Stjärnorna i Hovmantorp

Idag är jag tacksam över att ha fått vara med om Livstids första homeparty à la cirkelsamtal. Ni som gillar Stjärnorna på slottet hade känt er som hemma. Skrattat, torkat en tår, fascinerats och förundrats. 
Så mycket liv, erfarenheter och klokskap man kan hitta i ett helt vanligt vardagsrum i Hovmantorp! Och värme. Och humor. Vi, Maria och jag, stod för en inspirationspuff i början, lite introduktion i den superenkla samtalstekniken och tidtagning med mobiltimer vid samtalen i slutet.

Tänk så lite som behövs för att ett i allra högsta grad självgående och kapabelt sällskap, som känt varann länge, ska hitta lite nya infallsvinklar till varandra. Och, i det här fallet: bestämma sig för att testa formen igen med jämna mellanrum.

Maria och jag åkte hemåt i januarikvällen uppfyllda av allt det här. Och jag tror vi kommer att göra det igen, från andra vardagsrum. Till skillnad från vissa superkockars och Kirchsteiger-filurers kreationer så är det här något som blir bättre hemma än på TV. All heder åt Malena Ernman, Lasse Åberg & co, men att sitta rörd och förundrad över sina vänners tankar och upplevelser är ändå snäppet närmare själva livet.

Livstid rekommenderar: Do try this at home!

Livstids julkalender: Det goda samtalets oas 2

I romanen jag skriver ger jag huvudpersonen en present som jag önskar att jag själv hade fått när jag var i hennes situation, klämd i våffeljärnet mellan krav från alla håll (jobb, barn och en åldrande förälder). Min Katarina får gå i en samtalsgrupp, Circle Way style, för att dela med sig av sina tankar, känslor och erfarenheter. Lätta på trycket av skam, skuld och otillräcklighetsförtvivlan. Upptäcka att hon inte är ensam. Tänk om jag haft den gruppen då jag var där.

Eller när jag var jätteung mamma utan kompisar med barn. Nybliven varannanveckasmamma. I stressväggen. Barnlängtande med samarbetsovillig livmoder. Cancerpatient. Mamma till barn med självskadebeteende. I jobbtvivel. Så många faser i livet som kunde ha blivit lite mindre tunga om jag haft någon att dela bördan med. Någon som verkligen kunde förstå.

Sådana grupper - med specifika fokus för människor som befinner sig i samma situation, och som har massor att ge och få av varandra - skulle vi vilja hjälpa till att starta. I vår ska vi förkovra oss, skaffa oss ytterligare verktyg och - framförallt - ett praktiskt körkort som komplement till våra långa akademiska utbildningar med aningen fel inriktning (och andra kortare kurser inom olika former av samtal och dialog).

SEN KÖR VI!!!

Livstids julkalender: Det goda samtalets oas

Häromkvällen samlades åtta kvinnor i varierande åldrar, med olika bakgrund, yrken och familjesituationer för att samtala - the Circle Way - hemma i Saras vackra glasrum, för dagen upplyst av enbart stearinljus och kaminbrasa. Det var julavslutning för den Livstidscirkel som vi - mycket trevande - startade för snart två år sedan. Sedan dess har vi mötts, ungefär en gång i månaden, och vi känner alla vilken viktig oas cirkeln har blivit - och blev så fort, trots att vi inte alls kände varandra sedan tidigare. Här delar vi tankar, känslor och upplevelser från vårt innersta, ibland kanske sådant som vi inte talar om ens med våra närmaste vänner.

Ja, jag erkänner, jag har blivit helt beroende av dessa samtal, där vi får prata utan att bli avbrutna, bli lyssnade på utan att bli värderade, och lyssna och inspireras, både av oss själva och de andra. Jag har Livstidscirkeln, jag har min andra "samtalsklan", bokcirkeln, Circle Way-lägret i Mundekulla och vårt eget Circle Way Day, som vi provkörde i höstas och kommer att anordna fler upplagor av till våren. En ofattbar rikedom!

Och vi vill ju så gärna erbjuda fler möjligheten att hitta det goda samtalet där, mitt i vardagen. Senaste Livstidstanken: Ett home party (tänk Tupperware, Me & I...), men med samtal på agendan i stället för shoppande, kan de va nåt? En grupp människor möts för en kväll, får lite vägledning i samtalen och ingen behöver känna sig pinsam för att man inte handlar tillräckligt för att värdinnan och den inbjudna försäljaren ska känna sig nöjda. DET skulle Livstid vilja pröva i vår! Hör av dig på hej@livstid.nu om du är intresserad av att bjuda in dina vänner och bekanta till ett home party Livstid style!

Familjeklanen trampar nya stigar

I vår familj tycker vi mycket om att prata med varandra. Ändå känns det ibland som att (a) vi sällan sitter ner vid ett matbord allihop samtidigt (så många aktiviteter på olika håll) eller (b) det "praktiska pratet" ("Vem tömmer diskmaskinen? Har du packat upp gympapåsen? Är min träningströja tvättad? Hur länge har du suttit vid datorn? Mamma, följ med mig och kissa!") tar överhanden. Det där med att verkligen sitta ner och PRATA MED och LYSSNA TILL varandra behöver vi armbåga oss lite utrymme för att få in i det emellanåt ganska tajta familjeschemat. Circle Way-lägret i Mundekulla förra året gav oss ett verktyg - talstenen - för att ge alla lika mycket utrymme, och under året har vi, åtminstone ett par gånger i veckan, använt dessa "familjeklanmöten" till lite mer strukturerade samtal oss emellan.

Vi har framförallt ägnat oss åt en "Nytt-och-bra"-runda, där var och en får berätta om något man gläds åt just idag, något roligt som har hänt eller en skön känsla man har. Ibland blir det en Appreciation, där vi turas om att säga bra saker om oss själva och varandra. Andra gånger berättar vi historier ur livet med hjälp av den lilla kortleksappen More Than One Story, där man vänder upp kort som uppmanar till berättelser av typen: "en person som betytt något för mig" eller "en gång då jag blev riktigt rädd".

Den här sommaren har vi skapat vår alldeles egen lilla temalista, som alla familjemedlemmar bidrar till och när som helst kan fylla på med fler teman (listan hänger på kylskåpsdörren). Exempelvis har vi fångat upp ämnen som "Ett gott matminne", "Ett minne från Mundekulla", "Ett minne från Skeppsgården" (en annan lägergård vi varit på under många somrar), "En bra idé" och "Något jag kan göra för miljön".

Jag menar inte på något sätt att den här typen av strukturerade samtal ska ersätta det vanliga ostrukturerade vardagspladdrandet (det är också jätteviktigt!), men för oss har familjeklanmötena blivit ett sätt att träna oss i att skapa en skön gemenskapskänsla, att vara närvarande och verkligen lyssna på såväl varandra som oss själva - när vi plockar fram bortglömda minnen och får syn på tankar och idéer som vi kanske inte ens visste om att vi hade.

Och på tal om cirkelsamtal: den 13 oktober kommer vi på Livstid att köra en Circle Way Day i Växjö. Det blir en dag med samtalscirklande och andra trevligheter från morgon till kväll - för dig som är nyfiken och vill prova på, för dig som har provat och gillat cirkelsamtal i andra sammanhang och för dig som har varit på ett Circle Way-läger och vill återuppleva atmosfären. Mer information hittar du i Facebookevenemanget här och vill du veta mer får du gärna mejla oss på hej@livstid.nu!

Come, come to the Circle Way!

Ni som följer Livstidsbloggen har knappast kunnat undgå våra lovsånger under och efter Circle Way-lägret i Mundekulla förra sommaren. Circle Way är något som genomsyrar våra liv på flera olika sätt. Vi använder den enkla samtalsmodellen (med en talsten som går runt och där alla lyssnar utan att kommentera när den som har stenen pratar) hemma vid köksbordet, i vår bokcirkel, i vår egen Livstidscirkel och i diverse olika sammanhang där vi verkar, var och en eller tillsammans. Vi håller också på att lära oss ännu mer om hur Circle Way kan appliceras i olika organisationer, alltifrån små föreningar till stora företag. Och med denna enkla modell följer också en annan viktig tanke - om allas lika värde, och om vikten av att respektera varandra och jorden vi lever på. Det tänket kommer man snabbt in i när man vistas i Mundekulla - om det inte redan är en självklarhet.

