Jag brukar vara duktig på att coacha mig själv. Terapeuten jag gick hos för många år sedan sa det när jag sa tack och hej: "Det var ju DU som gjorde jobbet." Jobbcoachen sa det när jag sa tack och hej: "Du behövde ju knappast mig". Och visst är det så: jag är bra på att analysera mina problem och svårigheter och hitta lösningar och strategier för det mesta. Men en gång skrev jag här om att personlig utveckling är ett
livslångt projekt, och nu har det blivit väldigt tydligt för mig igen - jag har halkat ut i dikesrenen och har (trots allt jag vet om mig själv och livet) inte så lätt att hitta klätterrepet som jag kan använda för att dra mig upp. Förstår ju hur jag ska göra intellektuellt men kan inte ta in det i hjärtat.
Efter den där väggkrocken för tio år sedan har det hänt en gång tidigare att mina strategier inte har fungerat. Det var för några år sedan, och det är lätt att se att det inte var mänskligt att fungera normalt under omständigheterna: en tonårsdotter som mådde fruktansvärt dåligt, ett nytt jobb med tio mils pendlingsavstånd, två små barn hemma och ovanpå alltihop min 500-sidiga lärobok som jag höll på att slutredigera och korrekturläsa (sex gånger...). Jag mådde skit, men hittade till slut tillbaka upp på vägen utan att ha behövt någon tur till psyket.
Och nu ligger jag där i diket igen och sprattlar med benen som Gregor Samsa i Kafkas
Förvandlingen, smått oförmögen att komma på fötter. Eller kanske inte. Jag har en plan. Jag har än en gång förstått att det börjar bli dags att ta hand om
mig, inte bara om alla andra (mamma, barnen, och framförallt den lille terroristen jag har närt vid min barm). Det handlar om att
ta hjälp (en bogserlina och inte bara klätterrepet), att bocka av lite mer från
lustlistan och lite mindre från pliktlistan, och på det mycket träning, frisk luft, meditation, och tidiga kvällar. Om ni hittar mig hängande på Facebook sent på kvällen - blås i visselpipan och beordra mig i säng!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar