Veckans hemläxa: Att inte vara till lags!

Genom livet har jag alltför ofta ansträngt mig för att vara till lags, passa in, vara vän med, inte göra mig obekväm med människor i min omgivning. Alldeles för rädd för att inte vara omtyckt. Av någon anledning har jag haft mycket lättare att sätta ner foten i sammanhang med vilt främmande människor. Tänk taxichaufförer som försöker blåsa mig på alldeles för många pengar. Då jädrar är madam inte nådig - och oftast får hon som hon vill. Likadant med mannen och barnen, på dem ryts det också från tårna med ojämna mellanrum. Varför är det då så svårt att säga ifrån, säga nej i andra sammanhang, till de där mittemellanpersonerna (som jag känner, men som inte är allra närmast mitt hjärta)? Var kommer denna konflikträdsla ifrån?

Trots ett år i psykoterapi har jag inte lyckats gräva fram något i min barndom som riktigt motiverar mitt beteendemönster. Jag hade en syster att tjafsa med och föräldrar som satte gränser och inte tassade på tå för mig. Möjligen ligger det där mobbingåret på högstadiet och spökar, men annars, nada. Men visst kan man ge sig själv hemläxor även om man fyllt 42?! Stärkt av framgången då jag vid två tillfällen i helt olika sammanhang den senaste tiden har satt ner foten - och sett att det gett resultat - bestämmer jag mig för att försöka vara lite mindre Mesiga Mia och lite mer Kajsa Kavat.

Jag plussar på ännu mer på min gå-min-egen-väg-och-inte-vara-till-lags-känsla med en intervju med vackra och kloka existentiella-frågor-programledaren Anna Lindman Barsk i senaste numret av PS!Leva (06, 20011) som känner sig lite sådär som jag, men jobbar på det och bl.a. inspireras av bådas vår favvovärmländska: "Det är så skönt att Hanna Hellqvist har börjat på tv. Hon är som hon är, tar för sig och förställer sig inte. Hon försöker inte leva upp till någon speciell roll". Yes, Hanna, you will be my role model! Och nu läxar jag vidare: våga vara just precis jag, våga vägra!