Inför Arrangemanget i höst och semestern på fredag ska jag bara dubbelkolla en av hotellbokningarna, 50 rum för dem som behöver bo mest centralt. Borta!!! Den mycket trevlige unge man jag talade med för snart ett år sen måste ha varit en väldigt tom tunna. Så tom att hans skrammel fick mig att känna att en skriftlig bekräftelse var helt överflödig. Nu säger jag: ”Reservera och mejla över vad ni har i rumsväg. Sen kan ni ju leta efter den där trevlige som borde hängas upp i en stolpe.” Får man säga så som offentlig tjänsteman?
Efter lunch börjar jakten. Vilket hotell kan ha rum lediga? Inget. Vilka kan ha bokningar med luft i? Jag ringer Ann som hänvisar till Louise, vidare till Marie, Maria och till slut Martina. Martina är rätt person! Och hon har just släppt en bokning. Jag fångar den på volley och är under alla samtalen ett under av trevlighet, om vi bortser från samtalet om stolpen.
Aah, tillfredsställelse uppstår. Få nu inga konstiga idéer kära ödet men *viskar* det känns nästan bättre nu än om den första bokningen funnits där som den skulle *slutviskat*.
För min svärfar var det ett gott dagsverke att bära 60-kilossäckar hos mjölnaren. Jag får mina adrenalinkickar av en halvtimmes intensivt telefonerande, antecknande av telefonnummer och slutligen - den skriftliga bokningsbekräftelsen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar