Den bästa av gåvor

"Det är den bästa av gåvor, att kunna sova lugnt", sjunger Bo Kaspers orkester i en favorit från nittitalet. En klar majoritet av mitt livs alla kvällar och nätter har jag somnat gott och sovit både lugnt och tungt, utan störande mardrömmar eller uppvaknanden. (Nåväl, visst har även jag stundtals haft nattvakna barn, men förutom med den siste lille illbattingen så har dessa perioder varit oförskämt korta jämfört med många andra småbarnsföräldrars.) Just därför har sömnstrul för mig blivit en stark signal om att något inte står rätt till. Under ett par stressiga år i början av universitetstiden vaknade jag ofta mitt i natten med dunkande hjärta och ett huvud fullt av funderingar på allt jag skulle komma ihåg - eller på vad jag eventuellt redan hade missat. Problemet försvann helt efter min sjukskrivning för nästan-in-i-väggen-symptom, men återkommer då och då vid extremt hög arbetsbelastning eller när jag är lite trasig av någon annan anledning.

Då jag började leda samtalsgrupper om stresshantering lärde jag mig ett och annat om kombinationen stress och problemsömn, och allt möjligt man kan pröva att göra - eller undvika att göra - i samband med sänggåendet. Men, så ibland blir det knas igen, utan att stressfaktorn finns där. Så, vad är det frågan om då?! Svaret får jag i dubbel upplaga denna underliga sommar. Först i fina Augustprisbelönade boken Gregorius av Bengt Ohlsson, där pastor Gregorius av sin gamle läkare, Doktor Moreus, får förklarat för sig att sömnproblem, de har alltid ett syfte. Det är något viktigt på gång, något som vi inte hinner få fatt i under dagtid - så som vi rusar fram (och betänk då att boken utspelar sig för hundra år sedan, hur fort rusar vi inte 2011?). Doktorn förundras över att så många sover så gott som de faktiskt gör; de borde minsann ligga vakna mer och tänka viktiga tankar.

Det andra svaret relaterar till mitt beslut om att byta bort trygghet mot frihet. Hela senare delen av våren (då livet är mycket mer hektiskt än jag har planerat och önskat) liksom sommarens första månader tar det lång tid att somna, och jag har svårt att somna om när jag vaknat på natten. Kulmen kommer en augustinatt då jag bara sover någon enstaka timme i gryningen. Den natten blir det utomordentligt tydligt för mig att det är min inre kompass som försöker kommunicera med mig. Gång på gång kommer meningen "Jag är på fel ställe!" till mig där jag ligger i gästsängen och gråter frampå småtimmarna. Redan nästa dag är beslutet fattat. Sedan dess har jag somnat och sovit bättre än nånsin - varenda natt. Och ett efter ett kommer tecknen på att jag är på rätt spår. Tack min själ för att du inte lät dig tystas, tack för att du till slut tog fram megafonen och skrek mig till förnuft!

Kanske är den allra bästa gåvan att då och då inte sova lugnt - i alla fall om vi lyder doktor Moreus råd och tar ett allvarligt samtal med den där inre kompassen?

Livstid julkalender: Morgonstund kan ha blogg i mund...

Efter tre barn som alla sussat gott ungefär så länge på morgnarna som man kan begära som småbarnsföräldrar (den första ibland till och med längre än föräldrarna själva, om jag inte minns fel...) har jag nu stött på fenomenet levande väckarklocka. Den är oftast ställd någonstans mellan 5.50 och 5.52, någon gång lite senare och ve och fasa någon gång ännu tidigare. Jaaaa, jag vet, ingenting att gnälla över när han sover på nätterna, och alla ni andra har förstås barn som vaknar mycket tidigare än så. BlaBlaBla. Det är bara jag som haft sån flax tidigare.

Hursomhelst har jag bestämt mig för att försöka att inte sura alltför mycket över dessa i mitt tycke onödigt tidiga timmar och i stället styra om dem till någon vettig aktivitet de dagar som hjärnan erbjuder en någotsånär fungerande tankeverksamhet. Varför inte satsa på en liten bloggeristund, till exempel? Med trött hjärna kan man i stället kanske njuta ett välbehövligt mellanrum med på sin höjd en liten stillsam tanke. Och så kom jag och Sara, som också har en morgontidig baby (om än av hund- snarare än människoras), på att klockan sex kan vara en ypperlig tid för kreativa spånarmöten som det ibland är svårt att få loss tid till på kvällstid. Fiffigt!

Vad jag nu måste lära mig är att komma i säng före midnatt. Åh, vad svårt jag har med det. Har alldeles för mycket roligt jag måste få göra när alla ungar äntligen däckat.

Tjena kosmos!

Vad är egentligen ett sömnproblem? Ännu en av alla dessa definitionsfrågor. Idéhistorikern Karin Johannisson menar i sitt sommarprogram att det i bondesamhället var mer regel än undantag att man sov några timmar, vaknade till - tog en rök, gjorde bondebarn eller filosoferade lite - och sedan sov resten av natten. Numera blir vi ofta alldeles uppstressade om vi inte sover våra sex, åtta eller nio timmar i ett sträck. Och ganska få av oss gör det varje natt.

Av sin yogalärare hade någon fått höra att 3-5-tiden på morgonen är bästa tiden att "tala med kosmos". Det blev en motvikt till väckarklockstittandet och jobbstressen när hon låg vaken. Kanske är det ännu en eufemism (förskönande omskrivning), kanske är det den djupaste sanning. Inatt funkade den iallafall på mig.

Jag tror det bidrog att jag lyckades smyga nerför trappen, till badrummet och tillbaka utan att väcka valpen och därmed behöva ut i natten och rasta honom - så fort han vaknar inser han nämligen hur kissnödig han är. Precis som mörkret och natten kan förstora upp alla möjliga småsaker till mammutproblem eller -nederlag, kan det tydligen få en att känna sig som lottovinnare när man lyckas smyga, med fötterna på tvären över glovplanken, fram och tillbaka genom huset. Har aldrig märkt förstoringseffekten åt det hållet förut. Eller var kosmos uppkopplat redan då?

Sedan låg jag där och svävade i tanken, över alla vardagliga bekymmer, över alla vägval som ändå blir som de blir. Ett stilla hoovrande, som gör att jag inte bara längtar till att gå och lägga mig ikväll, utan också efter att vakna till en extragång, lite för tidigt.

Våga tro att det löser sig 4

Nu sitter jag här i min säng i den mysiga lilla lägenheten i Barcelona, med tre minuters promenad till stranden, och bara känner i kropp, huvud och hjärta att den sista halva pusselbiten i mitt "Våga-tro-att-det-löser-sig"-pussel kommer att infinna sig inom kort. Anledningen är boken Somna utan gråt (av Elizabeth Pantley) som min omtänksamma svärmor stack i handen på mig häromsistens. Boken talar precis till mig. Pantley är fyrabarnsmor liksom jag, och precis som jag själv har hon haft två barn (de mittersta) som lärt sig att sova själva hela natten och två barn (äldst och yngst) som inte gjort det. Nästan lite kusligt lika.

Boken bekräftar mitt inneboende motstånd mot att köra den hårda "femminuters-" eller "skrikmetoden" med babyn, den där man helt enkelt låter ungen skrika tills den somnar av utmattning (och som jag utsatte min äldsta för, tack och lov bara i ett par nätter, men vem vet vilka trauman det har bidragit till hos henne). Pantley har tagit del av såväl forskning som föräldrakontakter, och allt pekar på att barn inte alls mår bra av att få skrika sig till sömns, att det sättet är ett enda stort svek. Samtidigt konstateras att det som oftast presenteras som det enda alternativet - att helt enkelt härda ut tills barnet är så stort så att det lär sig somna ändå - inte är det enda. Det går faktiskt att lära barn somna utan gråt, och som förälder har man rätt till sin sömn också. En win-win alltså.

Jag har inte ens kommit till kapitlet där själva metoden (eller snarare metoderna, för det finns olika lösningar för olika barn och situationer) presenteras, men jag kan ändå redan känna en stark tillit till att det kommer att fungera för oss också. Och det måste väl vara en utmärkt start. Om det funkar (även om det tar tid) kommer jag inte bara att rapportera om det här på bloggen och köpa ett ex av boken till alla mammor med nattsuddarbarn, utan även knacka på hos Barnavårdscentralen och föreslå att man där delar ut boken på bred front. Tror nog att man snabbt som ögat sparar in den kostnaden för Landstinget genom att betydligt färre hålögda mammor hamnar på psykakuten på grund av sömnbrist.