Häromveckan köpte jag en PS!-tidning med Ernst på framsidan. Har läst det mesta med någorlunda behållning, och känner mig nöjd med att allt inte känns superrelevant, inte som när en hypokondriker läser FASS. Tyder på viss friskhetsinsikt när jag bara skummar artiklarna om sötsug (ohanterligt alltså), att vara vännernas slasktratt för problem och om psykoanalys.
Nyss skrev jag att sexspalter inte tillfört mig något, men PS! angreppssätt är inte dumt: att resonera om de … mentala färdigheter man kan behöva utveckla för att sexlivet ska bli en pluspost i livets balansräkning (förlåt den extremt osexiga beskrivningen, jag är trots allt statstjänsteman).
I övrigt fastnar jag för en artikel om passion i livet. Jag som funderar på om jag behöver mindre passion i jobbet för att se vad jag har och inte hela tiden analysera, leta problem och jaga vidare:
”Vad du verkligen vill och brinner för, går inte att fånga i plus- och minuslistor” (Jona Dahlqvist)
”Om du vill ha ett mer passionerat liv är inte lösningen att hitta något att brinna för. Lösnignen är att öka din förmåga att brinna” (Patricia Tudor-Sandahl i samma artikel)
En föreslagen övning: samla på flow-tillfällen genom att skriva upp när de inträffar
Och så Patricia Tudor-Sandahls beskrivning av passion. Inte det sprakande fyrverkeriet som snabbt kan falna utan ”en långsamt brinnande låga”. Något att fundera över.
Tidningar som PS! anklagas ofta för att slå mynt av folks osäkerhet och komma med quick-fix-lösningar, men jag tycker nog att den är mer seriös än så. Och några handfasta verktyg som komplement till de mer långdragna livsstrategierna är inte fel. Under rubriken ”Fyra snabba”kommer såna, den här gången om att odla positiva tankar. Ett par av dem lagrar jag på hårddisken för höstmorgnarna då morgonskummet kan tynga mig: Skriv i 20 minuter på temat Det bästa som kan hända, på lite längre sikt. Eller: tänk på morgonen igenom hur dagen blir om jag får bestämma helt och hållet. Känslan efter de övningarna skulle jag kunna ställa klockan tidigare för.
Slutligen en fin krönika av Titti Holmer som hakar i mina munkhjärta-tankar: Hur hon hittar närvaron i samvaron med sin bäbis, och hur omöjligt allt sånt är när det ska forceras fram och ödmjukheten inte är med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar