Föreläsaren är i 50-årsåldern. Trygg i sin kompetens, avspänd men inte särskilt personlig i sin framtoning. Han ser ut över gruppen och konstaterar att alla verkar vara tillbaka efter fikat. Just när han ska återuppta föreläsningen får han syn på kaffekoppen som han ställt ifrån sig på katedern, just bredvid datorn. Med rynkade ögonbryn stegar han fram och flyttar den till fönsterbrädan. Inför 30-talet indirekta chefer, de flesta män i hans egen ålder, berättar han sedan varför. Om när hans hustru skulle läsa på universitetet, och hamnade på hans kurs. Att han var nervös och hon satte sig längst fram. Hur hans första insats den kursen blev att välta ut sin kaffekopp över samtliga anteckningar, och hur han fortsatte med att försöka sudda på tavlan utan tavelsudd, och då var ju faktiskt handsvetten till lite nytta.Förstående leenden och spridda skratt, sen fortsätter föreläsningen. Som om ingenting hade hänt. Och det har det ju inte heller, för kaffekoppen är i tryggt förvar. Men jag myser. Såna sammanhang vill jag vara i, där folk utan åthävor eller överdriven stå-upp-talang kan bjuda varann på sin mänsklighet, och vi andra kan ta emot det på samma sätt. "Bjuda på sig själv" är ett otroligt slitet uttryck, men det är ju egentligen jättebra. I mitt jobbsammanhang finns allt en hel del av den varan, mer än man skulle kunna tro. Hur är det i dina sammanhang?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar