Rikt land som vi bor i

Mitt förra inlägg förde mig in på en tes som jag har samlat spaningar för rätt länge nu: Jag lever i ett rikt land, rikt på riktigt. Det var inte smultronrubinerna vid vägkanten som väckte tanken även om de gott kan få vara med i indiciesamlingen. Nej, jag associerade vidare från barnet med Downs syndrom till det faktum att allt fler svenska familjer adopterar barn med funktionsnedsättningar. Möjligheterna är ingalunda lika för alla, fördomar krymper men finns ändå kvar, så Sverige bjuder inte på något idealläge för funktionshindrade. Ändå finns det allt fler föräldrar som har kraft och vilja att ta sig an ett föräldraskap som är särskilt krävande, som inte följer mallarna och som på nära håll, i tid och rum, har beskrivits som något ingen frivilligt kan vilja vara del av. Det tycker jag är strongt.

Allt fler familjer önskar sig också ett tredje barn, och får det. I en tid då vi alla sägs vara egocentrerade materialister. Hur hänger det ihop? Och säga vad man vill om folkhemmets nedmontering, men föräldraförsäkringen står starkare än någonsin och är så närande som något kan vara.

En annan lite mer materiell aspekt på rikedom fick jag syn på när jag flanerade in i Domkyrkan häromdagen. Tänk att det finns fantastiska, stora byggnader med vackra konstverk i alla hörn, byggnader som står öppna hela dagarna för att ge mig och andra en stilla tankestund. Och – tänker jag när vi kör hem efter midsommarfirandet – bara det att vi har en radiokanal som kan få för sig att sända ”ett kontemplativt program i förundran över fåglar”. Ett sådant land kan inte vara fattigt, varken i anden eller någon annanstans. Den som vill kan lyssna på söndag kl. 11.03.