Hur förebygga det som inte får finnas?

Patrik Sjöberg har gjort något starkt och viktigt. Att som framgångsrik man berätta att man har utsatts för sexuella övergrepp får (tyvärr) ett större genomslag än om någon annan gör det. Som Bosse Löthén skriver i Aftonbladet kan det ändra bilden av ”övergreppsoffret” radikalt. Man kan vara en förebild även om man har genomlevt övergrepp, och man kan våga berätta. När Patrik Sjöberg beskriver hur han tog på sig skulden för det han utsattes för kanske skulden lättar från andras axlar. Bäva månde mången förövare dessa dagar. Vem träder fram härnäst? Idrottskändisar, politiker eller artister på den svenska mediascenen? Eller Ida, 11 år, inför mamma och pappa?

Ja, så var det ju det här med förövarna. Visst, varje förövare som upptäcks, lagförs och döms är en seger, men samtidigt en stor, stor förlust. En stor skada är ju redan skedd. Varför har vi inte kunnat stoppa processen tidigare? Innan övergreppen begås?

Jag är säker på att det finns de psykopatiska, verklighetsförvrängda pedofilerna – de som har övertygat sig själva om att just det som hela samhället säger är fel och skadligt i själva verket är rätt – deras rätt – och kanske till och med något som offren egentligen njuter av. Dem kan vi lämna därhän i den fortsatta diskussionen.

Jag är lika säker på att det finns pappor, mammor, släktingar och tränare som delar samhällets syn på övergrepp mot barn – men som ändå begår dem. Den vuxne har ett sug och ett behov som han eller hon vet är destruktivt för alla inblandade, men som ändå släpps fram för att tillfredsställas, trots att det går helt på tvärs mot barnets alla rättigheter och behov. Allt detta vet förövaren, åtminstone med en del av sitt medvetande.

Föräldrarna som bryter löftet om en vit jul och super sig redlösa ännu en gång gör något liknande: offrar barnets rätt och trygghet för sitt eget destruktiva men svårbemästrade behov. Jag likställer inte pedofili med alkoholism, men jag tror det finns likartade mekanismer hos en del av utövarna: vissa av dem vill faktiskt inte göra det de gör.

En skillnad är dock slående: Alkoholisten kan när som helst googla på ”alkoholism behandling” och hitta åtminstone någon ingång. Men vart vänder sig den som begår eller är rädd för att begå ett övergrepp mot barn? Jag prövar googlingsmetoden och hittar faktiskt några poster om behandling av unga förövare, vilket ju är utmärkt, men ingen av dem tycks vända sig till den potentiella förövaren själv. Och så hittar jag en artikel ur vårdförbundets tidning Vårdfokus: Fler förövare måste behandlas för att minska antalet sexövergrepp. Och hur når vi dit, undrar jag?

Färdigtramsat, för den här gången

Aha, nu kom jag allt på mig. Jag som trodde jag hade slutat dubbelbestraffa mig – damned if you do, damned if you don’t, ni vet. Och så hittar jag mig själv i den mest klassiska fällan av alla, särskilt för oss kvinnor: balansen mellan hem och jobb.

Jag vrider och vänder en del på min jobbsituation just nu, känner mig lite splittrad. Och när tankarna inte är helt fokuserade kommer lätt det dåliga samvetet: gör jag verkligen mitt bästa, är jag i själva verket en bluff, varför tar jag inte ett tydligare tag om det ena eller det andra?

Så gör jag just det: Jobbar några långa intensiva dagar med precis rätt saker – och då börjar samvetet gnälla över att jag sitter kvar på jobbet klockan sex. Jag som har ett hem med fina barn, skitiga golv och inte minst en blogg att sköta. Hur har jag nu tänkt?

Så där har jag nog hållit på ett tag och spillt energi i glappet mellan kontorsstol och köksstol, i stället för att mentalt sätta mig ordentligt till rätta på någon av dem. Trams! tänker jag när jag kommer på mig. Cyklar sen hem och känner mig så nöjd så nöjd. Äntligen har det där glappet, som är min cykeltur, blivit en konstruktiv parentes igen. Som det ska vara.

Jag samlar på njutning

Nä, nu är jag less på att gå runt och skava. Jag gör det då och då, mittemellan långa perioder av flow, och jag har så svårt att sätta fingret på vad det är som skaver. Men som den (ungefär tillräckligt bra) egenterapist jag är så börjar jag förstås återigen se mig om efter mina vandringsstavar och klätterrep. Igår kväll lade jag fram teorin om att det handlar om självkänslan som (än en gång) behöver boostas - och att detta kanske i någon mån skulle låta sig göras genom lite mer tilltro till mina medmänniskors tankar om mig. Kanske är det självkänslan. Kanske är det något annat. Ikväll gräver jag fram ett annat litet rep. Jag samlar på njutningsbilder.

Här ett par störtsköna sådana helt ohämmat knyckta från några Facebookvänners statusrader:

-- Ett glas rosé och en god bok på altanen - för att fira att även mamman har påsklov nu.

-- Hade tänkt jobba i trädgården i dag men beslöt mig raskt för att njuta av den i stället!!!

-- Håller helg, detta firas med ett sent tunnbad tillsammans med fågelkören.

-- Har klarat alla proven, fått finpresent av maken och kryper ner i renbäddad säng. Livet är gott!

-- Är utan minsta tvivel helt säker på att det är bättre att bo på landet än att bo i stan. Dricker kaffe på trappan & har vitsippor & krokus till vänster, & när jag vänder blicken åt höger ser jag det blå vattnet. Solen är rakt fram.

-- Kiviksk solnedgång. Grillad sparris, haloumi och aubergine. Lite kall rosé. Leendet stramar konstant i mungiporna. Det enkla är det vackra.

Och så några från mitt eget njutningsskafferi från de senaste dagarna:

-- Familjens minsting travar på sina nykläckta gångben varv efter varv i solskenet i vår stora trädgård, sparkar på en boll, kastar några stenar, grottar ner sig i sågspånen på vedbacken.

-- Påskaftons-pastasallads-picknick vid havet på besök hos allrakäraste systern i Skåneland. Lilleman vandrar runt och - believe it or not - kastar sten, storbarnen doppar tårna i det fem-sexgradiga vattnet och jag låter min vinterbleka nästipp titta fram och värmas av solen.

-- Hela familjen förenas i en hysterisk fnissfest i köket en helt vanlig småtråkig tisdagskväll. Minstingen står i centrum och får oss alla på fall med sitt vattenfallsskratt varje gång han trycker på knappen på uppladdningsstationen till den bärbara telefonen och får apparaten att plinga.

Nu tar jag med mig alla finbilderna ner i sängen tillsammans med senaste bokcirkelboken! Minsann, blev det inte ett riktigt bra slut på den här postpåskledighetssuckande tisdagen till sist.

Tro om gott - är det det som fattas mig?

I Livstids barndom presenterade Sara en liten fin serie på temat "Tro om gott" med start här. Kloka tankar om att - utan att för den skull vara alltför godtrogen - utgå från att människorna vi möter för det allra mesta faktiskt är positivt inställda till oss och vill väl. Kanske är det till den tanken jag behöver återvända i jakten på den där självkänslan som fladdrar ifrån mig med jämna mellanrum som citronfjärilen på ängen? Att mindre ofta utgå från att någon i min omgivning tycker att jag inte är good enough.

Hej, Eva!

I söndags kväll var Eva Dahlgren och hälsade på i Växjö. Du har hängt med genom livet inser jag. En plats på jorden, för stunderna då jag inte hittade ens det. Vill du? då jag ville ha någon att fråga just det. Jag klär av mig naken när jag dansade med honom som jag bara måste men inte borde dansa med, och inte något annat heller av allt det vi båda tänkte.

Guldlock sjöng jag på namngivningsfesten för en av Marias rödtottar. Och på min begravning vill jag höra När en vild röd ros slår ut doftar hela skogen. Högt, så den som vill gråta kan göra det fritt.

Det har aldrig varit frågan om någon idoldyrkan, inget större intresse för Eva Dahlgren som person. Du har gett mig vad jag har behövt i ett jämnt flöde från sena tonår och framåt. Nästan så jag har tagit dig lite för given. Och nu fick vi för oss att gå och se din monologföreställning.

Häftigaste upplevelsen är entrén. Just En plats på jorden. Den måste ju vara till mig! Höjden av anspråkslös hoppfullhet - bara en stilla okränkbar plats på jorden, inte nödvändigtvis i solen. Och du låter ju precis som… Eva Dahlgren. Ser ut också. Det ser jag för jag sitter nära, på sjätte raden.

Från föreställningen tar jag med mig ensamheten i Ingen är som jag. Så mycket tillhörighet jag har haft gratis, och som gjort att känslan av ensamhet inte nått rötterna: min stora feta svenska släkt, att vara en heterokvinna kortare än 1,80 och dessutom spöklikt lik min mamma. Sa dom medan hon levde. Ibland undrar jag om folk som kände henne ser henne i mig utan att säga något. Gillar tanken.

En tillhörighet finns med – att vara en av de långa björklika västerbottniska kvinnorna. Den betraktelsen är allvarligt rolig. Och jag inser efter föreställningen att det är allvaret jag vill åt, ha mer av. Det finns så många som kan vara roliga, Eva, du också, men jag hade inte backat för 1,5 timme med bara ditt varmaste, djupaste allvar. Nästa gång, kanske?

Sammanhang att krympa eller växa i

Ju äldre jag blir, desto mer uppenbart blir det att jag måste ta ansvar för mina sammanhang. Det finns sammanhang där jag - trots doktorsexamen och fyra barn - krymper till ett litet ynkligt knytt, och andra där jag sträcker på ryggen, växer och ler. Jag måste helt enkelt arbeta strategiskt för att så lite som möjligt vistas i krympsituationerna - och därutöver försöka hantera dem jag inte kan undvika på ett bättre sätt än nu - och i stället befinna mig så mycket mer i de andra, de som ger mig jordmån och näring att gro.

Steg 1 handlar förstås om att identifiera sammanhangen. De som får mig att förminskas återfinner jag framförallt på min arbetsplats. Det handlar ofta om forskning, den typ av "armbågsforskning" som jag återvänder till då och då här på bloggen - där det jag gör uppfattas som alltför jordnära och praktiskt för att platsa i fina salongen, där man vägrar se och acceptera att det jag gör har ett värde i den alldeles vanliga verkligheten.

Ett annat sammanhang där jag vantrivs är på möten där man, i stället för att tala klarspråk till varandra, ägnar sig åt koder och mellanradernatolkningar - enormt svåra att följa för den som inte insatt och något som känns ganska ovärdigt en sådan välansedd institution som ett universitet. Från ett sådant möte går jag med hängande huvud, trots att jag innerst inne känner att det inte är mig det är fel på. Måste hitta ett sätt att hantera detta. Kanske ska jag nästa gång helt enkelt ställa frågan rakt ut: Varför måste vi ägna oss åt sandlådekrig i stället för att plocka fram alla underliggande stridigheter och lägga upp dem på konferensbordet mellan oss, en gång för alla?

Desto mer trygghet, närvaro, glädje och tillväxtmån upplever jag i många andra situationer. Naturligtvis tillsammans med älskade familjemedlemmar och vänner, men också i sammanhang där jag inte alls känner de människor jag möter. På Kvinnofestivalen i Mundekulla, där jag vågade dansa, sjunga och öppna dörren till min lilla kärna tillsammans med fullständiga främlingar. Under föreläsningar och workshops där publiken är med mig och där jag märker att det jag berättar om faktiskt går in och väcker någon liten ny tanke hos den som lyssnar. I träningssalen där jag inte känner någon personligen, men duger alldeles utmärkt, trots bilringen som vägrar släppa taget runt min midja och mina onya träningsskor. På biblioteket, där jag och min dator hänger alltsomoftast, med ännu mer fullkomliga främlingar men med vänliga bibliotekarieansikten i varenda liten vrå.

Mer sånt och mindre av det andra - det är min nya vandringsstav att hålla hårt i!

Ta sin tid

Maria och jag intervjuas av Janna Li Holmberg för Smålandsposten. Om festen som blev bloggen som blev boken och som snart blir till evenemang och IRL-möten igen (det kretsloppet fick vi syn på först nu). Janna jobbar på under samtalet för att hitta den röda tråden, som också hon har vittring på, men hur formulera den? Vi har inte affärsanpassat vårt budskap, har ingen slagfärdig 30-sekundersharang som ringar in och gränsar av vad vi gör och inte vill göra. Kanske får vi en sån av Janna när hon sammanfattar oss i sitt reportage?

På slutet av intervjun kommer vi till det som väl ska hamna i en tipsruta bredvid själva intervjun. Kan vi bli lite mer konkreta? Våra bästa tips till den som vill… vill vadå? Vara mer närvarande i sina liv? Må lite bättre lite oftare? Jag tror att det är Jante som slår till och gör mig lite illa till mods. Vad har jag väl att säga om vad någon annan ska göra, tänker jag, som annars är så full av goda råd och beskäftiga pekfingrar.

Maria berättar om hur hon lyckas reservera tid för sig själv och det hon mår bra av, var och varannan kväll efter klockan åtta. Och om jag nyss kände mig lite obekväm i att stöddigt sticka ut hakan och ge andra råd slår det nu åt andra hållet: Varför är jag inte bättre på att hitta egen tid? Äggsjukan som kommer av att bära runt på tre fyra bloggägg (blägg?) som jag aldrig hinner värpa spär på frustrationen och jag känner mig dååålig.

För mig är det sannerligen inte ”bara” att sätta av egen tid. Det är jättesvårt! Praktiskt: med 21.30-barn när man själv är 22.00-ig. Socialt: med en man som gärna vill ha mig vid sin sida, även mentalt, och det är ju trevligt. Personligt: vi har skrivit tidigare (här och här) om att jag är mycket närmare riskzonen för bitterfittetendenser än Maria är. Jag är – som en kollega ofta säger – inte överens med mig själv i den här frågan. Har svårt att tillåta mig att sitta mitt i alltihopa, eller någon annanstans för den delen, och bara skriiiva. Har lika svårt att lita på att jag kommer att inse när det verkligen INTE är läge att dra sig in i sitt skal – för att saker måste göras, barnen vill prata och jag med dem, mannen och jag behöver en gemensam stund. Och detta velande kan få magen att knyta ihop sig alldeles.

Så himla lätt är allting för mig, bara så ni vet. Inte ens har jag vant mig av vid att dubbelbestraffa mig, som nu – både Jantepisk för att jag är stöddig och hån för att jag är en mes, dåligt samvete när jag sätter mig och skriver, samma sak om jag låter bli. Vad gör man? Klappar sig själv på kinden och säger kom nu vännen så tar vi nya tag?

Å det är söndagmorgon

…och jag har vaknat alldeles för tidigt. Vanligtvis ett bra upplägg för att blogga, men kanske inte den här gången. Dels strular internetuppkopplingen, dels strular hundens mage, det senare så pass att han inte vill gå på bakbenen. Först blir jag ångestorolig. Men just då väljer internet att fungera och jag kan söka mig fram till att hundar ofta blir stela i bakkroppen när de har rejäl magknip. Hunden jag följer i en diskussionstråd var från början mycket sämre än vår verkar vara, och han blev frisk. Tack moderna tekniken för det hoppfulla beskedet!

Inget konstigt med att tankarna går till när min lillebrors hund dog. Vi var bortresta när mjölkbilen backade över den lilla taxen utan att föraren ens märkte det. Grannen hittade hunden ylandes i en stenmur dit han släpat sin obrukbara bakkropp där inte mycket kan ha varit helt.

När vi fick beskedet per telefon hade brorsan redan somnat. Jag blev säkert ledsen när jag fick veta. Men det värsta för mig var på morgonen efter, när jag och min bror vaknade på madrasserna bredvid varann. Han glad och solig, jag med den stora Vetskapen Om Att Något Har Hänt. En superlight-version av vad mina kolleger känner när de ska knacka på ett upplyst hus för att leverera ett dödsbud. Men det kändes allt annat än light just då kan jag säga. Allt annat än light.

Det värsta var ändå inte själva beskedet, utan att jag varken kände mig kapabel eller bemyndigad att berätta. Att hålla det inne, att vara falsk, att medvetet låta bli att berätta något som någon annan har rätt att veta. Jag minns inte krampen i magen, jag återupplever den med full styrka varje gång jag tänker på den här händelsen. Eller upplever något liknande. Jag vet inte hur länge det dröjde innan jag väckte mina föräldrar så att de fick berätta, men stunden innan dess glömmer jag inte.

Kanske handlar förstaraden i min presentationsdikt om det: Helst vill jag braka genom isen. Jag är mindre rädd för det iskalla vattnet där nere än för den blanka hårda ytan. Jag tror jag kommer tillbaka till det här med yta och äkta. Men nu är klockan snart nio och då kan jag ringa jourveterinären.

Bra, bäst, duktig!?!

Inkubatorn i Kronoberg AB har som mål att samla och stötta lovande nya företag som har stor potential, som kan bli bäst också i ett internationellt perspektiv. Det verkar gå bra, mycket bra, att döma av den engagerade och målinriktade föredragning jag nyligen hörde med tf VD Helena Collin. MEN: få eller inga kvinnliga företagare anmäler ens intresse för att försöka kvala in.

Helena beskriver hur man söker upp kvinnliga företagarnätverk och frågar vem som vill komma och bli bäst hos Inkubator – och får inget napp alls. Vissa vill helt enkelt inte växa. Andra är, som Helena säger, duktiga flickor som inte anser sig behöva någon hjälp. Duktiga flickor är de säkert, tänker jag, men jag är inte alls säker på att den där sista förklaringsmodellen stämmer mer än i undantagsfall.

Om det är så att Inkubator-retoriken i mötet med de duktiga flickorna är besläktad med den som användes vid föredraget jag hörde så har jag en helt annan teori. Att jag vågar uttala mig beror på att jag är född andra generationen duktig flicka av storasysters grad. Sedan har det hänt en del och mitt spektrum har breddats, men vissa ränder sitter där de sitter.

Säg ”bli bäst” till tio duktiga flickor, och jag hävdar att nio av oss (minst) associerar till prestation, jämförelse och konkurrens. Just det som så många av oss har kämpat hela vår uppväxt med att hantera. Vårt problem har aldrig varit att prestera, tvärtom, utan att lyckas höra och följa våra egna inre röster, att hitta och utveckla våra egna unika kombinationer av talang, vilja och intresse – huvudnycklarna till det där mycket framgångsrika företagandet som Inkubatorn letar efter. Den inre rösten har ibland dränkts just i omgivningens hurrarop, och samma omgivnings ivriga pekande FRAMÅT!!! har gjort det svårt att i farten hinna se de viktiga avstickarna i livet. Och när vi äntligen börjat inse hur lite prestation, konkurrens och "bästhet" betyder jämfört med att hitta rodret och kompassen på insidan, så kommer någon och frågar om vi vill bli bäst! Om det vore så enkelt, tänker vi och skakar omärkligt på huvudet...

Vill du få utrymme och stöd för att satsa all din kapacitet, din lust och ditt engagemang på idén som du brinner för och tror på? Är du tillräckligt bra kan du få det hos oss. Och får du det kan du bli hur bra som helst på just det du vill. Now we’re talking!

Nya deltagare på min inre scen

När jag bara levt hälften så länge som jag har nu tänkte jag att jaha, nu är jag väl vuxen då, och har lärt känna de människor jag ska lära känna i mitt liv. Nu får jag vara nöjd, nu blir det nog inte fler. Och vännerna var inte många på den tiden. Men tänk så fel jag hade, och vilken ynnest det är att få vidga cirkeln av vänner och bekanta i vuxen ålder, ett av temana i senaste numret av PS! Leva. Så bra det kan bli när man lär känna varandra lite senare i livet, har hittat lite mer av sig själv och direkt kan läsa av vem som ger energi och vem som dränerar den.

Tänk bara de senaste fem-tio åren, så många underbara människor (kvinnor nästan allihop, hm...) som klivit in på min innersta scen: kollegorna, tjejerna i Bratz-klubben (Livstids lilla nätverk med fyra nyblivna företagsmammor), åtskilliga av bokcirkeldamerna som jag bara kände mycket ytligt innan jag startade Målajords Litterära Salong, för att nämna några. En av de senare saknar jag när hon nu hemmafruar och befolkar världen långt långt bort på andra sidan Atlanten. Men jag följer hennes liv och tankar genom halsbrytande stream-of-consciousness-bloggen Gaiafreecivilization, och jag längtar efter att få läsa romanen hon snickrar på under barnfria onsdagseftermiddagar.

Och så alla fina klokingar som jag egentligen inte känner personligen, men som jag ändå kan utbyta mer eller mindre djupa tankar med via Facebook och bloggar. Här är två favoritbloggar som ger mig massor av tankeföda:

Punctum Saliens - om inspiration, kreativitet, kultur, kunskapande, eftertanke...

Fantastiskt Kaos - om det stundtals urjobbiga men också underbara livet som drottning i stökriket med fyra små barn...

Och så de där människorna som man kanske bara träffar en enda gång i sitt liv, och som ändå bjuder på så mycket visdom att det räcker för ett helt långt liv. Som kvinnan jag mötte i lördags. Tack alla för att ni berikar och inspirerar mig!

Ovalfrihet och stängda lådor

En lördagskväll på en restaurang med panoramafönster mot havet och en mäktig, smått magisk upplevelse. Jag möter och samtalar länge med en kvinna som å ena sidan känns som en tvillingsyster - så många gemensammma eller liknande livserfarenheter och tankar. Språklärare-som-skriver-läromedel-ger-ut-egen-bok-har-småbarn-tonårsbarn-dement-mamma-bloggar-mediterar-tänker-positivt.

Samtidigt, hon, så oändligt mycket visare än jag. En kvinna som har haft och har det tuffare än de flesta, med en hjärtsjuk make som innebär ständig ovisshet och begränsning, och en fyraåring som nattkrånglat sen han föddes. Därtill ett krävande arbete. Samtidigt, en av de lyckligaste kvinnor jag mött, en kvinna med stjärneglans i ögonen, en kvinna som är tacksam för varje dag och som älskar - familjen och livet.

Flera lärdomar stoppade jag i fickan. Den första: när livet är så ovisst och begränsat som hennes finns inga val. Hon kan (nästan) aldrig resa bort. Hon kan (nästan) aldrig vara hemifrån på kvällarna. Hon måste gå upp gång på gång, natt efter natt. Hon har insett att grubblande och frustration inte hjälper, och att bristen på valmöjligheter skapar ett lugn. Acceptans och frihet.

Lärdom nummer två: en inre bild av en stor lådvägg. Alla öppna lådor suger energi (tänk: omaka strumpor och gamla kvitton på väg över kanten), så det gäller att se till att hålla alla stängda utom en. BARA JUST DEN du behöver tänka på JUST NU är öppen, ordentligt öppen, och där ligger hela din uppmärksamhet. Total medveten närvaro, totalt fokus. "Så enkelt, så enkelt att bara ett barn klarar av det." (L. Winnerbäck)