivt är mitt sista barn.

Vad märkligt detta att det finns en liten person som ingen av oss känner ännu, men som - när hon eller han kommer - genast blir oerhört självklar. Det har förundrat mig varje gång: hur en ny individ så snabbt blir en del av familjen, och att det därefter inte går att föreställa sig hur livet var innan hon kom och tog sin plats.

Några ord till min kära dotter, ifall hon läste min blogg

Dagens blogginläggstitel anspelar på Anna Maria Lenngrens dikt, skriven för mer än 200 år sedan, vilken inleds med versen "Min kära Betti, du blir stor: Du från din docka hunnit växa... Utaf din hulda, fromma mor, Tag för din framtid denna lexa". Jag tänker dock avhålla mig från att bjuda på 33 verser levnadsråd inför framtiden som fru Lenngren.

I senaste numret av Mama (8/09) grips jag av Jessica Gedins kärleksförklaring till sin dotter Isa, 5 år: "Än så länge har du mössa när jag säger att det är kallt och du trär din varma lilla hand i min när vi ska gå över gatan [...] Men redan nu har det börjat, längtan, kärleken, livet, det där obegripligt orättvisa och hjärtskärande [...] Du kommer att snatta läppglans på Åhléns och du kommer skolka från pianolektionerna [...]"

Anna-Maria Lenngren skrev till en dotter som inte fanns och Jessica Gedin ser också in i kristallkulan, medan jag redan är där med en nästan-vuxen dotter - samtidigt som jag är i deras världar också, med flickor på fyra och sju plus en liten som ännu inte är född (och som enligt en enig omvärlds gissningar blir ännu en dotter).

Älskade S! Allt började med ett foto i din pappas plånbok och plötsligt var du en fullkomligt självklar del av mitt liv. Idag är du snart nitton och har din egen älskade. Nu är det han som skrattar med dig, får dina förtroenden och tröstar dig när livet gör ont. Du har veckobudgetar och tvättider att hålla reda på och jag har inga smutsiga strumpor och odiskade tallrikar att gnälla över längre. När jag frågar om du vill komma hem och hälsa på blir svaret "kanske, nästa vecka...". När jag ringer är du disträ och obekväm - det är visst alltid fel tidpunkt - men när du ringer själv kan du bubbla av lycka över en nyskriven låt eller en vänlig kommentar från en arbetskamrat på sommarjobbet. Jag inser att det är dags för mig att släppa taget och låta dig komma till mig när du vill och behöver.

Jag saknar dig oändligt, men jag säger som Jessica Gedin: "Det enda jag vill är att du blir lycklig. Och att du aktar dig för eld och djupa vatten. Och att du aldrig aldrig springer bort från mig i den mörka natten. Jag älskar dig mest i hela världen."

Andra små meningar

Omkring mig ser jag andras exempel på mening och riktning i livet:

• I TV-bilagan; stylisten Rachel Zoe som vi i sex avsnitt kan följa i hennes jakt på klänningar, skor och accessoarer.
• På hotellbalkongen i Bornholms eftermiddagssol; den läderskrynklige mannen, en väbehållen 70-åring, som utan att rädas mjölksyran solar underarmarnas insidor i en ansträngd "låt-barnen-komma-till-mig"-pose.
• På Ystad djurpark; den femårige pojken med svarta converse-kopior med dödskallar på som med eftertryck svarar sin ivrigt ropande kompis: "Jaa, jag kommer. Jag håller på å gör en rosett!"

Det gläder mig att se andra som, åtminstone för ögonblicket, verkar veta exakt vad som ger dem mest mening. Och det gläder mig att kunna sortera bort vissa alternativ som inte aktuella för mig. Alltid en början.

Mera mening

Maria skriver om en arbetssituation med mer mening. På mitt nuvarande jobb verkar det vara en halvårsvis återkommande händelse att jag sätter mig på hasorna och undrar vad som är meningen med föreningen - och framför allt med min roll i den. Jag tar fram ett A3-papper och gör just såna ulliga moln som Maria beskriver, eller åtminstone ett som förses med mindmap-spröt i olika riktningar.

Den tjänst jag har nyinrättades när jag tillträdde. Ingen har kunnat tala om för mig exakt vad den ska innehålla, och det ser jag nästan alltid som en förmån. Jag kan helt enkelt göra mycket som jag vill, men det gäller att tänka till, fokusera och sedan våga. Att jag röjer av skrivbordet och tar fram det stora pappersarket flera gånger om året blir kanske ett vaccin mot den stora Återvändsgränden, när man inser att man tuffat på för länge åt fel håll för att kunna justera kompasskursen, man måste iland, ta reda på var man är och börja om från början.

Jobbmässigt är alltså kursavvikelserna under kontroll och drivkraften framåt kvar - jag färdas på rätt vatten. På det personliga planet är det lite mer... stiltje. Inget drastiskt har ändrats, jag vill inte bryta upp eller byta familjemedlemmar, jag har bara lite svårt att frilägga kompassen och veta vart jag ska nu. Min inre kompass är snarare ett solur och med jämna mellanrum skuggas det, när det växer det sly i min själ.

Redan nu, med barn på 10 och 8 år, känner jag det som många upplever när barnen flyttar hemifrån: jaha, vad ska jag nu hitta på? Där hittar jag några av de största likheterna mellan oss båda livstidsbloggare: vi vill fylla våra liv och vara uppfyllda av livet, och vi finner så mycket mening i att vara föräldrar! En stor skillnad i vårt praktiska leverne är att småbarnsåren - dom där som verkligen får en att veta att man lever - sannolikt är över för min del medan Maria fridfullt inväntar nästa virvelvinds ankomst.

För mig betyder det att mentalt och tismässigt utrymme öppnar sig som små gläntor i den hemtama vardagsskogen. Så vad göra av dem? Greja med huset är fortfarande en syssla i nöd och lust, bokcirkel och blogg guldkantar veckorna, mannen blir bara klokare och snyggare och de gängliga barnbenen går fortfarande att veckla ihop för en mysstund i famnen.

Men något saknas, bland livsingredienserna eller i mitt sätt att avnjuta dem. Jag söker mer mening. Dags att röja köksbordet istället för skrivbordet en gång, plocka fram A3-pappret och rita molnen jag vill färdas bland på min privata Poppins-färd.

Acceptera eller förändra?

Jag har just tittat på Henrik Schyfferts enmansföreställning "The 90s - ett försvarstal". Schyffert konstaterar att detta att bli vuxen innebär att medvetet göra val och sedan ta konsekvenserna. Mycket i livet handlar om att göra valet att acceptera eller försöka förändra. Jag tycker att balansen mellan dessa båda motpoler beskrivs så bra i inledningen till den välkända bönen om sinnesro:

Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden

Jag har bloggat om acceptans som en viktig komponent i träningen att vara mer medvetet närvarande tidigare. Det blir exempelvis alltmer tydligt för mig hur viktigt det är att inte hänga upp mig, gräva ner mig, slå huvudet i väggen och gräma mig över sådant som jag faktiskt inte kan göra något åt. I helgen blev detta aktualiserat för mig då jag lyckades åstadkomma en ganska ordentlig buckla på bilen och genast såg för mig hur semesterkassan reducerades till några skramliga mynt på botten av en plåtburk. Men här är ju ett typexempel på något som jag inte kan göra något åt (och som dessutom, med Karlsson på takets ord är "en världslig sak"). Ingenting blir bättre av att jag grottar ner mig över detta, alltså.

Samtidigt har det också blivit väldigt uppenbart att jag har ansvar för att förändra mitt liv i den riktning som jag tror på. Just nu handlar mitt förändringsarbete huvudsakligen om att hitta en ny arbetssituation. Exakt hur den ska se ut vet jag inte, men idéspinneriet har börjat gå på högvarv och sakta börjar något ta form. I mitt embryo till vision har jag ritat upp ett paraply som välver sig över en rad små ulliga moln. I molnen återfinns ord som "skrivande" och "lärande", alltså sådant jag redan ägnar mig åt, men även "personlig utveckling", "avslappning", "mat" och "ekologiskt tänk". I min vision seglar jag med paraplyet ungefär som Mary Poppins och landar några år framåt i en arbetssituation med mer balans och mer mening - ett liv där jag kan både arbeta och leva mer i enlighet med mina ideal.

Semester 2009, del 2: Semestergöra

Själva sjösättningen i semesterhavet gick bra. Jag gled ner som en lagom strömlinjeformad båt från min jobbtrailer och landade utan tumult. Under sista arbetsveckan hade jag lyckats varva ner, dels för att jag kände hyfsad koll på jobbet, dels för att familjen var bortrest så hemmalivet var otroligt stillsamt.

Efter de första dagarnas premiärtur har det dock gnisslat lite i det mentala maskineriet. Dels handlar det väl om att byta livsform, tydligen inte helt självklart även om det borde vara lättare i riktning från jobb till semester än tvärtom. Jag älskar visserligen mitt jobb men har aldrig längtat till jobbet när jag har semester, något jag hört en och annan person göra.

Jag hamnar i "gör-jag-rätt-sak-nu?-fällan", som jag skrivit om tidigare, just ur semesterperspektiv. Det händer ju på jobbet med ibland, men faktiskt alltmer sällan. Det där att jag sitter med en uppgift och tänker på andra som också behöver göras, istället för att fokusera på den jag håller på med först, och ta resten sen. Dags att importera ännu en strategi från jobbet till privatlivet!?

Kanske också dags att ta en brottningsrond med mitt ganska nypåhittade tidsmotto "Det jag inte gör är inte viktigt." Som också kan omformuleras som "Det jag gör är viktigt." Eller "Det jag gör är det jag ska göra." Gemensamt för dem är att de kan användas som stöddiga påståenden eller vändas till ödmjuka kontrollfrågor. Utgångspunkten är att min spontana prioritering är den rätta. Om jag inte städar mina förråd (som jag ju har nån slags hang-up kring) beror det på att det är viktigare för mig att bygga glasrum eller blogga. Samtidigt vet jag ju att vissa saker är lättare att prioritera än andra och att jag ibland behöver gå emot delar av mig själv för att livsmixen ska bli bra. Det kan vara vanan, lättjan, rädslan, pliktkänslan eller min egen utifrån-bedömning av mig själv.

Som nu, när jag bloggar i morgonrock fast jag kanske borde... Men jag har väl tänkt mig att jag ska blogga lite under semestern, eller? Jo, det är ju sant. Och nu gör jag det, är inte det bra då? Alltså gör jag det jag ska göra. Smöret står i kylen, tvätten hinner torka till resan i morgon även om den inte hamnar i maskin än på någon timme. Barnen håller på med sitt, mannen snickrar på vårt glasrum, so what's the problem?

Jag skrev en gång i versform till en kollega:
Pernillas fiende och vän är demonen Göra Rätt
Tämj honom med OC-spray – finn sen DITT rätta sätt!

Det där gäller ju så mycket mig också. Och för oss båda gäller att motmedlet måste vara mycket mer konstruktivt och långtidsverkande än det jag föreslår i versen.

Kvinnofestivalen 3 - att se varandra i ögonen

Hur ofta ser du någon du känner - eller någon du inte känner - i ögonen riktigt djupt och länge? Under Kvinnofestivalen i Mundekulla gjorde vi flera övningar där vi tränade på att hålla kvar någons blick en längre stund. Under en cirkeldans med en enkel sång som vi snabbt lärde oss, mötte vi kvinna efter kvinna, sjöng om hennes skönhet och tittade henne samtidigt djupt in i ögonen under sången.

Ovant och kanske lite genant kändes det i början - med alla dessa okända kvinnor - men efter en stund på ett helt annat sätt: varmt, innerligt, kärleksfullt. Det blev stunder av intensivt medveten närvaro, och det jag tar med mig från övningarna är känslan av att verkligen vara nära en annan människa, att finnas där helt och hållet för hennes skull. Det är så lätt att vara någon annanstans i tanken, att bara lyssna med ett halvt öra, att samtidigt pyssla med något annat. Särskilt viktigt känns det att försöka vara mer närvarande tillsammans med min familj och närmaste vänner, men även med mer flyktigt bekanta och helt okända personer jag möter tror jag att uppmärksamhet och närvaro kan bygga viktiga broar, och få medmänniskor att känna sig betydelsefulla. Alla behöver vi bli sedda och lyssnade till!

Kvinnofestivalen 2 - ett meddelande om ändrad riktning

Under förra helgens Kvinnofestival kom många tankar och insikter fram i mötet med mig själv och andra kloka kvinnor. Den troligtvis viktigaste för mig handlar om det där som ligger och gnager i mig som en liten liten sten mot kläderna i tvättmaskinen: jag behöver förändra min arbetssituation. Medan andra kvinnor pratade om andra förändringar i livet kände jag att jag är där jag vill vara i så gott som alla andra sammanhang. Mycket har redan gjorts även på jobbfronten; jag har idag ett helt annat förhållningssätt till mitt arbete än tidigare. Ändå är det något som inte stämmer: "Här står livet i farstun så nära inpå, men det är nåt som gnager ändå. Det kallas tvivel, det där som stör, det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör", sjunger Winnerbäck och jag känner att han sjunger mig rakt in i hjärtat.

I vintras gick jag hos en jobbcoach för att komma fram till om jag skulle stanna kvar i den akademiska världen, om jag skulle lämna den helt eller om jag skulle försöka kombinera jobbet där med något annat. Vi kom fram till att det tredje alternativet nog passade mig bäst i nuläget. Det finns mycket i mitt arbete som jag gillar: friheten, skrivandet, att kunna göra skillnad och få människor att växa. Samtidigt finns det så mycket som jag ogillar och som jag varit inne på förut: framförallt prestationspressen, konkurrensen och somliga kollegors snäva perspektiv.

I Mundekulla blev det tydligt för mig att jag vill verka i sammanhang som det jag mötte under festivalen, bland öppna, vänliga människor som både delar med sig och tar till sig utan hämningar och utan konkurrenstänkande. Många små frön har börjat gro, och jag har kommit fram till att min föräldraledighet nästa år ska få bli en tid för eftertanke kring vad det är jag egentligen vill göra. Känner att jag kan vila lugnt i den planen, jobba enligt min good-enough-princip i höst och se tiden an.

Märkesel och begagnade kläder

Någon försöker bjuda mig på godis på stan. För en gångs skull är jag inte ens sugen, men den unge säljarkillen tror förstås att jag väljer bort påsen för att han med sina säljargument för billig el är vidhäftad påsens ena hörn.

Och som vanligt kommer jag på efteråt vad jag borde sagt, om jag nu hade velat ha godiset och därmed fått några minuter med honom på köpet:
- Tycker du att jag ser ut som någon som måste vända på slantarna för att betala min el? Varför ska jag köpa billig el när jag har råd att köpa miljömärkt? Varför står ingen på stan och förklarar med ungdomlig överlägsenhet hur dumt det är att betala mer än nödvändigt för ... kläderna vi har på oss, till exempel? Ja, varför ska man köpa billig el och dyra kläder? Varför frågar man om payoff-tid på solfångare men inte på bilar?

I påsen har jag en randig tröja från Emmaus för 22,50. Jag har lärt mig bortse från garderobslukten och går dit när suget finns men behovet saknas. Nån secondhand-el finns det väl inte. Än.

Att arbeta!?

Inför Arrangemanget i höst och semestern på fredag ska jag bara dubbelkolla en av hotellbokningarna, 50 rum för dem som behöver bo mest centralt. Borta!!! Den mycket trevlige unge man jag talade med för snart ett år sen måste ha varit en väldigt tom tunna. Så tom att hans skrammel fick mig att känna att en skriftlig bekräftelse var helt överflödig. Nu säger jag: ”Reservera och mejla över vad ni har i rumsväg. Sen kan ni ju leta efter den där trevlige som borde hängas upp i en stolpe.” Får man säga så som offentlig tjänsteman?

Efter lunch börjar jakten. Vilket hotell kan ha rum lediga? Inget. Vilka kan ha bokningar med luft i? Jag ringer Ann som hänvisar till Louise, vidare till Marie, Maria och till slut Martina. Martina är rätt person! Och hon har just släppt en bokning. Jag fångar den på volley och är under alla samtalen ett under av trevlighet, om vi bortser från samtalet om stolpen.

Aah, tillfredsställelse uppstår. Få nu inga konstiga idéer kära ödet men *viskar* det känns nästan bättre nu än om den första bokningen funnits där som den skulle *slutviskat*.

För min svärfar var det ett gott dagsverke att bära 60-kilossäckar hos mjölnaren. Jag får mina adrenalinkickar av en halvtimmes intensivt telefonerande, antecknande av telefonnummer och slutligen - den skriftliga bokningsbekräftelsen.

Vad jag vill lära mig av Michael Jackson

I helgen hamnade jag framför ett hastigt insatt program om Michael Jackson, pop-profeten, dansguden och artist-narcissisten. I slutet av programmet visas ett framträdande, just när han blir STOR, på en Motown-gala där precis alla av vikt befinner sig. Han framför Billy Jean. Redan innan moonwalk-stegen kommer dansar denna kräsna publik i bänkraderna med fåniga leenden som säger ”Vi upplever ett halleluja moment här, och vi fattar det medan det pågår!” När sedan de tidigare okända, nu så stereotypa stegen kommer vet jublet inga gränser.

Poängen är att Michael Jackson inte har förberett sig innan, inte repeterat på scenen. Jag väljer att tro speakerrösten på hans ord när det gäller det och när det gäller påståendet om hans stora scennärvaro. DET vill jag lära mig av Michael Jackson.

När man betraktas av hundratusentals människor på en gång har man inte råd att tänka på det, för då tappar man alldeles fotfästet. Man måste vara där, i hallelujah-ögonblicket, inuti alltså, och det är ju det man vill.

I några situationer har jag – som man brukar säga – stor utvecklingspotential när det gäller närvaron. Jag är till exempel en tråkig och disträ telefonpratare, inte minst med mina närmaste. Det finns situationer jag blivit bättre på, som individuella samtal på jobbet, där jag söker mig närmare och närmare mig själv och den jag möter.

Det finns situationer där jag är en mästare på ögonblick; ibland med barnen, i dansvirvlarna eller på cykelturerna till och från jobbet. Min struktur-gen kan vara en tillgång, som på födelsedagsfesterna där jag upplevde för fullt i tryggheten att allt som skulle göras fanns uppskrivet och utportionerat i mina listor. Ibland missar jag istället ögonblicken för all struktur jag bygger upp. Här finns något att sträva vidare efter, och förebilder att lära av.

Michael Jackson, å sin sida, skulle kanske kunnat lära lite av Bob Hansson, eller hämta tröst i hans svar till Anna (i slutet av programmet).