Tjena kosmos!

Vad är egentligen ett sömnproblem? Ännu en av alla dessa definitionsfrågor. Idéhistorikern Karin Johannisson menar i sitt sommarprogram att det i bondesamhället var mer regel än undantag att man sov några timmar, vaknade till - tog en rök, gjorde bondebarn eller filosoferade lite - och sedan sov resten av natten. Numera blir vi ofta alldeles uppstressade om vi inte sover våra sex, åtta eller nio timmar i ett sträck. Och ganska få av oss gör det varje natt.

Av sin yogalärare hade någon fått höra att 3-5-tiden på morgonen är bästa tiden att "tala med kosmos". Det blev en motvikt till väckarklockstittandet och jobbstressen när hon låg vaken. Kanske är det ännu en eufemism (förskönande omskrivning), kanske är det den djupaste sanning. Inatt funkade den iallafall på mig.

Jag tror det bidrog att jag lyckades smyga nerför trappen, till badrummet och tillbaka utan att väcka valpen och därmed behöva ut i natten och rasta honom - så fort han vaknar inser han nämligen hur kissnödig han är. Precis som mörkret och natten kan förstora upp alla möjliga småsaker till mammutproblem eller -nederlag, kan det tydligen få en att känna sig som lottovinnare när man lyckas smyga, med fötterna på tvären över glovplanken, fram och tillbaka genom huset. Har aldrig märkt förstoringseffekten åt det hållet förut. Eller var kosmos uppkopplat redan då?

Sedan låg jag där och svävade i tanken, över alla vardagliga bekymmer, över alla vägval som ändå blir som de blir. Ett stilla hoovrande, som gör att jag inte bara längtar till att gå och lägga mig ikväll, utan också efter att vakna till en extragång, lite för tidigt.