Att uppskatta sig själv och andra

I lurarna under springrundan i den ljumma sommarkvällen: antikexperten och programledaren Li Pamps Sommarprogram. Jag gillar programmet, inte minst för hennes mörka trygga röst (som påminner mig så mycket om Lotta Lundgrens som jag förälskade mig i förra året) och låtval. Ett och annat innehållsmässigt guldkorn plockar jag också med mig hem från kvällsrundan. Som det här: Li har en liten egenhet att gå runt och fråga folk om när de tycker allra bäst om sig själva, när de tycker att de kommer allra mest till sin rätt. Oftast måste den hon frågar fundera en stund innan hen vågar eller kommer på något positivt att säga om sig själv. Vi har ju så mycket lättare att hitta fel hos oss själva, eller hur?

Detta får mig att associera till en kär Circle Way-tradition. Sista dagen på lägret använder vi morgonens klanmöte till "Appreciation". Talstenen går runt som vanligt, och var och en får berätta om vad man tycker om hos sig själv, och sedan man gett uppskattning till sig själv fyller övriga klanmedlemmar på. Lika svårt som det är att säga bra saker om sig själv, lika fantastiskt är det att få höra vilka positiva egenskaper ens klanmedlemmar hunnit fånga upp under de fyra dagarna på Mundekulla. En formidabel kärleksboost!

I årets upplaga av Circle Way fick jag precis som förra året många vackra ord som jag bär med mig. Två av de saker som gick extra mycket in i hjärtat var "Maria, du ÄR solen!" och jämförelsen med en afrikansk kvinna med fötterna välrotade i jorden och med världens största famn som omsluter alla i min omgivning. Sådan ser jag verkligen inte alltid mig själv, men det kändes fantastiskt fint att få höra att det är så jag kan uppfattas (i alla fall på Mundekulla). Och om jag skulle svara på Li Pamps fråga så är det nog något sådant jag skulle säga, att jag tycker som mest om mig själv när jag får ha den där stora famnen och innesluta alla i närheten i den. Jag blev till och med riktigt sugen på att köpa en  stormönstrad färgglad afrikansk klänning (jag som nästan alltid går i enfärgat svart, vitt, grått eller grönt...) för att på något sätt förstärka känslan. Ser du en sådan på någon loppis du besöker i sommar, köp den till mig - jag betalar! :)

Att lära sig att på allvar acceptera, tycka om och kanske till och med älska sig själv tror jag är en förutsättning för att på allvar kunna acceptera, tycka om och älska andra människor, något som en annan Sommarpratare, Özz Nûjen, pratar om i sitt program. Det handlar inte om egoism och skrytsamhet utan om att kärlek föder kärlek. Ju mer vi ger - till oss själva och andra - ju lättare blir det, både att ge och att ta emot.

Härhemma kör vi sedan förra året då och då en Appreciation-runda som tema för våra familjeklanmöten (som Sara också skrev om häromsistens). Ett väldigt bra sätt att se och uppskatta varandra där mitt i vardagen, där vi så lätt tar varandra för givna, och tjafsar och bråkar alldeles för ofta. Och till min födelsedag i november fick jag bästa presenten någonsin, när ett av barnen föreslog att "Vi gör en Appreciation - bara för mamma!".

Olika - lika

I sina två senaste inlägg har Sara reflekterat över olikheter oss människor emellan, i de förutsättningar vi har och i de val vi gör i livet. Jag har också funderat på olikheter, fast ur ett annat perspektiv. Jag och min man, livspolaren sedan sjutton år. Så olika på många sätt.

Jag snabb och slarvig, vägrar läsa manualer, gör och får göra om. Han långsam och noggrann, läser på, ser till att allt blir bra från början till slut.

Jag ständigt öppen på vid gavel, inför honom och de flesta andra i min omgivning, IRL, på Facebook och i bloggen. Han betydligt mer fåordig och tystlåten (fast inte när han blir ordentligt engagerad), utan något som helst behov av att blotta sig själv och sina tankar. Dem får jag ofta dra ur honom, och att förvänta mig att han ska göra detsamma med mig är bara dumt. Han är ju van att få hela mitt inre liv serverat utan förlossningstång.

Jag hela tiden i behov av förändring, utveckling i yrkeslivet, en rastlös själ ständigt på jakt efter nya utmaningar. Han betydligt mer tålmodig och anspråkslös, med lägre krav på vad livet ska erbjuda honom på den fronten, nöjd och tillfreds med det han har. Att ha ett jobb att gå till. Att få lite lön varje månad.

Men häromveckan slogs jag vid flera tillfällen av hur lika vi också är när det kommer till det riktigt viktiga. Hur vi båda kan glädjas så kolossalt åt små saker i livet. Som den där kvällen när jag bjöd på nybakt rödbetsbröd och en skål full med nyplockade jordgubbar från grannens land - med mjölk och socker. Hur han liksom riktigt rös av välbehag och fnissade till över hur bra vi hade det där i kvällssolen, efter en dag tillbringad i altanbygget (han) respektive vedklyven (jag). Sådär som jag också ofta gör (fast jag gör det med lite mer buller och bång).

Och som en sommarmorgon när vi satt och filosoferade över vad vi skulle hitta på om mitt företag så småningom börjar ge lite mer pengar till hushållet. Så oerhört överens om att vi har precis vad vi behöver, inte känner något som helst behov av prylar eller statusmarkörer, utan det som stod på vår gemensamma önskelista var (a) en mer miljövänlig bil (i bilkörandet ligger vårt usla miljösamvete), (b) solpaneler till garage- och vedbodstaket, (c) ännu mer ekologiskt och (d) att kunna skruva upp vårt biståndsgivande (som vi tvingats skruva ner lite den senaste tiden). I övrigt gärna mer upplevelser - konserter, bio, resor (fast hellre med tåg än med flyg - och det är dyrt!).

Vi blir urförbannade över samma saker - orättvisor, miljöslarv och usel skolpolitik - och vi älskar båda den plats på jorden där vi slog ner våra bopålar för femton år sedan lika mycket. Just den där mixen, att vi är olika i så mycket, men lika längst därinne i kärnan, tror jag faktiskt skapar förutsättningar för den livslånga relation som jag hoppas så innerligt att få uppleva. Med dig vill jag bli gammal (och lite halvblind är helt OK). Med dig vill jag ju hoppa in i Nangilima.

I kön på macken - del 2

Mitt senaste inlägg gav ett par ovanligt snabba positiva reaktioner, och så en tumme ner från någon som inte alls tyckte om det.
Intressant båda delar, eftersom jag tyckte att det var ett ovanligt knepigt inlägg att skriva. Det jag var rädd för var att framstå som nån övermänniska, eller snarare som om jag såg mig som en sådan. Och nu funderar jag förstås vidare på vad jag egentligen var ute efter:

Det jag funderade på där i bensinmackskön var valen vi gör, hur de påverkar oss, hur de påverkar hur andra ser på oss och hur deras bild i sin tur påverkar vår egen självbild. ”Val” är förresten ett intressant ordval – och det funderade jag också på – vilka val hade jag och grabben i kön gjort om vi fötts i varandras familjer, och därmed fått varandras förutsättningar när det gäller uppväxtmiljö?

 

Visst har vi människor gener som spretar hit och dit, men om miljön inte hade avgörande betydelse, varför skulle vi förundras så över framgångsrika personer med ovanlig bakgrund – som för övrigt bara är överrepresenterade på ett ställe: bland våra sommarpratare i P1. De är liksom undantagen som bekräftar regeln. Man blir inte internationellt framgångsrik travtränare med en bakgrund som albansk vallpojke. Jo, Lutfi Kolgjini blev det, men ingen ser någon anledning att ändra sitt grundantagande efter att ha fått veta det. Så stor betydelse tillmäter vi bakgrund och uppväxtmiljö.

Extra känsligt är det att skriva om våra kroppar. Där kan man tycka att arvsanlagen borde vara helt avgörande, men så enkelt är det ju inte heller. Läste nyligen att välutbildade är extremt överrepresenterade i vasalopp och vätternrundor, samtidigt som de – i det här fallet vi – äter bättre och motionerar mer också till vardags.

En infallsvinkel till: Just när jag skriver det här hör jag på radio ett program om klass och muskler, och måste le igenkännande och skamset åt vilka fördomsfulla slutsatser jag själv kan få för mig att dra när jag ser någon med påfallande muskelmassa. Visst är det något liknande jag gör med grabben som står före mig i kön: får en massa idéer om hans liv och bakgrund utifrån hans uppenbarelse och vad han handlar när det är hans tur.

Och allt detta utifrån grundfrågan: Hur kommer det sig att han köper cigg, läsk och en biltvätt medan min nytankade bil med kajak på taket får förbli skitig?

I kön på macken

Killen framför mig i kassakön på OKQ8 köper två sexpack läsk, en limpa Commerce och en biltvättkupong. Jag har grannskapets sunkigaste bil, men en smidig kajak på biltaket som jag lätt ryms i.
Det gör inte han, och det skulle förmodligen inte jag heller göra efter ett halvår med hans livsstil. Tänk om vi hade vuxit upp i varandras familjer, den här grabben och jag. Då hade kanske jag stått före honom och köpt läsk och cigg, han efter mig, solbränd och vältränad, och tänkt vad jag tänker nu; att det där hade kunnat vara jag.

Mina tankar vindlar vidare: Solbrännan och vikten är ju bara yttre attribut, helt oväsentliga i sig själva. Men de tillsammans med livsstilen betyder ändå något. Att vara den som gör och är "rätt" i samhällsnormens ögon ger mig bonuspoäng, gör det så mycket lättare för mig att tycka om mig själv. Jag tror jag håller med dem som inte vill dra en tydlig gräns mellan självförtroende och självkänsla. Att bygga självkänsla är så mycket lättare med bekräftelse från andra, både på vad man gör och vem man är.

Det finns ett orsakssamband åt andra hållet också: genom att ta hand om mig - dessutom på ett sätt som vinner uppskattning från omgivningen - visar jag kärlek till mig själv, ordnar det för mig, manifesterar att jag är värd att ta hand om. Och när man har lärt sig spelreglerna, sina egna och världens, det är då man kan bryta mot dem. Det är djupt orättvist, men också något av det allra bästa med att hitta sin inre trygghet och bli äldre. Nu kan jag stå här, osminkad, med uppenbar skäggstubb på benen och urskitig bil, och känna mig helt okej - för så lyder mina spelregler.

Skulle jag ha styrkan att känna mig lika okej om jag vägde det dubbla och rökte limpvis med Commerce? Å andra sidan, om jag kände mig helt okej, skulle jag verkligen vara beredd att dra i mig alla de där ciggen? Hoppsan, nu är det visst min tur. Lika bra det, det börjar snurra ihop sig alldeles i skallen...

Jag ska ALDRIG döma dig...

... hörs en förnumstig treåring, först på vedbacken hos mamma, och sedan till pappa på stegen i altanbygget. Den treåringen har nyss kommit hem från Circle Way-lägret i Mundekulla, det som - precis som Sara skrev häromdagen - är svårt att beskriva för den som inte har varit med, men som jag är lycklig över att kunna låta mina barn få vara en del av. Jag hoppas och tror att de inte kommer att se tillbaka på sin barndom och sörja över att deras föräldrar inte hade råd att ta med dem på all inclusive på Mallis och skidveckor i fjällen varje år. Jag hoppas och tror att de kommer att se tillbaka på somrarna på Mundekulla och känna att de där lade grunden till något viktigt i livet.

Såklart förstår inte treåringen riktigt vad han säger, men han har tagit med sig känslan från övningen där han i min famn mötte lägerdeltagare efter lägerdeltagare som under en lång stund såg in i hans ögon (och mina) med kärlek och värme och uttalade de där orden som följde med honom hem. Han har också tagit med sig sångerna och danserna från kvällarna där vi alla möttes över generationsgränserna, liksom den vänliga atmosfären från hela lägret, där alla är som en enda stor familj.

Precis som förra året gräts det en del i bilen på vägen hem, treåringen högljutt ("Jag vill åka tillbaka till Mundekulla!"), i övrigt mer stillsamt. Och vi har alla våra olika sätt att minnas och sakna, med tårar, med sångerna vi sjöng där och fortsätter sjunga hemma. Åttaåringen har sitt alldeles eget sätt att minnas - med lego!

Humlan och melonen

Vid frukostbordet - med appreciation-vanan i ryggmärgen från Circle Way-veckan - passar jag på:
"Jag uppskattar verkligen att du ofta gör sånt här, Humlan, skär upp och serverar melonskivor inte bara till dig själv, utan också till oss."
Hon ler finurligt:
"Och ger er de minsta bitarna."
"Men jag fick ju en stor."
"Ja, men det var den jag tappade på golvet."

Ja du, Humlan, dina klanvänner hade rätt i sin uppskattning av dig. Du är inte bara omtänksam; du är rak och tydlig också, och hittar rätt ord i rätt ögonblick.

My heart is with you

Så har ännu en Circle Way-vecka knutits ihop. Nedtrappningen blev för min del lite annorlunda den här gången. Direkt från Mundekulla bar det hem till Växjö för att ta emot amerikanska släktingar som vi inte träffat förr. En bra övning: omöjligt att vara ett steg före, ha förberett, hålla fasad. Nej, lite lagom tältsvettiga tog vi gästerna med oss in på Konsum. Över kundvagnen pratade vi oss igenom frukostvanor, vegetariska alternativ och svenskens svaghet för lösgodis.
Efter knappt två lättsamma dygn tillsammans har de nu dragit vidare. Vi packar upp det sista och får tillfälle att begrunda veckan som gått. I den sista ”ta-med-hem-cirkeln” talade jag om känslan av att göra samma saker för andra och tredje gången och känna att det håller än, ger minst lika mycket. Närheten i den lilla fasta basgrupp/klan som varje deltagare ingår i. Kombinationen av trygghet och känslomässig råstyrka i kvinnocirkeln. Känslan av att verkligen ha mött också de deltagare jag inte hann prata med. Familje- och vänskapsbanden som stärks på ingen bekostnad alls.

En svårighet kvarstår: Jag lyckas inte förklara bättre nu än tidigare år vad Circle Way är och ger. Å andra sidan upptäckte jag på Livstids lilla men naggande goda workshop att jag ändå har lyckats fånga några av beståndsdelarna redan – den med rätta mytomspunna kvinnocirkeln, några av erfarenheterna man kan få med sig och hur de kan integreras i ansatserna inför ännu en vardagssäsong.

Något nytt ändå: Att få se Circle Way genom ögonen på några som upplever det för första gången, nu när jag börjar bli garvad. Min svärmor som förundras över värmen i barngruppen och lugnet mellan barn och föräldrar. Hennes livskamrat som verkar känna kraften i konceptet även om formerna känns nog så främmande för honom. Och så en av lägrets nyblivna funktionärer, Stephen Hinton från Omställning Sverige, som fick ännu mindre utrymme än planerat, men som trots det och sin erfarenhet av andra kreativa, människovänliga sammanhang var milt sagt lyrisk över Circle Way-lägret och dess potential.
 
Jo, det kan nog sägas med till visshet gränsande sannolikhet: We’ll be back. Tack alla – ganska precis 70 – människor som lämnade era bidrag till Circle Ways sprakande färgpalett 2013!

Megamagi på lördagskvällen

I lördags sjöng min pappa den gamla Lasse Dahlqvist-visan Dans på Brännö Brygga för mig. Och vad är det med det då? Ja, det låter ju inte så märkvärdigt, men för mig var det oerhört starkt och speciellt, eftersom min pappa har varit död i nästan 16 år. Du som tycker att det här med att man kan kommunicera med dem på Andra Sidan är trams kan sluta läsa här. Själv har jag varit övertygad om att det är möjligt ändå sen barndomen, då min mormor berättade spännande historier för mig om diverse märkliga saker som hänt i vår släkt, och i de olika prästgårdar hon bott i som prästdotter och senare prästfru.

Som jag skrev om för en tid sedan har jag gått en distanskurs i medial utveckling, och förra lördagen gjorde jag slag i saken och gick en kurs till. I verkliga livet! Det var en helt magisk dag från början till slut - med start klockan tio och slut nästan tolv timmar senare. När jag åkte hem kändes det som en av de absolut bästa och viktigaste dagarna i mitt liv, vid sidan av dem då jag födde mina fyra telningar, och några till (disputationsdagen är däremot INTE en av dem...).

Under dagen gjorde vi övningar av samma typ som i distanskursen - att "läsa av" andra personer i rummet med olika hjälpmedel, att "läsa av" okända personer på foton. Det gick bra. Väldigt bra, till och med. Precis som mycket har gjort under distanskursen. Jag har gjort en viktig insikt den senaste tiden. Från att ha delat in världen i personer med "förmågor" och "alla vi andra", har jag insett att vi alla kan utveckla vår intuition oändligt mycket mer än vi ofta tror. Jag vet att jag kommer att stor nytta av detta i livet. När jag ska ta viktiga beslut, när jag möter nya människor, för att få inspiration i mitt skrivande är några exempel.

Men hur intressanta och givande dagens övningar än var, så var det kvällen som gav mig den allra mest hisnande upplevelsen. Efter en fantastisk middag av dagens värdinna vars hem vi huserade i, bjöd vår kursledare in Andra Sidan, ett antal personer som knackat på hennes mentala dörr hela dagen, men snällt fått vänta till kvällen. Jag har varit hos flera medier tidigare, och aldrig varit riktigt nöjd med de besöken, men i kväll fick vi alla precis vad vi behövde. Att det var våra nära och kära som var där med oss fanns det ingen tvekan om - det kände vi allihop, såväl i hur kursledaren beskrev dem, som i de budskap de gav oss. Två personer fick jag möta, denna magiska kväll, som började lite förvirrande.

Först kom nämligen en man som jag inte alls lyckades identifiera där och då, men som jag fick hjälp att hitta i släktforskningsmaterial på internet - en person i yttersta periferin av vår släkt, en man med skrivardrömmar som han själv aldrig förverkligade. I stället är han min kreative guide, som peppar mig och hjälper mig med allt jag behöver. "Ni har en guldskatt i er familj, du och dina döttrar", var ett av hans budskap till mig. Skrivandet var den guldskatten. Den ska vi gräva vidare i, töserna och jag. Äldstadottern och jag gjorde det redan i onsdags, när vi hade en inspirerande stund med vår gemensamma barnbok som snart är färdig.

Sen kom han, min pappa, som jag saknar så mycket. Först förstod jag inte vad det handlade om när han visade bilder från skärgården för vår kursledare. Men så började han sjunga på göteborgska, om segel, och då visste jag att det var han. Så många gånger han har sjungit Brännö Brygga för mig, på göteborska: "Koss vad de vemlar av segel ida, e de kappsegling, naj, de e lööödag!". Han hade en hel del klokt att säga till mig, min käre far, bland annat om den där lille sladdisen jag har - och som han beskyddar lite extra (nu vet jag varför vi märkligt nog aldrig behövt åka till akuten med honom, trots alla gånger han ramlat, nerför trappor, från diskbänkar och bord...).

Men det viktigaste var att bara få bekräftat att han finns där, att han är med oss i vårt älskade Målajord. Jag som alltid har sörjt över att han inte fick leva och se att vi hamnade i byn där hans fyra äldsta syskon är födda, och hur mycket vi älskar vår by och vårt hus här. Det var förstås han som såg till vi - mot alla odds - flyttade hit. Eller var det bara "en slump" att mamma fick syn på just den husannonsen i tidningen (ingen annan under den tid vi letade hus), att jag kände att vi trots allt måste avsluta dotterns födelsedagskalas lite tidigare för att åka till den där visningen, att säljarna valde att avbryta budgivningsprocessen innan övriga intressenter lagt sig för att de absolut ville sälja till oss?

Tack min älskade pappa för att du är med oss! Dagen efter ditt besök klippte jag än en gång gräset med din gamla gräsklippare, den som var gammal redan då, för sexton år sedan. Med Lasse Dahlqvist från YouTube i lurarna och med en liten tår som rann utför kinden men med ett hjärta som sjöng av glädje. Jag och min far.