Murmeldjur på besök

I min mage bor sedan någon vecka ett murmeldjur som bara vill rulla ihop sig och sova. Inte vara utåtriktad, inte prestera. Inte vara vuxen kanske? En annan teori: För mycket månad kvar i slutet av pengarna brukar man säga. Är detta ett utslag av för många arbetsdagar i slutet av vårorken?

När det gäller staplande av hypoteser är jag mig i alla fall lik även när jag är moloken. Det är typiskt mig i många lägen, men ändå ett tecken på hur ovanligt det här tillståndet är för mig. Jag inser hur stor del av tiden jag gör det jag gillar och gillar det jag gör, möter och möts för fulla segel. Jag tänker med en ödmjuk munkbugning på den som bär betydligt tyngre varelser i bröstet över längre tid, men ändå tar sig upp ur sängen och gör det man tycker behöver göras för sig själv och andra. Och som måste tycka att såna som jag är rätt påfrestande.

Jag tycker det känns bäst att se med sympati på min tillfälliga inneboende. Jag tror inte hon kan schasas ut, hon måste vilja lämna själv. Kanske är det en säsongsgäst? Visst har hon varit här förut i maj? Min mamma dog en solig och klar majdag. Åter till min första hypotes – inte vilja vara vuxen. I maj för 22 år sedan tog jag ett stort och helt ofrivilligt steg mot att bli vuxen. Inte det första men garanterat det tyngsta. Är det det som söker sig till ytan?

Whatever, säger murmeldjuret. Kan vi inte sova nu?

Struktur 2.0

Sara och jag har utnämnt oss själva till strukturübermuppar - vi är svaga för listor, överblick och ordning och reda. Präktigt och trist, tycker säkert många, men faktum är att det hjälper oss att navigera i det kaotiska hav av jobb, familjeliv och allt annat som ska rymmas i dygn som, trots enträgna förfrågningar, vägrar erbjuda mer än 24 timmar.

I stressgrupperna jag leder pratar vi en hel del om struktur, och jag tror att många av dem som söker sig dit mår väl av att få lite mer överblick i sina liv. Det kan handla om den självpåtagna "stämpelklockan" som jag själv använt i många år i en arbetssituation som är konturlös i tid och rum, eller om att sortera dokument och e-post i mappar. Bodil Jönsson pratar om att skaffa sig KaKoll (känsla av kontroll) och ibland kanske känslan är viktigare än den verkliga kontrollen.

Nu har mitt strukturmupperi tagit ett steg till, hem till familjen, och sorry, Gaia min vän, this is not your cup of latte! Jag vill att mina barn ska lära sig att ett hem inte sköter sig själv och eftersom jag varit dålig på att ställa krav på min äldsta, numera utflugna dotter, har vi med kull nummer två infört ett prydligt schema med veckopengstjänster, tre i veckan, utöver städning av egna rummet. Anledningen är framförallt att åttaåringen gärna smiter undan det mesta som inte är underhållande, och att jag lätt glömmer att ta hjälp – annars håller jag med Gaia om att man inte skulle behöva vara så fyrkantig, utan kunna förvänta sig att alla hjälper till när det behövs (vilket femåringen gör mer än gärna). Tanken är att vi använder detta ett tag och att vi därefter förhoppningsvis har kommit in i ett system som fungerar utan schema.

Till hemtjänstschemats rutsystem för de båda telningarna har nu också förts ett datorschema, där de själva (med lite hjälp av oss) håller koll på tiden vid datorn. Idén med datortidsschemat är att undvika konflikter, där jag blir irriterad över att det sitts för mycket framför burken (som jag själv är så fäst vid, det måste förstås erkännas). Sedan systemet infördes har inget av barnen utnyttjat hela den veckotid vi beslutade och vi har inte haft en enda konflikt om detta heller. Tada!

Sista posten på schemat är en lista över familjens gemensamma strävansmål. Vi har lånat en term från skolans värld, det begrepp som innebär att ett mål kanske inte nödvändigtvis måste uppnås, åtminstone inte på kort tid, men att det är något som känns bra att sträva mot (lite som min egen önskelista över förändringar). Målen behandlar allt från att göra något första gången en familjemedlem ber om det till att försöka undvika att skälla på varandra för lättvindigt, och de gäller samtliga familjemedlemmar, inte alls bara barnen, vilket känns bra – vi måste alltså alla sträva och anstränga oss.

I anslutning till vårt familjeschema 2.0 har jag också blåst liv i en gammal tradition från min egen barndom – att en gång i veckan samla alla husets invånare (nåja, katterna slipper) till ett familjeråd, där vi pratar igenom hur schemat fungerar och tar upp annat som vi har funderat över. Det känns väldigt bra att kunna släppa en konflikt i stridens hetta och i stället diskutera igenom problemet när känslorna slutat svalla och alla i familjen kan komma med sina synpunkter. Hittills har det fungerat utmärkt, och efter den här veckans familjeråd (det tredje hittills) svarade åttaåringen på min fråga om hon tyckte att det var en bra idé att hon gärna skulle vilja ha familjeråd varenda dag!

Fly, fly away

Stor del av tiden balanserar jag ovanpå det hastigt rullande livshjulet – springer med korta snabba steg allteftersom hjulet rullar. Som en steppartist eller cirkushund med köttfärspaketet i famnen – on top of things.

Men nu har nåt hänt. Jag vet inte riktigt vad som fick mig att tappa balansen. Några varv åkte jag bara med ruuuunt och blev rätt mörbultad. Nu är jag uppe igen på hjulet men får springa attan för att inte halka av, och ju mer jag tar i när jag springer, desto mer ökar jag på hjulets hastighet.

Jag och mina metaforer, hur märks det här i verkligheten? Jo, helgens vara-hemma-och-fixa-i-lugn-och-ro-utan-nåt-inbokat blev en syndaflod av måsten – gör man en sak hittar man tio till. Ungar som inte hjälpte till och som tyckte att vi vuxna var tråkiga, vilket dom ju hade helt rätt i. Strax före middagen tänkte jag: ”En motgång eller sur kommentar till och jag tar bilnycklarna och bara åker.”

På jobbet känns det som att arbetsuppgifter jagar mig istället för att jag manövrerar och prioriterar bland dem.

När jag står där med gråten i halsen på lördageftermiddagen känner jag mig dessutom dum. Varför låter jag allt detta påverka mig så? Varför härskar måstena över mig och inte tvärtom? Hur gick det här till? Fast den känslan tar jag faktiskt kommandot över. Om jag nu känner mig lite eländig och mindre superkapabel än vanligt ska jag väl inte dessutom gå runt och känna mig dum? Nån måtta får det vara. Och så börjar jag visualisera hur jag sitter på planet på väg långt bort. Jobbet är i välbäddat semesteride och packningen genomtänkt packad – och jag är nöööjd. Den sover jag gott på.

Vedbulletinen maj 2010

Idag har jag haft semester för att klyva ved. Ett riskabelt självmedicinerande som min sjukgymnast nog har synpunkter på. Å andra sidan räcker det inte med en rehabiliterad kajakaxel; jag vill gärna paddla med Mannen men det är nästan omöjligt att få med honom ut så länge årets vedskörd inte är bärgad. Och eftersom han gjort illa armen är det jag som hanterar veden.

Jag har varit i fantastiskt gott sällskap:
Först ett avsnitt av podcasten This American Life, den här gången med tre-fyra vitt skilda stories på temat ”fine print” - finstilt. Sedan lunchpaus med Maria och Adam på besök IRL – vilken lyx med föräldraledig vän som kommer åkande med bäbis och spenatsoppa! Därefter ILR-(I LuRarna)-visit från Tomas Andersson Wij. Tommy och hans mamma – en så vacker låt! Maria – skippa Räisinen nästa skumbad och ta med dig TAW istället. Inget skum i öronen – varje ord måste nå in!

En del av er känner till att jag har en vän i vedboden, en tidigare kollega jag alltid tänker på en stund när jag är där. Han passerar förbi den här gången också, men han bor i andra änden av vedboden, där veden ska hämtas ut och inte här där den skickas in. Slutligen, på en av de sista klabbarna träffar jag en fågel – eller är det ett omen om att det blir en myggtät sommar? Nej, en fågel är det bestämt.

Det är nåt magiskt med manuell vedklyvning. Det kan kanske inte rekommenderas till folk som jag med svajiga axelleder, däremot till andra stressade pappersvändare – av båda könen. Hur många särartsfeminister förblir det efter att ha upplevt den universella tillfredsställelsen när vedklabben ger med sig och visar upp sitt vita innanmäte? Från levande träd till värmande trä – inte utan motstånd men med bibehållen värdighet. Namaste säger jag och fågeln.

Att skriva eller inte skriva?

De senaste månadernas utveckling har fått mig att fundera över mitt bloggande. Jag är ju van vid att spotta ur mig om allt möjligt som pågår i min vardag och hjärna, och att stundtals vara ganska utlämnande när det gäller mig själv. Men eftersom mycket av både praktisk verksamhet och tankedito just nu kretsar kring min mammas demens, blir jag tveksam. Kränker jag mammas integritet, även om hon inte läser vad jag skriver eller ens vet att jag gör det, och även om det handlar om mina tankar och känslor och inte om detaljer kring hennes sjukdom? Är det värre att blogga om upplevelsen av att vara dotter till en dement mamma än om det hade handlat om en annan sorts sjukdom, som cancer eller hjärtproblem? Skulle jag alls tveka då?

Jag har nyligen läst två böcker skrivna av kvinnor med dementa - och vid skrivtillfället levande - mödrar, Maj Fants Att vara mamma till sin mamma och Karin Flygares Det är så konstigt nuförtiden. Båda ger ganska utlämnande porträtt av mammorna och deras relationer med sina döttrar, och båda är mycket öppna med sina egna känslor - även de mindre vackra. Man förstår att skrivandet har varit ett verktyg för författarna att bearbeta sin situation, och jag som läsare är tacksam för böckerna. De ger mig en känsla av tillhörighet i en värld där jag annars känner mig ensam och främmande - de flesta vänner i min egen ålder har pigga, starka mödrar och får fortfarande vara döttrar till sina mammor.

Bloggen har ju blivit min ventil där tankar och känslor får pysa fritt och där jag stundtals får intressant respons av mina läsare. Kanske har jag aldrig behövt den så mycket som nu. Jag känner igen mig i det som Lotta Gray, vimmelreporter som fått tarmcancer och varvar cellgift och väskinköp i sin blogg, säger i SVT:s program Annas eviga - att när man redan är bloggare är det svårt att utelämna något som utgör en stor del av ens liv (i hennes fall cancern). Det handlar om det där 360-gradersperspektivet som jag och Sara och jag strävar efter - att vara hela människor, även på nätet. Skulle vara väldigt tacksam för era synpunkter.

Me, myself and I

Äntligen - efter mer än fyra decennier - tror jag att jag har lärt känna mig själv lite grann, till kropp och själ. Att det skulle ta sån tid. Men jag tänker att det nog underlättar min vardag och befriar mig från en och annan onödigt negativ tanke, även om självkänslan fortfarande är kass emellanåt.

Jag har exempelvis lärt mig att när jag blir gnällskällig mot barnen beror det nästan alltid på trötthet och/eller stress. I stället för att få dåligt föräldrasamvete kan jag nu tänka: "Dags för timeout - sova en stund med lillebror, gå i ide och läsa, tänka eller sitta vid datorn en stund, alldeles för mig själv" eller "Dags att se över rutinerna och försöka undvika sådana här situationer". Det funkar ofta.

Jag har också lärt mig att jag lätt intar försvarsposition och kommer med motanklagelser när min man uttrycker missnöje över något, oftast att jag är så slarvig. Nu börjar jag så smått att kunna känna dumtankarna komma, och i stället ta in vad han säger och lova att försöka bättra mig när det faktiskt finns anledning till det, och det gör det oftast (med det inte sagt att jag alltid lyckas med själva bättringen...).

Och så har jag lärt mig att jag behöver massor av inre motivation för att komma igång med en livstilsförändring. Har jag den blir jag envis som synden och lyckas oftast; annars är det ingen idé att låtsas och försöka - det går garanterat åt pipsvängen. I avsaknad av tillräcklig motivation har jag exempelvis tagit det med ro att jag inte lyckats bli av med extrakilona jag lade på mig under min senaste graviditet - en dag är jag plötsligt redo, och i söndags kom den dagen (tror jag). Återstår att se om jag lyckas ännu en gång.

I och med att jag vet mer om vem jag är och hur jag fungerar blir det kanske också lite lättare att förlåta mig själv för mina tillkortakommanden. Linda Olsson skriver i Sonat för Miriam: "Till skillnad från film ger levande livet mycket sällan tillfälle till omtagningar [...] Men jag tror absolut att vi måste ge oss själva samma andrum som vi ger andra. Förlåta oss själva. Hysa medkänsla med oss själva. Och kanske också älska oss själva litegrann". En av mina återkommande affirmationer lyder: "Jag duger - precis som jag är".

Gå mot strömmen

Under en långpromenad i skogen lyssnar jag på P1:s Tendens som just nu har temat Jag vill säga upp mig från samhället! Av en slump hamnar jag, som så ofta nuförtiden, i ett mycket tankeväckande program. Just idag handlar det om Emelie Cajsdotter, ett maskrosbarn som trots uppväxten i en dysfunktionell familj har skapat ett liv som fungerar, där hon får lov att vara den hon är och leva på det sätt hon tror på - vilket ofta innebär att gå mot strömmen, tänka och göra annorlunda än andra. Lyssna på Emelies tankar i programmet och läs flera intressanta kommentarer till det här.

En rasande tur

I morse avslutades morgonbestyren med att jag och barnen sjöng Så länge skutan kan gå så det ekade i badrumskaklet. Utmärkt låtval för kommunala musikskolans flakturné, glad träning för tacksamhetsmuskeln, utan snedbelastande skuldinslag:

...
Ja, vem har sagt att just du skall ha hörsel och syn,
höra böljornas brus och kunna sjunga!
...
Det är en rasande tur att du lever, min vän
och kan valsa omkring uti Havanna!
...

Sen åkte jag till jobbet och hörde sirenerna (de förföriska i sjön, inte de på biltaken) viska om hur kul det är att smida tankar i grupp, utveckla, utvecklas. Borde jag inte lägga lite mer tid på jobbet än jag gör? Ha fingrarna i fler syltburkar, driva här, rota där.

Om jag hade varit min mamma hade jag haft tre år kvar att leva nu, ovetandes tack och lov. Skulle jag i slutfasen ha önskat att jag hade levt mitt nuvarande liv annorlunda än jag gör?

Inte mer jobb, det är jag säker på, men å andra sidan; hade jag önskat att jag jobbat så mycket mindre? Varit mera nära de närmaste, mindre framåtriktad och mer i ögonblicket med dem. Tjuvkikat mer på dem när de koncentrerar sig på något helt annat, fast det gör jag redan nästan varje dag. Ännu öppnare i mötet med alla andra människor, eller iallafall nöjd med att jag så ofta ger så mycket som jag gör. Lite mer än en del vill ha kanske, men det tar jag inget extra för. Och tiden är ju utmätt, tydligare än vanligt i det här exemplet.

Taj Mahal kan få stå där det står för min del. Det är så många andra som besöker det. Däremot stannar jag gärna lite oftare och tittar på utsikten där jag råkar hitta den. Lite såna småsaker kunde jag ha synpunkter på, annars inbillar jag mig att jag skulle ge mig godkänt.

Vi vinner en förhandling

Jag tycker jag gör en del framsteg i livet. Idag har jag till exempel tänkt samtidigt som jag grälade. Med dottern förstås. Det är nästan bara med dem jag grälar. Eller... henne. Med mannen pratar jag och på jobbet tänker jag ett bra tag, sedan är jag tydlig. Men nu grälade jag alltså. E ville inte åka och dansa som hon brukar på torsdagar. Ryggmärgsreflexen säger: det-blir-roligt-när-du-kommer-dit, man-får-allt-gå-terminen-ut-innan-man-slutar, nu-har-vi-slängt-i-oss-middagen-för-att-hinna. På toppen ett jag-fick-lära-mig-att-nya-banken-tar-100-kronor-i-övertrasseringsavgift-när-jag-glömde-just-det-autogirot.

Men visst, fröken E har sina poänger: hon sa faktiskt redan förra veckan att hon inte var sugen, pengarna är ju redan betalda och middan istressad, och inte är det många gånger kvar på terminen heller. Det blir ju bara körigare för henne och mej om vi stressar iväg nu. Nånstans i bakhuvudet flimrar ett antal gamla ofyllda tiokort på allsköns inrättningar förbi. Dom var visst mina dom...

Mitt i den bitvis heta, bitvis truliga diskussionen stannar jag upp och tänker, flera gånger faktiskt. Under tiden blir det tyst och E följer mig med en intresserad (road?) blick. Jag funderar på hur det blir om vi gör si eller så. Nu och sen. Hur väger egentligen argumenten? Vilka blir de prejudicerande effekterna? Kan det bli något bra av det här, inte minst för mig?

Till slut kommer jag med förhandlingsbudet att E slipper dansa om hon hänger tvätten medan jag - i ensamt majestät - åker och handlar i min egen takt och bubbla. Enligt den ursprungliga planen skulle det ha skett i sällskap av H och med tidspress medan E dansade.

E accepterar glatt. En win-win-situation är nådd, kännetecknet för en lyckad förhandling. Fråga mig bara inte vem som är mästare och vem som är lärjunge i just det här exemplet. Det är jag inte så säker på.

Vad är lycka?

Jag ställer mig själv frågan då och då under de senaste månaderna, när lyckopirr över den nya babyn varvas med oro, sorg och frustration över min mammas sjukdom - känslor som emellanåt tycker att de ska få snika sig in och äta av lyckoruset. Är lyckan de stora kickarna, euforin, ruset eller handlar den mer om en lugn och stillsam känsla av att ha ett mestadels gott liv? Och är den i det senare fallet mindre sårbar för de mörka stunderna? Kan lyckan se helt olika ut för olika personer? Hur ser den ut för mig?

Livsstilsmagasinen har inte sällan ordet lycka i omslagsrubrikerna och det är lätt att förledas att tro att det finns enkla recept. Men jag ser också en förändring, en problematisering, inte bara "gör såhär så blir du lycklig", utan exempelvis, som i Leva (4/10) funderingar kring om lyckojakten har gått för långt, blivit ett normaltillstånd som mer eller mindre ska kunna krävas av livet. Man försöker också reda ut vad själva begreppet står för, och noterar att det genom åren nog har skett en förskjutning från det konstanta och stillsamma till något mer flyktigt, ofta kopplat till framgång. Kanske går jag själv i motsatt riktning - från ett starkt behov av häftiga upplevelser till en förmåga att hitta lyckan i ett litet grönt blad, ett leende, ett skumbad, nya bokcirkelboken, en solnedgång? Är det därför jag trivs så mycket bättre hemma den här, fjärde, gången och inte känner igen mig i Gaias beskrivning av livet med liten baby?