Till sommaren är det dags igen! Då håller Livstid i arrangörstrådarna (utan ekonomisk vinning) för Circle Way - samtalet i centrum (8-12 juli) på den fantastiskt vackra kursgården i Mundekulla, mitt i den småländska utvandrarbygden. Här får alla deltagare en chans att komma nära sig själva och sina känslor, möta andra människor på ett nytt sätt, i en varm och kärleksfull miljö. Som min då sjuåriga dotter uttryckte det: "Alla är så snälla här!". Vi får möta Medicine Story, stamäldste i Wampanoagstammen, som sin höga ålder till trots (i år fyller han 84!) håller igång och står för en stor del av innehållet i lägret tillsammans med sin underbara fru Ellika. Utöver detta blir det även andra spännande workshops, naturaktiviteter för barnen, musik och andra roligheter.

Mer om lägret kan du läsa här. Om du anmäler dig senast den 30 april får du boka-tidigt-rabatt! Och har du frågor kontaktar du oss på hej@livstid.nu.

Vill du läsa mer om vad vi har skrivit på bloggen om våra upplevelser av Circle Way? Här är några inlägg som kanske kan inspirera:

• Ett nytt projekt tar form (2012-07-21)
• Circle Way - bringing it home! (2012-08-06)
• Mundekulla i Målajord (2012-09-26)

I denna video kan du också få en liten känsla av stämningen (även om den inte är inspelad i Mundekulla) och en glimt av Medicine Story (precis i början).

Varmt välkommen till Mundekulla i juli! Hoppas verkligen att vi ses där!

Livstids julkalender: Året som gick och det som kommer

Jaha, vänner, så var det jul igen. Och ett nyår väntar med allt vad det innebär av bokslut och nya förhoppningar. Häromdagen hade vi Livstidare en eftermiddag tillsammans och funderade på vad vi vill hitta på under året som kommer.

Fast först summerade vi det (nästan) gångna året. Marias stora steg att starta eget, Saras kursändring från chef till kommunikatör, och kanske det tydligaste tecknet för 2012: cirkeln! Vår bokcirkel som nu är mer än etablerad, Livstidscirkeln som vi startade i början av året, och så kronjuvelen Circle Way Camp, sommarlägret med det öppna, varma samtalet i centrum. Därutöver alla samtalen i våra familjer, med våra kloka män, i mininätverket Tanketrampolin med mera!

Det kan vara svårt att klämma in så mycket mer av cirkel och samtal 2013, men det lär inte heller bli mindre. Om du lockas av något av det vi skriver om Livstidscirkeln, Circle Way Camp eller kvinnocirkeln – fundera då på vad du gör 8-12 juli 2013. Är du kanske på Mundekulla och tar del av Medicine Storys och Ellikas vishet och värme? Det är vi och våra familjer!

Vi funderar också på att hjälpa igång samtalscirklar så att flera kan få tillgång till denna härliga tankeventil i vardagen. Och så hoppas vi kunna styra mot än mer av Livstids andemening i det som räknas som våra yrkesliv. Maria vill kombinera tidigare erfarenheter med nya klokheter från kursen i motiverande samtal, Sara jobbar för ett mer kommunikativt ledarskap på sin arbetsplats. Ständigt söker vi sammanhang - på var sitt håll och tillsammans - där vi får jobba ihop om det som Livstid står för.

För tredje året i rad har vi nu haft nöjet att dela våra betraktelser med er i en julkalender – mest Maria det här året, så att Sara har fått lite spikat på carportbygget därhemma. Och till hösten är det fem år sedan alltihop började med vår Livstidsfest. Det kan vara värt att fira, tänker vi. Exakt hur får vi återkomma till när jul och nyår är avfirade. Något måste vi ju ha kvar att fundera på då också.

Nu vill vi önska allt gott till er alla. I jul- och nyårshelgen, visst, men inte minst i alla vanliga veckor och dagar som fyller 2013. Tänk om vi lyckas göra något litet bra av varje vardag, så många glädjestunder det kan bli!

Allt gott!

Livstids julkalender: Den magiska trygga cirkeln

När jag cyklade hem från årets sista Livstidscirkel kom jag på mig själv med att tänka: Om min privata värld rasade imorgon skulle jag kunna åka hem till vem som helst av de här människorna.

Jag skulle kunna komma rödgråten och utan att orka förklara just då. Jag skulle få en kopp te och en filt och bli varmt omhändertagen. Inte ett ögonblicks tvivel om den saken.

Ett praktiskt aber är att jag knappt vet var mina cirkelvänner bor, än mindre vad de har för mobilnummer. Jag vet inte hur soffan ser ut som jag skulle få kura i. Därför blev jag lite överraskad när jag tänkte som jag gjorde. Så har jag annars bara tänkt om släktingar, närmare vänner och en och annan kollega.

Tilliten beror inte heller på att vi i Livstidscirkeln vet allt om varandras inre, för det gör vi verkligen inte. Var och en bjuder vid varje träff på en liten tårtbit av sitt liv och sina tankar, och man väljer själv hur djupt tårtan skåras. Den här senaste cirkelträffen hade julen som tema. Att det fanns så mycket att hämta där, både existentiellt och handfast! Jag måste få göra en utvikning om det:

Julen måste ju vara additionsstressens absoluta högsäsong. Du vet, det där fenomenet där någon vid fikabordet flätar sin egen julbock, en annan bakar vörtbröd och en tredje agerar tomte på ett härbärge för hemlösa – och du går därifrån med känslan att ALLA gör ALLA de där sakerna. Utom du då förstås, för du är bara en liten lort.

Livstidscirkelns samtal om julen var bästa tänkbara motgift mot additionsstress. Bara att ta del av en handfull inifrånberättelser om julen gjorde det så tydligt att den kan ha så olika betydelse och hanteras på så olika sätt, och mitt sätt är ett bland alla andra. Slut på utvikningen.

Jag tror det är lyssnandet som är orsaken till att mina livstidsvänner känns så självklara. Vi har lärt känna varann just genom det, och spräckt ett och annat spöke genom att dra fram det i cirkelns mitt, se och lyssna på historien om det. Så skulle fler kunna göra. Det finns så mycket vardagsskav i livet, från den lilla irritationen till den tunga morgonångesten, som vi kämpar med att trycka tillbaka, sminka över, inte låtsas om. Att få släppa ut det istället, i ett sällskap som inte höjer på ögonbrynen utan bara ger dig sin varma uppmärksamhet. Det är grejer det. Och glädjeämnena, de sväller som värsta luftballongerna i en sån miljö.

Jag säger som Magnus Ugglas t-shirt i Så mycket bättre: Try it, you’ll like it. Kanske på jullunchen med släkten?

Magkänslevarning eller rädsla?

Ibland är det svårt att veta om en liten inre röst som säger "Nej!!!" innebär att min inre kompass varnar mig för något som inte är bra för mig, eller om den helt enkelt bara visar på min rädsla för att kliva ut ur komfortzonen och pröva något nytt och okänt. Jag och familjen är hemma i vardagen igen efter fem fullkomligt magiska dagar på kurs- och retreatgården Mundekulla, där jag och min Livstidsvän hjälpt till att arrangera det för tionde året i rad genomförda Circle Way Camp, ett läger med indiansk samtalstradition i centrum. Andra lägret för Sara, första för mig, och ända sedan beslutet togs i vintras om att vi skulle hålla i trådarna för lägret har vi båda känt oss tveksamma till om det här var vår grej - trots att vi båda älskar Mundekulla.

Så glad, så glad jag är att jag den här gången inte lyssnade på den där lilla rösten som tyckte att vi skulle dra oss ur. Det blev ju SÅ bra. Fem dagar fyllda av möten, samtal, starka känslor, tårar, sång, dans, kärlek och insikter. Jag hittade mitt nya fokus, och det ska jag blogga om snart. Och kanske blir det lite lite lättare nästa gång jag tvekar, att känna efter om min tveksamhet handlar om en rädsla som jag bör utmana, eller något jag faktiskt ska ta på allvar. 

Välkommen till Circle Way Camp

Äntligen har vi petat färdigt i hemsidestexter, stämt av än hit än dit, kommit till skott: Härmed går en inbjudan ut till alla som vill andas ut hela vägen och känna sinnena slappna av, och som vill göra det i ett sammanhang där alla – också du själv – ser varje människa runtomkring som en källa till vänskap och visdom. Armbågarna hade du kunnat lämna hemma, om det nu inte vore så praktiskt att kunna vinkla armen när du ska stoppa in Mundekullas fantastiska lunchmat i munnen.

Jag pratar om Circle Way Camp i Mundekulla, 9–13 juli, och jag är definitivt part i målet. Förra året hamnade jag och familjen där lite av en slump (kan vi ju inbilla oss i alla fall). Mundekulla är Småland i sitt esse, det vet alla som besökt denna kurs- och retreatgård strax utanför Emmaboda. De som håller i stämgaffeln för Circle Way Camp – indianen Medicine Story och hans hustru Ellika Lindén – skapar en vänlig, tillåtande, närvarande atmosfär bara genom att vara dem de är, och då blir vi andra så lätt detsamma.

”The Circle” i lägernamnet är samtalscirkeln, och anknyter en hel del till tanken i Marias inlägg häromdagen om att samtal med andra än redan kända goda vänner kan ge minst lika mycket som med dem man känner sedan länge. Nog är man ofta mer öppen, närvarande och tacksam över att få ta emot någons berättelse när man inte kan ta den för given? Och samtidigt, samtalsmetodiken från Circle Way Camp har bidragit väldigt till ett öppnare samtalsklimat i vår familj, där jag-budskapen numera dominerar och vi allt oftare lyckas bryta oss ur de låsta rollspelen. Att se barnen finna sina roller i samtalscirkeln, vara med på sina villkor och skapa egna relationer med vuxna och yngre lägervänner var för oss föräldrar en upplevelse i sig. Och alla knöt vi starka band i lägerdagarnas ”klaner”, de små, slumpmässigt sammansatta grupperna som sågs varje morgon för korta förutsättningslösa samtal.

I år är vi alltså tillbaka, nu tillsammans med Livstids-Maria med familj, och nu med rollen som ”hållihopare” och workshopledare. Hör så gärna av dig om du tror att Circle Way Camp kan vara något för dig! Och sprid så gärna tipset om att det finns till vänner som du tror kan vilja vara med. Många deltagare återkommer år efter år, men här finns gott om plats för fler!

Mötas, prata, skiljas

I senaste bokcirkelboken, Sigrid Combüchens Spill, som jag lyssnar till på väg till jobbet står en liten passage ut från det allmänna ordflödet:

"Svenskar är för begivna på 'goda vänner'. Man får ut mycket av att mötas, prata och skiljas. Man minns det bättre än samtal med vänner."

Och det är just de här mötena jag har kommit att uppskatta så enormt den sista tiden (utan att för den skull tycka mindre om att umgås och prata med vänner jag har känt länge - det är lika värdefullt, bara annorlunda). Mötena som sker med människor jag inte känner väl. Som dem med nya bekantskaper. Som dem i vår fina Livstidscirkel, där de flesta av oss inte känner varandra eller umgås privat utanför cirkeln, men där vi är här och nu under två intensiva timmar och pratar om viktiga saker, liv och död, kärlek och vardag. Jag tittar in i tittskåpet och är för en stund delaktig i en annan människas liv, historia och tankar. Jag blir rik på magiska ögonblick.

Livstids julkalender: In i tittskåpet

Vilken ynnest det är, detta att genom att delta i eller bara lyssna till ett samtal få titta in i en annan människas värld och tankar för en stund. Lite som de där tittskåpen med en glasruta. Jag skapar mig härmed en ny listrubrik att fylla med innehåll i vår senaste bok Älskade lista. Från måsten till lust: Mina tittskåp. Här är några av dem:

* I TV-programmen där mer eller mindre kända personer som (oftast) är nya bekantskaper för varandra möts och samtalar, förundras jag över att de faktiskt känns äkta, samtalen om viktiga saker, om glädje och sorg och livets vindlingar. Just nu avnjuter jag Sommarpratarna på SvT Play. Ett annat spännande program är Från Sverige till himlen där Anna Lindström Barsk under några dagar flyttar hem till personer med en viss religion, för att genom samtal och deltagande i ritualer försöka förstå hur man tänker och varför man tror.

* Genom två egna nätverk tittar jag in hos deltagarna på nya sätt. I bokcirkeln via böckerna vi läser - vilka alla väcker olika tankar och erfarenheter till liv hos oss som läst. (Häromsistens fick vi på Livstid också förmånen att kika in i några andra bokcirkeltittskåp, då vi ordnade en Vidga dina (bok)cirklar-kväll i samarbete med Växjö bibliotek.) Och så i TankeTrampolinen, där fyra kloka dels möter varandra i tankar kring våra professionella liv, dels bjuder in spännande gäster till vår Heta stol och tittar in i deras tittskåp. Nu har vår TankeTrampolin fått vingar också, i form av en egen hemsida, som du gärna får klicka dig in på här!

* En magisk kväll för en tid sedan var Sara och jag inbjudna till en personalgrupp som önskade sig en liten puff in i det goda samtalet. Där och då skapade vi en samtalscirkel, i det format vi båda har kommit att uppskatta genom våra besök på vackra Mundekulla kurs- och retreatgårds kvinnocirkelevenemang (alla pratar lika länge, en i taget utan avbrott, så alla får komma till tals och alla kan fokusera på att lyssna, utan att fundera på respons). Det var en fantastisk känsla att komma så nära och få ta del av okända människors innersta tankar (tittskåp de luxe!)- och vi har hört ryktas att det nog faktiskt hände något mer bestående i den där gruppen vi besökte.

Till våren planerar vi en Livstidscirkel, där vi pratar om det viktiga i livet, som vad vi gör med vår tid. Bor du i Växjötrakten och skulle vilja vara med (det går fint att komma till en första träff och prova på innan du bestämmer dig för fortsatt deltagande), skicka ett mejl till hej@livstid.nu!

Fyra kloka på väg

Igår kväll sammanträdde De fyra kloka för första gången efter sommaren och ja, jag är en av dem.

En av oss var klok nog att stanna hemma för att hämta andan efter höstens rivstart med inskolningar och nytt spännande jobb. Hon fick under mötet representeras av en sjöjungfrudocka med attityd som en av husets juniorer bestämt placerade i vår cirkel av samtal.

En annan har just påbörjat sitt nya jobb på riktigt och beskriver känslan av att vara sedd, bekräftad, välkomnad och behövd – en förälskelsefas som alla borde få uppleva också i yrkeslivet, istället för att bli tagna för givna så snart entrédörren slår igen bakom ryggen. Med en sån start håller relationen garanterat längre, och till och med denna obändiga drivkraft till kvinna stannar upp: ”Tänk om jag ser tillbaka på detta om många år och konstaterar att det är ett av de roligaste jobben jag har haft. Jag tror jag ska försöka uppleva det nu och för en gångs skull vänta med att fundera på nästa steg.”

En tredje har sett Ljuset genom en bok som kom i exakt rätt ögonblick, stärkte tankarna hon redan tänkt och väckte liv i resten. Som att kasta upp ett olöst pussel i luften och se bitarna haka i varandra i perfekt formation vid landning.

Och så jag, som har ordnat det för mig denna höst bättre en någonsin. En välplanerad halvhalt innan jag skjuter fart igen. Av oss fyra är jag nog den som vet minst om vart jag ska härnäst, i konkreta termer. Men det oroar mig inte det minsta. Nästa inriktningsbeslut (användbar term från polisvärlden) vilar bakom pannbenet som ett ord jag inte riktigt kan komma ihåg, men jag har tiden för mig och taktiken klar. Jag behöver inte svära och krysta. Due date är inte riktigt än.

När jag cyklar hem i höstregnet valsar samma mening fram och tillbaka i huvudet, självklar som ett pedaltramp:

Varje steg jag tar för mig närmare dit jag ska.

Hur skulle det kännas?

Myser i efterglöden från Circle Way Camp i Mundekulla. Hur beskriver jag den här upplevelsen på ett sätt som gör den begriplig för dig som inte har varit där och som kanske aldrig skulle få för dig att åka på något liknande? Eller för dig som – precis som jag ibland – skulle kunna få för dig att göra en cynisk krök på läppen om någon berättade om cirkelsamtal, gemenskap och ringdanser med (från början) vilt främmande människor?

Om vi prövar såhär: Hur skulle det kännas

... att se ut över 40-talet nya vänner som för fem dagar sedan var främlingar. Du kan sedan länge alla namn, ser det goda i alla och får små hjärtknip av ömhet för dem du har hunnit prata lite närmare med.

... för dig som är förälder att se dina barn bemötas med intresse och respekt av alla, och uppleva deras sätt att svara med samma mynt.

... för dig som är kvinna att vistas fem dygn på ett ställe där benrakning, sminkning och behåbärande är precis lika valfritt som det är accepterat. OK if you do, OK if you don’t.

... att sitta på vägen hem med en kappsäck full av alla de positiva saker som din ”klan” (ungefär basgrupp) öste över dig under sista dagens uppskattningsbombning. Har du familj med dig sitter ni där med var sin lika värdefull skatt i knät.

... att ha haft ett par tillfällen varje dag där du i fullständig trygghet kan prata om precis det du tycker är viktigast just nu, med full uppmärksamhet och support från dina klanvänner.

... att få en påminnelse om människors fantastiska förmåga att hantera de mest krävande svårigheter, resa sig ur dem, bygga vidare på sina liv och skapa sina egna versioner av familj och nära sammanhang.

... att upptäcka att en ny samtalskanal har öppnats mellan familjens medlemmar. Du blir snart nog varse att den inte sänder för jämnan, men när den gör det inbjuder den till lyssnande och öppenhet.

De praktiska metoderna kan jag gärna berätta mer om. Så länge kan vi nöja oss med att de är enkla och tillåtande, banala skulle någon kanske säga. Men, som jag har skrivit tidigare, banalt är nästan alltid bra. Och varför inte ägna en semestervecka åt det som vi alla egentligen vet är vårt gemensamma mål. Vad det kan vara? Hör här!

Att spara i kvinnovaluta

I samtalscirkeln på Mundekulla Circle Way Camp konstaterar jag att jag samlar på olika slags anknytningar till min mamma. Inte maniskt men stillsamt. Till och med en liten släng av hennes migrän kan vara välkommen, så länge den är liten och jag är övertygad om att det är ett arv från henne. En annan mamma-anknytning är mitt kartotek av kvinnor från generationerna före mig, ofta personer som jag möter i vardagen. Jag kanske inte kommer dem jättenära men jag lär känna dem tillräckligt för att hitta sidor och talanger som jag uppskattar och kan inspireras av. Ofta också en känsla av ömsesidig respekt och uppskattning. Istället för att ha en hel mamma att inspireras av och älska har jag en spargris som jag fyller med guldpengar från många olika håll. Den blir tung och värdefull, min spargris. Och verkar kunna förränta sig.

Ett nytt bidrag till spargrisen får jag där i samtalscirkeln i form av cirkelledaren Ellika Lindén. Ellika leder cirkeln, eller är den kanske, cirkeln som omsluter oss alla? Avspänt, lättsamt och samtidigt med fullständig närvaro. Grunden i samtalscirkeln är att fokusera all sin positiva uppmärksamhet på den som talar. Mer än att lyssna behöver man inte göra. Ska inte göra, åtminstone om man inte är säker på att kunna göra det med bibehållen närvaro och fokus på den som talar. Att tänka ut vad man ska säga stjäl ofta vår koncentration från den som talar. Och de där kloka sakerna vi vill säga, hur ofta är de avlastning för oss själva, eller glädjen i att berätta att vi har kommit på en sak, vet något, kan något. Kort sagt: det där ansvaret vi ofta känner för att bidra med något konstruktivt till den vi lyssnar på, det ansvaret skulle många samtal må bättre utan.

Men Ellika vet hur man gör, hon talar inte utifrån sin erfarenhet, hon tar rollen som vår inre röst, säger det som den borde ha sagt för länge sedan, och kanske har sagt, men utan att få gehör. Genom henne får den det. Jag känner hur mina sinnen är vidöppna. Utan medveten ansträngning suger de in hela hennes sätt att arbeta och vara i cirkeln. Och så får jag njuta av fem egna minuter med Ellika och den varma stödjande cirkeln runtomkring.

Några timmar senare finner jag mig som den stora famnen åt någon annan som just då behöver en sån. Det har väl hänt förut, men aldrig så naturligt, aldrig utan att först fundera på ”ska jag gå fram, hon verkar ledsen, kan det vara okej att jag kramar om henne, vad ska jag säga”. Plötsligt är det lika naturligt som när mina barn är ledsna: Kom nu här och var ledsen hos mig så funderar vi på varför senare, om du vill, om det behövs, på ditt sätt. Jag har fått en guldpeng i Ellika-valuta. Tack, den ska jag ta väl hand om!

Samtal och grupper, nya och gamla

Maria och jag formerar våra tankar allt tydligare, tankar som spretar ut som en solfjäder med begreppet Livstid i centrum. Vi vill bygga vidare på bloggen. Första steget blir bloggboken som vi just nu korrekturläser för fullt. Det ger oss tillfälle att återupptäcka våra egna välbekanta tankar, de första skrivna för mer än två år sedan.

Nästa steg blir uppläsnings- och samtalskvällar med bloggen/boken som grund. Den första är redan inbokad (fast det vet inte de tilltänkta deltagarna om än). Samtal, har vi insett, är en kraftig gren på Livstids-trädet, och där har en blogg sina uppenbara begränsningar.

Både Maria och jag har prövat på olika former av samtalscirklar, cirkelsamtal eller vad man vill kalla dem. En poäng där är att en form med enkla, tydliga spelregler kan locka fram oväntade, öppna och innerliga samtal, i en grupp med helt nya bekantskaper eller bland personer som känt varandra länge. Ofta krävs att någon tar på sig att hålla ihop det hela, men ledarrollen behöver inte vara särskilt framträdande, utan utbytet kan bli nära nog symmetriskt och dialoglikt.

Något som tilltalar mig alldeles särskilt med cirkelliknande upplägg är att man får del av den erfarenhet och kunskap som varje deltagare sitter inne med. Visst kan det vara en härlig upplevelse att trollbindas av en skicklig föreläsare, men allt oftare tycker jag det känns som slöseri att samla en massa intressanta och kloka människor för att sedan bara höra en av dem tala. Att bjuda in alla till samtal känns … som ett mer hållbart resursutnyttjande. Många av grupperna finns dessutom redan på plats, i vår närmaste omgivning, och behöver bara få lite nya former för att saker ska börja hända. Gräv där du står alltså, eller - en lite mer uppåtsträvande metafor - titta ut över ditt hemvana landskap och se något nytt!

Jag tittar bakåt i tiden och upptäcker hur länge den här tanken har funnits med mig, och i hur stor utsträckning Maria har funnits med i olika varianter på praktisk tillämpning, exempelvis:

… volleyboll-kvällarna med kompisgänget under studietiden, som sedan blev prova-nya-idrotter-kvällar, som blev årliga utflykter till Store Mosse nationalpark, som skapade epitetet Volleymoss-gänget.

… de parallella arbetsmiljöprojekt som vi drev på universitetet; Marias som blev starten på hennes stresshanteringsgrupper, mitt som blev en ”tankesmedja” om hierarkier och fördomar mellan olika personalgrupper.

… bokcirkeln, eller vår litterära salong som vi föredrar att kalla den, som kom till när Maria önskade högt på Facebook, och som gett oss i gruppen av gamla och nya vänner andra perspektiv på oss själva, varandra och världen utanför.

… ”Bratz-klubben”, där fyra kreativa och utvecklingssugna kvinnor samlas någon gång i månaden och byter idéer, refererar fackböcker, utbyter kontakter, tipsar och peppar. Klubbens namn? Ganska givet om man är en blond, en rödhårig, en mörk och en mittemellan.

… mötet med Anne Elmbergs kvinnocirkeltankar och -koncept vid våra respektive besök i himmelska Mundekulla.

… manscirkeln som Annes man Peter Elmberg ledde och som blev en födelsedagsöverraskning för Mannen. Där deltog varken jag eller Maria, men väl våra män och tio till som fick tillfälle att bjuda varandra på okända sidor och historier.

Ibland tycker man att man skuttar från tuva till tuva genom livet utan någon vidare plan. Och så vänder man sig om och får se en spikrak röd tråd. Så känns det när jag läser igenom den här listan. Och härifrån fortsätter den framåt, tror jag minsann.