Plikten och lusten

Nu kan jag omedelbart meddela att jag med det här inlägget, titeln till trots, inte tänker bjuda in er i mitt sovrum - så långt har jag ännu inte kommit i mitt 360-graderssträvande (och frågan är om jag någonsin gör det, får kanske stanna vid 359...). Jag tänker i stället på allt sådant i livet som jag upplever som lustfyllt, behagligt, intressant, roligt, berikande. Det här vill jag göra mer av och som den list junkie jag är har jag nu skapat en alldeles ny typ av lista (är det kontrollanten som kikar över axeln igen?). I den har jag två spalter, en med rubriken "Mest pliktbetonat" och en med rubriken "Mest lustbetonat", och hela idén går ut på att se till att jag varje dag försöker göra något från båda listorna, och framförallt att det inte bara får bli sådant som hör till pliktlistan. Kanske kan det här hjälpa mig på min väg mot mer balans mellan Luther och Dionysos, till förmån för den senare?

Tro om gott - vetenskapligt motiverat!

Citerar Vetenskapsradion - detta vill jag tro på:
"Att i allmänhet tro gott om folk behöver inte betyda att man är mer lättlurad, utan tvärtom, om man får tror en ny kandensisk studie.
Ett antal försökspersoner fick se på videoinspelningar av fejkade jobbintervjuer och sen avgöra vem de skulle kunna tänka sig att anställa.
Vem som ljög en hel del av de som intervjuades, fick de också i uppgift att gissa.
De försökspersoner som angett att de i allmänhet såg andra människor som pålitliga, de var faktiskt klart bättre på att förstå när intervjupersonerna ljög, visade studien. Medan de andra försökspersoner som sagt att de i regel såg människor omkring sig som opålitliga.
Det här rapporterar Scientific American.
Referens:Carter, N, Weber, J. Not Pollyannas. Higher Generalized Trust Predicts Lie Detection Ability, Social Psychological & Personality Science vol. 1 no. 3 2010, 274-279. DOI: 10.1177/1948550609360261"

Positivt ältande

Det händer emellanåt att jag gör saker som inte blir så bra. Dessutom händer det att jag ältar dem länge och väl efteråt. Nu tänkte jag älta två saker som blev riktigt bra:

- Jag sjukskrev mig i måndags när jag var rejält förkyld istället för att släpa mig till jobbet. Dagen därpå jobbade jag tre timmar, öppnade mejl och tog det lugnt. Kände mig lite skolkig när jag åkte hem tidigt men var samtidigt bra trött. Vilade några timmar, drabbades sedan av energi och insåg att jag var på väg att bli frisk. Onsdag morgon var jag det helt och hållet. Likaledes förkyld kollega som jobbat i alla fall kommenterade nästan surmulet att jag såg väldigt pigg ut. Japp, och det kan jag tacka mig själv för.

- Lyckades spräcka skärmen på min ganska nya tjänstemobil. Pinsamt, och inte det jag tänkte älta. Däremot råkar jag ha lärt mig göra back up på telefonen, och gör det faktiskt så ofta att jag kunde handgreppen även när skärmen inte visade var i menyerna jag befann mig. Lyckades alltså göra en pinfärsk back up innan telefonen nu skickas iväg på reparation. Nästa gång jag svär över att jag aldrig tar mig tid till säkerhetskopiering och sånt ska jag tänka på detta!

Glad, gladare... för glad?

Trots allt mitt grubblande över livet är jag ju en ganska glad lax - den där positiva grundtonen vibrerar alltsomoftast. Jag försöker så mycket jag kan att välja glädje, fokusera på det som är bra i livet och skratta mycket - även åt mig själv. En av mina döttrar är också en sån där Glader. Minst varannan dag tycker hon att "det här är den BÄSTA dagen i mitt liv!", och hon har klämt ur sig såna sköna fraser som "Allt är roligt - hallelulija!". Man kan inte annat än glädjas med henne.

Många har sagt att min livsglädje smittar av sig - liksom femåringens gör hos mig. Samtidigt finns det säkert andra som stör sig och tycker att jag är alldeles för käck och positiv, exempelvis i mina statusuppdateringar på Facebook. Gaia refererar till en intressant artikel om hur bland annat "glättiga" statusrader och blogginlägg kan få andra att må extra dåligt. Samtidigt känner jag att jag måste få vara jag - även i cyberspace. Eftersom jag oftare är glad än ledsen blir mina bidrag oftare positiva än neggiga, och jag är oftast ärlig med mitt sinnestillstånd (idag klämde jag exempelvis ur mig en tung FB-suck över en baby som bara vill ammas, inte äta mat, och hänga i bärselen hela tiden - trots att han är sju månader och väger nio kilo). Ska man undvika att visa glädje av rädsla för att såra?

Till mångsysslandets lov!

Till sommarkrönikan som jag skrev i Smålandsposten skulle man formulera några rader om sig själv. Min lilla informationsruta blev längst av alla sommarspanarnas, huvudsakligen på grund av alla mina olika yrkesepitet (lektor, läromedelsförfattare, föreläsare, stresshanterare) som trängdes om utrymmet. För somliga kan det kanske te sig lite märkligt och ofokuserat att ägna sig åt så många olika saker parallellt som jag gör, men i senaste numret av PS! läser jag om andra som tänker som jag och ett stort leende brer ut sig: "Allt fler väljer bort heltidsarbetets trygghet för att själva kunna styra över sina liv. Att ha flera jobb innebär ständig utveckling, och man får testa flera sidor av sig själv." I artikeln får vi möta Pernilla som är marknadschef och massör, Charlotte som är ekonom, datautbildare och förlagslektör och Magnus som är systemutvecklare och driver vandrarhem.

Själv tackade jag nej till att få mer än 75% anställning när jag efter tolv år äntligen fick fast tjänst vid universitetet där jag jobbar. "Galet", sa en del - "tänk på pensionen"! eller "Men du har ju ändå rätt att jobba deltid så länge barnen är små". Visst är det så, men sen då - när minstingen är åtta (nu blir det inga fler!) och jag kanske fortfarande är kvar? Jag vill känna att det är JAG som styr över den där andra tårtbiten av mitt liv, och att jag själv fyller den - oavsett om det blir med ledighet eller med andra uppdrag.

Tillbaka till de 360 graderna

Ett återkommande tema på vår blogg är att Sara och jag arbetar mot att vissa upp HELA våra komplexa människojag, alla 360 graderna i cirkeln. Att inte stoppa undan våra innersta tankar längst in i garderoben, utan våga dela med oss av dem till er där ute i cyberspace, vänner och kollegor, kända och okända. Vi utmanar hela tiden oss själva, tar djupa andetag, blundar och hoppar - och växer förhoppningsvis något lite för varje gång. Samtidigt riskerar vi att få oss en och annan känga av den som inte tycker eller tänker som vi. Eller som inte tycker att det vi skriver om lämpar sig för att släppas ut ur garderoben.

Häromsistens var det Sara som släppte in oss i sängkammaren och idag tänker jag låta ett annat litet garderobsspöke pysa ut. I mitt fall är det tankarna på vad som händer med oss efter döden och min sedan många år ganska så starka övertygelse om att vi lever vidare i någon form, att vi kanske faktiskt kommer tillbaka hit i ny skepnad och att det i min tankevärld inte är omöjligt att det går att komma i kontakt med dem som inte finns här hos oss längre. Min tro på det senare (och som rimmar illa med mitt yrkesjags krav på att allt måste bevisas) fick sig en rejäl duvning för tio år sedan, då jag tillsammans med en god vän besökte ett medium som flera personer jag kände hade haft goda erfarenheter av, men som misslyckades totalt med att identifiera vare sig några av mina anhöriga eller något av det som låg framför mig.

Så för en tid sedan gjorde en kvinna i min närhet ett besök hos en annan andlig vägledare - ett besök som gjorde ett mycket starkt intryck - och jag blev nyfiken och bestämde mig för att göra ett nytt försök. Kände att det passade in i mitt sökande efter att hitta just min mening med livet efter fyrtio, just det där som jag ältar så mycket på bloggen. Ville framförallt veta om jag är på rätt spår när jag tittar mig om efter en ny möjlig karriär efter den akademiska men kom också dit med en längtan att få till någon sorts kommunikation med min pappa.

Det här besöket var inte heller helt tillfredsställande (börjar fundera på om det är just jag som är svår att få tag i?), men framförallt två saker tar jag med mig ut i livet efter konsultationen. Jag ÄR på rätt väg - kort beskrivet: från kontroll till existens - och jag kan känna tilltro till livet eftersom jag kommer att få den hjälp jag behöver, när jag behöver den. Det andra jag tar med mig är att jag och min syster inte är ensamma i allt det som har med min mammas demensutveckling att göra - vår pappa finns där vid vår sida. När jag var hos mamma dagen efter kände jag det starkt, och för första gången på väldigt länge kunde jag uppleva ett stråk av kärlek - den som kommit bort i all förvirring och frustration.

Om den andevärld jag så gärna vill tro på verkligen existerar eller inte hoppas jag att det dröjer många år till innan jag får komma upp (eller ner?) och bekräfta, men även om alltihop bara finns i min hjärna och mitt hjärta så har jag fått den coachning och tröst jag så väl behövde.

Tack för det jag inte är och har

Jag möter en f.d. kollega som lämnade min arbetsplats för ett antal år sedan, och vi uppdaterar varandra bland annat på jobbfronten. Förenas i att vi båda är någotsånär nöjda, även om det skaver ibland. Innan vi skiljs åt säger han: "Ja, vi bor ju i alla fall inte i Pakistan". Orden går rakt in i hjärtat - mina små bekymmer är ganska futtiga i det perspektivet och jag måste genast göra en ny sorts tacksamhetslista - över sådant jag faktiskt är förskonad från att brottas med:

* Jag lever inte i ett land där varje dag är en kamp för att överleva.

* Jag lever inte i ett land där mina ord censureras om de inte passar dem som styr.

* Jag har inte (längre) en sjukdom som gör att jag kanske snart rycks ifrån mina älskade.

* Jag har inte förlorat ett barn vid födseln och gjort försök efter försök att få donerade ägg att fästa utan att lyckas - som en kvinna i min nära omgivning.

* Jag är inte åttioett år, dement och förtvivlad över att världen omkring mig blir alltmer främmande och obegriplig - som min mamma.

* Jag är inte tjugo år och sitter i en tentasal - som min äldsta dotter gör i skrivande stund.

När jag har gjort det känns det liksom mer okej att drömma vidare.

Begripa mindre - uppleva mer

På litterära salongen (bokcirkel skulle kanske någon kalla den) återberättar J en metafor om poesi: Att njuta av poesi är som när man hoppar i vattnet för att vara där, inte för att genast börja simma mot stranden. Jag försöker då och då, men det att läsande har en riktning sitter fortfarande djupt hos mig. Och att allt måste fångas istället för att bara få skölja över. Ser ändå små tecken på nya tider:

- På ledarskapskurs inom Polisen. Jag och 15 andra varav 14 män ska presentera oss för varandra, en i taget, 10 låånga minuter var. Jag inleder med min dikt och blir ställd när någon bekymrat säger att de inte förstår den, eller iallafall inte allt. Kan jag förklara? Visst ja, så kan det kännas på andra sidan, tänker jag. Som att man måste förstå.

- Slinker in via gästlistan på vännernas flamencoföreställning som landat i vår stad. Sanslöst många toner per sekund tillrar ut ur gitarren, ständiga taktbyten, helt oväntade pauser. Dansen vacker och stolt förstås, men inte förutsägbar för fem öre. Så långt från vers-refräng-vers-stick... att jag måste småle. Tänker att jag öppnar skalpen med ett par gångjärn i nacken och bara låter allt rinna in, alla intryck från syn och hörsel. Jag fängslas inte fullständigt, men det blir ett intryck, en upplevelse som inte störs av ett ängsligt intellekt.

- På kalas med osannolikt duktig trollkarl på gästlistan, festföremålens granne, som snabbt slinker hem och hämtar portföljen, preppar kavajen, efter desserten. Snurrar upp oss alla, fullständigt, gång på gång - trots att vi är såhär nära, precis som hans trötta barn, och han inte är körabil-lämplig. Ser en bekymrad rynka ovanför Mannens uppgivna leende när jag tittar till åt hans håll. Inser att jag själv bara har leendet - när slutade jag känna den där olusten över att inte begripa?

På salongen pratar vi också om djurhållning och försök till -uppfostran. Klickers till exempel, som man ersätter godis med vid träning av hundar (möjligen även katter och guldfiskar!) Det är vad jag gör när jag skriver som jag gjort nu - om nya sätt som är bra för mig, som ger mig mer av livet. Jag har konstaterat det förut: att skriva kan vara en kraftfull klickmanick!

Vägen hem

Fluffigaste grädden på godaste moset: cykeltur hem i mörka augustikvällen efter litterära salongens senaste sammankomst. Augustimåne med lite kvar att växa i lyser på dismolnen alldeles nära och på ängsdimman här hos mig. Efter avtaget från storvägen möter jag ingen, varken bil eller vildsvin. Min väg och min måne. Och ändå alla andras.

Fångat flow

Samla på dina flow-ögonblick - ett av tipsen jag tapasplockade ur en PS!-tidning. Där nämndes det i sammanhang med att hitta vidare jobbmässigt. Har inte tillämpat det så värst, men i morse kom jag på en flow-situation som nog inte ger någon vidare vägledning på yrkesarenan, men som jag gärna stoppar in i mitt bloggskafferi så jag kan nalla lite av det då och då: Att läsa Gudrun Sjödén-katalogen.

Jag köper sällan något men det är en fantastiskt vacker katalog; färgmättat foto på sträva sidor, små sakligt tecknade skisser av kläderna ger strukturmuppen sitt. Någon gång varannat år hittar jag ett plagg som det står Sara på och slår till. Men den stora avkopplingen är bläddrandet en vardagskväll med tandborsten fortfarande i mungipan.

En helt ny drog

Den vanligtvis ganska oförargliga utvilad-efter-sommaren-energin brukar visa sig som präktig skolstart-feeling. Främsta symptomet är en odelat positiv upplevelse av att göra nya anteckningar i almanackan (det går över senast i september). Nu har jag upplevt något helt nytt: att den energipeaken sammanfaller med en sen extra semestervecka. En blandning av kraftfulla substanser: Don’t try this at home, folks!

Plötsligt tror jag (eller vet kanske?) att allt är möjligt: tidigare oförenliga önskningar i familjen strålar samman i en genomförbar lösning, en viss liten låda gläntar på locket, personliga utvecklingsmöjligheter landar framför mig som stekta sparvar, och jobberiet blir nog bra det med. Den där inre kompassen som jag brukar anklaga för att gömma sig i buskagen pekar nu så bestämt att det borde synas som en utbuktning på kroppen.

O ja, en annan dag – kanske redan på måndag – kommer bleka eftertanken och hälsar på. Det här är som när astrologens alla planeter och stjärnor står i rätt väderstreck för ett ögonblick, eller när den gamla V4:an frihjular i nerförsbacken med vinden i ryggen och solen högt på himlen. Soundtrack: vad som helst med Goran Bregovic. Vi fryser läget här en stund, okej?

Nu vill jag också resa med lättare bagage!

Det här är inte en av alla viktminskningsbloggar, åtminstone inte i fysisk bemärkelse. Att vi som skriver jobbar med att göra oss av med en hel del tungt mentalt bagage i form av negativa tankar är en annan sak. Men eftersom bloggen har blivit ett verktyg för mig i alla möjliga sammanhang, för att förstå på djupet, för att få till stånd förändringar (exempelvis projektet Maria mediterar) eller för att bara lätta lite på trycket, tänkte jag använda den nu när jag tagit beslutet att det är dags att göra mig av med de extrakilon jag plockade på mig under graviditeten, och som jag inte varit motiverad nog att ta itu med tidigare.

Jag tror inte på några dieter där man inte får äta si eller så - de gör mig bara irriterad och extra sugen på det förbjudna. Senast det begav sig för några år sedan lyckades jag i stället nå mitt mål (-12 kg) med hjälp av Viktväktartänk (utan att betala en krona för deltagande) och lite coachning av min syster som gjorde samma resa för ett antal år sedan. Det handlar om att hålla koll på intaget (här får kontrollanten kliva in på arenan ett tag igen), äta mycket av somligt och mindre av annat, men utan några totalförbud. Och så röra mycket på sig för att tjäna extrapoäng och exempelvis kunna släppa loss lite på helgen.

Jag siktar på att vara femton kilo lättare till jul, är nöjd med tolv och skulle kunna leva med mig själv även om det bara blir tio. Positiva målbilder är viktiga i sådana här lägen och jag har liksom förra gången plockat fram en femton år gammal bild från Paris. Någonting att jobba mot, även om jag inser att kroppen har förändrats på andra sätt - inte bara viktmässigt - sedan dess. Hjälp mig gärna med uppmuntrande tillrop i medgång och en tröstande klapp på axeln om jag hamnar i en svacka, så lovar jag att ni ska slippa detaljerade redogörelser för gram och hekton.

Självhjälp någon?

Vad är det för fel på självhjälp egentligen? Skulle det finnas någon bättre sort? Vi använder självhjälp som etikett här på bloggen – ofta tillsammans med strategier - när vi tycker vi hittat kluriga knep för att få ordning på tillvaron. Och då handlar det verkligen om själv-hjälp – hjälp som vi specialdesignar för oss själva. Ofta med inspiration från någon så kallad självhjälpsbok, som säkert är en riktigt bra självhjälp – för författaren – och i bästa fall givande inspiration för oss andra.

Ur boken eller föredraget kan vi plocka ut delar, vrida och vända på dem, fundera över hur mycket av sitt sammanhang den behöver ha med sig och hur den passar i vårt eget. Och kanske bestämmer vi oss för att ge den en chans.

Det är något lurt med att självhjälp klingar billigt medan strategi är något storslaget. Kan det ha något att göra med att läsare av självhjälpsböcker oftare bär kjol, och strategerna uniform?

Kontrollanten kliver åt sidan

Jag har alltid haft ett större kontrollbehov än vad som är nyttigt, velat att saker ska bli gjorda på mitt sätt - för det är självklart det bästa och enda rätta. Kontroll och struktur kan vara bra i många sammanhang, exempelvis när det gäller att skaffa sig en ledstång att hålla fast i i när tillvaron tenderar att upplevas som stressig och kaotisk. Samtidigt kan det bli problem i möten med människor som också vill kontrollera - fast med en annan struktur eller på ett annat sätt än man själv. Det händer mig emellanåt i såväl det professionella livet som här hemma.

Men trots min egen utnämning till strukturübermupp i vissa sammanhang, kommer signaler från olika håll om att mitt kontrollerande jag kanske är på väg att släppa taget - åtminstone en liten aning. Vid en spännande konsultation häromsistens - som jag ska berätta mer om en annan gång - fick jag bekräftat att jag är på rätt väg: från ett liv där kontrollen styr till en tillvaro där jag vågar släppa taget och fokusera mer på existensiella frågor.

Jag upplever också att jag med vissa personer - om än långt ifrån alla - vågar släppa taget helt och hållet och vissa full tilltro till deras förmåga. Det jag tänker på är sammanhang som handlar om att skriva ihop med någon annan, känna att jag skapar en text och sedan låter den andra personen lägga till, ta bort och förändra helt efter eget tycke - utan att jag behöver vara där och peta . Än så länge känner jag bara sådan tilltro tillsammans med ett litet fåtal personer, men kanske kan skaran växa liksom situationerna. Tänk vad det skulle bespara mig både tid och bekymmer.

En hyllning till mitt sommarparadis - i repris

Sommarspaning, publicerad i Smålandsposten 2010-08-04:

Att sova tills jag vaknar, utsövd utan väckarklocka, eller tills ett litet varmt pyjamasbarn kryper ner under mitt täcke och lägger sig tätt, tätt intill med armarna om min hals…

Att ta pyjamasbarnets mjuka hand i min, gå ner till bryggan och bara sitta där en stund, se ut över den spegelblanka havsviken och småprata om fåglarna som flyger förbi och fiskarna som gör ringar på vattnet, samtidigt som min syster yogar på en klippa i närheten...

Att bära frukostbrickan ut i trädgården i morgonsolen, till det gistna utemöblemanget under det gamla knotiga äppelträdet, och sitta där med mina älsklingar, länge, länge och njuta av varje klunk och tugga...

Att få uppleva känslan av att det dagliga planerandet och tillverkandet av frukost, förmiddagsfika, lunch, eftermiddagsfika och kvällsgrillning - och till och med avplockning och diskning efteråt - är sällsamt behagliga sysslor, som antingen görs i samspråk med en eller flera familjemedlemmar eller i ensamt majestät, ofta till skön musik eller Sommar i P1…

Att kunna läsa en bok eller lösa korsord hur länge jag vill utan att bli avbruten av telefonen eller av ett trädgårdsland, en husfasad eller en tvättmaskin som önskar min uppmärksamhet…

Att alltid ha någon att prata, promenera, jogga eller bada med om jag vill, men att också ha möjligheten att ta ansvar för mitt emellanåt uppdykande ensamhetsbehov och vara helt för mig själv en stund…

Att inte ha en aning om vilka program som visas på TV, hur statusuppdateringarna på Facebook lyder eller vad favoritbloggarna skriver, men däremot en hel hög av härliga vänner, massor av lekkompisar till barnen och 50 meter till havet…

Sådan är vår familjs årliga semestervecka på en lägergård i skärgården. Ingenstans går jag ner i varv så totalt som här, ingenstans känner jag ett sådant inre lugn. De senaste åren har jag genom träning i att bli mer medvetet närvarande i livet njutit mer än någonsin. När veckan är slut plockar jag ner alla fina stunder i en liten burk att öppna försiktigt en regnblåsig novemberdag.

Gott och blandat ur PS!

Häromveckan köpte jag en PS!-tidning med Ernst på framsidan. Har läst det mesta med någorlunda behållning, och känner mig nöjd med att allt inte känns superrelevant, inte som när en hypokondriker läser FASS. Tyder på viss friskhetsinsikt när jag bara skummar artiklarna om sötsug (ohanterligt alltså), att vara vännernas slasktratt för problem och om psykoanalys.

Nyss skrev jag att sexspalter inte tillfört mig något, men PS! angreppssätt är inte dumt: att resonera om de … mentala färdigheter man kan behöva utveckla för att sexlivet ska bli en pluspost i livets balansräkning (förlåt den extremt osexiga beskrivningen, jag är trots allt statstjänsteman).

I övrigt fastnar jag för en artikel om passion i livet. Jag som funderar på om jag behöver mindre passion i jobbet för att se vad jag har och inte hela tiden analysera, leta problem och jaga vidare:

”Vad du verkligen vill och brinner för, går inte att fånga i plus- och minuslistor” (Jona Dahlqvist)

”Om du vill ha ett mer passionerat liv är inte lösningen att hitta något att brinna för. Lösnignen är att öka din förmåga att brinna” (Patricia Tudor-Sandahl i samma artikel)

En föreslagen övning: samla på flow-tillfällen genom att skriva upp när de inträffar

Och så Patricia Tudor-Sandahls beskrivning av passion. Inte det sprakande fyrverkeriet som snabbt kan falna utan ”en långsamt brinnande låga”. Något att fundera över.

Tidningar som PS! anklagas ofta för att slå mynt av folks osäkerhet och komma med quick-fix-lösningar, men jag tycker nog att den är mer seriös än så. Och några handfasta verktyg som komplement till de mer långdragna livsstrategierna är inte fel. Under rubriken ”Fyra snabba”kommer såna, den här gången om att odla positiva tankar. Ett par av dem lagrar jag på hårddisken för höstmorgnarna då morgonskummet kan tynga mig: Skriv i 20 minuter på temat Det bästa som kan hända, på lite längre sikt. Eller: tänk på morgonen igenom hur dagen blir om jag får bestämma helt och hållet. Känslan efter de övningarna skulle jag kunna ställa klockan tidigare för.

Slutligen en fin krönika av Titti Holmer som hakar i mina munkhjärta-tankar: Hur hon hittar närvaron i samvaron med sin bäbis, och hur omöjligt allt sånt är när det ska forceras fram och ödmjukheten inte är med.

Låda i baklås

Att jag givit bort extranyckeln till min lustlåda har jag inga synpunkter på. Det är ju trots allt rätt man som har fått den. Värre är att jag verkar ha tappat bort min egen, huvudnyckeln. Genom nyckelhålet viskar en ack så försynt liten röst något om att jag kanske möjligen skulle tycka det vore trevligt att… vad det nu är. Det bygger man inga heta nätter på.

Någon gång emellanåt – så sällan att jag varje gång hinner glömma när det hände senast – kommer reptilhjärnan med kofot och megafon, sparkar in dörren, talar om precis vad hon vill ha och får det vanligen, som tur är. Sedan drar hon sig tillbaka, nöjd som en nymatad pytonorm, redo att smälta maten och läsa bok om kvällarna minst ett par veckor framöver. Inte heller det känns som en stabil grund för ett givande samliv.

Och, som Mia Skäringer säger, när har en sexspalt någonsin hjälpt en enda människa? Påklistrade övningar, låtsade förbud för att bygga upp trycket. Nej, här gäller det att hitta sitt eget sätt. Mitt blir ett uttalat undantagstillstånd ett tag framöver. Nu får vi inte ha mer bråttom än att jag, nästan när som helst, kan stanna upp och lyssna in den lilla rösten. När den väl klämmer fram vad den tycker får vi båda ha beredskap på omtag, reträtter och abrovinker till dess att det stämmer. Så småningom ska hon väl lära sig att det lönar sig att tala ur skägget från början. Jag vill vara där, närvarande och medskapande, inte sitta i passagerarsätet och guidas genom landskapet, hur magnifikt det än må vara. Reptilhjärnan fnissar när jag helt aningslöst är på väg att skriva att på den här resan behövs två rattar. Kul, kul. Huvudsaken är att hela jag fattar vad jag menar, varje del av mig på sitt sätt.

Får man drömma vidare?

Mitt i allt vridande och vändande på livet och tiden funderar jag på vad jag egentligen drömmer om och varför? Jag menar, har jag inte allt redan? En man jag älskar och som är vänlig nog att älska mig tillbaka sedan fjorton år, fyra ganska så ljuvliga ungar, ett fint gammalt hus på landet, ett intellektuellt stimulerande, varierat, kreativt och hyfsat välbetalt jobb och därtill förmånen att få skriva böcker och annat som folk faktiskt vill läsa - allt det där som jag drömt om och visualiserat.

För den som bor i ett land där vardagen handlar om att undvika att bli dödad i krig eller att försöka få ihop tillräckligt med mat till sig själv och sin familj kan tanken på att man skulle kunna vilja få ut ännu mer av livet än det jag har naturligtvis kännas förmäten. Men nu är det ju så att jag lever i en verklighet där i stort sett alla behov på behovstrappan är tillfredsställda. Innebär det att jag ska sluta drömma?

Senaste PS! skriver om att drömmandet är bra för oss. Och en dröm måste inte alltid uppnås för att göra drömmaren gott (se också Mark Levengoods fina funderingar kring detta i ett av mina gamla inlägg). Däremot kan den vara en signal om att något i vårt liv faktiskt behöver förändras. Den som drömmer om att segla jorden runt kanske bara behöver lite mer frihet i livet för att må mycket bättre. Samtidigt bör man vara försiktig med "bäst-före-datum" så att en långvarig dröm inte blir till ett värkande skavsår, en påminnelse om misslyckande och ännu ett prestationskrav. Så låt oss drömma vidare - men med både hjärna och hjärta.

Förunderligt många författare

På Facebook har coachen och författaren Nina Jansdotter startat en sida om att Skriva bok. Massor av "gillare" och livliga diskussioner från första början.

Någon listar viktiga punkter: "‎1) Fundera över – Vem ska läsa din bok?" Det kan man ju faktiskt undra, när vi nu är så många som vill skriva. Kan inte låta bli att filosofera lite över litteraturens och bokens död som man talat om så länge. Nån som har sett till den? Fascinerande att vi är så många som vill och behöver få ur oss något, som tycker vi har något att berätta. Härligt icke-jantigt!

En del klagar över kvaliteten på bloggar och annat som skrivs i parti och minut. Jag håller inte med: Problemet är inte att det finns för mycket som jag tycker är dåligt och inte vill läsa, för det kan jag ju låta bli. Däremot finns det en himla massa som jag skulle vlja hinna läsa och ta till mig, men inte hinner. Det skulle man ju kunna kalla ett problem om man nu vill det. Eller en vilande möjlighet.