Om lyckan i en bokcirkel

Jag är månadens gästbloggare på Punctum Saliens.

Back to work

Så har en epok gått i graven. Fyra föräldraledigheter, varav den sista betydligt längre än de tidigare. Med tanke på de jobbtvivel som envisats med att sticka upp nosen med jämna mellanrum de senaste åren var jag inställd på åtminstone en nypa ångest inför mitt återinträde på yrkesdansbanan häromdagen. Och så infann sig ingen sådan överhuvudtaget. Det kändes bara alldeles förunderligt roligt och bra att kliva in på kontoret, leta reda på hålslagsapparaten som min vikarie uppenbarligen aldrig använt eftersom det tog en bra stund att hitta den (har alla utom jag slutat sätta in riktiga papper i riktiga pärmar?), och att prata ikapp mig med kollegorna över lunchen. Hur i all världen gick detta till?

1. Jag har äntligen gjort allvar av det där som jag har läst om, tänkt på och velat, men inte kommit till skott med: downshifting! Tackade först nej till heltid när jag äntligen blev fast anställd efter tolv år, till förmån för 75% (och tänkte med is i magen att jobb har det då aldrig varit brist på där jag håller till, så skulle det bli för knapert så får jag väl komma krypande och be om en kurs till...). Det här året har jag dessutom 15% tjänstledigt, så det blir inalles 60% på jobbet: bara 24 timmar i veckan! Det innebär att jag både kan hinna träffa min familj en rejäl stund varje dag och ägna en heldag i veckan åt bokskriveriet.

2. Jag unnade mig en riktigt lugn start eftersom jag vet att det kommer en rejäl topp i april månad, då jag garanterat kommer att jobba minst heltid med fyrtio studenter som skriver uppsatser på löpande band och som jag väntas ge ursnabb feedback på - samtidigt som allt annat rullar på som vanligt. Jag är så lyckligt lottad att jag har ett arbete där jag själv till stora delar kan styra min tid och avverka många timmar ena veckan och färre den andra. Med så få procent blir det förstås ännu lättare att ta herraväldet över tiden.

3. Våren innehåller gott om det som Bodil Jönsson kallar förändringsskyddade zoner, arbetsuppgifter som inte kräver en massa nytankande och utveckling, utan där jag kan få vila i igenkänning och trygghet, och ägna mig åt sådant som jag vet att jag redan gör tillräckligt bra.

4. De senaste årens strategiska satsningar på att dels lägga ut krokar lite här och var, dels satsa med fullt fokus på att göra ett riktigt bra jobb inom områden som jag tycker är särskilt spännande och intressanta (inget "good enough" här inte), bär frukt gång på gång. Under våren ska jag efter ett par års bortavaro kliva tillbaks in i ett projekt jag verkligen älskat att syssla med. Mindre stress, mer glädje och mening och framförallt: här kan jag låta tiden styra vad jag hinner göra i stället för tvärtom (som det lätt blir när jag exempelvis har mycket undervisning och många som är beroende av min arbetsinsats).

5. Härliga, roliga, smarta kollegor gör stunderna då jag inte sitter vid datorn på kontoret till sociala energikickar. Och när jag sedan kommer hem möts jag av en överlycklig baby som haft det hur bra som helst med pappa och syskonen utan mig, men som ändå tycker att jag är bäst i hela världen. Eftersom min man är föräldraledig hela året behöver jag heller aldrig stressa för att hinna hämta barn på dagis och skola.

Och så var det ju det där med alla roliga, spännande kreativa projekt vid sidan av jobbet: bloggandet, bokcirkeln, pysslet med det nystartade företaget, träningen. Allt det där som ger mer energi än det förbrukar och som gör att jag känner mig oerhört rik vid sidan av ett (ofta) stimulerande (om än stundtals frustrerande) jobb och en stor kaosartad men härlig familj. 2011 kan helt enkelt inte bli annat än bästa året nånsin!

Balans i energidepåerna 2

Den senaste veckan har jag till 100 procent känt livet i mig, som Madicken så vackert uttrycker det en skön valborgsmässoaftonsmorgon. Efter de mörka månaderna då jag större delen av dygnet kämpade för psykisk överlevnad, njuter jag obeskrivligt av att känna igen mig själv igen. Och den Maria jag känner igen är en energisk, effektiv fyrtiotvååring som ofta har ett skratt eller åtminstone ett leende i ögonen.

I euforin som uppstår när livsandarna återvänder infinner sig också en risk att låta den nyfunna energin dra iväg med mig alltför långt, så att jag tappar bort mig själv. Här gäller det att ta det varligt och se till att få till balans i energidepåerna. Och jag tror att jag hittat mitt universalrecept. Jag klarar faktiskt av mycket, väldigt mycket till och med, men jag måste ge mig själv återhämtning, och det får inte dröja för länge innan den kommer. Det var det jag missade den där gången för tio år sedan, när jag var på väg utför stupet första gången. Tunnelseendet satt djupt och jag insåg inte att jag emellanåt måste andas, såväl fysiskt som själsligt.

Idag vet jag att en vecka då jag skjutsat barn till och från skola, dagis och aktiviteter, kört ved, skottat snö, tapetserat, packat weekendväskor för vår stora familj - vid sidan om allt annat vardagshärj - behöver balanseras upp med en stor portion vila. Och i fredags kväll satt jag där, lugn i själen i svärmors soffa med en kopp te och senaste numret av underbart inspirerande tidningen Leva. Helgen fortsatte i samma anda, med bouillabaisse, djupa samtal och mycket kärlek i sällskap med min älskade. Både kropp och själ har fått sitt och jag är redo att ta itu med en ny intensiv vecka.

På tal om energi...

... se dokumentären Hatten av om krutgumman Mimi som fortfarande älskar sitt liv och framförallt sitt jobb som skådis (i reklamfilmer och med småroller i spelfilmer) vid 93 års ålder (ligger kvar på SVT Play till den 5 september). Tänk att få ha den energin kvar... Jag hoppas att hon får dö knall fall under en filminspelning, hellre än att långsamt tyna bort!

Vad vill du säga dig själv en söndagskväll?

Det är söndagskväll och som alltid har helgen gått alldeles för fort - trots att jag gjort ovanligt lite. "Tips på hur man hittar energi för veckan?" undrar en vän på Facebook. Och jag berättar om det sätt jag använder för att koppla av, ladda batterier och hålla söndagskvällsångesten bort: ett långt varmt bad med levande ljus, skön musik (oftast Timo Räisenens suveräna cover-samling) och en bok som suger tag (just nu är det Stefan Edmans Förundran).

När jag ligger där ikväll läser jag följande lilla betraktelse:

"Almanackan och mobiltelefonen - glöm dem. Göm dem! Klä av dig rollerna, sjunk ner i hängmattan. Eller på ängen med näsan i klöverns honungssöta blommor. Ge benen och hjärnan semester. Ge själen tid att hinna ifatt kroppen. Lyssna inåt - vad vill du säga dig själv?"

Jag identifierar ett tema som jag har diskuterat under flera långa promenader med en god vän som hälsat på under helgen. Hur tar vi hand om oss själva? Söndagskvällsbadet är ett exempel på det, bloggen likaså, och strax ska jag ägna en stund åt en annan energigivare: min kvällsmeditation. Ikväll tar jag särskilt med mig det Edman skriver:

Lyssna inåt - vad vill du säga dig själv?

Jag cyklar!

Efter en svajig vecka med gallkänningar, allmän matthet och dålig aptit (!) verkar kroppen vara på gång igen. När jag cyklar in till jobbet lämnar den ett styrkebesked, som sportjournalisten skulle uttrycka det. Kroppen vill cykla!

Det är bra det. Bilen i hushållet befinner sig nämligen på andra äventyr 40 mil bort. Det finns ingen anledning att fundera på om jag ska cykla de åtta kilometrarna till jobbet eller inte. Det är bara en fråga om hur lång tid det ska ta, hur behagligt det ska vara och hur blött det möjligen ska kunna bli (känns främmande denna heta vecka men åskvarningar har utfärdats).

Den här cykelturen blev en puff framåt, in i den nya dagen.

Inte på humör

Det är ovanligt att jag som nu känner mig oinspirerad och småtrulig på jobbet i flera dar. Positivt är att jag inte hetsar upp mig över det. Jag låter mig hållas och betraktar mitt tillstånd utan att låta det sätta igång någon spiral av dåligt samvete och annat tjafs som inte gör nån mänska glad. Det blir en övning i medveten närvaro, även om jag mellan varven gör ett stilla försök att få mig på gott humör med något av mina små välbeprövade knep:
- luncha med vänner

- köpa godis efter lunchen

- hitta rutinmässiga arbetsuppgifter som inte kräver engagemang
- lyssna på radio medan jag jobbar, vilket förutsätter just rutinmässiga arbetsuppgifter
- ge mig själv lite "skolk-feeling" genom att låta mig själv fika lite längre och gå hem lite tidigare

Inget funkar dock någon längre stund. Det gäller till och med energikicken efter möten där jag mitt i segheten känt mig behövd, bekräftad och kapabel. Det sipprar liksom ur mig och så är jag tillbaka i det loja läget. Kanske är det en testkörning av semesterhjärnan. Hur som helst är det inte hela världen. Jag far runt som en duracell-kanin och är engagerad, energisk och effektiv 98 dagar av hundra - det kan väl räcka.

Choosing what matters

"The hardest thing in life is choosing what matters" är ett av de citat jag plockade upp från boken The Secret Life of Bees (av Sue Monk Kidd, s. 183) i mitt förra blogginlägg, och jag tänkte spinna vidare på detta. Känner att det har tagit mig 40 år (en halv livstid!), tre barn och en cancersjukdom att hitta svar på frågan om vad som verkligen betyder något i mitt liv. Och nu tror jag att jag vet, i alla fall vad som är viktigt i mitt liv just nu - jag skapar en historia som verkligen är min.

För det första är det familjen, min fantastiska man, mina tre flickor - var och en speciell och underbar på sitt sätt - min starka syster och min svaga mamma. Under många år har de funnits där och naturligtvis varit viktiga, men det har alltid varit så mycket annat som har kämpat om (och ofta vunnit) min uppmärksamhet. Så är det fortfarande, men alltmer värdesätter jag tiden tillsammans med de här aktörerna som befolkar min inre och yttre scen. Kanske har sådant som äldsta dotterns svarta år och min mammas åldrande påverkat mig mer än vad jag tidigare trott. Hursomhelst är jag tacksam för att ha alla dessa fina människor som älskar mig omkring mig. De behöver mig och jag behöver dem.

För det andra är det min egentid, och då talar jag om den egentid som inte upptas av jobb. Det handlar om att jag, efter många år med huvudfokus på i första hand jobbet och i andra hand familjen, också insett att jag behöver ta hand om mig själv - min kropp och min själ - vilket jag numera gör med regelbunden träning, avslappning (varma bad och meditation) och mycket läsande (och till det spännande samtal med mina bokcirkelvänner). Ur detta föds energi att orka med vardagen.

För det tredje är det min vänkrets, som är ganska stor och - till min stora glädje och förundran - fortfarande växer. Det är de gamla kompisarna, som känner mig utan och innan sedan mer än 20 år. Det är "flickvännen", som lärde känna mig under min tyngsta period i livet - den under åren efter uppbrottet från äldsta dotterns pappa. Det är alla goa familjer som vi ofta firar midsommar och/eller nyår med. Det är kollegorna, varav jag har kommit riktigt nära flera i våra respektive kriser. Och så nu på sista tiden är det alla fantastiska människor i bokcirkeln (varav de flesta ingår även i någon av de andra konstellationerna). På sista tiden har samtalen i alla dessa nätverk fördjupats och fått nya dimensioner.

För det fjärde är det mitt jobb, där jag har gått igenom någon sorts metamorfos under de 12 år jag varit verksam inom universitetsvärlden. Från att ha varit det som betydde mest i mitt liv - och just på grund av detta faktiskt gjorde mig sjuk - har jobbet reducerat till "bara" ett jobb, där mina största ambitioner är att ha roligt och försöka göra lite skillnad. Jag har för länge sedan lagt avancerade karriärplaner (som att sikta mot docentur och professorstjänst) på hyllan, vilket också gör mig ganska avslappnad i mitt förhållande till jobbet. Jag måste inte vara bäst hela tiden - det räcker ofta med "good enough", och så satsar jag 110% där det verkligen behövs.

Slutligen har jag kommit fram till att något som blivit viktigt för mig är att för min omgivning erbjuda ett alternativt förhållningssätt till arbete. Jag märker ofta att jag provocerar genom att framhärda att man inte måste jobba jämt bara för att man är anställd inom akademin - att jag själv nöjer mig med mina genomsnittliga fyrtio timmar och låter tiden styra vad jag hinner i stället för tvärtom. Alltför många gör sig till offer utan någon som helst möjlighet att välja, och jag vägrar acceptera att det är på det sättet! Detta kommer jag att återkomma till.

Med dessa ingredienser skapar jag mitt livs historia.

Balans i energidepåerna

Såväl vid vår tidsfest i höstas som i diverse inlägg på bloggen har jag och Sara pratat om vad som ger oss energi och hur vi försöker höja våra energidepåer. Det kan handla om att umgås med energigivande vänner, dansa eller diskutera böcker i en bokcirkel. Utgångspunkten har alltså hela tiden varit att energi är något som vi vill ha mer av.

Men så, när vi diskuterade energigivare och -tjuvar i stresshanteringsgruppen jag leder häromsistens, fick jag en ny insikt med hög igenkänningsfaktor. En deltagare berättade om hur hon efter att ha gått in i väggen upptäckt att när hon får för mycket energi går hon igång och startar projekt eller tackar ja till saker av bara farten - och bums är hon där igen, trött och dränerad. Intressant tankeföda! Det handlar om att få lagom mycket - balans i energidepåerna.

Livet som buffé - revisited

I ett av våra allra första inlägg beskrev Sara livet som en buffé och oss själva som "hungriga på livet". Jag skulle vilja spinna vidare på metaforen eftersom jag just nu är inne i en fas där jag provsmakar extra friskt bland olika bufférätter. Det jag syftar på är förstås sökandet efter strategier för att hantera ett liv som (åtminstone för en utomstående betraktare) skulle kunna upplevas som stressfyllt och ganska kaotiskt, där jag navigerar mellan ett stundtals kravfyllt lektorsjobb, läromedelsskrivande, tre barn, ett jättehus och ett stort socialt nätverk.

Kanske är anledningen till det intensiva sökandet just nu en kombination av höstens 40-årskris och den här vårens stresshanteringsgrupper, där jag försöker erbjuda deltagarna ett "buffébord" med många olika strategier att smaka på, med förhoppningen att alla ska kunna hitta åtminstone någonting som retar gommen. Här är några exempel på de rätter jag provsmakar för tillfället...

... träning i medveten närvaro eller mindfulness, alltså att leva mer i nuet och ägna mindre tid åt ältande av misstag och oförätter i det förflutna eller oro inför framtiden, och att lära sig att uppskatta små anledningar till vardagsglädje i livet

... andningsövningar - läser just nu boken Lär dig andas av Inga-Lill Valfridsson och inser hur viktig andningen är för vårt välbefinnande

... identifiering av energigivare - t.ex. familj och goda vänner, läsande, min nystartade bokcirkel, träning, frisk luft och varma bad till skön musik (just nu går Timo Räisänens skönt avskalade coverplatta And then there was Timo varm i badrummets CD-spelare)

... träning i att bli mer "smartlat" och mindre "dumduktig" (med inspiration från artikeln Jobba mindre, få mer gjort i tidningen PS, 2/09) - att bli mer effektiv på jobbet bl.a med "good enough"-tänk som en av de centrala ingredienserna

Medan förespråkarna för respektive strategi ofta ser just sin metod som allena saliggörande ser jag fördelen med buffébordet - att kunna plocka ihop sin egen tallrik, gräva djupare i vissa karotter och bara skrapa på ytan i andra - lite som Sara varit inne på tidigare (Plura själv). Och som sagt, det handlar om ett livslångt lärande, där jag ibland tar två steg framåt och ibland ett bakåt, beroende på hur mycket det blåser runt omkring.

En gammal dröm har blivit verklighet

I många, många år har jag gått och drömt om en bokcirkel. Det känns som om alla andra har en - min syster och flera kompisar på annan ort - men inte jag. Jag älskar ju att läsa och jag minns hur fantastiskt spännande det var att byta läsupplevelse med andra när jag pluggade litteraturvetenskap på universitetet för längesen. Och precis som när det gäller livsförändringar så är det bloggen som hjälpt mig på traven med att få drömmen att bli verklighet.

För en tid sedan bloggade jag om min kärlek till läsandet och la ut en liten försiktig förfrågan om någon skulle vara intresserad, och vips hade en nyfunnen vän nappat. Stärkt av detta vågade jag mig på att också fortsätta fråga på Facebook. Poff, så var vi plötsligt nio stycken läshungriga som ville samma sak.

Igår träffades fem av deltagarna för första gången och vi kände alla samma sak när vi skildes åt - här har vi hittat en ny energigivare! Självklart har vi egentligen inte tid med en massa jobb och barn och hus som ska skötas, men vi har bestämt oss för att prioritera något som får oss att må riktigt bra. Med sådana energikickar blir vi troligtvis både gladare mammor och mer effektiva på jobbet. Och strunt samma om dammråttorna samlas i hörnen: låt dem ha kul med varandra!

Mera skratt åt folket!

Minns ni videosnutten för ett par år sedan, med en skrattande baby från YouTube som fick hela världen att skratta med, och som till och med visades i Rapport? Min fyraåring har också det underbaraste och mest smittsamma skratt man kan tänka sig. Ingen jag har mött har kunnat motstå hennes porlande bäcks-kvillrande. Jag mår så bra av att skratta. När jag skrattar riktigt gott åt något är jag medvetet närvarande på riktigt - bara här och nu i livsglädjen. Periodvis skrattar jag mycket men jag vill skratta ännu mer i livet.

Att skratt faktiskt kan ha en läkande förmåga och fungera som energigivare har bevisats i ett antal studier, läser jag i Orloffs Positiv energi (s. 252): "det stärker immunförsvaret och höjer endorfinhalten (vår kropps naturliga smärtlindrare); det dämpar stress, ångest och depression; det förhindrar hjärtsjukdomar." Och ännu en ytterst ovetenskaplig statistisk kartläggning av min omgivning - den här gången den äldre generationen - säger mig att det måste ligga något i detta. De gladaste är också ofta de friskaste.

Den sista tiden har jag skrattat...
... med min vän Sara åt våra underbara vardagskaotiska liv som vi på nåt märkligt sätt får att fungera
... åt min vän Fredriks under-bältes-humor som är precis lika töntig som när vi lärde känna varandra för 23 år sedan
... åt Mia och Klara som jag nyss har upptäckt - som vanligt ett steg efter alla andra'
... åt Mark Levengoods träffsäkra skildringar av barndom och nutid

Vad får dig att skratta?

Bitterfittan och jag

Utläst sedan några veckor, men Bitterfittan lever med mig och gör gott. På tidsfesten i höstas angav jag ”jämföra sig med andra” som energitjuv, men när jag lyckas göra det utan att hamna i över-/under-lägsenhetsfällan kan det funka bra. En skillnad mellan Sara i boken och mig är den stora MAMMASKULDEN. Det där tärande dåliga samvetet vid dagislämningar, sena eftermiddagar eller mindre pedagogiska ilskeutbrott känner jag inte igen.

Jag tror min mamma löste den skulden åt mig – jag minns hennes glada tjoande när hon äntligen kom hem från en sen dag på jobbet. Visst hade jag längtat efter henne och velat ha henne hemma tidigare, men återseendena var härliga stunder upplysta av hennes sprudlande energi. Något helt annat än om hon kommit smygande med försvarsmasken på eller urskuldande blick och en mutpresent från Uno-X. Jag rannsakar mitt föräldrabeteende, det gör jag, men mest som indata för ”bättre-lycka-nästa-gång”.

Om nu mammaskulden är avbetald av tidigare generationer så känner jag igen mig desto mer i dåligt samvete-missbruket i allmänhet (som Maria bloggade om igår, helt utan samkörning) och, i synnerhet, svårigheten att möta mina behov och önskningar med samma respekt som jag tillmäter min mans.

Jag tycker det är bra att han åker skridskor någon dag per helg nu när den sällsynta chansen finns, även om glasrummet som står på min årsönskelista får mindre tid. Jag glädjer mig åt att han ska ägna tre marsveckor åt egen skidåkning efter familjens gemensamma fjällvecka. Den här söndagen väljer jag att vara hemma och röja i huset för att slippa höra smulorna krasa under fötterna den kommande veckan. MEN: Några timmar efter att han åkt med ispiken i högsta hugg börjar mitt mod att sjunka. Framåt eftermiddagen känner jag mig som en riktig bitterfitta.

Vad är då detta fråga om? Med dammsugningen ogjord sätter jag mig och skriver det här och kommer kanske på det: Jag är inte sur på mannen och hans livsbejakande aktiviteter. Jag är inte rädd att han ska hindra mig från att ta motsvarande eget utrymme när jag behöver det. Jag är rädd att JAG ska hindra mig! Få saker äter energi och städhumör så som att misstro sig själv. Lyckligtvis kommer energin tillbaka med råge när jag kommer på mig själv och blir heligt förbannad.

Här ska inte has några jävla dåliga samveten! Här ska – som jag tänkt sen Bitterfittan sidan 20 – resas på egen hand och drickas vin på balkong och kanske till och med åkas flygplan till den där balkongen, även om det kräver klimatkompensation och gör miljömannen bestört. Här ska yogas och bloggas när jag behöver, för då behöver jag. Begrips!

Så. Nu går jag och dammsuger.

"Bevara solen inom er"

... en enkel men bra uppmaning tycker jag. Om man bara försöker det allra minsta att ta in orden känner iallafall jag direkt hur det värmer lite i solar plexus, där bor tydligen min lilla sol. Samtidigt ser jag små vassa snökorn börja dansa utanför fönstret. Snökorn som snart ska få nagga mina kinder på en lång promenad så jag ser ut som en stopplykta hela kvällen sedan, ett sätt för solen att smita ut lite av sin energi.

Extra glad blev jag av att höra uppmaningen om att bevara solen just där jag hörde den. Inte på någon feel good-blogg (som den här kanske är), inte på yogan i onsdags och inte i något barnprogram. Nej, de som fick ta emot det goda rådet var 144 färska polisstudenter som igår firade sin examen i Växjö konserthus.

Tänk på det du, nästa gång du möter en uniformerad, kanske lite skräckinjagande uppenbarelse - att där har vi säkert en som vet värdet av att bevara sin inre sol!

Att skapa sin egen historia

I julhelgen var jag på bio med min man. Filmutbudet var inte enormt och vi satsade på något riktigt svulstigt: filmen Australia. Kärlek, krig, äventyr, storslagen natur, magi - allt i en salig och fullkomligt orealistisk men ändå bitvis ganska snygg mix. Filmen lämnade inte några särskilt djupa spår, men den gav några timmars god underhållning i biomörkret.

Något bär jag ändå med mig, ett citat som uttalades precis i början. Minns inte ens vem som sa det, men det spelar ingen roll. Det han sa var "Man kan mista allt men inte sin historia, så det är lika bra att göra den så bra som möjligt." Mina tankar just då gick till Cornelis gamla klassiker Du kan ingenting ta med dig dit du går och detta att alla prylar som vi ibland tycker är så viktiga egentligen inte betyder någonting (se också Saras inlägg Många kläder lite tid 1).

Nu flera veckor senare dyker det där citat återigen upp och pockar på uppmärksamhet - fast denna gång ur ett annat perspektiv, nämligen att vi själva skapar vår historia och därmed också har ansvar för att den blir så bra som möjligt. Jag har kommit till en fas i mitt liv där jag har bestämt mig för att inte göra mig själv till offer för stress, energitjuvar och annat elände, utan själv ta ansvar för att jag lever ett så gott liv som möjligt. Det handlar om att verkligen känna efter vad som är viktigt för mig, vad som ger mer än tar energi, och vilka förändringar jag vill försöka göra för att öka livskvalitén ytterligare. Att skriva på bloggen är definitivt ett verktyg i den processen och det känns lite som att ge sig ut på ett spännande äventyr, där slutet är långt ifrån så förutsägbart som i Australia...

Vem skapar energitjuven?

Att det understundom är andra människor (eller kanske snarare deras beteende) som utgör mina energitjuvar har jag varit inne på i tidigare blogginlägg (Om tids- och energitjuvar 1) . Men att dessa snyltare på min så högt vördade energi ibland faktiskt föds i mötet med mig själv är nog något som jag inte riktigt har insett - eller kanske har velat acceptera - förrän jag lyssnade på en text av Mark Levengood ur hans boken Sucka mitt hjärta men brist dock ej.

Jag rodnar lite när jag så väl känner igen mig i beskrivningen av medtrafikanter som antingen blir fartdårar eller slöfockar, beroende på min egen fart och dagsform: "Vår brådska, vår kompromisslöshet, vår absoluta övertygelse om att vi i alla lägen har rätt, föder många idioter runt omkring oss." Och visst är det så, visst uppstår en massa energiläckage i den höga farten, inte bara när det gäller mänskliga tjuvar. Om jag själv är stressad och småirriterad har jag ju en mycket större benägenhet att låta mig dräneras av sådant som onödiga möten (som jag kanske rentav upplever som onödiga bara för att jag är stressad), städning (som jag i stället kan göra om till välgörande själsrensning - i synnerhet till lite bra musik), TV-reklam (som jag kan utnyttja konstruktivt för en kort andningsövning) o.s.v. (se Om tids- och energitjuvar 2). Det här året ska jag försöka leva lite långsammare och kanske går rentav några av mina energitjuvar upp i rök alldeles av sig själva.

Om energi- och tidstjuvar 2

Har tittat igenom och presenterar här nedan några av de tids- och energitjuvar som våra gäster på den gemensamma Tidsfesten identifierade. Konstaterar att flera av dem relaterar till sådant som vi har skrivit om i bloggen - uppenbarligen finns det ett och annat som dränerar många människor:

• Stökiga skrivbord (se Strukturmuppens återkomst)
• Överfyllda förråd (se Många kläder lite tid 1)
• Negativa tankar och grubblerier (se Vem har råd att (inte) ha drömmar?)
• Att jämföra sig med andra (se Man är ju den man är)
• Egna överdrivna ambitioner (se Här kommer jag och är "good enough"!)
• Gnälliga bittra människor som bara tar energi (se Om tids- och energitjuvar 1)
• Föreställningar om att det mesta ska vara bra/perfekt (se Livet duger!)
• TV-reklam
• Sömn (för lite och för mycket)
• Regn
• Fundamentalism
• Krånglande datorer
• Byråkrati
• Jobbpendling
• Onödiga möten
• Städning

Jag tror att det är nyttigt att emellanåt fundera över om det finns någon möjlighet att plocka bort/minska ner några tids- och energitjuvar eller åtminstone försöka minimera deras negativa effekter. Städning är en sådan sak. Inte för att vi (eller i alla fall jag) någonsin har varit några stora städivrare, men sedan ett antal år tillbaka ägnar vi i vår familj oss åt fenomenet "behovsstädning", d.v.s. vi dammar, dammsugar och torkar golv så lite som möjligt, och nästan bara om vi ska ha gäster (försöker hålla någotsånär ordning gör jag däremot, helt i enlighet med min strukturmuppsådra, annars blir jag galen). Men vi får se till att det inte går alltför långt mellan besöken så att det inte gror igen totalt!

TV-reklam använder jag ofta konstruktivt i stället för att svära över den: passar på att gå på toa, hämta en frukt eller vattna blommor. Regn är svårare att undvika, men då får man i stället njuta maximalt när man äntligen får komma in en regnig dag - göra en brasa (om man har någonstans att göra en), tappa upp ett varmt bad (om man har ett badkar) eller tända många levande ljus.

Hur gör du för att förminska effekterna av dina tids- och energitjuvar?

Nyårslöften i fårakläder

Precis som Sara är jag skeptisk till att lova en massa saker just vid årsskiftet. Jag ger hellre mig själv små utmaningar till förändring året runt. Men igår kväll upptäckte jag att jag vid årsskiftet förra året faktiskt hade skrivit ner en lång lista (junkie som jag är!) med tankar inför 2008 - fast jag bara inte kallat dem "löften". Skulle snarare se det som en önskelista - som jag skickade till mig själv i stället för till tomten och efter jul i stället för före. Anledningen till listan var att 2007 hade varit ett fruktansvärt tungt år både yrkesmässigt och privat, med en ny arbetsplats, extremt mycket jobb, och därtill en tonåring som mådde väldigt dåligt. Jag kände att det här nya året måste bli ett bättre år och att jag själv hade huvudansvaret för att försöka få det att (med Mark Levengoods ord) "puttra i rätt riktning".

Blev lite nyfiken på vad det var jag hade önskat (inte lovat!) genomföra eller förändra och huruvida några av mina föresatser och förhoppningar om det nya året hade infriats. Glädjande nog och diverse 40-årskriser till trots insåg jag att en hel del faktiskt hade gjort det och att somligt åtminstone var en bit på väg. Vad gäller de områden där det inte hänt något ännu så känner jag konstigt nog ingen stress utan bara lugn och trygghet i förvissningen om att det som verkligen hade förändrats var "good enough" så här långt.

Insikten gav till och med inspiration till en ny liten önskelista (med ett och annat överflyttat från förra årets) inför 2009. Den här listan liknar delvis - upptäckte jag efter att jag funderat fram den - en lista som coachen Elizabeth Gummesson (liksom jag en f.d. "duktig flicka" som insett att "good enough" räcker långt) presenterade i Aftonbladet idag som ett alternativ till traditionellt tråkigt prestationstyngda nyårslöften. Jag vill (men lovar inte att!):

• ägna mer tid åt familjen och vänner som ger mig energi och glädje
• ägna mer tid åt vila, avslappning och medveten närvaro
• ägna mindre tid åt jobb på kvällar och helger
• jobba vidare med att bygga upp min självkänsla
• handla mindre (och mer hållbart)
• läsa mer
• vara mer utomhus
• våga satsa mer på mindre säkra kort

Om energi- och tidstjuvar 1

Vid Saras och min gemensamma tidsfest som är en del av ursprunget till den här bloggen bad vi gästerna att i grupper diskutera vad man upplever som de största energi- och tidstjuvarna i livet. Återkommer med exempel på det som kom fram i diskussionerna i ett framtida inlägg.

Något som jag själv har identifierat som en av mina största energibovar är människor som klankar ner på andra, kanske för att själva framstå i bättre dager, något som jag berörde som hastigast i mitt inlägg om engagemang. Jag blir lätt energidränerad av människor som beklagar sig över andras brist på engagemang i stället för att uppmuntra det lilla och bygga därifrån. Jag tappar sugen och slår bakut i stället för att bli inspirerad att göra mer.

Jag möter tyvärr ofta den här typen av energitjuv även i mitt arbete inom akademin - en av anledningarna till att jag den senaste tiden allvarligt ifrågasatt om det är det här jag vill fortsätta med resten av livet. Människor som har gjort den vetenskapligt kritiska inställningen till världen och dess "sanningar" (och som är ytterst hälsosam i lagoma doser och rätt sammanhang) till något slags personligt korståg. Inställningen att MIN forskning är den enda som är av värde eller att MITT sätt att undervisa är det enda som verkligen leder till lärande hos studenterna. Den attityden gör mig så trött. Varför kan vi inte vara öppna för olika perspektiv, se att MIN forskning och DIN forskning kanske kompletterar varandra, att MITT sätt att undervisa och DITT sätt att undervisa gör att studenterna får variation?

I tidningen PS! (nr 1/2009) läser jag om Pigge Werkelin som förlorade fru och barn i tsunamin och som har skapat sig ett nytt liv med ny fru och nytt barn. Han har blivit ifrågasatt av många för att han startade om så snart efter olyckan: "Ska man inte sörja färdigt först? Älskade Pigge inte sin familj?", Men varför måste man döma andra efter sin egen måttstock? Jag kanske inte skulle göra som Pigge, men jag är jag och han är han och det finns inga rätt eller fel.

Mitt 2009 hoppas jag ska kännetecknas av större tolerans och öppenhet inför andras perspektiv och tankar. Det är ju i det nya och annorlunda som man kan tanka energi i stället för att förlora den!

Energikompassen pekar rätt ännu en gång

Iskallt logiskt tänkande säger:
Dans = energikick
Julfest = dans
ergo
Julfest = energikick = gå dit!

Och jag går dit, mot alla magkänslor i världen. Fast jag känner mig som ett utsketet äpplamos och inte har träffat familjen samlad på hela veckan.

Kicken infinner sig i form av en rundlagd glasögonprydd man; en Karlsson på taket i skala 2:1. Vingarna har han på fötterna. Jag flyger med. Aldrig har jag dansat så bra!

Ännu en lukrativ energiinvestering hemräknad. Där satt den. Gonatt.