Sammanhang att krympa eller växa i

Ju äldre jag blir, desto mer uppenbart blir det att jag måste ta ansvar för mina sammanhang. Det finns sammanhang där jag - trots doktorsexamen och fyra barn - krymper till ett litet ynkligt knytt, och andra där jag sträcker på ryggen, växer och ler. Jag måste helt enkelt arbeta strategiskt för att så lite som möjligt vistas i krympsituationerna - och därutöver försöka hantera dem jag inte kan undvika på ett bättre sätt än nu - och i stället befinna mig så mycket mer i de andra, de som ger mig jordmån och näring att gro.

Steg 1 handlar förstås om att identifiera sammanhangen. De som får mig att förminskas återfinner jag framförallt på min arbetsplats. Det handlar ofta om forskning, den typ av "armbågsforskning" som jag återvänder till då och då här på bloggen - där det jag gör uppfattas som alltför jordnära och praktiskt för att platsa i fina salongen, där man vägrar se och acceptera att det jag gör har ett värde i den alldeles vanliga verkligheten.

Ett annat sammanhang där jag vantrivs är på möten där man, i stället för att tala klarspråk till varandra, ägnar sig åt koder och mellanradernatolkningar - enormt svåra att följa för den som inte insatt och något som känns ganska ovärdigt en sådan välansedd institution som ett universitet. Från ett sådant möte går jag med hängande huvud, trots att jag innerst inne känner att det inte är mig det är fel på. Måste hitta ett sätt att hantera detta. Kanske ska jag nästa gång helt enkelt ställa frågan rakt ut: Varför måste vi ägna oss åt sandlådekrig i stället för att plocka fram alla underliggande stridigheter och lägga upp dem på konferensbordet mellan oss, en gång för alla?

Desto mer trygghet, närvaro, glädje och tillväxtmån upplever jag i många andra situationer. Naturligtvis tillsammans med älskade familjemedlemmar och vänner, men också i sammanhang där jag inte alls känner de människor jag möter. På Kvinnofestivalen i Mundekulla, där jag vågade dansa, sjunga och öppna dörren till min lilla kärna tillsammans med fullständiga främlingar. Under föreläsningar och workshops där publiken är med mig och där jag märker att det jag berättar om faktiskt går in och väcker någon liten ny tanke hos den som lyssnar. I träningssalen där jag inte känner någon personligen, men duger alldeles utmärkt, trots bilringen som vägrar släppa taget runt min midja och mina onya träningsskor. På biblioteket, där jag och min dator hänger alltsomoftast, med ännu mer fullkomliga främlingar men med vänliga bibliotekarieansikten i varenda liten vrå.

Mer sånt och mindre av det andra - det är min nya vandringsstav att hålla hårt i!