Det gör inte han, och det skulle förmodligen inte jag heller göra efter ett halvår med hans livsstil. Tänk om vi hade vuxit upp i varandras familjer, den här grabben och jag. Då hade kanske jag stått före honom och köpt läsk och cigg, han efter mig, solbränd och vältränad, och tänkt vad jag tänker nu; att det där hade kunnat vara jag.
Mina tankar vindlar vidare: Solbrännan och vikten är ju bara yttre attribut, helt oväsentliga i sig själva. Men de tillsammans med livsstilen betyder ändå något. Att vara den som gör och är "rätt" i samhällsnormens ögon ger mig bonuspoäng, gör det så mycket lättare för mig att tycka om mig själv. Jag tror jag håller med dem som inte vill dra en tydlig gräns mellan självförtroende och självkänsla. Att bygga självkänsla är så mycket lättare med bekräftelse från andra, både på vad man gör och vem man är.
Det finns ett orsakssamband åt andra hållet också: genom att ta hand om mig - dessutom på ett sätt som vinner uppskattning från omgivningen - visar jag kärlek till mig själv, ordnar det för mig, manifesterar att jag är värd att ta hand om. Och när man har lärt sig spelreglerna, sina egna och världens, det är då man kan bryta mot dem. Det är djupt orättvist, men också något av det allra bästa med att hitta sin inre trygghet och bli äldre. Nu kan jag stå här, osminkad, med uppenbar skäggstubb på benen och urskitig bil, och känna mig helt okej - för så lyder mina spelregler.
Skulle jag ha styrkan att känna mig lika okej om jag vägde det dubbla och rökte limpvis med Commerce? Å andra sidan, om jag kände mig helt okej, skulle jag verkligen vara beredd att dra i mig alla de där ciggen? Hoppsan, nu är det visst min tur. Lika bra det, det börjar snurra ihop sig alldeles i skallen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar