Livstids julkalender: Från oss båda...

Så var vi då i mål; här kommer vårt sista julkalenderbidrag för den här gången. Denna höst har det varit ovanligt glest mellan inläggen - mycket på grund av att Livstid har haft en del annat på agendan, såsom de där goda samtalen IRL som vi längtat efter. Men trots den överenskomna regeln om att vi aldrig får känna press att blogga, trivs vi förvånansvärt bra när vi väl bestämt oss för att producera varsitt inlägg varannan dag. Det innebär att vi prioriterar in garanterad egentid och att vi öppnar våra sinnen än mer än vanligt för såväl det stora som det lilla omkring oss.

Skrivandet får oss att njuta mer intensivt, oftare och längre av det goda i vardagen, våra barn, våra män, våra vänner och små omärkvärdiga ögonblick. Det hjälper oss att plura fram strategierna vi behöver för att hantera de mindre angenäma ögonblicken, och vi får också ösa ur oss när det känns eländigt. Den här decembermånaden har vi avhandlat lyssnandets konst, demens, kreativt föräldraskap, tittskåp, mångfald, Lars Norén-besök, stjärnfamiljer, jobbotålighet, listor, språkutveckling och konstruktiva konflikter - bland annat. Mötena med våra läsare är något vi också uppskattar. Vi gläds när vi lyckas beröra och vi blir lite klokare av era tankar. Tack för att ni läser, kommenterar, ger oss tummen-upp och delar på Facebook!

Till sist, från oss båda till er alla, vill vi önska er en riktigt fröjdefull jul, med just det upplägg som ni trivs allra bäst med. I stillsam julefrid eller med huset fullt av barn och hundar. Med skinka och Jansson eller med hämtpizza. Med glittrande julgran eller vajande palmer. Kanske har vi kommit in i ett stim och fortsätter skriva tätt framöver. Eller så glesnar det igen. Ingen vet. Vad vi däremot kan lova är att vi inte är färdiga - varken med oss själva eller med er. God jul!

Livstids julkalender: Gift med jobbet?

Jag är ett rastlöst skrälle – på jobbfronten. Motsvarande inställning i kärlekslivet hade inneburit högintensiv seriemonogami med ögonkast åt olika håll längs vägen, och under tiden kvicka växlingar mellan förälskelseskimmer och gör-om-dej-ambitioner. Ganska outhärdlig hade det varit, både för mig och min(a) partner(s).

På arbetsmarknaden har rörlighet lyckligtvis fler positiva än negativa konsekvenser. Jag är både nöjd och tacksam över att jag fått möjligheten att flytta på mig genom åren. Och över att jag vågat. Precis som i relationer finns det tillfällen då man inte har mer att ge varandra annat än tilltagande syrebrist. I de lägena har jag tagit ansvar för mina egna behov som det heter, och det hoppas jag att jag fortsätter med.

Men kanske kan jag ha nytta av mina äktenskapliga talanger också i jobbet. Lite mer förtröstan och fördragsamhet, lite mer fokus på det som redan är bra och på de små framstegen. Det tror jag hör till 2012 års ambitioner.

Livstids julkalender 2011: Klappar i sista minuten

Lyssnar på arkiverade Tankar för dagen i mobilen på väg hem från kursexamination i Jönköping - vilken skatt av små femminutersfunderare! Alice Bah Kunke gör en intressant observation. Årets julklapp är en prenumeration på en matkasse, som innehåller ingredienser och recept för en familj för vecka. Ett par hundralappar kostar det att slippa tänka och handla (mellan femhundra och tusen för själva kassen inklusive maten), och det kan man ju tänka sig är fiffigt i en tid då vi har svårt att hinna leva.

Å andra sidan, konstaterar hon, kostar en veckas hela matkasse för en familj i Ukraina mindre än vad bara själva den svenska matkassetjänsten kostar. Mitt i all vår shoppingstress kanske fler borde fundera på om man skulle kunna kapa lite på det ordinarie julklappskontot och i stället skänka pengar någonstans där de behövs bättre. De senaste åren har jag skänkt 100:- för varje julgäst härhemma till olika organisationer. I år blev det Musikhjälpen (som samlade in pengar för arbetet med att flickor ska få gå i skolan) som fick mina extra julklappsslantar.

Här kommer några sista-minuten-klapptips till dig som känner att du faktiskt inte behöver lägga de där extra hundralapparna på ännu en julklapp till någon som redan har allt.

Svenska Kyrkans matkasse - ingen hemkörning, inga råvaror, inga recept utan bidrag till att mätta magen hos någon som verkligen behöver

Unicef - alltifrån vaccin och medicin till cyklar och skolsaker

Rädda Barnen - tänd en stjärna för jordens barn (förlossningskit, utbildning, rent vatten, familjeåterförening)

Bris - ge ett bidrag till arbetet med att hjälpa barn i Sverige som mår dåligt

IM (Individuell Människohjälp) - handla i glädjeshoppen, kanske en get till en familj i Zimbabve, skolavgift till en flicka i Malawi eller träd i Himalaya


PS! När jag för en tid sedan lade ut en uppmaning om att skänka pengar till Världens Barn i en Facebookgrupp om barns rättigheter, fick jag en rejäl utskällning av en person som var hjärtligt trött på alla välgörenhetsgalor och insamlingar. Hennes tes var att fattiga länder aldrig lär sig ta eget ansvar så länge vi ger dem bistånd. Jag kan förstå hur hon resonerar till viss del (självklart behöver vi också arbeta för att förändra dysfunktionella regimer), men samtidigt tänker jag aldrig låta principer stå i vägen för livräddande insatser. Kan jag hjälpa på något sätt - genom pengar eller kunskap - så tänker jag göra det. Så det så.

Livstids julkalender: Att ta emot

Maria skriver om att hitta andning och lugn när mycket ska presteras. Det är inte alltid enklare när man inte är den som ska göra’t, utan den som ska ta emot. Men om man lyckas… då önskar man inte mycket mer den dagen.

Konsten att lyssna – utan att ha i tanken vad man själv ska svara – står högt i kurs hos oss på Livstid. Den är ett exempel på förmågan att ta emot, en förmåga som man aldrig blir fullärd i. En annan som fångat mig totalt är att följa i pardans. Har ni sett filmen Scent of a Woman/En kvinnas doft, med Al Pacino? Där huvudpersonen bjuder upp en okänd kvinna och dansar med henne som om de vore absoluta proffs – och inte en blind gamling och en snärta som aldrig förr har dansat tango. Den scenen är inte så osannolik som man kan tro – tror jag numera efter ett antal magiska ögonblick av absolut närvaro och samspel på dansgolvet. Mina ögonblick ser kanske inte ut som scenen i filmen – men de känns så, och tanken på dem gör mig knäsvag långt efteråt.

Den här konstartens alla varianter är små pärlor att samla i en ask. Den samlingen påbörjade jag visst för drygt ett år sen, då med poesi, flamenco och trolleri. Tillsammans med lite pardans och mycket lyssnande – vad mer kan man begära?

Livstids julkalender: Och andningen går ner i magen

Ibland behövs det inte så mycket för att andningen på allvar ska förflytta sig från halsgropen ner i den varma sköna maggropen igen. Att få sova ett par hela nätter i sträck. Att förlaget säger: "Det är lugnt - du kan skicka manuset efter jul! Vi hinner ändå inte börja korrigera förrän i slutet av mellandagsveckan". Att mannen säger: "Jag skippar fördrinken på jobbets julfest och tar med sexåringen till tandläkaren, så kan du ta det lugnt inför bokcirkelkvällen". Att jag lyckas med min föresats att göra "good enough" - på kursuppgiften jag skrev, på forskningsartikeln jag ändrade, i responsen på studentuppgifterna. Och att jag med klart huvud, lugnt och metodiskt betar av uppgift efter uppgift i lugn takt och till och med tar mig tid för en testund med en av favoritkollegorna. Som grädde på moset får jag höra min nioåring sjunga Godnattvalsen på klassens julspel och se henne stråla när det går vägen, trots senaste veckans förfärliga hostattacker. Jag andas lugnt och njuter av livet - vi skippar julstressen det här året också!

Livstids julkalender: Drive!

En av alla dessa mörka morgnar. För en gångs skull samåker Mannen och jag in till stan. I bilen den här gången, och inte som ibland på varsin cykel. I bil blir det murriga vädret inte en oväntad uppfriskare utan just det sänke för humöret som det utger sig för att vara. Tänk om vi bara kunde fortsätta köra. Sådär lagom långt, ett par tre timmar. Med fikapaus på ett kafé som bara behöver vara okej. Fortsatt gråväder, men långsamt lite ljusare. Glesa samtal med fria associationer och otvungna tystnader. Kanske lite radio. Mer än så önskar jag mig inte den här morgonen.

Livstids julkalender: Nu gäller det att andas lugnt!

De där veckorna före jul då alla andra är stressade brukar jag vara lugnare än lugnet. Av någon outgrundlig anledning är det sällan särskilt mycket på jobbet och trots att vi är julälskare gör vi jul på vårt sätt - med väldigt mycket mys men utan annat än helt och hållet självpåtagna måsten (sånt som den gamla fina julkrubban med mosslandskap och granris på köksgolvet). I år blev det lite annorlunda och lugnet sätts på hårda prov. Det var fortfarande ganska stillsamt på jobbet tills jag blev liggande sjuk i fyra dagar. Det jag gör kan man liksom inte sjukskriva sig ifrån, och tro att någon annan fixar till det - det är ju jag som måste skriva om den där forskningsartikeln och ge respons på fjorton masterkursuppgifter före jul.

Utöver jobb och julpyntande står följande på min Att-göra-lista för de närmaste sex dagarna:

* två födelsedagskalas för den stundande tioåringen (ett med kompisarna, ett med släkten)
* en kursuppgift som ska skrivas klart och presenteras i Jönköping, där jag är student i höst
* ett grammatikbokskorrektur som ska läsas, rättas och skickas till förlaget
* Livstidsböcker som ska postas eller levereras personligen
* en Livstids-intervju för tidningen Hälsa
* ett julspel på flickorna skola
* ett tandläkarbesök för sexåringen
* en bokcirkelkväll som jag är värdinna för
* ett besök av tioåringen-to-be:s största idol (just på hennes födelsedag har han nämligen den goda smaken att hälsa på i köpcentret i vår lilla stad, men sssssch, det är superhemligt!)
* inhandling av pappas små röda älsklingstulpaner som ska sättas tillsammans med tänt ljus på hans grav
* julkalenderbloggande varannan dag
* ett heldagsbesök i snart-tioåringens skola som jag i ett svagt ögonblick lovade att genomföra just på hennes födelsedag
* inhandling av ytterligare ett par julklappar, en födelsedagspresent och en herrans massa mat, eftersom vi som vanligt blir ett stort härligt gäng härhemma till jul

Och så förstås allt det där vanliga vardagspysslet, med diskmaskin, tvätt och räkningar. Vilken tur att vi är flera i familjen som kan hjälpas åt med det! Vilken tur att jag är delad världsmästare i effektivitet-struktur-och-vardagslogistik-när-det-verkligen-gäller! (Ni kan ju gissa vem jag delar den titeln med...). Vilken tur att värdinneskapet i vår bokcirkel inte är mer betungande än att koka te och handla bröd och pålägg! Vilken tur att jag inte är den typen av kalasmamma som inte skulle överleva med färdigköpt pizzadeg! Vilken tur att kursuppgiften jag ska skriva handlar om begreppet "good enough" - då kan jag tillämpa det på uppgiften också! Vilken tur att jag kan lyfta blicken från Att-göra-listan och skriva lite i mitt eget ex av Älskade Lista! en stund innan jag somnar!

Och tack och lov att min inställningen till julen själv är den att så länge jag får tillbringa den med min stora fina familj så spelar det ingen roll om det är lite skit i hörnen. Julgodiset och julmaten lagar vi tillsammans och dan före dopparedan äter vi alltid hämtpizza. Annars skulle jag nog bli lite lätt ljummen i pannan och darrig i knävecken just nu...

Livstids julkalender: Rädd? Skriv en lista!

Dagens ord ur min bibel just nu, Drömliv av Kajsa Ingemarsson och Karin Nordlander:
”I rädslan bor vårt allra största hinder när vi skapar vårt drömliv. Rädsla är i själva verket motsatsen till lycka.”

En användbar fråga att ställa sig, inte minst i en pressad situation, är: ”Vad skulle jag göra om jag inte var rädd?” Ett ryggmärgssvar kan vara: ”Rädd? Jag är väl inte rädd.” Men rädsla i utspädd form stavas oro, och hur ofta bär vi inte runt på den? Jag gör det i alla fall mest hela tiden. Och jag ser släktlinjen, från min i övrigt så robusta farmor, via min tänkande far, till mig – så mycket onödig oro vi har ägnat oss åt. Jag lever ett liv med dagar fyllda av små praktiska saker att pysa ut oron på. Med tilltagande ålder blir de bestyren ofta färre och oron tycks flytta över till nattimmarna. Där blir den som så mycket annat så dags mer svårfångad och ibland helt oproportionerlig. Malande oro vill jag inte ägna min nattetid åt när jag börjar kräva mindre sömn. Så jag tror jag ska börja arbeta med mina små och stora rädslor. Men hur?

Älskade lista kan kanske vara ett hjälpmedel? Två nya listrubriker anmäler sig:

Vad skulle jag göra om jag visste helt säkert att jag skulle lyckas?
Det vill säga om jag inte ägde vår största gemensamma oro/rädsla – den att misslyckas, inte nå fram, göra en satsning som inte går hem.

Vilka rädslor är levande i mitt liv just nu?
En kommer jag på direkt. Inte så kraftfull men ack så frekvent: Jag är rädd att inte hinna! Hinna i tid till möten där andra väntar mig, hinna göra det jag tycker måste till i hemmet, hinna klaga på trasiga prylar innan garantin går ut, hinna blogga innan den 17 december tar slut… Jag har inte tänkt på det tidigare, att stress är oro, och att oro är rädsla. Rädsla för att inte lyckas eller att inte hinna, eller vanligen båda delar i kombination. Det får bli mindre av det framöver.

Livstids julkalender: På språkresa en fjärde gång!

Något av det allra mest spännande med att ha barn är att få följa med på deras resor in i och igenom språket, och nu får jag vara med om detta en fjärde gång. Möjligen gör min yrkesmässiga bakgrund mig ännu mer observant och begeistrad än majoriteten föräldrar, men jag tror ändå att fascinationen är något som de allra flesta av oss delar.

Första gången var ju allt nytt och jag stod bara mållös bredvid och kunde inte begripa hur den där lilla människan - som bara ett år tidigare varit helt nyfödd och skrynklig - både kunde förstå och formulera ord (jag är förresten lika förbryllad fortfarande, trots allt jag läst - och till och med undervisat - om språkutveckling hos barn). Den här ungen var tidig med att prata. Jag minns hennes första fyraordsmening, på stranden i Thailand, där jag och hennes far som unga studenter tillbringade flera månader med vår kurslitteratur hemifrån Sverige. Varje kväll gick vi bort till en österrikisk farbror som lagom till solnedgången blåste vackra toner i en flera meter lång alplur: "Habon pelar hin ik!" konstaterade 19-månadersbabyn. Och på den vägen är det. Språket har varit i hennes hand sedan dess och formats till alltifrån skoltidningskrönikor till engelska sonetter till låttexter i egna bandet till poesiromanen som blev hennes projektarbete på gymnasiet. Jag gläds åt att hon också valt att göra språket till sitt framtida arbetsredskap genom att läsa engelska, översättning och kreativt skrivande på universitetet.

Så kom barn nummer två, nioåringen, som även hon tidigt gjorde språket till sitt redskap och idag förbluffar mig med sitt ordförråd och gläder mig med sin nyfikenhet på betydelser, former och synonymer. Trean, sexåringen, blev också en tidig ordekvilibrist."Farmors lilla gurka" kallas hon fortfarande ibland, eftersom gurka - enligt farmor - var hennes första ord efter mamma och pappa. Hon är också den som kläckt ur sig flest underfundigheter, och roliga eller häftiga ordvändningar, och "Dagens Lova" är ett ofta förekommande inslag på mina Facebook-statusrader.

Nu hänger jag med på en fjärde språkresa med en liten son som snart fyller två. Vid åtta månaders ålder sa han "mamma!" och jag tänkte att, hoppsan, där kom den fördomen på skam, att pojkar skulle vara senare än flickor. Men sen tog det liksom stopp och hände inte så mycket mer. Visst har han en uppsättning ord som han använder (och han förstår nästan allt vi säger till honom), men han har inte en enda gång försökt sätta ihop dem till en mening, och det är fortfarande mycket han inte kan uttrycka, vilket gör honom frustrerad. Universalordet "gacka!" ljuder allt högre när vi inte förstår. Men kanske är det på väg att lossna. Vi har observerat en ökad frekvens av nya ord senaste veckan - möjligen var det det nyligen anlända beskedet om dagisplats i januari som satte fart på ordfontänen. På dagis behöver man ju kunna göra sig förstådd även av dem som inte har tillgång till hemmaordboken. Hursomhelst konstaterade storasystrarna att nu var det dags att lära sig alfabetetet, och satte omedelbart igång med undervisning, såväl skriftlig som muntlig. Inte lätt att vara lillebror i den här familjen!

Jag observerar vidare, njuter och fortsätter skriva ner det som är extra minnesvärt. Det har jag gjort med alla tre hittills och sparat i dagböcker för dem att titta tillbaka på och förundras över som vuxna. Och så säger jag som lillebror: "Oh wow!".

Livstids julkalender: Fina fyrkantiga män

När bärbara datorn är på vift från köket kommer det gamla kassettdäcket åter till heders – dags för ett blandband! Vatten till vinet heter det, och av den titeln kan jag utläsa ungefär när det är inspelat. De första två låtarna: Heal the pain med George Michael och Piece by piece med The tubes. Båda låtarna handlar om män som vet vad kvinnan framför dem behöver, och det är konstruktiv kärlek och ompyssling. Båda är också självklart men inte stöddigt övertygade om att de själva är männen som bäst kan leverera det som ska till.

I'm gonna show her that piece by piece, inch by inch
I can put her back together again
I'll supply the love she lacks
And give her back exactly what she needs
Bringin' it piece by piece

Jag blir lite generad – hur avslöjande kan man vara utan att märka det själv – förrän efter sådär 20 år. Till hur många spred jag det här bandet? Letar än en gång efter ett datum någonstans i fodralet utan att hitta något. Var de där låtarna en stilla bön från Singel-Saras undermedvetna, eller en bild av mina förhoppningar på en blond, leende man i basker?

Texten i Tubes-låten får mig att le, jag känner igen den där rationella utvecklingsoptimismen, från mig själv, men också från många av de där männen som har omgivit mig genom livet, mer eller mindre ingenjörer allihop. Jag tror jag är lite präglad på såna. Män med yviga gester, svada och känsloutbrott kan vara fantastiskt intressanta, men de som får mitt hjärta att smälta är ändå de lite mer lågmälda, på gränsen till blyga men ändå intresserade, med ett allvar i ögonen och ett engagemang och rättspatos som glimmar till utan att ta över scenen.

När jag kommer hem och beskriver någon jag har träffat som ”den femte farbrorn”, då är det en hedersbetygelse. Jag har en far och fyra farbröder, inte så lika inuti som utanpå, men alla med de där rationella och tyglade dragen. Värmen har man lärt sig uppfatta under ytan, i ett erkännande ögonkast eller i handlingar som att åka långa sträckor för att ses, och helst bära antika ekskåp uppför smala trappor när det väl sker. Jag gillar nog de flesta sorters män(niskor) utom de hala och defensivt rädda, men det är med de lagom fyrkantiga jag känner mig riktigt hemma.





Vill du höra hela blandbandet? Pröva här!

Livstids julkalender: In i dimman - ett sorgesamt inlägg

Vi får ibland kommentarer om att vi förmedlar livsglädje och sprider energi här på Livstid, vilket vi förstås är mycket glada för. Det här inlägget är inte av den typen. Det är en sorgebetraktelse som jag behöver få skriva ur mig, och som kanske möjligen kan hjälpa någon annan i samma situation att känna sig lite mindre ensam. Jag brukar poängtera Dalai Lamas budskap om att fokusera på det positiva i livet, eftersom vi är så duktiga på att älta det negativa ändå, att vi inte behöver anstränga oss för att komma ihåg det. Samtidigt inser jag att vi också måste tillåta oss att vistas i skugglandet, att känna hela känslospektrat, att få plocka fram sorg, saknad, skuld, skam och vrida och vända på dem en stund.

Kanske inlägget kom till mig just nu för att jag för ovanlighetens skull är riktigt låg. Först teknikstrul 2.0 (när en sak går sönder hos oss följer ofta tre-fyra-fem andra prylar med - ett tecken på andlig utveckling, brukar jag få höra då...), sen Lars Norén-lördagen och så slog ju den stora influensan till med sin stora slägga. Feber, huvudvärk, krypningar i kroppen och en hejdundrandes hosta hos mig och döttrarna, medan husets manliga invånare gudskelov än så länge står på benen. Kära flow, vart tog du vägen?

Nåväl, en liten bloggstund måste jag försöka få till under täcket, annars blir jag galen av tristess. Och det jag vill berätta om är min mammas demens. För ungefär ett och ett halvt år sedan våndades jag över om jag kunde blogga om vad jag tänkte kring min mammas sjukdom utan att kränka hennes person, och kom - stärkt av kommentarer från er läsare - fram till att det nog var OK så länge det handlade om mina känslor och tankar och inte så mycket om mamma själv. Samtidigt är det väldigt svårt att dra gränser och jag har därför i hög grad avstått. Men nu har jag vid flera tillfällen läst och lyssnat till personer (exempelvis Hans Rosenfeldt i Vinter i P1) som har berättat om närståendes demens, och jag har aldrig upplevt det som kränkande gentemot den berörda. Däremot har det gett mig mycket att få ta del av deras berättelser och tankar, eftersom jag ofta känt mig väldigt ensam, inte minst som detta drabbat mig i en ålder då det inte är så vanligt att ha problem med gamla sjuka föräldrar.

Idag känns det nästan absurt att tänka sig att för bara två år sedan bodde min mamma fortfarande ensam i sin lägenhet och klarade sig själv, sånär som på lite hjälp från hemtjänsten med mediciner och från mig och min man med ekonomi och glödlampsbyten. De första tecknen hade vi upptäckt ett halvår tidigare, men det rörde sig fortfarande mest om en tilltagande glömska och enstaka tillfällen då det blivit riktigt tokigt. Sedan gick det fort, hemtjänstinsatserna skruvades upp gång på gång under ett drygt halvårs tid och till slut fungerade det inte att bo hemma längre. Mamma flyttade till ett äldreboende och sedan dess har förloppet gått ännu fortare. När jag var där för att hämta hem henne till kalas på min 43:e födelsedag för en månad sedan kände hon för första gången inte igen mig när jag kom. Idag för jag betydligt mer konstruktiva dialoger med min snart tvåårige son (vars ordförråd fortfarande är mycket knapphändigt) än med min egen mamma.

Att bevittna den gradvisa nedmonteringen av en nära anhörigs hjärna och med den tillhörande funktioner är en fasansfull process, som väcker känslor av olika slag, men alla av negativ karaktär. Den tyngsta är nog skulden - självklart den ständiga skulden över att inte räcka till, att inte göra tillräckligt, att inte hälsa på tillräckligt ofta, och så skulden över ilskan för att så stor del av min sista hett efterlängtade föräldraledighet gick åt till allt möjligt praktiskt kring mamma: möten med hemtjänsten, hjälp med än det ena, än det andra, och så till slut flytten - som nästan drev mig in i väggen eftersom den sammanföll med en period då lillebror (och därmed jag som fortfarande ammade) sov uruselt på nätterna.

En annan känsla som emellanåt dyker upp ovan vattenytan är rädslan att en dag själv drabbas av sjukdomen, eftersom det finns en ärftlighetsproblematik inblandad (mammas bror råkade ut för samma sak). Tanken på att mina barn en dag ska känna att jag är en enda tung skuldbörda över deras axlar kan göra mig fullkomligt förtvivlad och skräckslagen. Och så sorgen över den förlorade mamman. Som någon beskrev det; en dement förälder förlorar man två gånger, först när han eller hon går in i sjukdomen, sedan när föräldern dör på riktigt.

En liten ljuspunkt ser jag ändå i mörkret. Tack och lov, lilla mamma, att vi litade på vår inre kompass och valde det boende vi gjorde, där vi vet att du har det så bra du kan, där vi alltid möts av vänlig, lugn, tålmodig, omhändertagande och respektfull personal - något som senaste tidens mediarapportering och min äldsta dotters upplevelser som sommarvikarie på ett äldreboende visar inte är någon självklarhet. Under ett samtal med personalen i förra veckan tog jag tillfället i akt och berättade för dem hur bra de är - och det märktes att de inte var vana att få beröm. Där ser man hur lätt det är att ta saker för givna. Tack än en gång för att ni finns! Och tack till dig som orkade läsa!

Livstids julkalender: Eftersnack

Igår bloggade Maria om helgens Norén-föreställning i hemmamiljö. I fredags kväll handlade min statusrad på Facebook om familjegräl. Är det bara vi två som har synkat ihop oss alldeles, eller är detta ett allmänt tredje-advent-fenomen?

Hos oss fick Mannen ett av sina mycket sällsynta men kraftfulla utbrott. Efter tre fullproppade gräsänklingsdagar hade alla de små gnisslen i tillvaron samlat ihop sig till en veritabel explosion. Jag, som varit bortrest och längtat hem till finaste familjen, måste nästan le åt skillnaden mellan min fredagsmysfantasi och den ytterst ordknappa middag som vi avnjöt i omgångar, allt eftersom parterna sansade sig och accepterade att energiintag trots allt måste till.

Men det är skillnad på tystnad och tystnad. En sort är ishinnan som hindrar från att beröra det som alla ser. Något helt annat är de utpumpades paus i förvissning om att alla snart ska få säga sitt. Det senare är en så mycket uthärdligare variant som aldrig har intresserat Lars Norén särskilt mycket.

Den här gången blev eftersnacket ovanligt konstruktivt. Fyra kloka huvuden slog sig ihop och kom fram till att vi vill bli mer toleranta mot ilska, och samtidigt bättre på att inte utse någon måltavla i ögonblicket, eftersom den ändå aldrig är den egentliga orsaken. Jag och Mannen fick klart för oss att vi tillämpar mormors gamla ”skuldbelägg-genom-diskslammer” även när vi faktiskt har sagt att barnen inte behöver hjälpa till. Vi fick en sårbar beskrivning av hur det är att känna sig urkass på hemmasysslorna som alltid måste göras, och vi kläckte ett knep för att minska den känslan. Mannen fick syn på ett par konflikter utanför hemmet som skaver mer än lovligt. Själv insåg jag att jag för första gången har stått mitt i en konfliktstorm utan att magen knöt sig det minsta lilla, och att omgivningen har undanhållit för mig hur klok en tonåring kan vara.

Slutligen konstaterade vi att Humlans kolasås aldrig smakar bättre än efter ett rejält gräl.

Livstids julkalender: Lars Norén och Tomas Ledin på besök i adventsmyset

Det blir inte alltid som man tänkt sig. Jag såg framför mig (och gjorde förtida uttag på glädjekontot inför) en helt ograverad helg. Inga inplanerade gäster, inte bortbjudna någonstans, inga måsten. Bara en småputtrigt stillsam liten helg med fönsterputsning med flickorna på agendan (när vi väl kommer till skott brukar vi alla tre tycka att det är rättså kul) och mycket Harry Potter-lyssnande (fjärde ljudboken har 22 skivor...). Kanske skulle vi också orka baka klart den där kvarvarande klutten med pepparkaksdeg; lillebror hade bitit hål i syskonens fina bokstavshjärtan till den yngstas fd dagisfröken respektive den äldstas pojkvän, så här behövde bakas lite nytt.

Och så gick det sådär kapitalt åt skogen redan under lördagsförmiddagen. Grälar gör vi ofta i den här familjen (och kramas lika mycket) - det är nästan oundvikligt när fem personer med starka viljor bor tillsammans - men den här lördagen blev en sån där när barn grät så att de tappade andan och mammor sprang och smällde igen dörrar (och grät en skvätt också) - en kaosfamilj när den är som bäst, och Lars Norén skulle ha gnuggat händerna. Lillebror kryddade det hela med att konstant tjoa så högt att det var helt omöjligt att lyssna på Harry P och alla andra fick ont i huvudet, samt i övrigt ägna sin tid åt att sno våra mobiltelefoner, banka på våra datorer, klättra in i kylskåpet, komma gående med köksknivar - och diverse andra trevliga aktiviteter som är just vad man behöver för att få till den där riktiga adventsstämningen.

Framåt seneftermiddagen hade vi lugnat ner oss så pass att vi kunde prata med varandra igen (riktigt konstruktivt dessutom, som så ofta efter sådana här urladdningar) och till kvällsmaten hade vi fått tillbaka lite adventskänsla och fick en ganska mysig kväll med hemlagad pizza till Bolibompa och Så mycket bättre. Nu fick mamman i stället gråta en skvätt till Tomas Ledins tolkning av Mikael Wiehes sång Den jag kunde va, den som han skrev sedan han fått veta att bästa vännen Björn Afzelius led av en obotlig sjukdom och skulle komma att dö inom kort. Aldrig hade jag väl trott att Ledin skulle kunna få mig att gråta, men man lär så länge man tittar på TV.

"Som broar över djupen

som skuggor under träden
som eldarna i natten
som stigar genom snåren
har vi varit för varandra"

Under söndagen höll herr Norén sig borta, men i stället för att putsa klart de där fönstren fick frun i huset snällt ligga i sängen med en totalt viljelös kropp - kanske var det den psykiska utmattningen från lördagen som tog ut sin rätt? Inte för att det gör så värst mycket. Har vi kunnat klara oss i två år med fönster så fluglortiga att man knappt ser genom dem (så blir det när man bor granne med en bondgård), så ska vi väl klara oss ett par dagar till. Och ibland är det nästan lite skönt att bli sådär utslagen att man inser att man inte har något val (ovalfrihet, har jag kallat det); det inte är någon idé att försöka göra något vettigare än att krypa ner under duntäcket och dåsa bort till längdskidsrapporteringen på TV:n...

Det blir inte alltid som man tänkt sig, men det kan bli ganska bra ändå till slut. Vill passa på att tipsa om min absoluta favoritblogg, Fantastiskt Kaos, som får alla oss andra kaosfamiljer att känna oss lite mindre ensamma. Läs den!

Livstids julkalender: Att bjuda på mer än kaffe

Föreläsaren är i 50-årsåldern. Trygg i sin kompetens, avspänd men inte särskilt personlig i sin framtoning. Han ser ut över gruppen och konstaterar att alla verkar vara tillbaka efter fikat. Just när han ska återuppta föreläsningen får han syn på kaffekoppen som han ställt ifrån sig på katedern, just bredvid datorn. Med rynkade ögonbryn stegar han fram och flyttar den till fönsterbrädan. Inför 30-talet indirekta chefer, de flesta män i hans egen ålder, berättar han sedan varför. Om när hans hustru skulle läsa på universitetet, och hamnade på hans kurs. Att han var nervös och hon satte sig längst fram. Hur hans första insats den kursen blev att välta ut sin kaffekopp över samtliga anteckningar, och hur han fortsatte med att försöka sudda på tavlan utan tavelsudd, och då var ju faktiskt handsvetten till lite nytta.

Förstående leenden och spridda skratt, sen fortsätter föreläsningen. Som om ingenting hade hänt. Och det har det ju inte heller, för kaffekoppen är i tryggt förvar. Men jag myser. Såna sammanhang vill jag vara i, där folk utan åthävor eller överdriven stå-upp-talang kan bjuda varann på sin mänsklighet, och vi andra kan ta emot det på samma sätt. "Bjuda på sig själv" är ett otroligt slitet uttryck, men det är ju egentligen jättebra. I mitt jobbsammanhang finns allt en hel del av den varan, mer än man skulle kunna tro. Hur är det i dina sammanhang?

Livstids julkalender: Kärnfamilj och stjärnfamilj

Efter några år som singelmorsa har jag byggt ihop hela kärnfamiljsbyggsatsen: en man som jag varit tillsammans med i femton år och gift med i elva samt tre hemmaboende barn. Till råga på allt puttinuttig Junibacken-villa på landet (däremot har vi gjort oss av med vovven och Volvon...). Och jag måste ju erkänna: jag älskar detta kärnfamiljsliv, samtidigt som jag är den första att instämma i idén om att kärnfamiljen aldrig får bli den enda accepterade normen.

I senaste numret av LevaPS! (12/11) läser jag om "stjärnfamiljer", de som inte definieras av yttre ramar och traditionella tankar om mamma-pappa-barn, utan kan se ut precis hur som helst. Jag blir varm i hjärtat av att läsa om kvinnan som varje sommar samlar sin stjärnfamilj (bland annat bestående av bästa vännens mamma, gudbarnbarnen och dotterns ex) under några veckor för att umgås och göra roliga saker tillsammans.

Begreppet "stjärnfamilj" myntades av Ingrid Engarås, som också startat Facebooksidan Värna Stjärnfamiljen, vars programförklaring är "Det är inte den yttre formen på familjen som är viktigast, utan den skapande processen av vardaglig familjebildning; Den nära och ömsesidiga kontakten mellan människor som får oss att uppleva familjeskap. Att värna om stjärnfamiljen innebär att värna om innehållet." Så sant som det är sagt.

Så inser jag att jag ju faktiskt också har en alldeles egen stjärnfamilj, vid sidan av kärnfamiljen, som är väldigt viktig för mig. Centralfiguren är min äldsta dotters farmor. Trots avsaknaden av biologiska band är hon lika mycket farmor till mina barn i andra kullen som till sitt eget barnbarn - och kärleken är ömsesidig. Hon ringer min man när hon behöver låna målarskrapor och han henne när han behöver barnvaktshjälp. För några månader sedan klev farmors nya pojkvän raka vägen in i våra hjärtan och är nu också en högst självklar del av stjärnfamiljen - utsedd till sexåringens "bästa vän" av henne själv (citat: "Vilken tur att Anita träffade just Göran!").

Och så har vi min systers före detta svärföräldrar, som precis som min ex-svärmor förblir i allra högsta grad närvarande och oerhört viktiga delar av hennes liv (vilket för en tid sedan utökades med en ny man). Vid påsk och under några sommardagar varje år är de också en del av min familj. Härom helgen samlades hela den stora härliga stjärnfamiljen hemma hos oss för att fira min systers inträde i mogna kvinnors klubb. Min och syrrans nya män och våra före detta (men mycket aktuella) svärföräldrar (plus min nuvarande svärmor!) i skön mix. Inte kärnfamilj ELLER stjärnfamilj utan både och. Extra allt, helt enkelt!

Livstids julkalender: Ett listmanifest

Än en gång vill jag dra en lans för listan – som multiverktyget för livets alla skeenden, som en orubblig Sancho Panza vid vår sida i striden mot vardagliga och extraordinära väderkvarnar, som en… ja, ni förstår. Och för er som inte gör det ska jag förklara:

Det finns en missuppfattning om att listors främsta användningsområde är att hålla reda på praktiska saker. Det kan visst vara bra, men praktiska saker har ju annars en tendens att påminna om sig själva. Har du glömt byta däck blir det halt, har du glömt köpa mjölk blir det inga pannkakor. Om du däremot missar att fånga in en klok tanke om hur du vill ha det här i livet så hör du kanske inte av den igen på bra länge, du kanske inte ens märkte att du missade den. Där om nånstans är det läge för en lista!

En annan vanlig föreställningen är att det bästa sättet är att ”sätta sig och skriva en lista”. Visst, tillfällena kan finnas. Men anledningen till att en lista behövs är ju just att det är svårt att på en och samma gång komma ihåg allt som ska stå i den. Därför behövs långsiktiga listor, lättåtkomliga bör de också vara, i mobilen till exempel. Där fyller man på saker allt eftersom man kommer på dem, när man kommer på dem. Passar särskilt bra för idéer och tankar som inte rör det man just nu har för händer. Och när man sedan plockar fram sin lista vid en oväntad paus i tillvaron så hittar man en hel liten guldgruva som liksom har samlat ihop sig själv.

Listan passar helt enkelt i en hel del sammanhang där vi kanske inte tänker på den som ett alternativ. Ett sånt exempel är den visionskarta jag länge har tänkt göra. Jag hade tänkt mig en kreativ kväll med några goda vänner. Levande ljus, målande, skrivande och collageande på framtidsvisionerna för våra liv. Färgsprakande, inspirerande och humoristiskt skulle det bli. Men jag har samtidigt alltid känt mig lite pressad vid tanken på det. Ungefär som vid en ledd avslappning när man, på kommando, ska hitta det där rummet inom sig, där man kan slappna av fullständigt… och mitt huvud känns som en lång korridor där jag irrar omkring mellan tråkiga vita dörrar.

Så; en lista får det bli istället. Som jag fyller på allt eftersom, oftare när jag har tråkigt än när jag har roligt. Direkt i ett block eller mobilen, och sen över till listans basläger i datorn. (Den elektroniska listan är förstås ett stort lyft för listan som form. Kan ändras, omarbetas, ha olika rubriknivåer, sparas över tid, ändras igen.) Nej, särskilt färgsprakande blir den sällan. Men den passar oss som får våra visioner lite pö om pö istället för i hela sjok. Och alla som har läst en bok vet vilket sinnesvidgande innehåll det kan finnas i de där raka raderna med svarta krumelurer på vitt papper.





PS. Inspiration för listskrivare: Boken Älskade lista, som också har en facebook-sida. DS

Livstids julkalender: Dags för fri skrivning?

En av mina väldigt tidiga, och mycket tydliga, yrkesdrömmar var att bli författare. Bok efter bok påbörjades, oftast med inspiration från den senast lästa, och ett eller två kapitel skrevs, men eftersom jag var ett bokslukarbarn hade jag ju strax hunnit läsa en ny bok som inspirerade till att påbörja ett nytt skrivprojekt. Och så växte papperskassen med det som min pappa kärleksfullt döpte till "Marias ofullbordade". Jag tappade bort skrivandet någon gång i de tidiga tonåren, och de enda tillfällena då jag släppte loss den kreativa vildhjärnan en smula var i skolans fria uppsatser. Dem fick jag visserligen positiv respons på, men återkopplingen handlade om bra struktur, korrekt grammatik och ett lämpligt ordförråd - jag fick sällan någon bekräftelse på om språk eller innehåll berörde den som läste.

Livet vindlade vidare, jag började plugga språk och plötsligt hade jag i stället för författare (eller kirurg, som också stod högst på drömlistan under många år) blivit lärare - ett yrke som aldrig ens funnits med på den där listan. Så halkade jag in i universitetsvärlden och blev kvar där - i nästan femton år. Vad hände då med skrivandet? Jodå, visst började jag ägna mig åt det igen, men det handlade om torr akademisk avhandlingstext, så långt ifrån mina fantasifulla barnbetraktelser man kan komma. Det skönlitterära kändes oerhört avlägset.

Kanske var det lite för mig som för Majgull Axelsson, den idag mycket populära romanförfattaren, som i Sommarpratarna på TV berättar om hur hon inte vågade skriva skönlitteratur till en början utan satsade på att bli journalist. Tydligare ramar, mer faktainriktat, mindre utrymme för (eller krav på, beroende på hur man vill se det) fantasi. Och precis som hon så småningom vågade ta steget från det trygga strukturerade till det fria skrivandet så känner jag att jag tar ett litet steg i taget på den vägen.

Det började med läromedel för sju år sedan. Fortfarande mycket fakta och struktur, men ändå med lite mer av min personliga röst i texten än i avhandling och forskningsartiklar. Fyra år därefter togs nästa steg, då Sara och jag började blogga, och rösten blev tydligare. Jag har alltmer kommit att uppleva hur mycket Livstids-skrivandet ger mig. Det förstärker min glädje och förundran, och det hjälper mig att hantera det sega eller svåra.

Frågan jag brottas med nu är om jag har modet och förmågan att ta det sista klivet ut i öppnare vatten och börja skriva skönlitterärt igen - på så sätt skulle ju cirkeln samtidigt slutas. Och jo, jag ska nog våga, till en början i tryggt sällskap med någon som jag vet kan det där, min äldsta dotter. Vi har börjat skissa på en barnboksserie baserad på lillasysters underbara ordvändningar och målet är att skriva så att både barn och vuxna längtar till läsandet. Kanske jag vågar försöka mig på en vuxenroman därefter?

Går du också i skrivdrömmar? Kanske är det dags att börja blogga, eller satsa stort direkt och dra igång ett bokprojekt? På Facebook-sidan Skriva bok kan du få tips och stöttning av andra skribenter, varav många skriver sin allra första. Och även om du bara vill fylla byrålådan (eller hårddisken) så kan skrivandet i sig ge välsignad kraft.

Livstids julkalender: Dagens många ansikten

En av de första frostmornarna cyklar jag tidigt in till stan. Det är mörkt, reflexväst på, och lite kallt i början. Lagom till en av de sista kurvorna, 90-gradaren i nerförsbacke med full rulle, har jag glömt vilket underlag jag cyklar på – och så cyklar jag plötsligt inte längre. Handväskan far som ett välsopat curlingklot ut ur cykelkorgen över vägbanan. Jag faller som någon annan slags sten, rakt ner i asfalten med högra höften först. Inga bilar, ingen fara, bara hårt och kallt och jäkligt ont.

En kvart senare sitter jag bland särdeles varma människor och levande ljus. Det var hit jag skyndade och jag lyckas förvånansvärt bra med att vara här och nu. Långsamma solhälsningar, Yoga-Magnus i högform, kryptiska mantran, moder jord och fader sol.

När solen har gått upp linkar jag omkring på min offentliga förvaltning, men i huvudet är det raska steg. Det räcker långt eftersom det mesta kan göras sittande vid datorn. Planera, samordna, kontakta. Allt inom struktur och regelverk, men lite påhittig måste man ändå vara.

Till lunch åker Rotaryknappen på. Handhälsningar till höger och vänster, ögonkontakt och nickar, en och annan kram. Idag får jag lära mig om riktigt ekologiska viner av min bordsgranne, och så ett föredrag där en ny medlem presenterar sig. Nästan inget om jobb och karriär, mer om de stora upplevelserna som vinklat livsbanan och de mindre som guldkantar den.

Eftermiddagen på biblioteket med Livstids-Maria. Fritt flygande tankar och idéer som realiseras utan liggetid. Tangentborden går varma, mejl skickas och får svar, göra- och idélistorna fylls på och hinner aldrig sorteras. Skaparanden vinner över strukturmuppen också denna gång.

Vid fyratiden cyklar jag hem, med järnkoll på underlaget och en grimas då och då. Rotary, yoga, statstjänsteman och påhittare, och så en duns i backen som en påminnelse om det flyktiga och stenhårda i livet. Mångfaldskvoten får anses vara fylld. För idag.

Livstids julkalender: In i tittskåpet

Vilken ynnest det är, detta att genom att delta i eller bara lyssna till ett samtal få titta in i en annan människas värld och tankar för en stund. Lite som de där tittskåpen med en glasruta. Jag skapar mig härmed en ny listrubrik att fylla med innehåll i vår senaste bok Älskade lista. Från måsten till lust: Mina tittskåp. Här är några av dem:

* I TV-programmen där mer eller mindre kända personer som (oftast) är nya bekantskaper för varandra möts och samtalar, förundras jag över att de faktiskt känns äkta, samtalen om viktiga saker, om glädje och sorg och livets vindlingar. Just nu avnjuter jag Sommarpratarna på SvT Play. Ett annat spännande program är Från Sverige till himlen där Anna Lindström Barsk under några dagar flyttar hem till personer med en viss religion, för att genom samtal och deltagande i ritualer försöka förstå hur man tänker och varför man tror.

* Genom två egna nätverk tittar jag in hos deltagarna på nya sätt. I bokcirkeln via böckerna vi läser - vilka alla väcker olika tankar och erfarenheter till liv hos oss som läst. (Häromsistens fick vi på Livstid också förmånen att kika in i några andra bokcirkeltittskåp, då vi ordnade en Vidga dina (bok)cirklar-kväll i samarbete med Växjö bibliotek.) Och så i TankeTrampolinen, där fyra kloka dels möter varandra i tankar kring våra professionella liv, dels bjuder in spännande gäster till vår Heta stol och tittar in i deras tittskåp. Nu har vår TankeTrampolin fått vingar också, i form av en egen hemsida, som du gärna får klicka dig in på här!

* En magisk kväll för en tid sedan var Sara och jag inbjudna till en personalgrupp som önskade sig en liten puff in i det goda samtalet. Där och då skapade vi en samtalscirkel, i det format vi båda har kommit att uppskatta genom våra besök på vackra Mundekulla kurs- och retreatgårds kvinnocirkelevenemang (alla pratar lika länge, en i taget utan avbrott, så alla får komma till tals och alla kan fokusera på att lyssna, utan att fundera på respons). Det var en fantastisk känsla att komma så nära och få ta del av okända människors innersta tankar (tittskåp de luxe!)- och vi har hört ryktas att det nog faktiskt hände något mer bestående i den där gruppen vi besökte.

Till våren planerar vi en Livstidscirkel, där vi pratar om det viktiga i livet, som vad vi gör med vår tid. Bor du i Växjötrakten och skulle vilja vara med (det går fint att komma till en första träff och prova på innan du bestämmer dig för fortsatt deltagande), skicka ett mejl till hej@livstid.nu!

Livstids julkalender: Vad simmar du i?

Jag och Humlan går en onödigt lång promenad i pissigt decemberväder. Sånt väder är liksom värre just i december, en månad som man vet kan så mycket bättre. Men vi är vid gott mod. Jag berättar om att jag försöker odla och fånga mina dagdrömmar, inspirerad av boken Drömliv. Där i den fria fantasin finns kanske koordinaterna som talar om vartåt den inre kompassen faktiskt pekar efter senaste justeringen. Jag använder kanse inte just de orden, uttrycker mig lite mer 10-åringstillvänt.

”Vad drömmer du om att du vill göra?” frågar jag sedan. ”Inte så mycket. Det är som att du simmar i havet och jag i en liten sjö.” svarar Humlan och verkar helt nöjd med det, att inte ha så många valmöjligheter att fundera över just nu. Och jag är helt nöjd med att vara en mamma som ger barnen intrycket att det finns massor att välja på, även när man är himmmla gammal.

En stund senare är vi åter vid det där med valmöjligheter. ”På rasterna i skolan är jag nog som mest i nuet. Jag tänker nu är det rast, vad vill jag göra nu? Så är det inte alltid hemma.” Begränsningar som möjligheter. Det har vi skrivit om tidigare. Sådär 30 år äldre än Humlan är när hon ser dem.

Livstids julkalender: Taube-rap och Potter-frossa

Emellanåt känner jag mig - trots alla goda föresatser om "good enough mothering" som jag burit med mig under tio års tid" - inte som den där mamman jag skulle vilja vara. Den som alltid lyssnar, alltid är närvarande, alltid intresserar mig för allt i alla mina fyra barns små universum, alltid har tålamod. Inte den mamman som facebookar eller bloggar samtidigt som nån unge behöver hjälp med att lösa ett världsmysterium, eller som skäller som en ölandstok för att frukostmackan aldrig blir uppäten trots att klockan obevekligt närmar sig det magiska talet 7.25, då familjen behöver vara i det läge som med svärmors uttryck betecknas RPS, "Röva på sätet!" (hm, ja, alltså inte på Rikspolisstyrelsen, som Sara har lärt mig att den förkortningen också kan betyda).

Eller, förresten, om jag vore sådär så skulle jag nog bli en ganska usel mamma, en alldeles för perfekt sådan, en som gav mina telningar prestationsångest inför sina egna stundande föräldraskap. Jag facebookar och skäller alltså vidare lite lagom med någotsånär obefläckat samvete i vetskapen om att jag ändå är hyfsat good enough i många av mina föräldrastunder, om än inte alla (läs mitt inlägg här om du vill möta inte-ens-good-enough-mamman från förra hösten!). Och så har jag hittat på ett litet knep för att ibland göra vårt umgänge så stimulerande att Facebook förlorar i konkurrensen om min närvaro, och vi alla har så kul att vi glömmer att bli osams. Vi skapar helt enkelt projekt tillsammans, stora som små, de flesta mer eller mindre galna, men med ett innehåll som vi alla går igång på. Några exempel:

* Projekt "lära oss en massa låtar av Evert Taube", trubaduren som jag numera diggar utan att skämmas för nördstämpel (vilket jag inte vågade som barn). Lite kulturarv till ungarna, vältrande i sköna barndomsminnen för mig, och de tycker att han är en lattjo kille, en typisk "båtluffare", som sexåringen konstaterade när jag frågade henne varför det var så mycket fartyg i hans sånger. På min systers fyrtioårskalas i lördags lät vi Evert möta rap i vårt framförande av Frithiof och Carmencita - mycket uppskattat!

* Projekt Harry Potter. Vi njuter och flämtar oss andlöst igenom Krister Henrikssons underbara uppläsning, bok för bok, och är just nu lite i skön tidsnöd för att hinna färdigt Fången från Azkaban till tisdag, då vi måste lämna tillbaka den till biblioteket, vilket innebär att vi tvångsfrossar under helgen - yummie! Till frukosten, till kvällsmyset i sängen med en unge på varje arm och en stund då och då däremellan, när lillebror inte låter för mycket för att hindra förståelsen. Efter varje bok ser vi filmen, och vi tänker köra fram till femman. Sedan censurerar storasyster (21-åringen) som har totalkoll (skriver just nu sin C-uppsats i engelsk litteraturvetenskap om existentialism i HP) och vet att därefter blir det för läskigt för småtöserna. De sista böckerna och filmerna får ligga till sig lite.

Mindre mamma-barn-projekt den senaste veckan har omfattat förvandlingen av ett havererat pepparkakshusbygge till familjen Weasleys Kråkbo, samt en nypåhittad lek där vi byter ut ord med ett visst antal stavelser i olika sånger. Idag blev det ordet kycklinglår, som passade perfekt i "Kycklinglår, kycklinglår, åhåhåh, som ett kycklinglår högt upp i det blå" (satellit), "Åhåhåhåh kycklinglår" (cadillac), "Du kära lilla kycklinglår, här kommer jag igen" (snickebo), "Du ska inte tro det blir kycklinglår ifall inte nån sätter fart" (sommar) och "Nu tändas tusen kycklinglår" (juleljus). Knäppt men kul!

Fler tips på skoj-i-vardagen-projekt för barn och föräldrar emottages tacksamt!

Livstids julkalender: Skillnaden mellan hastighet och acceleration

Den får man lära sig om i fysiken. Hastigheten är hur fort du till exempel cyklar på en viss tid. Accelerationen handlar om hur mycket du ökar din hastighet. Att det finns en parallell logik när det handlar om att bli äldre har jag ganska nyss kommit på.

Man får ju höra en del om det, att bli äldre, och då tänker jag på det som skrivs och sägs om att bara bli sådär mitt-emellan-gammal, som jag är. Till exempel att man blir sämre på att lära sig nya språk. Men det är en jämrans skillnad mellan att bli sämre på att lära sig nya språk och att bli sämre på språk. Ungefär samma skillnad som den mellan acceleration och hastighet. Det gick upp för mig när vi reste utomlands med familjen häromåret och jag insåg att jag fortfarande blir stadigt bättre på engelska. Av någon knepig anledning hade jag fått för mig att jag skulle vara nöjd om jag fortfarande kunde engelska.

Att hastigheten i inlärningen möjligen är lite lägre har ju också mindre betydelse, för nu kan jag ju mer än jag kunde när jag var yngre. Skulle jag däremot få för mig att börja med arabiska, som jag har fantiserat om någon gång, då blir det kanske värre. Men det är inte säkert. För den parallell som inte går att dra till fysikens lagar är den om maximerat utnyttjande av sin potential. Kulan som rullar utför det sluttande planet håller nog inte igen för att den är rädd för att köra fel, så som jag höll igen med språkkonversationen när jag var yngre. Håller igen gör jag numera mycket sällan, om jag bara upplever någon slags kontakt, och helst har lite utrymme för att vifta med händer och fingrar medan jag talar.

Men förresten: Om det nu blir av, det där med arabiskan, varför skulle jag då ha bråttom?

Livstids julkalender: Tro, hopp och kärlek...

... den nötta gamla treenigheten som säkert hälften av oss tjejer som växte upp på sjuttio- och åttiotalet hade en berlock med i ett halsband eller armband. Gulligt, tänkte jag väl då, men funderade aldrig närmare på vad orden egentligen står för.

Tills i söndags, när jag och min sexåring lärde oss Byssan Lull på riktigt, inte bara de där två mest kända verserna som jag har kunnat i eviga tider, utan alla fyra, även den om sjökistan som har trenne figurer: "Den ena är vår tro, den andra är vårt hopp, den tredje är kärleken den röda", sjunger han, Evert, min gamla och nu även barnens nya idol. Vi filosoferar lite kring orden och plötsligt utbrister sexåringen, där vi sakta vandrar hand i hand i duggregnet på kyrkogården för att tända ett ljus vid hennes morfars grav till första advent: "Om man har dom i sitt liv, då är man nog lycklig!"

Ja, lilla L, jag tror att du är inne på något viktigt där. Vi behöver någonting att tro på, och det behöver inte vara en gud, men något som ger trygghet, lugn och värme när det blåser omkring oss. Kopplat till tron behöver vi hopp, om att det småningom blir lättare att andas när den mentala luften känns tung, eller om att det ska kännas precis lika bra i morgon som det gör idag. Och så kärleken den röda, den som vi alldeles för ofta tar för given när vi har den. Varje dag måste jag påminna mig om att inte göra det!

Livstids julkalender: Bloggbubblan

In i skrivarbubblan var det, och där är perspektivet lite annorlunda, som under vattnet ungefär. Allt tycks närmare och större än det är där ovanför, och mer förunderligt. Mobilens små anteckningsfiler fylls med korthuggna noteringar, i brådskan krypterade av telefonens valhänta försök att hjälpa till.

Den kan ibland bli nästan febrig, den här önskan att fånga ögonblicken och frysa dem i text, men fokus är i alla fall på ögonblicken. Aldrig känner jag mig så mycket som ett kottskådarbarn som när jag är inställd på att blogga. En av mina favoritrubriker i boken Älskade lista! är Små omärkvärdiga ögonblick att minnas. Jag hade ett här nyss: medhavt te och mesostmacka på biblioteket, utblick över himlens sista ljusblå skiftningar ovanför hustaken och ett wifi-nätverk som just hade släppt in mig igen efter en stunds oförklarligt trilskande. Att hitta såna små oansenliga stenar lockar mig mer än att leta diamanter.

Då tänker jag att vår tids fixering vid upplevelser skulle kunna vara en del av lösningen på våra problem och inte ett hot. Kolla in Facebooks statusrader: ett helt pärlband av ömsint polerade små gråstenar. En sen frukost, en tidig frukost, en stunds avkoppling med WordFeud – hur mycket växthusgaser kostar det? Och helt oförhappandes får jag stöd i en akademisk rapport publicerad av Naturvårdsverket - Klimatomställningen och det goda livet:
"Den här rapporten är en ingång till en outforskad och spännande tredje väg in i klimatfrågan, där kopplingen mellan välbefinnande och klimatpåverkan granskas och där vi ställer oss frågan om ett större fokus på människors välbefinnande rent av skulle kunna vara en drivkraft snarare än ett hinder för en hållbar utveckling på vissa områden."

Den kanske jag ska läsa lite mer i någon gång. Till dess bloggar jag vidare.