Samtal och grupper, nya och gamla

Maria och jag formerar våra tankar allt tydligare, tankar som spretar ut som en solfjäder med begreppet Livstid i centrum. Vi vill bygga vidare på bloggen. Första steget blir bloggboken som vi just nu korrekturläser för fullt. Det ger oss tillfälle att återupptäcka våra egna välbekanta tankar, de första skrivna för mer än två år sedan.

Nästa steg blir uppläsnings- och samtalskvällar med bloggen/boken som grund. Den första är redan inbokad (fast det vet inte de tilltänkta deltagarna om än). Samtal, har vi insett, är en kraftig gren på Livstids-trädet, och där har en blogg sina uppenbara begränsningar.

Både Maria och jag har prövat på olika former av samtalscirklar, cirkelsamtal eller vad man vill kalla dem. En poäng där är att en form med enkla, tydliga spelregler kan locka fram oväntade, öppna och innerliga samtal, i en grupp med helt nya bekantskaper eller bland personer som känt varandra länge. Ofta krävs att någon tar på sig att hålla ihop det hela, men ledarrollen behöver inte vara särskilt framträdande, utan utbytet kan bli nära nog symmetriskt och dialoglikt.

Något som tilltalar mig alldeles särskilt med cirkelliknande upplägg är att man får del av den erfarenhet och kunskap som varje deltagare sitter inne med. Visst kan det vara en härlig upplevelse att trollbindas av en skicklig föreläsare, men allt oftare tycker jag det känns som slöseri att samla en massa intressanta och kloka människor för att sedan bara höra en av dem tala. Att bjuda in alla till samtal känns … som ett mer hållbart resursutnyttjande. Många av grupperna finns dessutom redan på plats, i vår närmaste omgivning, och behöver bara få lite nya former för att saker ska börja hända. Gräv där du står alltså, eller - en lite mer uppåtsträvande metafor - titta ut över ditt hemvana landskap och se något nytt!

Jag tittar bakåt i tiden och upptäcker hur länge den här tanken har funnits med mig, och i hur stor utsträckning Maria har funnits med i olika varianter på praktisk tillämpning, exempelvis:

… volleyboll-kvällarna med kompisgänget under studietiden, som sedan blev prova-nya-idrotter-kvällar, som blev årliga utflykter till Store Mosse nationalpark, som skapade epitetet Volleymoss-gänget.

… de parallella arbetsmiljöprojekt som vi drev på universitetet; Marias som blev starten på hennes stresshanteringsgrupper, mitt som blev en ”tankesmedja” om hierarkier och fördomar mellan olika personalgrupper.

… bokcirkeln, eller vår litterära salong som vi föredrar att kalla den, som kom till när Maria önskade högt på Facebook, och som gett oss i gruppen av gamla och nya vänner andra perspektiv på oss själva, varandra och världen utanför.

… ”Bratz-klubben”, där fyra kreativa och utvecklingssugna kvinnor samlas någon gång i månaden och byter idéer, refererar fackböcker, utbyter kontakter, tipsar och peppar. Klubbens namn? Ganska givet om man är en blond, en rödhårig, en mörk och en mittemellan.

… mötet med Anne Elmbergs kvinnocirkeltankar och -koncept vid våra respektive besök i himmelska Mundekulla.

… manscirkeln som Annes man Peter Elmberg ledde och som blev en födelsedagsöverraskning för Mannen. Där deltog varken jag eller Maria, men väl våra män och tio till som fick tillfälle att bjuda varandra på okända sidor och historier.

Ibland tycker man att man skuttar från tuva till tuva genom livet utan någon vidare plan. Och så vänder man sig om och får se en spikrak röd tråd. Så känns det när jag läser igenom den här listan. Och härifrån fortsätter den framåt, tror jag minsann.