Livstids julkalender: Pudel med integritet

I det Livstidska metaforriket är ju Sara drottning, men nu har jag hittat en också. Efter 45 års trampande på den här jorden tycker jag fortfarande att det är oerhört obehagligt när människor utanför min familj blir arga, irriterade eller besvikna på mig. Eftersom min default-utgångspunkt är att göra gott blir det ändå svårare när något jag gör (eller inte gör) inte är till belåtenhet, kanske till och med gör någon riktigt upprörd.

Jag undrar om jag någonsin kommer till en punkt där jag, trängd på det här viset, inte upplever hugget i magen, suset i huvudet och de självdömande tankarna som skjuts som pilar fram och tillbaka inne i mitt huvud. Varför är jag så usel? Vad kunde jag ha gjort annorlunda?

Men att döma mig själv är inte ett förhållningssätt som gör någotsomhelst vettigt för att lösa konflikten. Det gör däremot en annan strategi jag har börjat testa, hittills med ganska god framgång. Med detta menar jag att jag - i stället för att konfrontera aggressivt (hur rätt jag än tycker att jag har, utifrån mitt perspektiv) - intar en genuint ödmjuk attityd gentemot den eller de person(er) som är missnöjd(a) med mig. Ber om ursäkt för de känslor eller tankar som mitt handlande har åsamkat hos motparten. Och samtidigt - eftersom jag vet med mig att jag inte har gjort något utifrån onda avsikter - förklarar min syn på saken.Vänlig men bestämd. Pudel med integritet. Behöver träna på att använda den på hemmaplan också...

Familjeliv eller Fjällbacka

I förmiddags hade jag svårt att komma ihåg vad som är poängen med det så kallade familjelivet. Är det inte ett enda evigt stretande, knölande och konfliktande som till slut - i bästa fall - resulterar i ljumma kompromisser som ingen är särskilt nöjd med. Alla i den här familjen vill ju olika saker, och vill vi någon gång samma sak så vill vi det inte samtidigt. Blä, ta bort mig! Men vart?

Jo, jag vet precis vart. Till min dagdröm Sura tanten i Bohuslän. Hon är jag. Jag bor i ett av de där oemotståndliga små vita husen på klippig tomt i Fjällbacka. Inget gräs som behöver klippas. Stora rosenbuskage som sköter sig själva och ger skydd också från de mest nyfikna turisternas blickar. Där bor jag. Ensam. Möjligen med ett par katter. Jag är butter och pratar sällan med någon. INGEN av de fastboende i det lilla samhället skulle drömma om att försöka kompromissa eller knöla med mig om nånting. Att ens tilltala mig utan en väldigt god anledning är något de flesta undviker. Turisterna som möter mig när jag lämnar trädgården med raska steg och barsk blick väntar en bra stund innan de vågar beklaga att ett så vackert hus ska bebos av en ensam sur käring som inte ens har krukväxter i de små pittoreska fönstren.

Senare på dagen hyfsar det till sig. Vi kör några varv med talpinnen så alla får säga sitt. Vi vaskar fram några kompromisser som känns mer win-win än lose-lose. Runt middagsbordet hittar vi samtalsämnen som intresserar oss alla. Tja, det kanske kan gå an ändå det här. Jag tänker på alla familjer som brottas med tonårsturbulens, frostiga relationer, ekonomisk press... you name it. För att inte tala om alla ännu allvarligare problem som finns. Kort sagt, alla människor som verkligen skulle behöva en sejour på egen hand i ett Fjällbackahus, om det nu är det de vill och behöver.

Livstids julkalender: Eftersnack

Igår bloggade Maria om helgens Norén-föreställning i hemmamiljö. I fredags kväll handlade min statusrad på Facebook om familjegräl. Är det bara vi två som har synkat ihop oss alldeles, eller är detta ett allmänt tredje-advent-fenomen?

Hos oss fick Mannen ett av sina mycket sällsynta men kraftfulla utbrott. Efter tre fullproppade gräsänklingsdagar hade alla de små gnisslen i tillvaron samlat ihop sig till en veritabel explosion. Jag, som varit bortrest och längtat hem till finaste familjen, måste nästan le åt skillnaden mellan min fredagsmysfantasi och den ytterst ordknappa middag som vi avnjöt i omgångar, allt eftersom parterna sansade sig och accepterade att energiintag trots allt måste till.

Men det är skillnad på tystnad och tystnad. En sort är ishinnan som hindrar från att beröra det som alla ser. Något helt annat är de utpumpades paus i förvissning om att alla snart ska få säga sitt. Det senare är en så mycket uthärdligare variant som aldrig har intresserat Lars Norén särskilt mycket.

Den här gången blev eftersnacket ovanligt konstruktivt. Fyra kloka huvuden slog sig ihop och kom fram till att vi vill bli mer toleranta mot ilska, och samtidigt bättre på att inte utse någon måltavla i ögonblicket, eftersom den ändå aldrig är den egentliga orsaken. Jag och Mannen fick klart för oss att vi tillämpar mormors gamla ”skuldbelägg-genom-diskslammer” även när vi faktiskt har sagt att barnen inte behöver hjälpa till. Vi fick en sårbar beskrivning av hur det är att känna sig urkass på hemmasysslorna som alltid måste göras, och vi kläckte ett knep för att minska den känslan. Mannen fick syn på ett par konflikter utanför hemmet som skaver mer än lovligt. Själv insåg jag att jag för första gången har stått mitt i en konfliktstorm utan att magen knöt sig det minsta lilla, och att omgivningen har undanhållit för mig hur klok en tonåring kan vara.

Slutligen konstaterade vi att Humlans kolasås aldrig smakar bättre än efter ett rejält gräl.

Livstids julkalender: Lars Norén och Tomas Ledin på besök i adventsmyset

Det blir inte alltid som man tänkt sig. Jag såg framför mig (och gjorde förtida uttag på glädjekontot inför) en helt ograverad helg. Inga inplanerade gäster, inte bortbjudna någonstans, inga måsten. Bara en småputtrigt stillsam liten helg med fönsterputsning med flickorna på agendan (när vi väl kommer till skott brukar vi alla tre tycka att det är rättså kul) och mycket Harry Potter-lyssnande (fjärde ljudboken har 22 skivor...). Kanske skulle vi också orka baka klart den där kvarvarande klutten med pepparkaksdeg; lillebror hade bitit hål i syskonens fina bokstavshjärtan till den yngstas fd dagisfröken respektive den äldstas pojkvän, så här behövde bakas lite nytt.

Och så gick det sådär kapitalt åt skogen redan under lördagsförmiddagen. Grälar gör vi ofta i den här familjen (och kramas lika mycket) - det är nästan oundvikligt när fem personer med starka viljor bor tillsammans - men den här lördagen blev en sån där när barn grät så att de tappade andan och mammor sprang och smällde igen dörrar (och grät en skvätt också) - en kaosfamilj när den är som bäst, och Lars Norén skulle ha gnuggat händerna. Lillebror kryddade det hela med att konstant tjoa så högt att det var helt omöjligt att lyssna på Harry P och alla andra fick ont i huvudet, samt i övrigt ägna sin tid åt att sno våra mobiltelefoner, banka på våra datorer, klättra in i kylskåpet, komma gående med köksknivar - och diverse andra trevliga aktiviteter som är just vad man behöver för att få till den där riktiga adventsstämningen.

Framåt seneftermiddagen hade vi lugnat ner oss så pass att vi kunde prata med varandra igen (riktigt konstruktivt dessutom, som så ofta efter sådana här urladdningar) och till kvällsmaten hade vi fått tillbaka lite adventskänsla och fick en ganska mysig kväll med hemlagad pizza till Bolibompa och Så mycket bättre. Nu fick mamman i stället gråta en skvätt till Tomas Ledins tolkning av Mikael Wiehes sång Den jag kunde va, den som han skrev sedan han fått veta att bästa vännen Björn Afzelius led av en obotlig sjukdom och skulle komma att dö inom kort. Aldrig hade jag väl trott att Ledin skulle kunna få mig att gråta, men man lär så länge man tittar på TV.

"Som broar över djupen

som skuggor under träden
som eldarna i natten
som stigar genom snåren
har vi varit för varandra"

Under söndagen höll herr Norén sig borta, men i stället för att putsa klart de där fönstren fick frun i huset snällt ligga i sängen med en totalt viljelös kropp - kanske var det den psykiska utmattningen från lördagen som tog ut sin rätt? Inte för att det gör så värst mycket. Har vi kunnat klara oss i två år med fönster så fluglortiga att man knappt ser genom dem (så blir det när man bor granne med en bondgård), så ska vi väl klara oss ett par dagar till. Och ibland är det nästan lite skönt att bli sådär utslagen att man inser att man inte har något val (ovalfrihet, har jag kallat det); det inte är någon idé att försöka göra något vettigare än att krypa ner under duntäcket och dåsa bort till längdskidsrapporteringen på TV:n...

Det blir inte alltid som man tänkt sig, men det kan bli ganska bra ändå till slut. Vill passa på att tipsa om min absoluta favoritblogg, Fantastiskt Kaos, som får alla oss andra kaosfamiljer att känna oss lite mindre ensamma. Läs den!

Tigrinnetajming

Så var det ju det där med råd och dåd å ena sidan och öppet lyssnande å den andra. När Humlan kommer hem från skolan är hon bekymrad och arg, eller snarare ledsen. Någon i skolan har retats, försåtligt när ingen vuxen ser och med ”meh, jag skojar ju bara” som skydd mot alla försök till motattack eller gränssättning. Det där känner jag igen – inte minst från vissa vuxenmiljöer – och levererar svar direkt. ”Säg såhär: Men jag tycker inte att det är roligt – så nu får du sluta!”

När jag ser Humlans förskräckta min inser jag att jag har stått lutad över henne med armarna i sidan och åska i blick medan jag har talat om exakt vad jag tycker att hon ska säga till sin skolkompis. Det var ju inte den metodiken jag skrev mig varm för häromveckan – att leverera mina ”rätta” svar på andras frågor. Äsch då, nu halkade jag dit igen, tänker jag efteråt.

Senare samma kväll kommer Humlans mag-gnag igen. Nu är jag vaken på mitt sätt att agera, ligger lågt, ställer frågor, släpper inte loss mina gissningar och förutfattade meningar. Vi landar i att det handlar om att tiden går och aldrig kommer tillbaka, ännu en sida av 10-åringens vandring från den ena existentiella insikten till den andra. Inget att göra åt, men lättare att bära om man sätter ord på’t.

Dagen efter kommer hon skuttande hem med väskan flaxande. ”Mamma, jag gjorde som du tyckte, sa till henne ordentligt. På eftermiddagsrasten spelade vi pricken och hade jättekul. Kan hon och jag va’ på tisdag?”

Och jag noterar: Lite tigrinnetakter emellanåt skadar visst inte.

Veckans hemläxa: Att inte vara till lags!

Genom livet har jag alltför ofta ansträngt mig för att vara till lags, passa in, vara vän med, inte göra mig obekväm med människor i min omgivning. Alldeles för rädd för att inte vara omtyckt. Av någon anledning har jag haft mycket lättare att sätta ner foten i sammanhang med vilt främmande människor. Tänk taxichaufförer som försöker blåsa mig på alldeles för många pengar. Då jädrar är madam inte nådig - och oftast får hon som hon vill. Likadant med mannen och barnen, på dem ryts det också från tårna med ojämna mellanrum. Varför är det då så svårt att säga ifrån, säga nej i andra sammanhang, till de där mittemellanpersonerna (som jag känner, men som inte är allra närmast mitt hjärta)? Var kommer denna konflikträdsla ifrån?

Trots ett år i psykoterapi har jag inte lyckats gräva fram något i min barndom som riktigt motiverar mitt beteendemönster. Jag hade en syster att tjafsa med och föräldrar som satte gränser och inte tassade på tå för mig. Möjligen ligger det där mobbingåret på högstadiet och spökar, men annars, nada. Men visst kan man ge sig själv hemläxor även om man fyllt 42?! Stärkt av framgången då jag vid två tillfällen i helt olika sammanhang den senaste tiden har satt ner foten - och sett att det gett resultat - bestämmer jag mig för att försöka vara lite mindre Mesiga Mia och lite mer Kajsa Kavat.

Jag plussar på ännu mer på min gå-min-egen-väg-och-inte-vara-till-lags-känsla med en intervju med vackra och kloka existentiella-frågor-programledaren Anna Lindman Barsk i senaste numret av PS!Leva (06, 20011) som känner sig lite sådär som jag, men jobbar på det och bl.a. inspireras av bådas vår favvovärmländska: "Det är så skönt att Hanna Hellqvist har börjat på tv. Hon är som hon är, tar för sig och förställer sig inte. Hon försöker inte leva upp till någon speciell roll". Yes, Hanna, you will be my role model! Och nu läxar jag vidare: våga vara just precis jag, våga vägra!

Livstids julkalender: Insikt dan före dan

Tänk, ibland kommer insikter till oss från högst oväntat håll, som från en gammal juldänga med 90-talshiphopparna Just D som barnen och jag har sjungit ikapp till i bilen hela december. "Sen grälar dom om vikten av att hålla sams" sjunger Wille Craaford och då slår det mig att han sjunger om mig. Det är ju precis så urbota korkat jag ofta beter mig; jag grälar på barnen för att de inte kan hålla sams. Under pepparkaksbaket häromveckan tog vi ett snack om detta, skrattade lite åt hur knasigt det är och kom överens om att nästa gång det händer ska de sjunga versraden ur Just D-låten för mig!

Vi vinner en förhandling

Jag tycker jag gör en del framsteg i livet. Idag har jag till exempel tänkt samtidigt som jag grälade. Med dottern förstås. Det är nästan bara med dem jag grälar. Eller... henne. Med mannen pratar jag och på jobbet tänker jag ett bra tag, sedan är jag tydlig. Men nu grälade jag alltså. E ville inte åka och dansa som hon brukar på torsdagar. Ryggmärgsreflexen säger: det-blir-roligt-när-du-kommer-dit, man-får-allt-gå-terminen-ut-innan-man-slutar, nu-har-vi-slängt-i-oss-middagen-för-att-hinna. På toppen ett jag-fick-lära-mig-att-nya-banken-tar-100-kronor-i-övertrasseringsavgift-när-jag-glömde-just-det-autogirot.

Men visst, fröken E har sina poänger: hon sa faktiskt redan förra veckan att hon inte var sugen, pengarna är ju redan betalda och middan istressad, och inte är det många gånger kvar på terminen heller. Det blir ju bara körigare för henne och mej om vi stressar iväg nu. Nånstans i bakhuvudet flimrar ett antal gamla ofyllda tiokort på allsköns inrättningar förbi. Dom var visst mina dom...

Mitt i den bitvis heta, bitvis truliga diskussionen stannar jag upp och tänker, flera gånger faktiskt. Under tiden blir det tyst och E följer mig med en intresserad (road?) blick. Jag funderar på hur det blir om vi gör si eller så. Nu och sen. Hur väger egentligen argumenten? Vilka blir de prejudicerande effekterna? Kan det bli något bra av det här, inte minst för mig?

Till slut kommer jag med förhandlingsbudet att E slipper dansa om hon hänger tvätten medan jag - i ensamt majestät - åker och handlar i min egen takt och bubbla. Enligt den ursprungliga planen skulle det ha skett i sällskap av H och med tidspress medan E dansade.

E accepterar glatt. En win-win-situation är nådd, kännetecknet för en lyckad förhandling. Fråga mig bara inte vem som är mästare och vem som är lärjunge i just det här exemplet. Det är jag inte så säker på.

Ja, vi älskar dessa fötter

Läser de senaste tre inläggen. Snabba kast blir det med Marias sinnliga kärleksförklaring insprängd mellan mina två inlägg om städningsdesperation och kallhamrade familjeförhandlingar. I nöd och lust heter det ju, och det verkar inte minst gälla mellan föräldrar och barn. Fötterna på dem älskar man ju även om de blir 45:or eller inte är benägna att flytta runt tillhörande kropp mer än absolut nödvändigt.