Livstids julkalender: Dags för fri skrivning?

En av mina väldigt tidiga, och mycket tydliga, yrkesdrömmar var att bli författare. Bok efter bok påbörjades, oftast med inspiration från den senast lästa, och ett eller två kapitel skrevs, men eftersom jag var ett bokslukarbarn hade jag ju strax hunnit läsa en ny bok som inspirerade till att påbörja ett nytt skrivprojekt. Och så växte papperskassen med det som min pappa kärleksfullt döpte till "Marias ofullbordade". Jag tappade bort skrivandet någon gång i de tidiga tonåren, och de enda tillfällena då jag släppte loss den kreativa vildhjärnan en smula var i skolans fria uppsatser. Dem fick jag visserligen positiv respons på, men återkopplingen handlade om bra struktur, korrekt grammatik och ett lämpligt ordförråd - jag fick sällan någon bekräftelse på om språk eller innehåll berörde den som läste.

Livet vindlade vidare, jag började plugga språk och plötsligt hade jag i stället för författare (eller kirurg, som också stod högst på drömlistan under många år) blivit lärare - ett yrke som aldrig ens funnits med på den där listan. Så halkade jag in i universitetsvärlden och blev kvar där - i nästan femton år. Vad hände då med skrivandet? Jodå, visst började jag ägna mig åt det igen, men det handlade om torr akademisk avhandlingstext, så långt ifrån mina fantasifulla barnbetraktelser man kan komma. Det skönlitterära kändes oerhört avlägset.

Kanske var det lite för mig som för Majgull Axelsson, den idag mycket populära romanförfattaren, som i Sommarpratarna på TV berättar om hur hon inte vågade skriva skönlitteratur till en början utan satsade på att bli journalist. Tydligare ramar, mer faktainriktat, mindre utrymme för (eller krav på, beroende på hur man vill se det) fantasi. Och precis som hon så småningom vågade ta steget från det trygga strukturerade till det fria skrivandet så känner jag att jag tar ett litet steg i taget på den vägen.

Det började med läromedel för sju år sedan. Fortfarande mycket fakta och struktur, men ändå med lite mer av min personliga röst i texten än i avhandling och forskningsartiklar. Fyra år därefter togs nästa steg, då Sara och jag började blogga, och rösten blev tydligare. Jag har alltmer kommit att uppleva hur mycket Livstids-skrivandet ger mig. Det förstärker min glädje och förundran, och det hjälper mig att hantera det sega eller svåra.

Frågan jag brottas med nu är om jag har modet och förmågan att ta det sista klivet ut i öppnare vatten och börja skriva skönlitterärt igen - på så sätt skulle ju cirkeln samtidigt slutas. Och jo, jag ska nog våga, till en början i tryggt sällskap med någon som jag vet kan det där, min äldsta dotter. Vi har börjat skissa på en barnboksserie baserad på lillasysters underbara ordvändningar och målet är att skriva så att både barn och vuxna längtar till läsandet. Kanske jag vågar försöka mig på en vuxenroman därefter?

Går du också i skrivdrömmar? Kanske är det dags att börja blogga, eller satsa stort direkt och dra igång ett bokprojekt? På Facebook-sidan Skriva bok kan du få tips och stöttning av andra skribenter, varav många skriver sin allra första. Och även om du bara vill fylla byrålådan (eller hårddisken) så kan skrivandet i sig ge välsignad kraft.