Ögonblicken

Just nu i mitt liv: Så många sekunder per dygn av frid och ro. Jag skulle kunna mäta. Göra ett diagram, som man gör i resultatorienterade organisationer. Det skulle synas skillnad över tid. Men jag skulle INTE kunna sätta mål. Eller sträva, för allt i världen inte sträva. Som att man flyter i vattnet först när tilliten att bli buren får musklerna att sluta försöka.

Inte räkna hem, nollställa, tro att det här är ett nytt normalläge. Det att jag kan somna om närhelst jag vaknar om jag känner att jag behöver det. Det att jag får uppleva dessa långa kedjor av närvarande ögonblick, i de mest oväntade situationer, och ovanpå det tacksamheten över dem.

Inga krav på fortsatt utdelning, jämn tillströmning, eller ökad. Det enda av betydelse: Jag får allt detta nu.

Ännu en lektion

”Repetition och ritual och det goda resultatet av dem tar sig många olika former. Att byta filter, snyta ungar, gå på möten, röja upp i huset, diska efter maten och kolla oljan – tro aldrig för ett ögonblick att det hindrar en från att utföra viktigare uppgifter. Vardagens många sysslor är inte en rad svårigheter man ska försöka smita undan för att kunna ’meditera’ och finna sin ’väg’ – det är de som är vägen.”
(Gary Snider, The Practice of the Wild, citerad av Jon Kabat Zinn i Vart du än går är du där)

Ja, jag vet, jag har redan spridit det här citatet på flera håll. Men det är en sån viktig hemläxa att jag måste repetera den. Ni som redan har klarat av den kan väl anmäla er till mig så lovar jag att verkligen inte störa igen.

Så enkelt egentligen – att meditations- och mindfulnesskursen pågår hela tiden, är alldeles gratis och dessutom producerar bieffekter i form av hängda tvättar, målade lister eller packade vedlådor. Jodå, vi på Livstid har allt tagit ett par lektioner i mental vardagsvila genom åren. Och ändå är det en sån väldig utmaning att försöka se det så, det pågående livet med alla sina trivialiteter och till synes störande moment.

De flesta av oss har väl vissa sammanhang där vi lättare hittar in i den tidlösa bubblan: för mig kan det vara när jag cyklar eller iakttar barnen eller kanske skriver – för dig är det säkert något annat. Idag var jag sen till yogan, som jag äntligen har börjat uppskatta att komma i god tid till. Jag bestämde mig för att se datorurloggandet, prylpackandet och kängknytandet på jobbet som en del i nedvarvningen inför yogan, istället för svårforcerade hinder i gatloppet dit. Jag kan inte säga att det gick särskilt bra, ganska uselt faktiskt. Men jag försökte.

Livstids julkalender: Vad simmar du i?

Jag och Humlan går en onödigt lång promenad i pissigt decemberväder. Sånt väder är liksom värre just i december, en månad som man vet kan så mycket bättre. Men vi är vid gott mod. Jag berättar om att jag försöker odla och fånga mina dagdrömmar, inspirerad av boken Drömliv. Där i den fria fantasin finns kanske koordinaterna som talar om vartåt den inre kompassen faktiskt pekar efter senaste justeringen. Jag använder kanse inte just de orden, uttrycker mig lite mer 10-åringstillvänt.

”Vad drömmer du om att du vill göra?” frågar jag sedan. ”Inte så mycket. Det är som att du simmar i havet och jag i en liten sjö.” svarar Humlan och verkar helt nöjd med det, att inte ha så många valmöjligheter att fundera över just nu. Och jag är helt nöjd med att vara en mamma som ger barnen intrycket att det finns massor att välja på, även när man är himmmla gammal.

En stund senare är vi åter vid det där med valmöjligheter. ”På rasterna i skolan är jag nog som mest i nuet. Jag tänker nu är det rast, vad vill jag göra nu? Så är det inte alltid hemma.” Begränsningar som möjligheter. Det har vi skrivit om tidigare. Sådär 30 år äldre än Humlan är när hon ser dem.

Mera mirakel

Senaste dagarnas rapporter från vardagsmirakelobservatören: en nyfödd liten kalv på darriga ben i grannens hage. Trots att vi är sena till skolan måste vi helt enkelt bara stanna bilen ett par sekunder och utbrista i ett långt "åhhhhhh". Och så en stund senare, mitt på snabba raksträckan in till jobbet:en hel liten ankfamilj på promenad i sakta mak. Så långt ifrån stress man kan komma, så självklara. Det är bara att stanna och le med hela hjärtat. Och så den lilla lilla rävungen som strosar i samma lugna tempo över stora vägen.

Man kan inte annat än fascineras av alla dessa små mirakel omkring oss. Annars är jag faktiskt inte - trots att jag är uppväxt på landet och älskar att bo där - någon Skogsmulle. Jag njuter enormt av solnedgångar, den doftande jasminbusken och alla dessa söta djur som jag snubblar över i olika sammanhang, men jag erkänner: visst var jag Frilufsare som barn, men ärligt talat var jag mer förtjust i smörknivstäljning och pinnbrödsgrillning än att utforska skalbaggar och blommor. Och jag försöker anstränga mig, men det sitter i - jag campar hellre på campingplats än i skogen, jag reser hellre till havet eller stan än till skogen. Jag säger som en vän sa häromdagen: "Jag vill så gärna gilla att vara ute i skogen, jag trodde att det skulle bli så när jag fick barn, men ...".

Därför gläds jag åt att mina egna barn är mer nyfikna på skogssniglar och daggmaskar än jag var och är, och häromdagen hittade jag de perfekta mamma-har-varit-borta-mycket-och-dövar-sitt-dåliga-samvete-presenterna: en Min-första-blombok till sexåringen och en Min-första-insektsbok till nioåringen. Underbara små betraktelser med vackra bilder, lite fakta och framförallt: en kryss-sida för varje upptäckt, med plats att fylla i när och var mötet skedde. Åh, vad jag önskar de här ungarna oändligt mycket underbar medveten närvaro och förmåga att njuta av alla de små vardagsmiraklen i livet.

Ovalfrihet och stängda lådor

En lördagskväll på en restaurang med panoramafönster mot havet och en mäktig, smått magisk upplevelse. Jag möter och samtalar länge med en kvinna som å ena sidan känns som en tvillingsyster - så många gemensammma eller liknande livserfarenheter och tankar. Språklärare-som-skriver-läromedel-ger-ut-egen-bok-har-småbarn-tonårsbarn-dement-mamma-bloggar-mediterar-tänker-positivt.

Samtidigt, hon, så oändligt mycket visare än jag. En kvinna som har haft och har det tuffare än de flesta, med en hjärtsjuk make som innebär ständig ovisshet och begränsning, och en fyraåring som nattkrånglat sen han föddes. Därtill ett krävande arbete. Samtidigt, en av de lyckligaste kvinnor jag mött, en kvinna med stjärneglans i ögonen, en kvinna som är tacksam för varje dag och som älskar - familjen och livet.

Flera lärdomar stoppade jag i fickan. Den första: när livet är så ovisst och begränsat som hennes finns inga val. Hon kan (nästan) aldrig resa bort. Hon kan (nästan) aldrig vara hemifrån på kvällarna. Hon måste gå upp gång på gång, natt efter natt. Hon har insett att grubblande och frustration inte hjälper, och att bristen på valmöjligheter skapar ett lugn. Acceptans och frihet.

Lärdom nummer två: en inre bild av en stor lådvägg. Alla öppna lådor suger energi (tänk: omaka strumpor och gamla kvitton på väg över kanten), så det gäller att se till att hålla alla stängda utom en. BARA JUST DEN du behöver tänka på JUST NU är öppen, ordentligt öppen, och där ligger hela din uppmärksamhet. Total medveten närvaro, totalt fokus. "Så enkelt, så enkelt att bara ett barn klarar av det." (L. Winnerbäck)

Allt har sin tid... sägs det

Jag har fått berättat för mig om en människa som inte hade ro att tanka sin bil. Tanka gjorde hon ju, men alltid otåligt stampande och med irritationsrynkan på plats mellan ögonen. Han som berättade samåkte med kvinnan under en period, och hans största bekymmer var hur hon framförde bilen mellan tankningarna; i samma anda framgick det. Själv förundrades jag lika mycket över att fenomenet tankning kunde reta upp någon som över att jag aldrig själv tänkt tanken på att låta det störa mig. Men - det finns ju annat att otåla sig över.

Träning till exempel. Den senaste tiden har jag sällan haft ro att träna. Nu protesterar nacken och det känns inte som att jag styr mot min vision om att kunna tälta när jag är 70 – om jag vill. Tid kryllar det inte av men det är ron som är den värsta bristvaran. Jag gör hellre något annat som ger resultat direkt, som att blogga.

Exempel nr 2: Jag läser 80-talsklassikern Hästarnas dal för äldsta dottern (om någon undrar: vi är helt överens om att hoppa över de detaljerade erotiska avsnitten i högläsningen, de får hon läsa själv när hon tycker det är läge.) Ett påfrestande drag hos boken är att den beskriver flintknackning och båtbyggeri med samma detaljrikedom som det jag nämnde inom parentes. Av någon märklig anledning är hantverksprocedurerna mycket svårare att följa med i, och dessutom svårare att skilja ut från handlingen så pass att de går att hoppa över. Jag kommer på mig själv med att läsa i racer-fart och spana framåt efter avsnitt som handlar om själva cromagnon-människorna och deras relationer. När jag sedan lägger mig läser jag en annan bok från samma tid: Zen och konsten att sköta en motorcykel. Såvitt jag begriper vid denna andra läsning handlar den om att fokusera på det man håller på med, och inte forcera. Kan det vara så att jag försöker säga mig själv något?

Och så till nästa exempel: Jobbet. Jag är rastlös och på väg och det snurrar som attan i huvudet av nya idéer, men jag sitter ju faktiskt fortfarande där jag är. Har försökt med tesen ”mitt arbete – mitt ashram”. Om nu Julia Roberts alias Elizabeth Gilbert kan bli visare av att skura tempelgolv (i filmen Eat, Pray, Love) borde väl jag kunna ta vara på poängerna i mina betydligt mer givande och komfortabla arbetsuppgifter. Det går sådär, kan man säga.

Vad gör vi nu åt detta? Läser långsammare med fokus på där jag är i texten. Letar utrymme för yogapass när förkylningen har gått över. Tar mig an jobbet som att jag bäddar omsorgsfullt för framtiden, min och andras. Och däremellan: tar ett djupt andetag och släpper ut luften med ett långdraget "mmmm".

Livstid julkalender: Medveten Luciadag

Jag börjar lite sakta acceptera att jag är väldigt mycket av en göra-människa, snarare än en bara vara-människa, och att det inte är en egenskap jag till varje pris måste jobba bort. Jag har nämligen slipat ner det lutherska göra nyttigheter-draget så pass att jag numera ganska ofta plockar lika stora delar av dagens aktiviteter från lustlistan som från pliktlistan. Att däremot pilla mig i naveln eller titta ut genom fönstret någon längre stund är helt enkelt inte min grej. En stunds meditation emellanåt, javisst, men min hjärna verkar - som jag konstaterat tidigare - inte vara gjord för totalfrånkoppling av tankeverksamhet.

En dag på året då jag ändå är väldigt bra på varande är Luciadagen. Det börjar redan på morgonen, antingen med Luciamorgon på TV eller dito på dagis (som i år). Njutning på hög nivå med levande ljus i håret (eller batteridrivna luciakronor) och mer eller mindre vacker sång (beroende på om det är TV-tärnorna eller dagisbarnen som framför den...). Senare, på kvällen, en av årets absoluta höjdpunkter: Katedralskolans luciatåg i Växjö domkyrka, som jag bevistat varje år sedan 1984 (då jag själv var en av tärnorna). En stund av andtappning och fullständig närvaro - något annat är skvatt omöjligt!

På tal om medveten närvaro (mindfulness) läser jag i senaste numret av Landstinget Kronobergs trivsamma lilla tidning Det goda livet om hur den nationella sjukvårdsrådgivningssajten 1177 inspirerats av just mitt landstings arbete med bland annat detta område. Är du nyfiken på att lära mer om mindfulness, hitta ljudfiler med övningar m.m., kika in här! Goder morgon/afton - båd herre och fru!

Vackert och klokt

Via Malin Berghagens blogg hittar jag det här klippet med Eckhart Tolle, en man som jag aldrig hört talas om innan. Det har säkert en massa andra gjort.

Två meningar fastnar särskilt:
När det gäller upplysning, frid eller vad man nu vill kalla det handlar allt om "the intensity in which you embrace the now". Jag tar det en gång till: the intensity in which you embrace the now. Vackert, eller hur?
Och så har vi den här: "Your essence identity is already totally complete, it doesn't require more time or more things to be added." Så vad väntar vi på?

Inte behöver man väl vara på jakt efter stora frälsningen för att ha glädje av såna klokord, att fundera på och kanske förstå glimtvis? Tror de kan fungera för oss som "bara" vill ha lite mer av lilla lugnet då och då.

Begripa mindre - uppleva mer

På litterära salongen (bokcirkel skulle kanske någon kalla den) återberättar J en metafor om poesi: Att njuta av poesi är som när man hoppar i vattnet för att vara där, inte för att genast börja simma mot stranden. Jag försöker då och då, men det att läsande har en riktning sitter fortfarande djupt hos mig. Och att allt måste fångas istället för att bara få skölja över. Ser ändå små tecken på nya tider:

- På ledarskapskurs inom Polisen. Jag och 15 andra varav 14 män ska presentera oss för varandra, en i taget, 10 låånga minuter var. Jag inleder med min dikt och blir ställd när någon bekymrat säger att de inte förstår den, eller iallafall inte allt. Kan jag förklara? Visst ja, så kan det kännas på andra sidan, tänker jag. Som att man måste förstå.

- Slinker in via gästlistan på vännernas flamencoföreställning som landat i vår stad. Sanslöst många toner per sekund tillrar ut ur gitarren, ständiga taktbyten, helt oväntade pauser. Dansen vacker och stolt förstås, men inte förutsägbar för fem öre. Så långt från vers-refräng-vers-stick... att jag måste småle. Tänker att jag öppnar skalpen med ett par gångjärn i nacken och bara låter allt rinna in, alla intryck från syn och hörsel. Jag fängslas inte fullständigt, men det blir ett intryck, en upplevelse som inte störs av ett ängsligt intellekt.

- På kalas med osannolikt duktig trollkarl på gästlistan, festföremålens granne, som snabbt slinker hem och hämtar portföljen, preppar kavajen, efter desserten. Snurrar upp oss alla, fullständigt, gång på gång - trots att vi är såhär nära, precis som hans trötta barn, och han inte är körabil-lämplig. Ser en bekymrad rynka ovanför Mannens uppgivna leende när jag tittar till åt hans håll. Inser att jag själv bara har leendet - när slutade jag känna den där olusten över att inte begripa?

På salongen pratar vi också om djurhållning och försök till -uppfostran. Klickers till exempel, som man ersätter godis med vid träning av hundar (möjligen även katter och guldfiskar!) Det är vad jag gör när jag skriver som jag gjort nu - om nya sätt som är bra för mig, som ger mig mer av livet. Jag har konstaterat det förut: att skriva kan vara en kraftfull klickmanick!

En hyllning till mitt sommarparadis - i repris

Sommarspaning, publicerad i Smålandsposten 2010-08-04:

Att sova tills jag vaknar, utsövd utan väckarklocka, eller tills ett litet varmt pyjamasbarn kryper ner under mitt täcke och lägger sig tätt, tätt intill med armarna om min hals…

Att ta pyjamasbarnets mjuka hand i min, gå ner till bryggan och bara sitta där en stund, se ut över den spegelblanka havsviken och småprata om fåglarna som flyger förbi och fiskarna som gör ringar på vattnet, samtidigt som min syster yogar på en klippa i närheten...

Att bära frukostbrickan ut i trädgården i morgonsolen, till det gistna utemöblemanget under det gamla knotiga äppelträdet, och sitta där med mina älsklingar, länge, länge och njuta av varje klunk och tugga...

Att få uppleva känslan av att det dagliga planerandet och tillverkandet av frukost, förmiddagsfika, lunch, eftermiddagsfika och kvällsgrillning - och till och med avplockning och diskning efteråt - är sällsamt behagliga sysslor, som antingen görs i samspråk med en eller flera familjemedlemmar eller i ensamt majestät, ofta till skön musik eller Sommar i P1…

Att kunna läsa en bok eller lösa korsord hur länge jag vill utan att bli avbruten av telefonen eller av ett trädgårdsland, en husfasad eller en tvättmaskin som önskar min uppmärksamhet…

Att alltid ha någon att prata, promenera, jogga eller bada med om jag vill, men att också ha möjligheten att ta ansvar för mitt emellanåt uppdykande ensamhetsbehov och vara helt för mig själv en stund…

Att inte ha en aning om vilka program som visas på TV, hur statusuppdateringarna på Facebook lyder eller vad favoritbloggarna skriver, men däremot en hel hög av härliga vänner, massor av lekkompisar till barnen och 50 meter till havet…

Sådan är vår familjs årliga semestervecka på en lägergård i skärgården. Ingenstans går jag ner i varv så totalt som här, ingenstans känner jag ett sådant inre lugn. De senaste åren har jag genom träning i att bli mer medvetet närvarande i livet njutit mer än någonsin. När veckan är slut plockar jag ner alla fina stunder i en liten burk att öppna försiktigt en regnblåsig novemberdag.

Vad är lycka?

Jag ställer mig själv frågan då och då under de senaste månaderna, när lyckopirr över den nya babyn varvas med oro, sorg och frustration över min mammas sjukdom - känslor som emellanåt tycker att de ska få snika sig in och äta av lyckoruset. Är lyckan de stora kickarna, euforin, ruset eller handlar den mer om en lugn och stillsam känsla av att ha ett mestadels gott liv? Och är den i det senare fallet mindre sårbar för de mörka stunderna? Kan lyckan se helt olika ut för olika personer? Hur ser den ut för mig?

Livsstilsmagasinen har inte sällan ordet lycka i omslagsrubrikerna och det är lätt att förledas att tro att det finns enkla recept. Men jag ser också en förändring, en problematisering, inte bara "gör såhär så blir du lycklig", utan exempelvis, som i Leva (4/10) funderingar kring om lyckojakten har gått för långt, blivit ett normaltillstånd som mer eller mindre ska kunna krävas av livet. Man försöker också reda ut vad själva begreppet står för, och noterar att det genom åren nog har skett en förskjutning från det konstanta och stillsamma till något mer flyktigt, ofta kopplat till framgång. Kanske går jag själv i motsatt riktning - från ett starkt behov av häftiga upplevelser till en förmåga att hitta lyckan i ett litet grönt blad, ett leende, ett skumbad, nya bokcirkelboken, en solnedgång? Är det därför jag trivs så mycket bättre hemma den här, fjärde, gången och inte känner igen mig i Gaias beskrivning av livet med liten baby?

Gudar och gudinnor i mitt hus

Jag har en hel stab med tjänare i mitt hus, en lång rad människor som på olika sätt glädjer och inspirerar mig, eller får mig att tänka till. Här är några husgudar och -gudinnor som jag njutit och njuter av att läsa, se eller lyssna på:

• Stefan Edman - med sina fina små betraktelser över glädjen i det enkla i böckerna Förundran och Förnöjsamhet
• Jonas Gardell - med sin ständiga nyfikenhet på människor, tänkande och religion och för att han skrivit en av världshistoriens vackraste kärleksskildringar, Passionsspelet
• Elizabeth Gilbert - som inspirerar i sin bok Eat Pray Love och i sitt föredrag om kreativitet på TED.com
• Mark Levengood - med sin vackra, mjuka finlandssvenska (en dialekt som annars gör mig lätt illamående) och sina små finurliga funderingar, exempelvis i boken Sucka mitt hjärta
• Shakti Gawain - som lärde mig hur jag kan affirmera och visualisera mig till det som saknas i mitt liv i boken Kreativ visualisering
• Åsa Nilsonne och Anna Kåver - som inspirerat mig till att jobba med medveten närvaro och acceptans i böckerna Vem bestämmer i ditt liv och Att leva ett liv, inte vinna ett krig
• John Irving - som på ett unikt sätt blandar sorg och humor i några fantasiska böcker, exempelvis Garp och hans värld, Hotell New Hampshire och En bön för Owen Meany
• Lars Winnerbäck - som funnits i mitt musikliv under lång tid, flera år innan han blev hela svenska folkets Lasse, och som gör min vardag lite mer njutbar med sina melodislingor och sitt textsnickrande, i synnerhet i sina första skivor, och allra mest i den allra första, ganska okända 3486 ord från Lars Winnerbäck från 1995 som bara gavs ut på kassett ("Så enkelt, så enkelt att bara ett barn klarar av det...")
• Linda Olsson - som skriver om sorg, kärlek och vänskap på ett språk som rinner som en vårbäck och går rakt in i själen i Nu ska jag sjunga dig milda sånger och Sonat till Miriam
• Stefan Einhorn och Kaj Pollack - vars klokskap i böcker som Konsten att vara snäll och Att välja glädje gör mycket i livet så enkelt och självklart
• Bodil Jönsson - vars underfundiga klokskap och smartvackra ord (såsom ställtid och längtansrymd) har gett mig vandringsstavar att luta mig mot i uppförsbackarna, fint sammanfattat i boken Guld

Och sist men inte minst har jag lyckan att ha fem helt fantastiska husgudar/-gudinnor i min egen familj: min lugna, kloka man som alltid ser en lösning där jag ser ett problem, min kreativa nittonåring som skapar mästerverk i såväl skriven som tecknad och fotograferad form, min underbart kluriga åttaåring som utmanar min pedagogiska förmåga och mitt tålamod och lär mig så mycket om livet och mig själv, min femåring som gör mig tårögd med sin hjälpsamhet och ständigt förbluffar med sina verbala konstverk (senaste veckans skörd: Himmel och Guds ägg!, Ljuva hemlöshet! och Extrem vår!) och min tremånadersbaby som fyrar av leenden som tinar varenda liten istapp i mitt hjärta.

För landstinget i tiden

På vårdcentralen hittar jag en bok, utgiven av Landstinget själv, kallad Att hantera livet. En liten bok om livet i med- och motgång. Jag frågar och får lov att ta med mig den hem. Upptäcker sedan att den kan läsas eller beställas gratis på Landstingets hemsida.

Jag tycker boken är precis vad man kan behöva hitta i ett väntrum när man sitter och har tråkigt, är orolig eller ägnar sig åt att vara där man är. Den handlar bland annat om just medveten närvaro, även om den rubriken inte används. Där finns också några praktiska verktyg som att analysera sitt liv som ett filmmanus, och en procedur som kallas känslomässigt skrivande.

I kringtexten hittar jag citat som: Försök inte att följa den väg de visa vandrat, sök vad de sökte. Jag trodde jag hört det mesta i den genren men här finns allt lite nytt, och en hel del bekant men välförpackat.

Jag kan redan höra några av mina mer cyniska (manliga) vänner kläcka (riktigt roliga) skämt om allt detta självhjälpande halv-newage-filosoferande. Och jag tror själv att jag ska lägga den här boken i en låda och ta fram den om 10, 15, 20 år och tänka ååh så 2010. Just nu tycker jag mest ååh så mycket Livstid - och så lite traditionellt landsting.

Surrealism i snö

Cyklar hem genom ett surrealistiskt vinterlandskap i skymning. Nästan som reklam, som Stefan Sundström sjunger, eller nästan som John Bauer. Surrealistiskt också att jag cyklar, och att det går bra. Önskar att jag haft mobilkamera med blixt, då hade jag visat er synen som mötte mig i cykelstället: en fullständigt snöhöljd cykel som såg ut att vara lika förenad med underlaget och lika användbar för transport som en 200-årig häststaty på sockel. Mitt gapskratt när jag såg den dämpades av snödrivorna omkring. En stackars okänd kollega blev uppmanad att beundra åsynen innan jag sopade fram cykeln och gav mig av.

Den här vintern kommer vi att prata om i åratal, kanske decennier, och påminna våra barn om. Det är ungefär som med vår relativa skönhet och ungdom – varför vänta med att uppskatta och njuta av dem tills vi ser dem på bild om många år?

Innan jag påbörjade cykelturen ringde jag hem till min trafik- och väglagsrådgivare. Han befann sig då med äldsta dottern uppe på vedbodtaket, skottandes i förebyggande syfte (ni som följt den här bloggen vet lite om status på mina uthus). Inget surrealistiskt med det, kan man tycka, ända tills man får höra att Mannen har belönat sig själv och dottern med varsin semla för arbetet – i förväg!!! Den ordningsföljden är fullständigt surrealistisk för just denne man. Kanske ett uttryck för hans förmåga att fånga snöflingan, denna förunderliga vinter 2010.

Ett ögonblick i sänder

Med ett nytt litet liv i familjen har jag stor nytta av att ha jobbat med att utveckla min medvetna närvaro (mindfulness) - på mer än ett sätt. För det första njuter jag hejdlöst av denna sista upplevelse av den magiska nyföddhetstiden. Jag snusar och snusar på det lilla ulliga huvudet och önskar att jag kunde spara den alldeles speciella doften i en burk. Jag förlorar mig i den intensiva, nyfikna blicken långa stunder. Jag vaggar, vyssar och dansar med den lilla grodkroppen i mina armar eller på min axel. Jag skjuter på samtal till Försäkringskassan och diskmaskinsurplockning för att i stället krypa upp i soffan med min sovande baby i famnen. Eftersom det är fjärde barnet vet jag ju så innerligt väl att underbart är alldeles för kort och den här gången tänker jag inte missa en enda dyrbar sekund av närvaro.

Jag har också nytta av mindfulnesstänkets inslag av acceptans. För även om livet med den nya familjemedlemmen större delen av tiden är alldeles allldeles underbart, kan ju även en mamma som fött barn i tre olika decennier bli lite matt i knävecken vid tanken på sådant som den långa räckan av framtida morgnars behov av välfungerande logistik och tajming, i synnerhet de dagar barnens far måste åka till jobbet tidigt och vi andra måste klara av det mesta på egen hand. Frukostar ska plockas fram och ätas, kläder (och ytterkläder) ska tas på, tänder ska borstas, blöjor ska bytas, babyn ska ammas - och så ska alla barn spännas fast i bilen som egentligen är för liten för vår nya stora familj och vi ska hinna till åttaåringens skola i tid. Men i stället för att börja hyperventilera försöker jag att bara acceptera stunden som den är och tänka på att klara av en dag i taget, och då går det faktiskt mycket bättre - i alla fall än så länge...

Från frustrerande väntetid till behagligt mellanrum

En typisk reaktion i en stressfylld tillvaro är att man blir irriterad och frustrerad av ovälkomna väntetider - en trafikstockning, en kassakö som sniglar sig fram i affären (och byter man kö så blir det alltid fel), en missad buss, ett försenat tåg, en dator som hänger sig eller en telefonkö med det ständigt upprepade meddelandet "Tack för att du väntar. Vi tar emot ditt samtal så fort vi kan!". Tänk så många gånger jag har svurit högt eller tyst inombords över dessa stunder. Som det under av effektivitet jag själv är har jag ju helt enkelt inte kunnat stå ut med att plötsligt inte ha kontroll över ett händelseförlopp.

Men något har förändrats sedan jag för några år sedan började lära mig om mindfulness/medveten närvaro, detta med att kunna vara helt och hållet här och nu, acceptera ögonblicket och inte tänka vare sig bakåt eller framåt. Undan för undan börjar mina frustrerade väntetider att ersattas av små behagliga mellanrum med tid för några djupa andetag och total närvaro - eller ibland, om väntetiden blir längre, en stund för reflektion (som kanske ibland rentav utvecklas till ett inlägg här på bloggen).

Att jag är inne på rätt spår bekräftas av en artikel i tidningen PS! (9/09), där man konstaterar att "den som använder dagens väntestunder till att möta sig själv återhämtar sig snabbare från stress och hets". Etnologen Anita Beckman vid Göteborgs universitet beskriver hur några 40-åringar med hektiska karriärs- och familjeliv, som hon intervjuat för sin avhandling, och som lärt sig att dra nytta av de små oplanerade mellanrummen i livet, till och med kommit att längta efter dem. Beckman går så långt som att fundera på om "det är de som kan fylla de små mellanrummen i tillvaron med en varm god känsla och återhämtning som kommer att överleva". Food for thought!

Samtal igen, i takt eller otakt

I senaste numret av tidningen Shortcut – som tycks betydligt mer livaktig än sin tillhörande community – handlar en artikel om förmågan att lyssna. Jag blir lite generad när jag läser ett av de goda råden: koppla och referera inte allt du hör till dig själv och dina upplevelser. Stanna istället hos den som berättar!

Det där känner jag igen alltför väl i mitt eget samtalsbeteende, och från mannens synpunkter på detsamma. Från mitt håll är det, åtminstone oftast, i största välmening, för att visa att jag upplevt något liknande, du är inte ensam, såhär blev det för mig … det tankespåret. Sen är det säkert ibland så att jag helt enkelt vill prata lite själv också, inte ”bara” lyssna. Men, inspirerad av rådet, ska jag pröva att lägga band på mig oftare och se vart det leder samtalen.

En annan lite mer svårfångad sida av samtalandet är beredskapen att följa med dit det bär, närvarande i ögonblicket, något som Maria skrivit om, nyss och tidigare. Jag associerar till att våga och kunna följa i en dans, utan att vara fixerad vid att ett visst steg eller en viss tur måste komma med. Då menar jag inte att undergivet följa den jag samtalar med, utan att vara följsam mot själva samtalsprocessen, stämningen och ögonblicket. Två samtal nyligen är exempel på sådärbra sådana försök:

I det ena samtalet var jag mån om att visa att jag var någon att räkna med, värd att lyssna på. Eftersom jag har blivit äldre än när jag var yngre tror jag inte det märktes så mycket. Dessutom tror jag att min motpart var upptagen av något liknande och då – förstås – inte riktigt kapabel att ta in min sida av kommunikationen. En lite klumpig och ryckig dans blev det, med diskreta inslag av dragkamp. Jag är ganska säker på att vi inte fick vad vi hade kunnat ge varandra av nya insikter och inspiration.

Det andra samtalet var helt oväntat, på tåget, där en medresenär fick syn på boken jag läste och kom med en massa oväntade tankar. Jag fick en känsla av att han hade något att ge mig, att det fanns en mening med att jag träffade just honom när jag skulle börja läsa just den boken. Samtidigt blev jag lite fixerad vid att förklara omständigheter kring mig och boken som hade föga betydelse. Överdriven redovisningsplikt tar också kål på danspirationen. Vilket ansvar har jag för att andra drar förhastade slutsatser? Och gör det något? Jag kan inte ta ansvar för fler än mina egna dansfötter. Men tänk om jag oftare kunde göra det, hitta den där kombinationen av tillit och koncentration - och sväva iväg.

Samtalsnärvaro än en gång

I en kurs jag undervisar på just nu pratar vi mycket om kommunikativ kompetens, och alla de komponenter som det begreppet kan involvera. En av mina studenter uppmärksammade en aspekt som jag tycker är särskilt intressant: empati och intresse för den man kommunicerar med. Utan detta blir dialogen ofta en monolog och språkförbistring kan lätt uppstå även om vi som kommunicerar med varandra talar samma språk.

Flera av mina tidigare blogginlägg har handlat om samtalsnärvaro och att se varandra i ögonen - och nu är jag alltså där igen. Det som återfört mig till ämnet idag är ett seminarium med lite sedvanlig akademisk tuppfäktning. Förundrad konstaterar jag hur somliga är TOTALT ointresserade av andra människor och bara intresserade av att få föra fram sin egen ståndpunkt. En sådan person var min "opponent" vid detta seminarium. Han brydde sig inte om att lyssna på mina motargument och förklaringar, och när vi efter seminariet hade sällskap en bit och jag försökte hålla samtalet igång genom intresserat småprat om hans värld svarade han på mina frågor men visade inte något som helst intresse för min.

Jag känner inte den här personen, och kan därför inte bedöma om hans ointresse för andra människor är generellt eller om han bara tyckte att jag var en alltför obetydlig person att lägga krut på, men faktum kvarstår: jag trivs inte med att känna mig så osynlig i en kommunikativ situation. Och det är i och för sig väldigt nyttigt, eftersom det får mig att rannsaka mig själv. Förhoppningsvis kan det påminna mig om att själv försöka vara närvarande och intresserad när jag kommunicerar.

Vad skulle jag göra utan min mitt?

När jag hade ett annat jobb och bodde på ett annat ställe var min väg till jobbet kortare än en kilometer. Jag tyckte jag var kvick när jag beklagade mig över att jag inte hade någon mitt på vägen mellan hem och arbete. Nu har jag insett hur rätt jag hade.

Då: Några hundra meter villagata, förbi en bom och sedan en liten bit cykelväg; framme! Fram till bommen funderade jag på om jag låst dörren och stängt av spisen (detta utspelade sig på den tid då spisen användes för att koka tevatten). Direkt efter bommen såg jag konturerna av huset jag jobbade i och började tänka på vad som stod på jobbagendan för dagen.

Nu: 8 kilometer, knappt 25 minuters cykeltur. Egen tid. Öppen spelplan för mitt rika inre liv. Tankarna skuttar runt och fastnar i trädgrenar och vägkrökar som buddistiska bönetyger. Där får jag sedan syn på dem nästa gång jag passerar, och så tänker jag vidare lite till.

Och omgivningarna, särskilt på morgnarna: backar, ängar, soluppgång, dimma, sjöar, bokskog, hägrar, svanar och alla dessa trädsiluetter. Häromdagen cyklade jag bredvid ett bi som tydligen skulle åt samma håll och flög i jämnhöjd med mitt ansikte en halvmeter bredvid. Men vi höll inte riktigt samma tempo. Proportionen mellan 1) träd och 2) människor+bilar är som i Stockholms innerstad fast tvärtom, och den här blandningen passar mig.

I går morse: Att kalla känslan i magen när jag vaknade för morgonångest vore att ta i; snarare lite… morgonklump. För att det är småskumt när jag vaknar, för att det är så mycket jag vill hinna eller kanske bara för att det är så ibland. I andra uppförsbacken kommer jag på ett av meditations-medveten-närvaro-knepen: Jag ser mig själv utifrån och konstaterar: Jaså, idag har vi lite morgonklump. Där ser man. Klumpen mjuknar sakta och i slutet av turen har ögonen blivit känsliga för grönt igen och tankarna börjat bygga bo i träden, som det ska vara.

I går eftermiddag: Efter ett par kilometer i speedat jobbtempo saktar jag ner, utan att det är ett medvetet beslut. Det här är något jag lärt mig ganska nyligen, att cykla sakta. Som när vännen K och jag i armkrok skred över skolgården på högstadiet, min första medvetna stresshanteringsmetod. När jag saktar ner betyder det att adrenalinet är borta, arbetsdagen summerad och jag har flera kilometer på mig innan tankarna på målarprojekten och dammsugningen hittar mig. Dom bor nämligen i aspslyet vid uppfarten.

Samtalsnärvaro - och brist på densamma

Jag har tidigare bloggat om mina nyvunna insikter om vikten av medveten närvaro i samtal, att se sin samtalspartner i ögonen och att lyssna med hela sitt sinne. Idag har jag haft ett möte med en man som under hela den timme vi pratade med varandra ständigt var på väg till nästa tanke. Inte en enda gång under samtalet fick jag tala till punkt, utan han flackade med blicken och avbröt mig gång på gång i ett rasande tempo, ofta för att visa mig något eget projekt på sin medtagna laptop.

Kanske borde jag ha blivit arg och frustrerad över hans totala brist på samtalsnärvaro och intresse för det jag hade att säga. I stället tyckte jag synd om honom som måste ha så bråttom och så svårt för att vara där mitt i stunden. Undrar om han är likadan när han pratar med sin familj och sina vänner? En nyttig upplevelse var det hursomhelst, som fick mig att känna ännu starkare hur mycket jag har att vara tacksam för i mitt liv. Det liv han verkar leva känns oändigt avlägset mitt eget.