Vems business sköter du?

Vem är det som ska se till att en femåring kommer upp i tid på morgnarna? Föräldrarna, svarar nog de flesta. En femtonåring då? Hen själv, eller hur? Så långt är det rätt enkelt. Knepigare kan det vara att ta sig från det ena läget till det andra.

Väcka eller väcka

En morgon när klockradion skvalar på halvtimmavis innan jag går in och hjälper dottern över vaknagränsen kan kännas på två helt olika sätt för mig. Jag kan börja stressa upp mig nästan innan radion har satt igång, definitivt innan första låten är slut. På sin höjd halva mitt fokus finns vid frukostbordet, oss som sitter där och morgonyoghurten. Resten surrar som en uppretad fet fluga utanför en viss sovrumsdörr. Irritationen växer, och blickarna på klockan är många – när ska jag gå upp och väcka? När jag väl gör det är jag redan irriterad. Nästan värre om det inte behövs, då får jag ju inte utlopp för humöret.

Eller så sköter jag mitt på morgonen, och om jag har vägarna förbi ett sovrum med radiobröl så kan jag få för mig att titta in för en puff och klapp på kinden. Utifrån ser det nästan helt likadant ut, men inuti känns det väldigt annorlunda.

 

Ansvar eller business

Skillnaden där inuti stavas ansvar. Och tycker man det låter för präktigt – och det gör det ju verkligen – kan man kanske dra till med MBYBGB (my business, your business, God’s business). Vårt bästa knep har varit att bestämma oss för när det är dags för något att övergå från det ena stadiet till det andra. I den processen är barnen remissinstans – utan vetorätt.

Ett steg var när jag började följa med dottern-som-alltid-var-klar-tidigt ner till busshållplatsen för en stilla prat- och väntstund medan dottern-som-alltid-var-klar-sent fnattade runt i huset som den där flugan, jagandes gympakassar, läxböcker och strumpor. Över alltihopa svävade ett löfte om sällskap på cykelturen till skolan – om bussen skulle hinna gå. Omedelbara finessen var att jag hade det lugnt och behagligt på morgnarna, slapp se, slapp stirra upp mig. Långsiktiga finessen var att fördelen med lite morgonmarginal blev rätt tydlig för alla inblandade. Liksom insikten om vem som egentligen missade nåt när gympakassen blev kvar hemma. Inte var det jag. 

Nyckeln – till en hund

Ett annat exempel var när barnens husnyckel allt oftare låg kvar i farstun på morgnarna när barnen gått, vilket innebar att de skulle bli utelåsta om inte vi föräldrar la ut nyckeln. Och en vacker dag skulle vi glömma det. Kanske en dag när vi båda satt i möten hela eftermiddagen på annan ort. En dag, när jag visste att jag kunde sluta tidigt, lät jag nyckeln ligga kvar när barnen än en gång glömde ta den med sig. Visst kände jag mig lite olustig när dottern ringde från grannens telefon, mer skärrad än jag hade väntat mig. Jag valde faktiskt att mörka mitt uppsåt. Men jag behövde inte fejka min starka medkänsla och hade en kvarts cykeltur kvar hem.

Nyckeln är nu där den ska vara, näästan alltid. Och barnen vann något på den här processen som jag och Mannen verkligen INTE hade förutsett: Sedan drygt två år är de hundägare, trots mitt och Mannens bristande intresse och min pälsdjursallergi. Det var inga bedjande valpögon som smälte oss, utan insikten om att barnen skulle ta ansvaret om vi gav dem det. En enkel summering visade att plussidan för barnens del var så mycket större än minussidan för oss föräldrar. Alla är helt på det klara med att deras engagemang – två promenader om dagen, matning, träning, pälsvård – är förutsättningen för vår femte familjemedlem. Och det gör inte kärlekshistorien mellan denna bruna lurvas och hans två favoritjejer mindre, om man säger så…

Kronobergarnas guldkorn och knep

Vi på Livstid samlar på guldkorn i vardagen – små omärkvärdiga anledningar att glädjas åt en vanlig regnig novembermåndag. Vi är också alltid på jakt efter knep och strategier för att hantera stunder då de där guldkornen inte syns till och livet känns tungt och hopplöst. Många guldkorn och knep/strategier har vi samlat på oss här under de dryga fyra år som Livstid har funnits, men runtomkring oss finns ju alla andras tankar att inspireras av. 

Därför beslöt vi att under två mässor de senaste veckorna, Kvinnomässan och Kronobergs Bokmässa, båda i vår hemstad Växjö, utlysa en tävling där de som kom förbi vårt bokbord fick bidra med sina bästa guldkorn och knep. Vi fick in massor – tänk så mycket klokskap det vandrar runt omkring oss. Välkommen att ta del av kronobergarnas egna idéer:

”Skjut inte upp till morgondagen vad du kan skjuta ned idag!”

”När jag känner att jag är deppad/allt blir för mycket, tar jag på mig löparskorna = kvalitetstid med frisk luft och ensamtid.”

”En lyckostund minst om dagen, det hinner alla med. Hoppsasteg med barnen till bilen fast det är bråttom. En extra kram utan stress på morgonen. Små saker som lägger grund för dagen.”

”Dra i handbromsen! När det blir för mycket – STOPPA! Ställ in aktiviteter och s.k. ”måsten”. Prioritera tiden med familjen. Jag menar att släppa allt och bara vara tillsammans. Tid är så mycket värt!”

”Min strategi för att hantera det svåra i livet är att tillåta mig själv att bara vara i min sårbarhet. Att finnas i all min otillräcklighet och att anser att det är fullt tillräckligt."

”Lyssnar varje morgon på Mix Megapol för att få höra Anders Timells skämt, det blir att jag börjar dagen med ett leende på läpparna.”

”Då och då sätter jag mig i bilen och kör sakta genom skogen med takluckan öppen så jag kan höra ljuden och känna dofterna och kanske ha chansen att se några vilda djur. Bilkörning ger mig avkoppling.

”Rida ut i skogen med en vän och diskutera allt mellan himmel och jord.”

”Man ska vara snäll mot sig själv så länge man har sig.”

”Löpning hjälper mot allt. Därför är jag löpare.”

”BLOGGA!”

”Handarbetet skapar samling och lugn, även hjärngymnastik.”

”Mitt guldkorn i vardagen är när jag ser regnbågen i fontänen, det ger mig lite extra lycka.”

”Mitt guldkorn och strategi är att bege mig ut i naturen. Gå där det är lite folk och stanna upp och titta på alla färger i naturen.”

”Mina djur är något som ofta förgyller min dag.”

”Varje kväll skriver jag ner 3 saker som jag är tacksam för i livet.”

”Om det känns för jävligt vet man ändå att det finns andra som har det mycket värre.”

”Mitt guldkorn är att kunna hjälpa andra människor. Alltifrån att hjälpa en gammal dam att bära matkassen till att lyssna på en kompis när denne behöver prata.”

”Då det krisar: Går ut i skogen och skriker så mycket jag orkar”

”Inget slår att bli väckt av min hund. Först två frågande bruna ögon, sedan en paus. Jag blir så glad hela dagen – garanterat!”

”Några ord av P. Tudor-Sandahl: ’Vanliga dag, låt mig vara medveten om vilken skatt du är’.”

”Ta med någon vän till närmaste sjö (finns många runt om i Kronobergs län) och prata, medan ni blickar ut över den rogivande sjön. Tanka energi från naturen!”

”När det är svårt säger jag till mig själv: ’Jag är inte ensam, det finns en god kraft som vill mig väl. Jag är värdefull för att jag är jag, oavsett vad andra tycker och oavsett vad som händer mig!’”

”Krama min syster.”

”Gå ut och ta en promenad, andas, njuta!”

”Att lyssna på Sommar i P1 och få ta del av olika människors livsöden. Det gör att man påminns om att det alltid finns levande människor – som haft med- såväl som motgångar – bakom varje lyckad fasad.”

Stort tack till alla som delat med sig. Som utlovat har vi också hittat tre vinnare av boken Älskade lista!, nämligen Birgitta Hall, Anneli Berntsson och Set Söderholm. Grattis! Boken kommer på posten lagom till jul!

Vill du själv dela med dig av dina bästa guldkorn och strategier? Skriv en kommentar till det här inlägget!

Smör och storytelling

Det bor ett paket smör i vår kyl, ett paket med guldfärgat omslagspapper istället för vårt vanliga gröna. Och det här är heller inte vilket smörpaket som helst.


Hjältesmöret till vänster i bild.

I söndags var det Fars dag. Uppvaktningen bestod av förvärmt glasrum inför morgonyogan och en utflykt till vackra Jägaregap med ved, stekpanna på trefot och kolbullesmet med tillhörande lingonsylt i ränseln. Men inget smör, skulle det visa sig.

Den upptäckten gjorde vi när brasan var så gott som färdig för stektjänst. Och hur gör vi nu – med måttligt vedförråd och säkert en mil småväg till närmaste mataffär? Jag och Humlan rände iväg till bilen och diskuterade strategier medan vi brassade fram på grusvägen. Flygplatsen ligger ju ganska nära, undras om den kan avvara sådär tre dussin minismörpaket? Eller måste vi köpa både ett paket smör och en nätpåse snuskdyr björkved när vi väl når Maxi?

Då dyker lösningen upp. En man står utanför sitt hus och begrundar det förestående däckbytet. Jag stannar, Humlan sjunker ner i sätet och följer INTE med ur bilen. Fem minuter senare kommer jag tillbaka med två hekto äkta smör.

Åter vid brasan berättade jag nöjt min historia: Om hur jag berättade för mannen om vår fars dags-utflykt, om veden, kolbullesmeten och förstås det oumbärliga smöret. Om hur han gick in till hustrun och besökande barnbarnet och återberättade historien nästan ordagrant. Hur hustrun lät lilla barnbarnet bära och lämna över smörpaketet till mig i farstun, och hur det gav mig en möjlighet att betala för mig – ingen kunde ju neka mig att lämna två guldpengar till den lilla.



Smörstekt kolbulle

Av Mannen fick jag veta att jag ofta gör sådär, berättar det där runtomkring också, där han helt enkelt hade stegat fram och frågat om det gick bra att köpa lite smör, eller berättat att det hade löst sig när han kom tillbaka. Som svar fick han veta att detta minsann kallas storytelling – håll med mig nu Retorikedom, som kan sånt på riktigt!

När vi senare åkte hemåt lade jag märke till att det nu stod ytterligare en bil på smörhusets gårdsplan. Säkert satt man där inne och drack kaffe efter farsdagslunchen. Och även om deras bidrag till oss var mycket större så kände jag att jag hade gett något lite tillbaka, lite storytelling-mervärde utöver de två guldpengarna: De fick en historia att berätta medan november- skymningen föll, där de dessutom var castade till hjälterollerna.

Mera livsmagi

För en tid sedan bloggade jag på temat magi, om mitt behov av att tro och förundras - utan att behöva förklara allt i tillvaron. Temat har återvänt i mina tankar gång på gång de senaste månaderna, och jag har bloggat om magiska upplevelser med barnen här och här. Uppväxt i ett kristet hem (och med både en morfar och en mormorsfar som var präster), föddes jag in i en självklar barnatro, men under tonåren gjorde jag allt jag kunde för att förneka existensen av något mer än det som kan ses. Delvis var det ett sätt att bevisa för min omgivning att jag INTE var så töntig som mina föräldrar (att tro var inte socialt accepterat). Delvis handlade det om att jag inte kunde acceptera en gud som lät mig må så kasst som jag stundtals gjorde under tonåren.

Men ju äldre jag blir, desto mer vill och vågar jag. Jag kallar mig fortfarande inte kristen, går bara i kyrkan till lucia (även om jag trivs i själva kyrkorummet), ber inte till någon personifierad gud och har inte döpt mina barn (eftersom jag ville undvika att göra som mina egna föräldrar, och pracka på dem något de inte bett om). Min tro vill inte bindas i yttre ramar, den vill bestämma själv. Den handlar om att jag tror på att det finns mer än det vi kan se och ta på, att livet inte tar slut efter döden (ett ämne som för övrigt diskuteras i säsongspremiären av Annas eviga), att vi lever kvar i någon annan typ av existens, och att de som gått över till den sidan ibland kan komma i kontakt med oss som trampar kvar på jorden.

För en tid sedan var jag på ett intressant föredrag om just den där andra sidan, och jag har nyligen upptäckt tidningen Nära, vars huvudsakliga inriktning är andlighet (och som säkert skulle provocera hälften av er till tusen med sitt änglaflum - jag älskar den!). Wow, så många spännande berättelser jag fått ta del av. Snacka om tittskåp. Det är väl inte för inte jag är barnbarn till en kvinna som kunde berätta åtskilliga spännande historier om oförklarliga händelser i släkten, och som jag den senaste tiden upptäckt att jag har mycket annat gemensamt med också. Den kvinnan skulle jag gärna vilja få prata med igen (det är 33 år sen sist), så om du läser det här mormor så får du gärna höra av dig från din himmel, men gör det inte när jag är hemma själv på måndagskvällarna, för jag är allt lite mörkrädd även om jag inte vill erkänna det...

En annan aspekt av detta med att tro på det som inte kan bevisas är frågan om alternativmedicin. Att en massa viktig gammal kunskap riskerar att gå förlorad för att den traditionella västerländska medicinkåren rynkar på näsan åt den gör mig ledsen. Såklart finns det massor av skojare i den här branschen, men det finns också mängder av duktiga människor som botar och helar med fantastiska resultat. Jag önskar så att fler läkare vågade uttrycka den inställning som jag hör hos Claes Hultling i hans sommarprogram: "Det skulle behövas lite mer av trolltrumma...". I Nära (6/12) läser jag om en man som blev fri från en till synes obotlig cancer med en kombination av vanlig medicinsk vård, alternativmedicin och tankekraft. Visst är det intressant att det senare är fullt accepterat inom idrotten, men när det handlar om medicin så talas det om "oförklarliga mirakulösa tillfrisknanden"... Jag är fullkomligt övertygad om att jag bidrog till att ta kål på min egen cancer genom all visualisering och allt affirmerande jag ägnade mig åt under det där fasansfulla året för tio år sedan.

Det som gör mig mest ledsen är den respektlöshet på gränsen till förakt som jag ganska ofta hör - inte minst från välutbildade akademiker - gentemot det som inte kan bevisas. Att det var töntigt att vara kristen när man var 14 är väl en sak, men att vuxna människor inte kan respektera att andra människor vill och vågar? Nä, jag gillar det gamla slitna uttrycket "Var och en blir salig på sin tro". Den som vill tro på något - oavsett vad - ska få göra det, utan att behöva stå till svars eller hånas. Precis som den som inte tror ska respekteras för sitt perspektiv.

Lugnets lian, var är du?

Att ha några dagar ledigt, hemma och på vift, är ju hur skönt som helst. Men det kan också ha sina sidor. Till exempel att man ser allt som måste, behöver, skulle behöva, gärna borde, vore roligt om det kunde – göras. Så blev det idag, och jag har växlat mellan att hänga i min meditationslugn-lian och stilla svinga mig ovanför alltihop, till att landa med svanskotan först i trädbeskärningar och förrådssnickrande. Och så upp igen för ett nytt fall.

Värst är dom där små myllrande enstaka måstena, vart och ett lätt att övermanna, men när de anfaller i flock, var och en med sitt speciella särdrag och krav på sin egen ställtid, då är det kört. Jag känner mig som Gulliver, nedbrottad och bunden av lilliputtanerna. Och jag vill inte ha det såhär! Innan vi började bygga vår carport-förråd fanns det enstaka lördagmorgnar då det inte var givet hur helgen skulle tillbringas. Så vill jag ha det, och dit ska jag igen.

Jag gör i alla fall vad jag kan för att hitta ett ögonblick av egen tid. Just nu på en parkeringsplats någonstans i Växjö, med ett par nyfyllda matkassar i bakluckan och en halvtimme på mig innan Etta är färdig med kvällens hundträning. Dags att spotta i nävarna, sluta ögonen och sega sig upp i lianen igen. Allt gott!

Mål...-a in dig i ett hörn, eller i din dröm

Några betraktelser om mål:

- Inne i en löparperiod igen, inspirerad av hurtiga kolleger med löparappar på mobilerna och tydliga tempomål. Jag blir nyfiken, laddar ner en app jag med och kollar hur fort jag springer. Plötsligt är jag långt ifrån den jogga-yoga-style som gjorde mig någorlunda vän med denna genialiskt enkla träningsform. Taggas av att jag skulle kunna vara med i matchen till det utsatta datumet. Springer och lyssnar på kilometertider – men nåt vidare skönt är det ju inte. Vaden strejkar, skorna får bytas ut och jag tagga ner. Mobilen får hållas i fickan och mäta lite i smyg bara. När vaden hämtat sig får jag min första riktiga löparkick: det här är mitt tempo, mitt driv, mitt flås, och mina temporegleringar efter behov. Och då säger appen att jag har sprungit snabbare än nånsin!

- Från skolan rapporterar Etta att det inte går en dag utan en genomgång i något ämne där hon och klassen får veta att ”Nu ska vi börja med området X. Ni som siktar på A i betyg måste kunna det här, vill ni ha B ska ni åtminstone göra det här…”. På min fråga hänvisar lärarna till kraven de har på sig att kommunicera betygskriterier till eleverna. Visst, transparens är ju bra, men tänk om min arbetsgivare kom och petade i mina prestationer var och varannan dag. Störde mig i mitt flow för att tala om vad som duger och inte. Misstrodde mitt omdöme och min kapacitet så pass?

- Maria Och Sanna kör vidare med sitt årslångt projekt, fullt av utmaningar och målsättningar. Tidigare i höst skrev jag om hur det inte var något som lockade mig för ögonblicket, och vikten av att marinera alla såna övningar i kärlek till sig själv. Om just det skriver sedan Sanna/Miranda strax därpå, till råga på allt med löpning som exempel:

If I can change my behaviour to feel better in the present, not to be a better person in the future, I think it will be easier for me to stay motivated and to let go of the pressure of doing everything right every time. Countless times I have given something up because of one failure. From now on, instead of focusing on whether or not I will reach the goal, I will focus on making the best of every new situation there and then. That way I can regard the goal as a bonus rather than the only acceptable outcome of my work. One day, I might be ready for a marathon, but when or if that happens doesn’t matter now.

- En lunch med Micke Gunnarsson säger mer än tusen ord (som vi väl i och för sig också hann med). Inte en affärsplan eller genomtänkt marknadsföring så långt ögat når, men en människa som ger ett ovanligt genuint och … ja faktiskt, lyckligt intryck.

* * *

Så vad blir mina personliga tumregler när det gäller mål? Jodu, Sara:

- Var inte närsynt, varken när du sätter dina mål eller utvärderar dem. Med målen precis framför näsan missar du utsikten. Du riskerar att snubbla på stockar och stenar som kunde ha varit vackra att betrakta eller sköna att vila på om du bara varit öppen för möjligheten.

- Om du prompt ska sätta mål - glöm dem sedan gärna! Skriv in dem i mobilen med en pipsignal om ett halvår, och bli inte förvånad om du då både har uppnått målet och glömt bort varför du satte det.

- Sätt bara upp mål för dig själv när du är din egen bästis. Alltid för att locka och leda, aldrig för att straffa eller bli en bättre människa. Vem har inbillat dig att du kan eller behöver bli det?