Den bästa av gåvor

"Det är den bästa av gåvor, att kunna sova lugnt", sjunger Bo Kaspers orkester i en favorit från nittitalet. En klar majoritet av mitt livs alla kvällar och nätter har jag somnat gott och sovit både lugnt och tungt, utan störande mardrömmar eller uppvaknanden. (Nåväl, visst har även jag stundtals haft nattvakna barn, men förutom med den siste lille illbattingen så har dessa perioder varit oförskämt korta jämfört med många andra småbarnsföräldrars.) Just därför har sömnstrul för mig blivit en stark signal om att något inte står rätt till. Under ett par stressiga år i början av universitetstiden vaknade jag ofta mitt i natten med dunkande hjärta och ett huvud fullt av funderingar på allt jag skulle komma ihåg - eller på vad jag eventuellt redan hade missat. Problemet försvann helt efter min sjukskrivning för nästan-in-i-väggen-symptom, men återkommer då och då vid extremt hög arbetsbelastning eller när jag är lite trasig av någon annan anledning.

Då jag började leda samtalsgrupper om stresshantering lärde jag mig ett och annat om kombinationen stress och problemsömn, och allt möjligt man kan pröva att göra - eller undvika att göra - i samband med sänggåendet. Men, så ibland blir det knas igen, utan att stressfaktorn finns där. Så, vad är det frågan om då?! Svaret får jag i dubbel upplaga denna underliga sommar. Först i fina Augustprisbelönade boken Gregorius av Bengt Ohlsson, där pastor Gregorius av sin gamle läkare, Doktor Moreus, får förklarat för sig att sömnproblem, de har alltid ett syfte. Det är något viktigt på gång, något som vi inte hinner få fatt i under dagtid - så som vi rusar fram (och betänk då att boken utspelar sig för hundra år sedan, hur fort rusar vi inte 2011?). Doktorn förundras över att så många sover så gott som de faktiskt gör; de borde minsann ligga vakna mer och tänka viktiga tankar.

Det andra svaret relaterar till mitt beslut om att byta bort trygghet mot frihet. Hela senare delen av våren (då livet är mycket mer hektiskt än jag har planerat och önskat) liksom sommarens första månader tar det lång tid att somna, och jag har svårt att somna om när jag vaknat på natten. Kulmen kommer en augustinatt då jag bara sover någon enstaka timme i gryningen. Den natten blir det utomordentligt tydligt för mig att det är min inre kompass som försöker kommunicera med mig. Gång på gång kommer meningen "Jag är på fel ställe!" till mig där jag ligger i gästsängen och gråter frampå småtimmarna. Redan nästa dag är beslutet fattat. Sedan dess har jag somnat och sovit bättre än nånsin - varenda natt. Och ett efter ett kommer tecknen på att jag är på rätt spår. Tack min själ för att du inte lät dig tystas, tack för att du till slut tog fram megafonen och skrek mig till förnuft!

Kanske är den allra bästa gåvan att då och då inte sova lugnt - i alla fall om vi lyder doktor Moreus råd och tar ett allvarligt samtal med den där inre kompassen?

Det vackraste jag läst

…på länge är bloggen om och av Micaela: På helig mark breder livet ut sina skadade vingar. Det är en sorgeblogg, en kärleksblogg, en livsblogg och en dödsblogg. Vill du känna dig mer levande än någonsin – läs då Micaelas berättelse om att dö. Den sista flamman från hennes livsbloss visar upp varje läsares liv i skoningslös blixtbelysning. Det blir fullständigt glasklart för var och en av oss vad som egentligen är viktigt, i just vårt, ditt, mitt liv. Här är ett ställe att börja läsa.

Det är en värdefull gåva vi får av Micaela, vi som aldrig ens kände henne. Men hon ger något ännu dyrbarare till sin älskade dotter och sina närmaste: Hon beskriver sin kärlek till dem och sin stora sorg över att behöva lämna dem. Jag tror att det kommer att hjälpa dem som blir kvar; inte nu när smärtan är helt överväldigande – då hjälper ingenting alls – men någon gång i framtiden, när livet obönhörligen tar fart igen.

Någon har sagt att det allra värsta i en separation inte är att man förlorar någons kärlek utan att man känner sig tvingad att försöka få stopp på sitt eget kärleksflöde. Det tror jag kan hända också när man försöker vara stark ”för varandras skull” i en livskris. För att klara det försöker man ibland strypa flödet i känslokanalerna. Visst krävs det många gånger att man biter ihop, för att orka upp om morgonen, för att få mat i magen och för att ta sig igenom ännu en dag. Men det finns inga vägar runt sorgen, den enda vägen går spik rätt igenom. När Micaela sätter ord på sorg, lycka och kärlek följer hon sin dotter och sina närmaste en bra bit på den vägen. Om något liknande skulle hända mig önskar jag mig styrkan och modet att göra som Micaela.

Nu kastar jag loss!

Maria och Anders, dags att prova nånting nytt? Frågan ställs i vårt senaste kundblad från ICA och så får vi - kors i taket! - förslag på en annan sorts yoghurt och andra ostar än vi brukar köpa. Intressant, eftersom de erbjudanden vi i vanliga fall bjuds på baseras på vad vi normalt konsumerar. Mer av det trygga och invanda alltså. Något som Fredrik Bergman, krönikör på lokaltidningen Smålandsposten, observerat och filosoferar över i dagens tidning. Han vill utmanas i stället - inte uppmanas att göra mer av samma. Och visst har han rätt. Förutom ICA:s och COOP:s erbjudanden får vi i internetbokhandeln veta vad andra som har köpt boken vi beställer har köpt (återigen mer av samma!). För att inte tala om Google och Facebook, som har koll på allt vi är och gör och därför vill fortsätta ge oss precis just det de tror att vi behöver. (Fast sorry, Facebook, när ni erbjöd mig ägglossningtest häromsistens var ni ute och cyklade - nu är bebisfabriken äntligen nedlagd till och med hos mig...).

Men nu var det ju det nya vi skulle sikta in oss på och jag hoppar på tåget - i farten. I LevaPS!, Nr 7/8 2011, läser jag om hur vår kreativitet boostas av att vi "släpper loss vildhjärnan" och tänker i nya banor - och kanske ibland testar även sådant som vi vid första anblicken inte tilltalas av. Nu har jag släppt loss min vildhjärna och tagit ett av mitt livs kanske viktigaste beslut. Jag ska efter nästan femton år i universitetsvärlden säga upp min trygga fasta statliga anställning med sju veckors semester och ekologisk frukt två gånger i veckan, för att kasta loss och bli företagsmamma på riktigt. Plocka ut de roliga pusselbitarna i mitt jobbliv - fast i egen regi - och stoppa undan de andra (som tradiga nämndsmöten och all evinnerlig rättning). Om inte det är att våga nytt så vet jag inte. Stärkt blir jag av en liten klokhet på Facebook från sajten Starkare.nu: "Om du inte testar dina gränser på riktigt, får du aldrig reda på vem du är!". Just precis. Nu kör vi!

Kom och sätt dig här bredvid

Den bästa gåvan jag kan ge den som behöver stöd är sällan mina egna svar, erfarenheter eller klokskaper. Det började jag inse först för ett par år sedan. Långt innan dess visste jag ju samma sak alldeles bestämt, så länge jag var i rollen som mottagare vill säga; av Mannens goda råd bland annat. Så välmenande, men så svalt välkomnade.

Jag halkar dit fortfarande: Jag känner kravet på mig; säg något klokt, gör en snabbanalys av mottagarens situation och häv ur dig något som får molnen att vika från hennes himmel. Andra gånger är jag bara så ivrig över att ha något att komma med eller glad över att jag för egen del inte har samma bekymmer, eller ännu hellre har haft det men hittat en lösning.

Om jag funderar rätt på saken: Det jag själv allra helst vill ha av en stöttepelare är hans eller hennes

… intresse och tid nog att i lugn och ro sätta sig alldeles bredvid mig, mentalt eller fysiskt, lyssna och försöka titta ut över världen och det som oroar mig från mitt håll, här och nu. Låta mig berätta och beskriva, låta mig känna färdigt det jag faktiskt känner.

… tilltro – till att jag har den största delen av lösningen inom mig – om nu en sådan behövs – och att jag är kapabel att möta mina egna känslor. Jag behöver inte skyddas från dem genom käcka tillrop om att skynda vidare dit där gräset är grönare.

… respekt för att känslorna finns där. Låt mig ha dem och släppa ut dem – även om allt tyder på att läget blir bättre sen. Eller värre för den delen. Även den roligaste resa har sina tunga steg. Att känna dem är att vara i nuet det också, precis som när lyckan kvillrar till. Om jag får ösa ur mig att den här uppförsbacken suger min must blir det lättare att njuta sen, när medlutet kommer. Då är mitt bagage fritt från inkapslade suckar – de har redan sluppit ut och stigit mot himlen, eller kanske landat på marken som små oförargliga gråstenar.

Det önskar jag mig när jag är lite låg. Jag kan väl anta att andra har glädje av ungefär detsamma från mig. Och nog ska jag väl kunna ge mig själv samma sak när jag bäst behöver det: intresse, tid, tilltro och respekt för känslorna.

Mittemellan skratt och gråt

Böcker som lyckas skildra sorg och humor utan att det blir krystat har alltid tilltalat mig. Ingen kan konsten som John Irving, framförallt i de rent magiska Garp och hans värld och Hotell New Hampshire. Tragiska så det värker och samtidigt så galet roliga emellanåt. En annan favorit är Jonathan Troppers Konsten att tala med en änkling. Inte lika slipad som Irving, och lite för skruvad för min smak emellanåt, men också mycket vacker, sorglig, rolig och tänkvärd. Och så älskar jag Mia Skäringers svarta humor. Som jag njutit av hennes inpå-skinnet-krypande krönikor och blogginlägg. Snart kommer hennes föreställning på TV och jag kommer att sitta bänkad!

Men nu var det egentligen inte de här författarna jag skulle blogga om, utan en bok som jag precis har läst ut (och som jag därmed ännu inte vet i vilken mån den kommer leva kvar och påverka mig framöver). Boken är senaste bidraget i Målajords Litterära Salong (vår extremt oprettiga bokcirkel med det extremt prettiga namnet): Bodil Malmstens Sista boken från Finistère. Aldrig under våra två och ett halvt år tillsammans har vi haft så olika uppfattningar om en bok - den fick alltifrån en tvåa till en femma i betyg - och diskussionerna blev mer spännande än någonsin. Tänk att man kan uppleva samma text på så olika sätt!

Denna - i min mening - lilla pärla på dryga 230 sidor handlar om Malmstens verkliga eller fiktiva (vilket vet vi inte) väg från beslutet att lämna sitt älskade (verkliga eller fiktiva) Finistère, och den förtvivlan det beslutet medför. Med ett som vanligt poetiskt språk gestaltar hon en människa i uppbrott, hennes sorg, vrede, vemod, nostalgiska tillbakablickar och mitt i alltihop en underfundigt distanserad humor, fyndighet (som en del av oss, inklusive undertecknad uppskattade medan andra definitivt inte gjorde det). Längs vägen sår hon mängder med små tankefrön (om det var vi överens i litterära salongen!). Ett stilgrepp som vi däremot var i allra högsta grad oeniga om effekten av var hennes ständiga upprepningar av tankegångar och begrepp (som "De tre onda männen i staden nära Nantes"). Somliga störde sig enormt, medan de för mig blev ett lysande sätt att levandegöra den förtvivlades ältande (been there, done that!) och jag tyckte dessutom att upprepningarna gav hela boken en sorts poetisk melodi - känslan av medeltida balladers omkväden. Läs den och avgör själv om det är en bok som rör dig eller stör dig!

Det här är mitt bidrag till etapp fem i bloggutmaningen ”Berika & värna livet” på bloggen Punctum saliens.

PS. Du som gillar böcker och har en bokcirkel eller gärna skulle vilja hitta en, och som bor i Växjötrakten - boka redan nu in den 15:e november! Då arrangerar Livstid evenemanget Vidga dina (bok)cirklar i samarbete med Stadsbiblioteket i Växjö.

PS2. Vår bokcirkels bästa boktips hittar du under en egen flik här på bloggen.

Livstid låter!

Igår pratade vi Livstid i en rejäl intervju med Jocke Wallgren i SR P4:s Västergatan. Vi hade en trivsam timme som kändes nästan som att sitta hemma i soffan och filosofera sådär lite extra inspirerat. Tjusig bild samt slutkläm med några husmorstips för ett gott liv finns här.

Att länka till intervjun som helhet var lite knepigare. Hela programmet hittar vi ingen länk till, däremot till de två halvtimmarna var för sig.
- Här hittar du halvtimme ett (hoppa fram två minuter, det funkar ibland, så kommer du rätt).
- Här finns halvtimme två (som börjar med åtta minuter nyheter och musik, sen är vi där!)

Välkommen att lyssna på Livstid!

Jag längtar, alltså finns jag till

Och här sitter jag och myser i foajén på hotellet i Nottingham där jag är på forskningskonferens i fyra dagar. Jag har skapat mig en hel massa rymd att längta igen. Som jag har konstaterat tidigare blir det mer av längtan för varje resa jag gör. Tänk att jag kunde vara ifrån barn nummer ett och två en hel vecka var när de bara var ett år, utan att fullkomligt gå sönder (inte förrän jag var på väg hem till dem). Nu är jag gammal och blödig. Jag längtar så jag nästan får ont i huvudet, men det är en skön smärta för den gör mig levande.

Och samtidigt njuter jag som alltid av min lyxiga egentid och alla mellanrum jag ser till att ordna åt mig, eftersom jag blivit så duktig på att ta ansvar för mina behov att jag inte (som förr i världen) går på vartenda föredrag eller följer med på alla sociala konferensaktiviteter. Idag har jag gjort mitt; jag har så gott jag kunnat bidragit med en liten bit i det stora kunskapspusslet och då ger jag mig själv rätten att njuta. Dags att dra sig tillbaka till rummet med senaste härliga bokcirkelboken, Bodil Malmstens Sista boken från Finistère (smärta, humor och ett språk att njuta av i små sköna klunkar, som ett gott rödvin) och mina engelska kolor. Godnatt kära vänner!